Den 30 april 1984 hade han fyllt 34 år. 34 år. Det är ju ingenting. På bilden av honom i fönstret i vår lägenhet ser han plötsligt så ung ut. Har han alltid sett ut så där? Är det bara jag som har åldrats?

Sedan jag var fyra år har jag jagat åldern 34. Jag vet inte riktigt vad jag ska göra av känslan att snart vara där. För jag antar att han liksom jag, såg sina barn växa. Och jag tror att han,liksom jag, tog för givet att få se oss bli stora. Och så bara dog han. Hann han ens tänka att vi aldrig mer skulle ses?

När jag åkte till Gränna över natten för ungefär en månad sedan frågade Nour om jag skulle dö då. Jag var så nära att lova att leva, säga att självklart kommer jag tillbaka, du har ingenting alls att oroa dig för. Men det gick inte. Orden fastnade och jag klappade henne på huvudet där vi stod i hallen och jag sa att jag ska göra mitt allra bästa för att överleva så länge jag kan och vi ses i morgon, älskade fina.

Och i morse dansade Nour och min kille i vardagsrummet, till låtarna som ska vara med i andra chansen i melodifestivalen. Titta mamma, titta, ropade Nour gång på gång och jag skrattade och vi var alla så glada. Och jag tänkte på det där bandet från den 28 februari 1984, när jag sjunger och pappa pratar, som damp ner hos folk flera månader efter att pappa dött. Att han utan att vi visste det hade fyra ynka dagar kvar av livet då. Han säger att han mår bra, har varit lite krasslig bara, men snart är på benen igen. Och vi sitter allihop uppkrupna i sängen med bandspelaren som vi fortfarande har stående på landet någonstans.

Och jag satte mig i kökssoffan och grät. Har knappt kunnat sluta. Vi är där nu, jag och Nour, där min och pappas gemensamma väg för alltid tog slut.

Jag minns dagen då jag insåg att jag levt längre utan pappa än med honom, hur det var som att han aldrig funnits men ändå alltid, alltid gjorde sig påmind.

Och på måndag har det gått 29 år.

Boken jag skriver på utkommer i höst. Omslaget är i princip klart, pressbilderna tagna, säljtexterna skrivna. Det enda som saknas är innehållet och det sitter jag med nu. Drömmer om. Har ångest över. När det inte är briljant förstås, då känns det som att 2013 kommer att knäcka alla andra år jag levt. Att livet börjar nu.

Jag vet att livet pågått innan också. 2012 var betydligt bättre än 2011: Jag fick tillbaka min brorsa, jag avböjde fast jobb och vågade prova frilansvingarna på riktigt. Fick nytt bokkontrakt. Flyttade inte, är mycket stolt över att flyttomanen i mig hållit sig sansad i mer än tre år. Ett mycket starkt år på alla sätt och vis.

Men 2013 kan bli magiskt.

Jag hade del-deadline i söndags natt och är alltid nervös och rädd inför att få feedback. Kommer nog aldrig att bli helt bekväm med att lämna ifrån mig något ofärdigt.

Förra resan mot mål är väsensskild från denna. Då skickade jag runt mitt färdiga manus i hopp om napp. Den här gången hade jag kontraktet i mina händer efter att knappt ha skrivit en rad. Och shit vilken ångest det skapat, själva tanken på att inte ro detta iland. Men just nu tror jag faktiskt att det kommer att gå vägen, vilket är en väldigt befriande känsla.

Själv var jag typen av författarbesöksåhörare som hade tusen frågor men aldrig ställde en enda. Som avundades dem som gjorde. Men när jag nu för tiden föreläser kan jag se dem i publiken, de med fokuserad blick som inte räcker upp handen fast de egentligen vill. Och deras närvaro gör mig trygg.

Men det är så dubbelt det här med att prata om sig själv. Sjukt kul och sjukt konstigt. Så lätt att bara stanna upp och tänka: För vem är det här intressant, egentligen?

Sitter på kafé i Malmö, laddar inför författarbesök på Lunds stadsbibbla om några timmar och dessförinnan lunch med bästa Frida.

Pluggade filmvetenskap ett år i Lund över millenieskiftet, längtar egentligen aldrig tillbaka, men i Malmö skulle jag lätt kunna tänka mig att bo.

Cirka 90 gymnasieungdomar ska lyssna, fler än jag pratat inför tidigare. Har en ännu rätt skön men kittlande nervositet i magen.

Ändå står de där i kön varje morgon. De outtröttliga. De som inte har något annat alternativ, som inte vill eller kan ta datorns hjälp för att betala räkningar eller flytta pengar mellan konton.

Ett barn kom in i biblioteket, nog ungefär fyra år gammalt. I handen höll hen ett leksaksvapen, med ljuddämpare. Hen gick omkring i rummet och sköt. Sedan klättrade hen upp i soffan som jag, Nour och min kille satt i och satte vapnet mot min killes tinning. Jag bad barnet sluta sikta på min kille. Då satte hen pipen i sin egen mun istället.

Barnets pappa kom in i rummet.
Du får inte skjuta här inne, sa pappan.

Jag ville fråga: Var får barnet skjuta? Vem får barnet skjuta?

Jag har haft en måndag fri från ångest men full av vemod. Jag har gjort en intervju som skakade om mig så mycket att jag haft en gråtklump i halsen sedan dess. Jag har varit på ett peppande möte på Medelhavsmuséet. Jag har varit gladare på länge, eftersom det känts som att jag lägger tid och energi på något viktigt.

Men det här med barn som går runt och skjuter folk med vapen de fått av sina föräldrar. Det känns för jävla dåligt.

Hon gör värre och värre grejer, drogar mannen och kryper ner i hans hotellrumssäng, låtsas att de är ihop, stjäl hans barn och i slutet bryter hon sig in i hans hus.

Frun kommer hem och en riktig bitchfajt utbryter, där de skriker och drar varandra i håret och där den onda kvinnan slutligen dör, genomborrad av en kristallkrona med ett ont leende ännu kvar på läpparna.

För 20 år sedan hade jag suttit framför den där filmen (liksom jag gjorde fram Ensam ung kvinnas söker, Handen som gungar vaggan och Farlig förbindelse) och hoppats att jag aldrig skulle behöva stöta på en sådan där, psycho-ond kvinna som skulle försöka ta allt som var mitt från mig. Jag hade ju redan då, ständigt matats med att kvinnor har svårt att hålla sams, att vi försöker stjäla partners från varandra, att det är biologiskt betingat och omöjligt att undgå. Fortfarande, nästan varje dag, hör jag någon uttala sig om det i tal eller skrift. Som att det är så mycket mysigare med killkompisar för att det är okomplicerat att hänga med dem.

Jag har ofta undrat hur många som läser exempelvis Frida och Veckorevyn (mina ungdomsprenumerationer) och känner åh, så där är jag/ känner jag mig/ ser jag ut. Finns det någon? Av min egen tonår minns jag att jag alltid kände mig för ful/hade fel ansiktsform (ovalt skulle det var enligt Frida)/ var för lång/ för blyg/för osminkad/ för oanpassningsbar.

För något år sedan lekte min dotter med sina dåvarande bästisar, en tjej och en kille. De var i oproblematisk treenighet, sprang runt ett träd och i gräset hit och dit.

Så sa flickans mamma:

Tänk när tjejerna blir större vad de kommer att bråka om X (pojken) och så skrattade hon, sökte medhåll med ett vickat huvud som att jag förstod kontexten. Den att tjejer aldrig håller sams om en kille de båda gillar. Och att de dessutom är heterosexuella, hela bunten.

Det är nog ingen fara, för min dotter är flata, sa jag då. Det kom utan att jag hann tänka och mammans reaktion var lika plötslig som min, jaså oj, är hon, sa hon. Och så insåg hon väl någonstans att jag ännu vet väldigt lite om vilken läggning mitt barn har och hon vet heller inget om sitt barns. Och det enda hon gjorde där i parken var att i bekräfta en skev verklighetsbild, för våra barn att anpassa sig till.

Det finns så många psycho-Glenn Close-aktiga personer i filmvärlden, de måste vara miljoner gånger överrepresenterade. Och det är fortfarande män som gör filmer om kvinnor, liksom det är en vit kulturelit som rasar mot att Hergés rasistiska propagandaskrift om Tintin i Kongo, tagits bort från ett bibliotek. Hela DN:s manliga, vita kränkta kulturkår rasade i dagens DN, på varje sida stod de sammanbitna och sa att nu får det vara nog. Det blev lite komiskt. (Markus Birro var med på en sida också, men det verkar ha varit en slump och den här gången inte handla om att han var kränkt.)

De som har makt kan inte uttala sig om hur det är att vara maktlöst. Normen kan inte tala för dem som faller utanför normens ramar. Och liksom min sambo så skarpt sammanfattade det på facebook:

Det blir ett jävla holabalo på yttrandefrihetsivrarna när någon vill ta bort nån gammal och rasistisk bok, typ Tintin i Kongo, men när DN samtidigt förbjuder ett NYTT ord, ”hen”, då är det ingen fara på torpet.

Det har varit en lång vecka i ett inskränkt samhälle.

Tack Frida. Tänk om alla läst den så som du gjorde.

Kolla in hela fredsdagens program på Svenska Freds hemsida.

Här viker vi tranor inför fredsdagen 2005, Tusen tranor för en kärnvapenfri värld.

Heja freden!