Jag sov som en stock i den speciella tystnad som landsbygden bjuder på, tog igen de förlorade timmarna från det intensiva dygnet som började med morgonsoffa och slutade med debatt och hotellnatt i Göteborg.

Har fått flera peppande sms och mail och bara ett mindre peppande, från någon som tyckte att jag borde ta min skitbok och dra någon annanstans än där debatten är.

Nour funderar mycket på varför grannen ännu inte har riggat studsmattan. I övrigt är bekymren få här.

Jag var med i P4 en kortis på eftermiddagen. Först intervjuades Sigtunas skolchef, en samlad och sympatisk man som jag träffade kort i Göteborg i samband med Debatt i slutet av november. Han beskrev situationen som rådde på skolan just nu: oro och sorg. Och jag blev så ledsen. Flög nästan 15 år bakåt i tiden, till tidpunkten som då var mitt nu.

De har just firat att de har 50 dagar till studenten. Alla klär ut sig och en bild tas på Midgårdstrappan. Vi var kossor, skitfina med nylonstrumpbyxor som juver, svart-vit-bruna med horn. Vi var så glada.

En av mina bästa vänner då, blev jättesjuk precis efter 50 -dagars. Vi satt i sofforna på Berga och grät eftersom det inte ens var säkert att hon skulle överleva. Oddsen var katastrofala och våra femtio sista dagar blev kluvna. Dränkta i oro men ändå med det kittlande nära slutet precis runt hörnet.

Hon klarade sig. Mirakulöst kunde hon springa ut med oss andra på trappan på studentdagen. Vi fick några fina dagar ihop på soldränkta uteserveringar ute på stan, på vp i försommarnatten.

Jag tänker att många på skolan har samma känsla just nu. Vad spelar någonting för roll när några av våra bästa vänner är borta. Jag vet inte om polisanmälan kom ur något som hände den dagen. Men studentglädjen är garanterat grusad, för de elever som sitter i häkte och alla andra runt omkring.

Jag ursäktar inga förövare. Jag antar att de som misshandlat sitter häktade för att de borde göra det. Men skälet till varför det hände ligger inte i att de var ett gäng rötägg, utan i att de antagligen är barn av ett system där vissa hanterar sin vunna makt på fel sätt. Sigtuna har erkänt att det finns problem med den hierarkiska ordningen, att de vill förändra detta system och bygga en verksamhet kring en likavärdesprincip. Och det är jättebra, men de måste våga gå på djupet, ta diskussionen på allvar och arbeta med alla elever, nya som gamla.

De sista femtio dagarna innan studenten var jag en programmerad internatelev i den bemärkelse att skolans regler var en del av mig, liksom traditionerna som vi antingen tagit över eller uppfunnit själva. Jag älskade min skola, jag älskar den fortfarande på många sätt. Jag är inte ute efter att stänga några internat, jag tror att det endast skulle ta en skola ifrån många som behöver den och få andra att vända sig till internat utomlands istället. Men jag tror att skolorna skulle kunna vara en bättre plats för alla, där färre behöver sluta för att de har svårt att anpassa sig efter informella regler.

Jag tror att skolorna är livrädda för att skrämma bort de mest traditionella föräldrarna som helst skulle vilja frysa tiden för alltid. De är de mest kapitalstarka, de ger skolan status. Och det gör omvandlingen svår, det blir ofta svårt när ekonomiska aspekter styr. Jag vet också att det inte anses särskilt väluppfostrat att prata med medierna som jag gör, det är en ständig kamp att borsta bort känslan av att jag borde hålla käften för allas bästa. Men allas bästa måste ju även inkludera den skara som mår dåligt och som kanske inte har så många andra alternativ än att gå på internat. Som borde kunna trivas. Media är en kraft som kan få saker att hända. Om ingen husförälder gått till skolinspektionen hade allt varit sig likt på Lundsberg. Nu jobbar de med att bryta mönster, de ser själva att det inte är ett helt klockrent upplägg att låta barn uppfostra andra barn. Om förändringarna är på djupet eller på ytan, det vet jag inte. Men den höga muren som hindrat insyn, har fått ett litet, litet hål.

Språket har alltid varit viktigt för mig. Som liten och blyg låg tryggheten i att kunna uttrycka mig i skrift. Även om orden länge hölls långt från andras ögon och öron, så var de ändå mina och makten att uttrycka mig, min.

Nu, många år senare, har jag en dotter som inte har ärvt min rädsla för att prata med främlingar på stan. Tvärtom tar hon för sig, frågar och tacklar nästan omkull folk hon möter av genuint intresse för att få veta mer. Det är också tack vare henne, som jag åter fått chans att möta språket när det är helt nytt för någon.

Och liksom under min egen uppväxt drunknar vi i användandet av särskilt ett ord: Duktig. Nour hade knappt hunnit föras från min mage och in i kuvösen, förrän en barnmorska sa att hon var duktig som andades själv. Därefter har hon varit duktig genom att sova gott på natten, duktig när hon är tyst och stilla bland folk. Duktig för att hon pratar två språk och för att hon sätter på korken på sina pennor efter att ha ritat klart.

Det började med att jag försökte undvika ordet. Sedan insåg jag hur mycket det användes och började då förakta det. Så fort ett barn, ofta mitt barn, gjorde något, vad som helst, var hen duktig.

Hur många vuxna skulle beskriva sig själva med: Jag är duktig. På vad? Det betyder ju ingenting när det står för sig självt. Det får mig snarare att tänka på människor som gör vad andra vill att de ska göra, framför att själva bestämma. Ett ord definierat helt utifrån betraktarens ögon.

Vad duktig du var som åt upp din mat är väl egentligen: Vad hungrig du var som åt upp din mat?

Trots att vi undviker ordet hemma får Nour ändå sin beskärda del på förskolan. Härom månaden kom hon hem och kallade sig själv en duktig flicka, en duktig tjej. Häromdagen sa hon att hon var duktig som gick och la sig i sängen. Och jag blir så irriterad, på att det där jävla ordet ska få ta så mycket plats.

Jag är själv skadad av duktigheten. Jag längtar efter att få höra hur bra jag presterar. Får ångest över att inte få tillräcklig bekräftelse och vacklar ständigt i min självkänsla. Många skulle hävda att duktig inte har någonting med det att göra. Men liksom språket går att träna upp till överlägsenhet och retorik är en välkänd krigföring, bär varje ord sin egen betydelse och laddning. Och på samma sätt bör vi ta bort och lägga till det i språket vi tycker behövs, för att prata om saker på ett mer nyanserat sätt.

Min målsättning som förälder är att lägga grunden för en stark självkänsla hos mitt barn. Jag vill att hon ska få en varm och stark relation till sitt språk, att hon främst ska utgå från sig själv och inte leva genom andra. Jag vill att hon ska göra saker för att hon får energi av dem, för att de driver henne framåt i sin utveckling, för att det gör henne glad eller arg eller trött eller pigg. Inte för att någon annan ska se henne.

Jag tror att en stark självkänsla bäddar för mod och empati. Jag tror att ett språk som vi ständigt reflekterar kring, som ger alla samma förutsättningar och samma värde, även ger en bättre värld med större förståelse både för oss själva och för andra.

Min dotter är underbar. Hon är självständig, modig, envis, frågvis, matglad, morgontrött, pratsam, lyhörd, humoristisk, egensinnig, argsint. Det finns så många ord som kan beskriva henne, utan värdeladdning, och som kan göras till hennes på ett helt annat sätt.

Mer såna ord tack. Och gärna fler hen och färre man, men det får jag återkomma till i ett annat inlägg.

Det här blogginlägget ingår i Centrum för lättlästs bloggstafett om språk, makt och demokrati. Centrum för lättläst arbetar för allas rätt till litteratur, nyheter och information utifrån var och ens förutsättningar. Mer information om bloggstafetten och fler blogginlägg hittar du på Centrum för lättlästs hemsida. Jag lämnar över stafettpinnen till min fina vän Clara Fröberg som kommer att publicera sitt inlägg imorgon.

Av de ordinarie ledamöterna är noll procent kvinnor. Så har det alltid varit. Noll procent.

Detta beror självklart inte på att det finns någon typ av patriarkal struktur i släkten. Nej då, enligt männen i toppen har alla samma möjlighet att ta plats om de visar framfötterna.

Nu har visserligen en kvinna aldrig någonsin erbjudits en ordinarie plats i en styrelse, av den valberedning som utgörs av de sittande (männen) i styrelsen. Men det har ju ingenting med dem att göra, kvinnorna får väl hojta lite högre om de känner sig åsidosatta. Nu har kvinnorna inte hojtat så mycket, eftersom de redan sedan unga år lärt sig att låta bli. Men några av dem låter sina män prata och ibland även väljas in i en styrelse. Och på så sätt representera dem.

Jag bestämde mig för några år sedan för att förändra det där. Jag höll workshops, började höja rösten på mötena där kvinnorna på sin höjd varit justerare (justeringsmän) genom åren. Förra året lyckades vi slutligen få en ”ung” (över 40) kvinna vald till mötesordförande på en av sammankomsterna. Trots att alla tidigare ordföranden genom åren valts enhälligt, tvingades vi till votering den här gången. En (man) som inte kunde acceptera denna ”kupp”, valde att nominera den tidigare ordföranden som suttit sedan typ 1988 och faktiskt förvarnats ett drygt halvår i förväg för att inte ”bli för besviken”.

Igår hamnade jag i bråk med en släkting, som även varit relativt engagerad i vårt släktföretag och han blev så arg på mig att han sa sig aldrig mer vilja vara på samma fest som jag igen. Skälet till att han blev så arg  var för att jag, efter att ha lyssnat på en låååång hjältehistoria om en adlig man som räddat Sverige på 1800-talet, ifrågasatte sanningshalten i berättelsen. Den kändes liksom bara så där tillrättalagt som en historia skriven av och om en segrare ofta är. Min släkting frågade om jag anklagade honom för att ljuga. Jag sa nej. Han blev argare och argare och plötsligt insåg jag att han använde samma slags retorik som de som jag brottas med på släktträffarna gör. Först avfärdas jag som okunnig. När min kunskap visar sig större än de trott och mina argument vassare än de tänkt, blir de arga. De skäller ut mig för att jag sabbar stämning och släktgemenskap, för att inte låta någon annan prata. De drar till med saker som ”ska du verkligen säga så till din gamla xxx”.

Många säger att de är glada över att jag tagit ton. De ser mig som ett lok som drar släktföretaget ur 1950-talet. Några har skakat på huvudet och sagt att jag kämpade för det där för 30 år sedan, men det gick inte.

Noll procent ordinarie kvinnliga ledamöter på över 100 år. Det är så beklämmande att jag blir illamående. Ett släktföretag där halva rekryteringsbasen ignoreras fullständigt slarvar bort så mycket kompetens. Och sorgligast av allt är att det har tagit så mycket energi ur min kropp att jag är på gränsen till beredd att hålla med min kvinnliga släkting: Jag försökte, men det var så jääävla svårt att jag gav upp.

Och idag hade jag uppstartsmöte för det som ska bli min nästa bok. Deadline är i november, vilket är skrämmande nära i tid, men samtidigt känns som ett möjligt mål. Jag gick därifrån med den eufori som blir så plågsam när jag inte kan gå raka vägen hem och fortsätta skriva, utan istället måste tillbaka till jobbet för att… jobba.

Det är med glädjeblandad ångest jag påbörjar detta bokprojekt. Dels är fackboksgenren ett outforskat område för mig, men jag har även skrivit kontrakt för en bok som ännu inte finns, mer än som innehållsförteckning och som spritt stoff i mitt huvud. Jag vet ju innerst inne att jag vill skriva på egna projekt och att jag vill få ur mig fler böcker än en vart tredje år. Jag inser att det handlar om att bara börja, vilket nästan alla författare har sagt när jag frågat dem. Malin Persson Giolito, som försökte äta sushi medan jag pepprade henne med frågor härom dagen, beskrev det jag själv känt så ofta. Att de första 70 sidorna är vidriga, men att det släpper sedan. Och när det släpper är det som en glädjeorgie som är så överrumplande att hjärtat skenar iväg och får mig att ligga sömnlös och tänka på allt jag ska skriva dagen därpå.

Kanske är det annorlunda att skriva fackbok, det lär jag bli varse rätt snart. Men livet är bra gött en dag som denna när jag glider in på förlaget och vallas vidare på god lunch med intressanta samtal. Och när förläggarens telefon ringer och han svarar med orden: Kan jag ringa tillbaka om en stund, för jag äter lunch med en författare.

För ett tag sedan blev jag kontaktad om att skriva en fackbok och jag blev väldigt peppad på idén. Men så fort jag hade skrivit om det på bloggen fick jag lite ångest, eftersom det ju inte var helt säkert att det skulle bli av. Så fick jag ett kontraktsförslag häromdagen och jag var nära att ta en bild och lägga upp på bloggen eller fejan, men något hindrade mig. Boken är ju fortfarande inte skriven. Typ.

Jag blir så trött för mig själv. Jag njuter i tre minuter och våndas i tre månader. Jag vet att jag hade väldigt roligt på min releasefest dagen innan min bok släpptes för drygt två år sedan, men därefter våndades jag mest över intervjuer, recensioner och över att inte komma igång med bok två. Dessförinnan över redigering, omslag och overklighet. Eller något annat som tog udden av all tänkbar glädje. Och jag tänkte ofta på att en riktig författare blir jag inte förrän efter bok två.

Kanske är inte detta en skrivarblogg utan en helt vanlig, glest uppdaterad, vardagsblogg. Eller så får jag bara skärpa till mig och liksom officiellt tjoa: Jag ska skriva en bok i år och den kommer att bli så jävla grym!

På måndagsmötet på jobbet fick vi veta att Bonnierägda Spoon har köpt oss och från måndag ska jag svara mitt namn i kombination med Spoon istället för Tidningskompaniet i telefon. Vi flyttar antagligen till söder till sommaren. Knivsöder utbrast några skräckslaget, själv kände jag att det var ett själsligt steg hemåt.

Nour erbjöds plats på spanska förskolan och jag velade mig sömnlös. Att veta vad vi har men inte vad vi får. De flesta beslut verkar på ett eller annat sätt grundas i det. Nu har vi i alla fall bestämt oss och det känns väldigt bra. Velande är inte min grej. Men jag tycks ständigt hamna mitt i det.

Jag hatar mars. Denna nyckfulla månad som varje år ångrar sig om våren och som dessutom tog pappa ifrån mig, för 28 år sedan på söndag.

Nour är tre år nu, jag 32. Om ett år är vi där pappa och jag skildes åt: 4 år mot 33.

När Nour sitter med sitt frukostägg på sin bruna tripptrapp och hojtar att mars är hennes, inser jag att det är på tiden att skriva ny historia. Det är dags att gilla mars. Hennes mars i hennes värld där båda föräldrarna ska finnas kvar och se henne växa upp.

Det känns lika blandat hoppfullt och vemodigt som mars. Men dags.

Jag fick ett mail från en förläggare för ett par veckor sedan. Idag åt vi lunch och jag gick därifrån med tusen idéer i huvudet.

Känslan av att stå på andra sidan staketet, att inte vara personen med manuset i mappen som drömmer om utgivning, är obeskrivlig.

Tanken på att ta mig an facklitterära världen får kroppen att pirra.

Om man vill diskutera en sakfråga ska man inte skriva en roman, sa förläggaren.

Så är det verkligen.

Nu måste jag bara pressa ur mig synopsis så bra att idén slinker igenom utgivningsgruppen.

Målet är bokmässan 2013. Romanen får vila lite till, jag tänker att den är sorten vin som ska ligga till sig.