Nästa gång blir det barnfritt med planka och stöl istället.

I 26 år har det legat i en låda hemma hos min farbror, olyssnat. Igår kväll riggade jag bandspelaren, stängde alla dörrar, tryckte på play och la mig på sängen.

Det var magiskt. Och lamslående sorgligt. Det värsta är när vi pratar om framtiden. Om vad vi längtar efter, om vad vi önskar oss i födelsedagspresent. Vad vi ska göra när vi kommer tillbaka till Sverige.

I slutet sjunger vi en sång jag och brorsan, som vi just hade lärt oss alla (åtta tror jag) verserna till:

Det var en gång en flicka som hette Josefin,
Josefin fin fin, Jose Jose Jose fin.
Den enda skatt hon ägde, det var en symaskin,
symaskin skin skin, syma ma ma ma ma maskin.

Jag hade glömt att jag kunnat den sången, som är så morbid. Bilden av Josefin som sitter och trampar på havets botten. Men jag minns nu att jag älskade den, jag minns att jag sjöng den mycket, efter att vi kommit hem till Sverige igen.

Pappa berättar om baden vi tar varje dag, om att vi firat nyår, om alla brev vi fått. Att han haft jour på sjukhuset och tagit emot fyra skottskador på en dag. Banditerna har sprängt elledningarna och generatorn brummar i bakgrunden. Efter sången säger han att bandet börjar ta slut och det är dags att säga hej då.

Ha det så jättebra, säger han. Vi hörs snart igen.

Och så tog bandet slut. Och jag la kudden över huvudet och grät, tills tröttheten vann och jag somnade.

Solen sken och trottoarerna var glashala. Jag gick ut i slashasbyxor och köpte färg. Målade klart sovrummet och flyttade (med viss hjälp) två garderober från ett rum till ett annat. En enorm känsla av tillfredsställelse infann sig.

Vid två kom solen in i lägenheten. Vi kommer att få en så grym kvällssol på balkongen i vår och sommar.

Nu sjunger Pernilla för sitt liv i Melodifestivalen. Huvudnyheten denna vecka, framför jordbävningar och självmordsattentat, har varit att hon missar sin brorsas bröllop. Stackars Pillan.

Den 4 mars 1984, exakt ett år senare, dog min pappa efter en kort tids sjukdom, på sjukhuset i samma stad.

Den 4 mars 2008, återvände vi för första gången i samlad trupp, mamma, brorsan och jag, till vårt gamla hus i Beira. Kvinnan som bodde där berättade att pappa störde dem på nätterna. Att han osaligt strosade omkring och åt upp deras mat.

Hon hoppades att vi kunde ta med honom därifrån, döda människor hänger oftast kvar för att de inte fått ta avsked. Och nu var hela familjen samlad igen, på samma dag som han dog 24 år senare. Större symbolisk kraft är svår att hitta.

Jag vet inte om hon fick rätt. Jag har tänkt maila så många gånger men inte kommit mig för. Men jag hoppas att pappa hakade på oss hem och finns omkring oss.

Den 4 mars 2009 fyllde Nour sex veckor och vi fick löftet om att äntligen få åka hem från neonatalavdelningen på Danderyds sjukhus. Nour var fortfarande så liten då, så skör med sonden som hängde och slängde och konstant provocerade henne att slita ut den ur näsan. Samtidigt så stark och egensinnig och ojojoj vad vi längtade hem då, bort från sjukhuskorridorerna.

Den 4 mars 2010 försöker jag skriva ett blogginlägg samtidigt som Nour far som en projektil genom lägenheten och försöker stoppa fingrarna i alla de löst sittande eluttag som finns. Livet gör som det vill. För ett år sedan var det omöjligt att föreställa sig att den lilla klumpen skulle bli en rufsig människa. Fortfarande känns det så overkligt att vara förälder. Overkligt att jag snart är lika gammal som min pappa blev, overkligt att Nour är min, att vi har gjort henne.

Att jag lugnade ner mig och slutade vara ledsen till slut. För jag ägnade väldigt många år åt att vara ledsen, över allt det jag önskade att jag haft men ansåg mig ha förlorat.

Nour är ett väldigt lyckligt barn. Jag hoppas att hon får fortsätta vara det.

Om en stund ska vi till farmis i Igelboda och äta en bakelse i pappas ära. Med mycket grädde, liksom grädden han enligt andra älskade, grädden som de bjöd pappas spöke på i Beira.

Och för ungefär en kvart sedan fick jag mitt livs första hemleverans av matvaror. Oerhört höga vuxenpoäng på det, får man väl säga?

Jag, fyra år gammal, med pappa och brorsa på stranden i Beira.

Nour, sex veckor, får äntligen chilla hemma i soffan.

Efter tre år utan köksbordslampa, är den äntligen där. Så fin. Och ljus.

Nour gillar läkare. Kuvöstiden verkar inte ha skapat några större trauman, vilket är skönt och själv längtar jag lite efter att få träffa de gamla kompisarna på neonatal igen.

Här är Nour på Lima flygplats, när hon just fått hela personalen på vaccinationskliniken att engagera sig i gulafebern-frågan, för att Nour skulle slippa vaccineras och få åka vidare till Costa Rica.