Det gör mig ledsen att jag tappat sugen att blogga. Men jag tänker hitta tillbaka. Nästa vecka är jag på landet och skriver, Nour hänger i gräset med sin mormor och jag kommer ha fler skrivtimmar per dag än de två säkra jag har i nuläget, när Nour sover lunch. (Mellan 12 och 14, men ibland vaknar hon en kvart för tidigt, vilket kan göra mig skitstressad.) Mina egensatta deadlines får mig att tänka mer i kvantitet än kvalitet, men ju fler sidor jag har, desto mer kan jag sålla. Jag har även fått för mig att dessa utökade antal skrivtimmar kommer leda till sinnesro nog att blogga mer.

Föräldralivet är fint för det mesta. Nour har fått förskoleplats från augusti och jag försöker insupa den ledigheten vi har kvar tillsammans. Men heltidsföräldraledighet är inte min grej, halva halva rakt av ,om det blir fler barn. Dagistiden blir det ljuva livet, en kaka att både spara och äta. En liten Nour som får leka loss bland andra barn och pedagoger på dagen och med sina föräldrar på eftermiddagen.

Jag har (haft?) en välbehövlig bloggpaus. Men livet flyter på, är stundtals suveränt, stundtals lite tyngre. Svärmor är slutligen hemma från resa och begravning, fastnade förstås i askmolnet men tog sig loss. Flaskmatningsboken flyter på, fick äntligen chansen att träffa förebilden Korvaspappan och igår skrev jag sex sidor på nya romanprojektet. Imorgon förhoppningsvis tio till. Jag kommer inte hålla femtiosidor-deadline för april, men hundra sidor innan maj. Annars jävlar.

På fredag hade min pappa fyllt 60 år. Då ska vi fira honom med buller och bång. Eller åtminstone äta det han skulle ha bjudit oss på om han haft chansen. Det mesta jag känner av min pappa är via hörsägen, och ryktet säger att han skulle ha firat sig själv med hummer och oxfilé. Eller egentligen var det när han fyllde femtio som han skulle ha lyxat till det så, eftersom den födelsedagen ägde rum år 2000. Femtio och nytt millenium, samtidigt liksom. Men vid det laget var jag dryga tjugo och inte känslomässigt redo att uppvakta pappa på det sättet.

Så bättre sent än aldrig ska vi fira pappa med hummer och oxfilé. På fredag, valborgsmässoafton. Tillika dagen då jag och sambo firar fyra år som ihop. (Det längsta någon av oss varit ihop med någon faktiskt.)

=Råsöndag.

Ja, tänk det vände. Vädret värmer och energin sprakar i vener och artärer. Idag har både jag och mina bröst blivit intervjuade, vilket var roligt och peppande och igår köpte jag en iPhone. Är redan frälst och sektlik i mitt beteende. Ska så fort som möjligt börja mobilblogga i farten, vänta bara.

Idag är första fotbollsträningen för Love and Peace United, det spritter i benen.

Det har varit en tung vecka. Den inleddes med att en anhörig dog ifrån oss och vi lämnade Sälen en dag tidigare för att vara nära sambos mamma som skulle flyga långt för att begrava sin bror. Jag körde hyrbilen hela vägen de dryga trettio milen, jag älskar att köra, men tröttheten har förföljt mig sedan dess. Kroppen värker och jag har mardrömmar om personer som står mig nära. Vaknar tröttare än innan, släpar mig upp och längtar, saknar energin som jag inbillar mig fanns där förut.

Nour klättrade under ett obevakat ögonblick igår av pottan och tog sig ett smakprov på bajset hon lämnat efter sig. Jag blev räddare än hon, jag hoppas inga trauman skapades där, hon skrattade kort tid efteråt och verkar inte ha några men. Självklart googlade jag problematiken och hittade en tråd där ett barn ätit bajs, men uppriktigt sagt tror jag att mörkertalet är stort. Barn smakar ju på allt, det borde finnas fler trådar på samma tema.

Idag har vi varit på utflykt till Tungelsta och åt ljuvlig rotfruktssoppa i radhus. Nu har vi ätit en bit av släktälgen till middag och tittar på El clasico, hemma i Solna. Jag älskar vårt vardagsrum, att det rymmer många människor utan att det märks, och jag älskar vår balkong och alla ljusen som man spanar ut över när mörkret lagt sig.

Jag hoppas och tror att nästa vecka blir mer energifylld. Jag hoppas och tror att jag ska börja träna då, orkar mer och vaknar utvilad. Jag kan inte skylla på Nour, hur enkelt det än må vara att säga att föräldraledigheten är uttröttande. Nour är egen och egensinnig, men inte särskilt krävande.

Imorgon ska vi spana in induktionshällar inför den stundande köksombyggnationen. Jag vill vara pigg då och låt solen komma tillbaka också, två plusgrader och regn är inte vad vi önskar oss nu. I kölvattnet av vargavintern är vi alla tärda och frusna och i behov av knoppar på träden.

Badglad Nour i Sälen

Glädjefyllt häng i andra stugan

På äventyr mot Tungelsta i ärvd mössa

Solen skiner idag med. Nu drar vi ut på stan för att träffa morbror Gunnar. Härliga tider.

Idag är en bra dag. Måndag. Ljust ute och klockan är 17.33, sommartider hej hej. Jag är uppochner just nu, har haft lite svårt att vänja mig vid det nya livet som sagt. Tagit ut det både på dem som inte förtjänar det alls och på dem som åtminstone förtjänar det lite grann. Men just idag känns allt bra. Hade visserligen en mardröm där jag slogs och var väldigt arg, men Nour tog sovmorgon (sommartider hej hej) och kaffet smakade ljuvligt. De arga känslorna släppte snabbt och jag tog bussen till Lotta vid Odenplan. Flanerade, solen dök fram, jag såg innerstaden och promenadstråk och Djurgårdsbron och pratade skön skit. Vi lunchade med Brett som jag inte sett sedan december och sponanknackade på tredje och fjärde kompis fönster på Karlbergsvägen på väg mot bussen. Drack te i deras fantastiska vardagsrum.

Nu är vi hemma. Nour hänger i sitt rum, hon älskar sitt rum, kan vara därinne i timmar, just nu spelar hon på sin minisynth och gungar i takt med tonerna. Våren, ljuset, en skön känsla i kroppen. Hantverkaren som lovat att skicka en offert, som jag trodde skulle vara annorlunda för att hon var kvinna, gick rakt mot mina föreställningar (fördomar?) och var likadan som alla andra hantverkare (utom Leif självklart) som jag haft att göra med. Hör inte av sig, svarar inte på mail, skickar inte offerten hon lovat. Förra veckan var jag jättearg på henne, nu känner jag ingenting. För jag har en bra dag, en glad dag, då livet känns helt okej oavsett.

Sigtunabesöket var spännande. Jag valde att inleda med att läsa en av de mest provocerande bitarna, den där Elin är hemma hos sin morbror och ifrågasätter skolans strukturer. Några skruvade sig betänkligt och tystnaden låg tung efteråt. Vissa saker är svåra att prata om, behandlas med den där så plågsamma tystnaden, men jag är ändå stolt över mig själv för att ha vågat ta upp ämnet. Senare lossnade spänningarna i besökarnas axlar, vilket ledde till en bra diskussion och intressanta frågor. Fick bland annat svara på hur det känns att kallas för förrädare. Aningen väntat, ändå lite jobbigt, men jag gav åtminstone ett uppriktigt svar.

Sedan åt jag middag på mitt gamla elevhem, väldigt mycket var sig likt och jag blev nostalgisk såklart. Pratade minnen, traditioner och invigningar med tjejerna som bodde där. Fick skjuts av sambo tillbaka till Stockholm i lånad bil (som han lyckades hitta efter att ha missat pendeln han skulle möta mig på) och avslutade med cava på en bar vid Mariatorget. Somnade med en känsla av att vilja storgråta, vilket jag ofta gör när hjärnan fått jobba hårt.

Men idag är det måndag. En bra dag. Nour spelar fortfarande på sin synth inne i sitt rum, och ljuset är kvar, klockan 17.55.

Kameran laddade ur sig i torsdags och trots flera dagar på mig att komma ihåg att ladda dem, glömde jag. I fredags kväll (precis när Willy dansade i Lets dance) insåg jag att barnkalaset jag och Nour skulle på dagen därpå, inte var på lördagen utan på söndagen. Då vi redan hade ett kalas inbokat, vilket lite pajade vår perfekta gräsänkehelg med sambo i Skåne. Istället för att glida runt och kalasa i dagarna två, skulle vi få skynda mellan två punkter under samma söndag med tidsbrist som ledord och lördagen tom!

Men lördagen bjöd på sol och mamma kom på besök och jag fick låna hennes bil till Ikea. Jag var millimeter från att välja kommunalt färdmedel istället, för jag har aldrig kört bil ensam. Med undantag från en liten tripp Essingen-Hornstull och Bjärka Säby-Sturefors i höstas. Men Ikea är i en annan liga, det är E4, det är trängsel.

Men slutligen tog jag mig i kragen och vilken kick sen, att göra det själv. Kunde passa på att handla massa onödigt också. I högtalarna på Ikea, bland ca 10 000 shoppinglystna människor, sa de att kortbetalningssystemet tyvärr var trasigt och att samtliga kunder uppmanades ta sig till bankomaten vid Ica Maxi för kontantuttag. Jag hade åtta kronor i plånboken och hade inte ätit lunch. Eller vi var faktiskt två, Terese var också där med mig. Hon bor i Vårberg, så hon promenerade dit och det enda(?!) hon köpte var en handduk. För fem kronor.

Slutligen lyckades vi äta och handla och betala och fylla bilen. Jag skjutsade hem Terese, men på väg mot Solna fick jag fläckseende, alltså fläckar av skyltar mm försvann och väl hemma fick jag huvudvärken från hell. Lik den jag hade när jag var gravid och övningskörde. Jag låg som en amöba i soffan och försökte titta på Män som hatar kvinnor, men fick skita i att det var lördag och gå och lägga mig.

Söndag var kalasdag och solen sken inte längre. Istället bjöds vi på tidernas sämsta promenadväder och halvvägs mellan 62:ans hållplats och dit vi skulle var jag och barnvagnen så snötäckta att vi kunnat misstas för en snödriva. Men kalasen var skoj, Nour var så glad och hemma hos Bruno 5 år sprang alla skrattande runt runt i bullrande cirklar. Nour stod på knä och vevade med armarna, påhejande och kanske tänkte hon att En dag kommer jag också att springa.

Vi kom hem och jag riggade diaprojektorn som mamma lämnade i fredags och när sambo kom med tåget kollade vi oss tillbaka ett tjugotal år i tiden. Sedan kollade vi Johan Falk på fyran och det sista jag minns av dagen är min egen röst som sa att dokumentären jag gjorde 2006 hette Mitt Afrika. Men det var ren och skär lögn.

Imorse inledde jag och Nour dagen med att fika med Elin på Kaffe på St Paulsgatan. Solen sken igen och jag fick träffa Elins kille, som var lite sugen på att träna vårt lag. Eller spela i det, jag försökte värva honom till alla möjliga poster, han är tydligen grym på allt.

Nu är klockan 14.00. Nour somnade på väg till öppna förskolan så vi är inte där utan hemma. Jag borde passa på att förbereda mig inför torsdagens författarbesök i Sigtuna. Istället bloggar jag och slösurfar och om 25 minuter börjar sångstunden. Undrar om Nour vaknar innan dess?

Nej, det gjorde hon inte.

Knappt två månader till fotbollssäsongen och jag är så ur form att jag har kronisk förtviningsvärk i kroppen. Jag har ”jämfört” gym, på pappret självfallet enbart (Pris, barnvakt, närhet), i flera månader utan att fatta ett beslut.

Min sambo kallade mig just för benrangel när jag framförde en spontandans i vardagsrummet.

Jag måste gräva fram den där tummen ur röven snart, eller snarare hand med tillhörande arm. Innan jag välter eller flyger min kos, som ett visset löv i vinden.

Bjöds på mysig tacodinner hemma hos Clärfi ikväll. Mycket kärlek, omtanke och god mat. Vi hade en lång lista av saker vi skulle prata om, men våra barn hade för mycket energi. Jag är hemma igen och listan är oavbockad.

Nästa gång blir det barnfritt med planka och stöl istället.