Min dator slutade att ladda sig själv i förrgår kväll och är på verkstaden nu. Jag har en lånedator från sekelskiftet som saknar word samtidigt som jag försöker skriva c-uppsats (i word, numera inte alls i word). Så vaknade jag dessutom med halsont som gör att allt går i slowmotion och det är så kallt att jag sitter med dunjackan på vilket gör även mig till slowmotion.

Farsdagspresenten som Nour (…) planerat och tjatat om så länge, är inte längre möjlig att genomföra, eftersom allt vi behövde till den finns i en hårddisk som inte går att koppla ihop med den här datorn. Dokumenten som hör ihop med brainstormingen jag ska hålla i på släktspektaklet imorgon kväll går inte att öppna, inte att skriva ut. Och börjar det banne mig inte skymma utanför, trots att klockan bara är två.

Jag har inte tidigare förstått hur mycket jag älskar min dator. Kom tillbaka, snälla, jag ska aldrig mer spilla kaffe på dig eller repa dig och jag ska putsa skärmen och tangentbordet flera gånger i veckan, i all framtid, jag lovar.

Åh vad jag är kass på att blogga. Jag vet inte varför. Det har varit hemtenta, tankar om boken, om uppsatsen, om livet och framtiden. Jag är klar snart, färdigpluggad, jag har liksom pluggat i 12 år. På högskolenivå alltså. Totalt 24 med andra ord. Så nu funderar jag på att bli läkare, så att jag kan dryga ut med några fler, fem sex år sådär. Men det är ändå inget skäl till att inte blogga.

Just nu bor vi hos svärmor, som för nästan exakt ett år sedan, när vi homestageat lägenheten till obebolighet. Nu renoveras köket, ett hål som jag kämpat för i ett år håller på att tas upp, stackars grannar, i en bärande vägg. Det kommer att bli så fint, det kommer att bli den där inflyttningsfesten när allt är klart. Då jag ska vifta med ett vinglas och hojta, att NU har jag flyttat för sista gången. Folk kommer att skrocka, jaja Agnes, det blir säkert bra det där.

Inspiration kommer och går. Jag kan flyga jag är inte rädd.

Jag försöker beta av skoluppgifter i förväg, för imorgon åker hela familjen till Kiev. Det är första gången som sambos familj återvänder i samlad trupp sedan de flyttade därifrån 1988. Jag tror att det blir känslosamt. Jag ska filma, men får inte glömma att tömma kameran först. Hela Chile/Costa Ricaresan ligger orörd där inne.

Jag tänker på allt som för oss samman. Trots att våra liv i grunden varit så olika fram tills de sammanstrålade, finns vissa komponenter som vi delar: en vardag som över en natt rycktes upp med rötterna i ett annat land. En försvunnen pappa.

Jag har ägnat stora delar åt mitt liv åt att älta medan han har alltid varit positiv. Han har hjälpt mig att bli bättre på att leva i nuet. Jag tror att jag har lärt honom att det är okej att vara sorgsen ibland.

Jag har feber och sjukt ont i halsen. Försöker skriva en arbetsdagbok om den kvantitativa textanalys vi gör om Förbifart Stockholm, men vad betyder det? Så jag berättar lite om vad jag ätit till middag, om halsen som ömmar. Om min uppgivenhet angående att bygga in staden i vägar. Kan man inte bara förbjuda bilar?

Mailade manus till förläggaren för vad som känns som hundra år sedan. Hon svarade igår, efter vissa inte särskilt kraftfulla påtryckningar från mitt håll. Hon har snabbläst manuset nu. Hon vill ha ett möte.

Jag ser fram emot dagen när jag slutar vara nervös inför bokförlagsmöten. Jag laddar inför den perioden i mitt liv då jag är så övertygad om min egen briljans att jag skuttar iväg på möten, redo att simma i superlativ.

I väntan på den dagen får jag hålla till godo med en förläggare som vill diskutera manus.

Vad är det för fel på vädret? I flera veckor har jag kånkat runt på jacka och paraply och svettats likt en klimakteriedrabbad i det kvava hög-lågtrycket.

Nu rinner regnet och jag har förstås lämnat paraplyet hemma, det var ju sol i morse, från klarblå himmel.

Kvart i fyra ska jag hämta Nour på dagis. Innan dess ska jag helst ha redigerat klart de dryga hundra sidor som jag lovat att skicka till förläggaren på fredag, och så ska det ha slutat regna.

Och precis när jag skrev de orden började de regna ännu mer och jag fick huvudvärk. Vältajmat.

Verkar som att nästa vinter blir precis lika vidrig som den förra.

Det som är härligt att bo nära Råsunda är att man hör målet ett par sekunder innan man ser det på teven. Lika härligt är att folk hänger ut från balkongerna och snackar match när man är på väg hem från tåget. Men härligast är att jag känner på mig att vi kommer se många fler matcher live i fortsättningen. I blickfånget från vår balkong bygger de ännu en arena och om den blir nationalplatå som lovats, kommer vi nästan kunna se matcherna från ballen. Kunna ta inträde rent av.

Det här med att känna lust att blogga går verkligen upp och ner. Trots att mycket hänt och många bilder tagits (inskolning, reggaefestival, Nours första mata-fåglarna) har jag inte orkat riktigt. Jag har rent teoretiskt mer skrivtid nu, i och med att Nour är dagisbarn, men den här veckan möblerar vi om kontoret fullständigt, brorsan flyttar ut efter sju år och det känns vemodigt men samtidigt nystartigt. Höst rent av. Så tiden går åt det, men nästa vecka. Då! Ska jag jaga flowet Lisa pratar om. Och jag håller ju med henne om allt hon skriver, i en framtid kommer DAMP att krylla av författare som fikar bort dagarna i väntan på att karaktärerna ska leda oss vidare. (Jag kommer att försöka värva dig Lisa, så fort vi får platser lediga.)

Nour älskar i alla fall dagis, i lördags morse stod hon missmodig vid ytterdörren när klockan passerat nio och vi ännu inte gått hemifrån. De första dagarna blev hon jättearg när vi kom och hämtade och vägrade gå därifrån, men nu verkar hon ha förstått att det finns en kontinuitet i den där platsen full med barn, sånger och leksaker, och igår kastade hon sig glädjestrålande i min famn vid hämtning.

Vi försökte kompensera henne i lördags med att ta henne på reggeafestival i Uppsala, men liksom i Prideparaden somnade hon som en stock i vagnen bakom sina hörselskydd, innan hon hunnit se särskilt mycket. Vaknade istället vid två när vi kommit till lägenheten vi skulle sova över i, och tyckte att det var morgon tills jag slutligen lyckades övertyga henne att hon hade fel. Jag vet att det finns föräldrar som älskar att sova med sitt barn mellan sig, men Nour är en vandal. Snurrar, sparkar, slåss. Det får hon gärna göra, i sin egen säng. Klockan åtta nästa morgon vaknade hon med ett skratt och började springa runt runt runt, hungrig på livet och på vad söndagen hade att bjuda på.

Men idag är det onsdag. Och Sverige leder med 3-0 över Skottland.

Vi är på landet. Har lämnat Gotland, klippt klart filmen och igår hyrde vi en liten båt och drog ut till en av öarna utanför.

Att ha dålig uppkoppling är befriande, att ha en trädgård att släppa ut barnet i avkopplande. Och Spanien vann VM.

Nour har promenerat runt i vardagsrummet med en stil påminnande om Frankensteins monster. Skrattat euforiskt. Vilken upptäckt det måste vara att plötstligt kunna gå.

När vintern tog slut insåg jag att det krävdes ofantliga mängder värme och sol för att batterierna någonsin skulle laddas upp igen. Just nu känns det som att vi är på god väg, jag och batterierna, inför hösten och den kommande nya vintern.

Jag ignorerar dagens femtiosidorsdeadline, äter bigaråer och lyssnar på Per i Sommar istället.

Det gör mig ledsen att jag tappat sugen att blogga. Men jag tänker hitta tillbaka. Nästa vecka är jag på landet och skriver, Nour hänger i gräset med sin mormor och jag kommer ha fler skrivtimmar per dag än de två säkra jag har i nuläget, när Nour sover lunch. (Mellan 12 och 14, men ibland vaknar hon en kvart för tidigt, vilket kan göra mig skitstressad.) Mina egensatta deadlines får mig att tänka mer i kvantitet än kvalitet, men ju fler sidor jag har, desto mer kan jag sålla. Jag har även fått för mig att dessa utökade antal skrivtimmar kommer leda till sinnesro nog att blogga mer.

Föräldralivet är fint för det mesta. Nour har fått förskoleplats från augusti och jag försöker insupa den ledigheten vi har kvar tillsammans. Men heltidsföräldraledighet är inte min grej, halva halva rakt av ,om det blir fler barn. Dagistiden blir det ljuva livet, en kaka att både spara och äta. En liten Nour som får leka loss bland andra barn och pedagoger på dagen och med sina föräldrar på eftermiddagen.

Jag har (haft?) en välbehövlig bloggpaus. Men livet flyter på, är stundtals suveränt, stundtals lite tyngre. Svärmor är slutligen hemma från resa och begravning, fastnade förstås i askmolnet men tog sig loss. Flaskmatningsboken flyter på, fick äntligen chansen att träffa förebilden Korvaspappan och igår skrev jag sex sidor på nya romanprojektet. Imorgon förhoppningsvis tio till. Jag kommer inte hålla femtiosidor-deadline för april, men hundra sidor innan maj. Annars jävlar.

På fredag hade min pappa fyllt 60 år. Då ska vi fira honom med buller och bång. Eller åtminstone äta det han skulle ha bjudit oss på om han haft chansen. Det mesta jag känner av min pappa är via hörsägen, och ryktet säger att han skulle ha firat sig själv med hummer och oxfilé. Eller egentligen var det när han fyllde femtio som han skulle ha lyxat till det så, eftersom den födelsedagen ägde rum år 2000. Femtio och nytt millenium, samtidigt liksom. Men vid det laget var jag dryga tjugo och inte känslomässigt redo att uppvakta pappa på det sättet.

Så bättre sent än aldrig ska vi fira pappa med hummer och oxfilé. På fredag, valborgsmässoafton. Tillika dagen då jag och sambo firar fyra år som ihop. (Det längsta någon av oss varit ihop med någon faktiskt.)