Nu rinner regnet och jag har förstås lämnat paraplyet hemma, det var ju sol i morse, från klarblå himmel.

Kvart i fyra ska jag hämta Nour på dagis. Innan dess ska jag helst ha redigerat klart de dryga hundra sidor som jag lovat att skicka till förläggaren på fredag, och så ska det ha slutat regna.

Och precis när jag skrev de orden började de regna ännu mer och jag fick huvudvärk. Vältajmat.

Det här med att känna lust att blogga går verkligen upp och ner. Trots att mycket hänt och många bilder tagits (inskolning, reggaefestival, Nours första mata-fåglarna) har jag inte orkat riktigt. Jag har rent teoretiskt mer skrivtid nu, i och med att Nour är dagisbarn, men den här veckan möblerar vi om kontoret fullständigt, brorsan flyttar ut efter sju år och det känns vemodigt men samtidigt nystartigt. Höst rent av. Så tiden går åt det, men nästa vecka. Då! Ska jag jaga flowet Lisa pratar om. Och jag håller ju med henne om allt hon skriver, i en framtid kommer DAMP att krylla av författare som fikar bort dagarna i väntan på att karaktärerna ska leda oss vidare. (Jag kommer att försöka värva dig Lisa, så fort vi får platser lediga.)

Nour älskar i alla fall dagis, i lördags morse stod hon missmodig vid ytterdörren när klockan passerat nio och vi ännu inte gått hemifrån. De första dagarna blev hon jättearg när vi kom och hämtade och vägrade gå därifrån, men nu verkar hon ha förstått att det finns en kontinuitet i den där platsen full med barn, sånger och leksaker, och igår kastade hon sig glädjestrålande i min famn vid hämtning.

Vi försökte kompensera henne i lördags med att ta henne på reggeafestival i Uppsala, men liksom i Prideparaden somnade hon som en stock i vagnen bakom sina hörselskydd, innan hon hunnit se särskilt mycket. Vaknade istället vid två när vi kommit till lägenheten vi skulle sova över i, och tyckte att det var morgon tills jag slutligen lyckades övertyga henne att hon hade fel. Jag vet att det finns föräldrar som älskar att sova med sitt barn mellan sig, men Nour är en vandal. Snurrar, sparkar, slåss. Det får hon gärna göra, i sin egen säng. Klockan åtta nästa morgon vaknade hon med ett skratt och började springa runt runt runt, hungrig på livet och på vad söndagen hade att bjuda på.

Men idag är det onsdag. Och Sverige leder med 3-0 över Skottland.

Att ha dålig uppkoppling är befriande, att ha en trädgård att släppa ut barnet i avkopplande. Och Spanien vann VM.

Nour har promenerat runt i vardagsrummet med en stil påminnande om Frankensteins monster. Skrattat euforiskt. Vilken upptäckt det måste vara att plötstligt kunna gå.

När vintern tog slut insåg jag att det krävdes ofantliga mängder värme och sol för att batterierna någonsin skulle laddas upp igen. Just nu känns det som att vi är på god väg, jag och batterierna, inför hösten och den kommande nya vintern.

Jag ignorerar dagens femtiosidorsdeadline, äter bigaråer och lyssnar på Per i Sommar istället.

Föräldralivet är fint för det mesta. Nour har fått förskoleplats från augusti och jag försöker insupa den ledigheten vi har kvar tillsammans. Men heltidsföräldraledighet är inte min grej, halva halva rakt av ,om det blir fler barn. Dagistiden blir det ljuva livet, en kaka att både spara och äta. En liten Nour som får leka loss bland andra barn och pedagoger på dagen och med sina föräldrar på eftermiddagen.

På fredag hade min pappa fyllt 60 år. Då ska vi fira honom med buller och bång. Eller åtminstone äta det han skulle ha bjudit oss på om han haft chansen. Det mesta jag känner av min pappa är via hörsägen, och ryktet säger att han skulle ha firat sig själv med hummer och oxfilé. Eller egentligen var det när han fyllde femtio som han skulle ha lyxat till det så, eftersom den födelsedagen ägde rum år 2000. Femtio och nytt millenium, samtidigt liksom. Men vid det laget var jag dryga tjugo och inte känslomässigt redo att uppvakta pappa på det sättet.

Så bättre sent än aldrig ska vi fira pappa med hummer och oxfilé. På fredag, valborgsmässoafton. Tillika dagen då jag och sambo firar fyra år som ihop. (Det längsta någon av oss varit ihop med någon faktiskt.)

=Råsöndag.

Idag är första fotbollsträningen för Love and Peace United, det spritter i benen.

Nour klättrade under ett obevakat ögonblick igår av pottan och tog sig ett smakprov på bajset hon lämnat efter sig. Jag blev räddare än hon, jag hoppas inga trauman skapades där, hon skrattade kort tid efteråt och verkar inte ha några men. Självklart googlade jag problematiken och hittade en tråd där ett barn ätit bajs, men uppriktigt sagt tror jag att mörkertalet är stort. Barn smakar ju på allt, det borde finnas fler trådar på samma tema.

Idag har vi varit på utflykt till Tungelsta och åt ljuvlig rotfruktssoppa i radhus. Nu har vi ätit en bit av släktälgen till middag och tittar på El clasico, hemma i Solna. Jag älskar vårt vardagsrum, att det rymmer många människor utan att det märks, och jag älskar vår balkong och alla ljusen som man spanar ut över när mörkret lagt sig.

Jag hoppas och tror att nästa vecka blir mer energifylld. Jag hoppas och tror att jag ska börja träna då, orkar mer och vaknar utvilad. Jag kan inte skylla på Nour, hur enkelt det än må vara att säga att föräldraledigheten är uttröttande. Nour är egen och egensinnig, men inte särskilt krävande.

Imorgon ska vi spana in induktionshällar inför den stundande köksombyggnationen. Jag vill vara pigg då och låt solen komma tillbaka också, två plusgrader och regn är inte vad vi önskar oss nu. I kölvattnet av vargavintern är vi alla tärda och frusna och i behov av knoppar på träden.

Badglad Nour i Sälen

Glädjefyllt häng i andra stugan

På äventyr mot Tungelsta i ärvd mössa