Min bror blev utskriven idag. Han ringde och lät som sig själv. Och jag har blivit webbredaktör för en bokförlagssajt. Så jävla glad. Igår skrev jag copy halva dagen och kände mig ungefär som när jag rimmade till Kanal 5:s julaftonshallåa i början av 2000-talet. Euforisk.

Energin är åter, rutinerna sitter. Att gå till jobbet ger energi. Och Nour har slutat med blöja. Från en dag till en annan. Några bajskorvar föll på landetgrannens gräsmatta, i övrigt knappt ett enda missöde.

Förr köpte jag ny elevkalender varje hösts början. Nu har jag nästan glömt hur min handstil ser ut.

Jag irrar runt för att hitta stigen. Balansen mellan behovet av stabilitet, aka heltidsjobb, och friheten, aka skapandet. Jag skriver många och långa artiklar om hälsa och boende och skog och stål och brevbärare. Samtidigt som romanen ligger i en mapp på ett datorskrivbord och samlar virtuellt damm.

På fredag får jag sommarpaus från jobbet. Kl. 11.30 samma dag ska jag intervjuas i P4 vid Våffelstugan i Sigtuna. Det känns som en sval bris från ett annat liv.

I söndags tvingade min sambo mig att skriva 1000 tecken idé till en mycket betydelsefull tidskrifts chefredaktör. Jag orkade inte, beskrev hur dränerad på kreativitet jag var. Min sambo sa att jag var en tönt, att det bara var att skriva skiten. Jag blev arg och ledsen och la mig under täcket.

Men jag skrev de 1000 tecknen. Och insåg hur viktiga de var för mig.

Jag tänker på min brorsa hela tiden. Han lever men i en parallell verklighet och jag hälsar på i den världen så ofta som kraften tillåter. Men det är svårt att om och om igen konfronteras med insikten att vissa saker inte blir bra bara för att man önskar sig det.

DN:s artikel om kreativitet hos galenpannor påminde mig om oss båda. Om timmarna vi suttit i hans soffa, pratat om kaoset, livet och kärleken. Om jag önskar mig något så är att det att få ha den känslan igen. Den av bror och syster, bästisar och bundis.

Jag tänker att för hans skull ska jag aldrig sluta skriva saker för min egen. På samma sätt som jag spelar fotboll, dricker vin på uteserveringar och ser min dotter växa upp.

Jag gör praktik och trivs fantastiskt bra. Vaknar på morgnarna och skuttar till jobbet.
Jag har varit i Sälen och åkt snowboard i 20-gradig värme. Det var annorlunda. Vi åkte över gränsen till Norge. Jag och Nour fotograferades för ”den lokala avisen” när vi chillade i kuddhögen på en restaurang.
Jag har ”räddat” vårt sommarställe som mamma ville sälja. Så nu måste jag lära mig allt om hur man sår gräs och tapetserar gamla väggar.

Nour pratar och växer och säger att hon älskar mig. Det är stor kraft i de orden.

”Oavsett vad Du bestämt med E, så är min bedömning att hon i första hand ska jobba med sitt eget arbete. Du borde ju varit här själv. Du får mina anvisningar på måndag den 28/3. ”

Södertörns högskola: jag kommer inte att sakna dig, ditt omyndigförklarande och din administrativa efterblivenhet, ett endaste dugg efter examen.

Om du någonsin låter mig ta den.

Idag var sista dagen han fanns. Idag fast för 27 år sedan. Den 3 mars 1984.

Det som är synd med stunden före en katastrof, är att man är ovetande om dess betydelse. Det är liksom bara en vanlig dag, inget last moment, inget man tror sig behöva komma ihåg alls, 27 år senare.

Jag har varit på Bodyattack ikväll, jag är så utpumpad att jag knappt kan tänka. Innan det gjorde jag en lång intervju och hade handledning. Kom hem till ett litet speedo-barn som inte ville sova. En bra sista dag ändå. Om man ska dra tanken så långt.

Hej då utmaningen som skulle ta 30 dagar men som tog mig… tre… månader?

Krypkörningsköat från Södertäljetrakten och mår fortfarande illa från avgaslukten. Sitter som en säck grus i fåtöljen hemma. Nour bad om att få gå och lägga sig. Kröp upp i sin säng. Pussade Pingu på ena sidan, apan på andra, stoppade in nappen och vinkade. Finaste.

Vad gör man förresten med ett hårömt barn med krulligt hår som håller på att inta formen av en enda enorm dreadlock?

För varje viktigt blad papper som läggs i en hög växer ångestormen med någon millimeter och aktar man sig inte blir man biten i rumpan med sylvassa tänder till slut. Idag har jag hittat årsbesked som jag letade efter till deklarationen för flera år sedan och då var övertygad om att de aldrig skickats ut. Som jag begärt fram igen, ringt samtal och telefonköat för. HELT i onödan.

Allt som hade krävts var en liten pärm. Tänk att det tagit mig så här lång tid att förstå det.

(Jag var välorgansierad fram tills 2004 då jag blev deprimerad och sedan dess har ordningssinnet halkat efter, trots den psykiska återhämtningen, och svansen har fått växa. Men idag klippte jag av den och jag tyckte mig skymta dess förkolnade rester från bussen på Västerbron på väg hem. Och jag är så jublande stärkt av denna upplevelse att jag funderar på att ta mig an klädkammaren där allt fortfarande är täckt av ett tunt lager byggdamm.)

Underst i högarna låg de sista spåren av det ordningssamma jaget som fanns tidigare. Brevpapper i olika mönster, färgglada klistermärken att fästa på dagboken samlade i plastficka.

Vi har rest bort i januari flera år i rad, varit borta hela månaden. För snart två år sedan var vi i Costa Rica. Då såg vi februari flyga förbi genom fönstret på neonatalavdelningen, hann knappt landa. Förra året vid samma försökte jag ta mig fram med barnvagnen på Solnas oplogade gator och hatade att vara föräldraledig. I år vill barnet åka bräda i backen. Nour är det tydligaste tecknet på tiden som går. Orden forsar ur hennes mun, hon härmar allt jag säger.

Jag är bra på att avge nyårslöften och att bryta dem. Jag är bra på att börja blogga och sluta igen.

2011 ska inte inte sluta blogga. Jag ska inte sluta träna eller sluta skriva dagbok heller för den delen. Men jag ska bli klar med min roman. Och jag ska ta examen, efter tusen svåra sabbatsår.