Ganska ofta tar jag en kaffe på Espressohouse i Solna Centrum, i väntan på att biblioteket ska öppna. Lika ofta ringlar sig kön lång till banken strax intill. Jag tänker att bankerna sedan länge försökt psyka ut den analoga människan. De begränsar öppettiderna, tar ut avgifter, snäser något otrevligt om att vi föredrar att du beställer dina koder via hemsidan istället för att slösa min dyrbara tid.

Ändå står de där i kön varje morgon. De outtröttliga. De som inte har något annat alternativ, som inte vill eller kan ta datorns hjälp för att betala räkningar eller flytta pengar mellan konton.

Nyss i Solna Centrum:

Ett barn kom in i biblioteket, nog ungefär fyra år gammalt. I handen höll hen ett leksaksvapen, med ljuddämpare. Hen gick omkring i rummet och sköt. Sedan klättrade hen upp i soffan som jag, Nour och min kille satt i och satte vapnet mot min killes tinning. Jag bad barnet sluta sikta på min kille. Då satte hen pipen i sin egen mun istället.

Barnets pappa kom in i rummet.
Du får inte skjuta här inne, sa pappan.

Jag ville fråga: Var får barnet skjuta? Vem får barnet skjuta?

Jag har haft en måndag fri från ångest men full av vemod. Jag har gjort en intervju som skakade om mig så mycket att jag haft en gråtklump i halsen sedan dess. Jag har varit på ett peppande möte på Medelhavsmuséet. Jag har varit gladare på länge, eftersom det känts som att jag lägger tid och energi på något viktigt.

Men det här med barn som går runt och skjuter folk med vapen de fått av sina föräldrar. Det känns för jävla dåligt.

Jag klippte av mig håret. Det syns knappt någon skillnad.

Du ser mer ordnad ut, sa min kille.
Medioker menar du? kontrade jag.

(Eller så är det bara ett steg på vägen mot kort hår. Det veliga mellanläget.)

Jag har alltså sagt upp mig från mitt jobb som redaktör och kör nu frilans. Hej ångest och eufori på dagligbasis, svängningar som gör mig yr i bollen.

Måndag var en riktigt dålig dag, tisdag började fan inte bra men börjar kännas lite bättre nu. Onsdag kommer säkert, likt vädret utanför, klarna upp och mot slutet av veckan kommer jag skutta nerför gatan i motljus och ba: tralalala vad bra det här är och va fri jag känner mig!

Förra veckan när jag gick omkring och kände mig låg föll en stor glasskiva från en lastbil och krossades mot gatan endast några meter bort. Tänk om jag cyklat bakom och klyvts i tu, tänkte jag, tacksam över livet. Ett uppvaknande som varade över helgen, men som abrupt tog slut igår framför veckans nya utmaningar.

En annan sak jag tänkte på häromdagen, och har tänkt varje sedan 21 januari 2009 då vårt barn föddes, är att jag det första av allt varje morgon måste höra Nours andetag så att jag vet att hon lever. Helt klart en tvångstanke som jag rätt länge levt i symbios med, det har liksom räckt att öppna dörren på glänt och lyssna in. Men häromdagen var jag så sjukt trött på morgonen och min sambo redan uppe, så jag bad honom lyssna istället, samma sak dagen därpå. Och plötsligt var det inte längre en morgonrutin i symbios utan ett crazy beteende som min kille i söndags kväll tog upp som något han tyckte att jag borde lägga av med. Typ omedelbart. För hur sunt är det att gå och tro att ens barn ska dö jämt liksom.

Visst håller jag med honom. Jag vet egentligen inte vad jag vill säga med det här inlägget, mer än att ångest är ett väldigt starkt ord för en väldigt stark känsla och visst kan jag slänga mig lite hit och dit med uttrycket ibland, men när ångesten är på riktigt, alltså fy fan vad jag inte unnar mig själv eller någon annan den och allt den för med sig.

Jag har, några gånger, legat kvar i sängen istället för att rusa in till Nour och kolla att hon lever. Intalat mig att hon med största sannolikhet inte är död och att  hon om hon ändå är det, inte går att rädda. Ingen vidare tröst, men jag vet någonstans att ju mer jag låter mitt kontrollbehov löpa amok, desto värre blir det. Tvångstankar tar över människor. Och därför blir jag så provocerad när min kille säger åt mig att lägga av med det där, när han inte har en jävla aning om hur svårt det är och hur hårt jag kämpar.

Eller som förra veckan när jag hade deadline för mitt bokmanus och lättad och lycklig skickade iväg det fem i tolv på söndagnatten. Insåg att allt jag skrivit var skit dagen innan mötet på onsdagen och gick omkring likt en osalig ande och ångrade, ångrade, ångrade att jag någonsin började skriva på nåt! Så gick jag på mötet och kom (inte helt oväntat kanske) ut med en helt annan känsla efteråt och jublade över det fascinerande att jag kanske haft fel ändå. Att mitt manus var rätt okej. Och min kille sa att det räckte. Att jag fick jag skärpa mig och acceptera att jag var bra.

Jag fattar vad han menar. Jag önskar att jag slapp vara det självkänslolösa, ångestladdade mähä jag periodvis är. Jag brotttas med mig själv och vinner ny mark varje dag. Men att bli egen är att som öppna dammluckorna helt och tvingas följa floden.

Livet alltså. Så svårt. För trots att jag börjar ana den skuttande jag i motljus någonstans där i fjärran, så gömmer hon sig sedan och lämnar uppgivenhet och sorg efter sig och får mig att tänka att allt är helt fucking meningslöst. Tills Nour kommer hem från dagis förstås och hojtar:
Mammaaaa. Vet du… i morgon, i januari, när jag har kalas, då får blåsa upp alla ballongerna och pappa han får baka alla tårtor. (Hon planerar med framförhållning.)

Då ser jag ljuset igen och Nangilima och livets briljans och krydda och glädjeämnen. Och så inser jag att min kille har helt rätt, att ångesten ska spolas ner i toaletten för alltid, där den hör hemma.

Som sagt. Lite yr i bollen.

Sommaren är här och åter igen vet inte längre vad jag vill göra av mitt liv. Vi grillade med några kompisar igår och började prata om rädslan för slentrian. Alltid har den satt käppar i hjulet för mig, att det tog mig tio år att ta examen från en treårig utbildning är ingen slump. Jag var tvungen att testa andra saker emellan, känna pirret av något nytt, något annorlunda. Har jobbat på samma ställe i ett år nu och igen händer något med mig. Jag börjar flacka med blicken.

Kanske är det sommarens ljus som förblindar mig, håller mig sömnlös och väcker tankar på alltings förgänglighet. Min kära arvedel till ångest, vem vore jag utan den? 

Som en svala skulle jag sväva högt över vidderna.

Jag är matt. Matt men fokuserad. På jobbet, Svenska Freds, det nya skrivprojektet. Samtidigt har den stora tröttheten rullat in och ovanpå det antågande vår med allt vad det innebär. Ingen vidare kombination att vara matt och fokuserad. Men sjukt skönt att vintern lider mot sitt slut. Ljuset, på morgnarna syns soluppgången genom köksfönstret och vi måste dra ner persiennerna för att inte vakna för tidigt.

På måndagsmötet på jobbet fick vi veta att Bonnierägda Spoon har köpt oss och från måndag ska jag svara mitt namn i kombination med Spoon istället för Tidningskompaniet i telefon. Vi flyttar antagligen till söder till sommaren. Knivsöder utbrast några skräckslaget, själv kände jag att det var ett själsligt steg hemåt.

Nour erbjöds plats på spanska förskolan och jag velade mig sömnlös. Att veta vad vi har men inte vad vi får. De flesta beslut verkar på ett eller annat sätt grundas i det. Nu har vi i alla fall bestämt oss och det känns väldigt bra. Velande är inte min grej. Men jag tycks ständigt hamna mitt i det.

Breakfast Book club har intervjuat mig om mina frukost- och läsvanor.

I höst ska jag inte köpa busskort. 25 minuter genom Hagaparken på cykel ska bli min väg till jobbet. Idag var jag redaktör på Posten i Västra skogen och vände hemåt i ösregn. Fick en regnponcho av vakten i receptionen, Inger på Dagis trodde att jag var brevbäraren som kom för att hämta ett barn.

Min bror blev utskriven idag. Han ringde och lät som sig själv. Och jag har blivit webbredaktör för en bokförlagssajt. Så jävla glad. Igår skrev jag copy halva dagen och kände mig ungefär som när jag rimmade till Kanal 5:s julaftonshallåa i början av 2000-talet. Euforisk.

Energin är åter, rutinerna sitter. Att gå till jobbet ger energi. Och Nour har slutat med blöja. Från en dag till en annan. Några bajskorvar föll på landetgrannens gräsmatta, i övrigt knappt ett enda missöde.

Förr köpte jag ny elevkalender varje hösts början. Nu har jag nästan glömt hur min handstil ser ut.

Jag är en vän av rutiner. De tunga dagarna när jag helst hade vägrat gå upp, går jag till jobbet ändå. Jag går upp, slår på kaffemaskinen, läser tidningen och lämnar lägenheten.

Jag irrar runt för att hitta stigen. Balansen mellan behovet av stabilitet, aka heltidsjobb, och friheten, aka skapandet. Jag skriver många och långa artiklar om hälsa och boende och skog och stål och brevbärare. Samtidigt som romanen ligger i en mapp på ett datorskrivbord och samlar virtuellt damm.

På fredag får jag sommarpaus från jobbet. Kl. 11.30 samma dag ska jag intervjuas i P4 vid Våffelstugan i Sigtuna. Det känns som en sval bris från ett annat liv.

I söndags tvingade min sambo mig att skriva 1000 tecken idé till en mycket betydelsefull tidskrifts chefredaktör. Jag orkade inte, beskrev hur dränerad på kreativitet jag var. Min sambo sa att jag var en tönt, att det bara var att skriva skiten. Jag blev arg och ledsen och la mig under täcket.

Men jag skrev de 1000 tecknen. Och insåg hur viktiga de var för mig.

Jag tänker på min brorsa hela tiden. Han lever men i en parallell verklighet och jag hälsar på i den världen så ofta som kraften tillåter. Men det är svårt att om och om igen konfronteras med insikten att vissa saker inte blir bra bara för att man önskar sig det.

DN:s artikel om kreativitet hos galenpannor påminde mig om oss båda. Om timmarna vi suttit i hans soffa, pratat om kaoset, livet och kärleken. Om jag önskar mig något så är att det att få ha den känslan igen. Den av bror och syster, bästisar och bundis.

Jag tänker att för hans skull ska jag aldrig sluta skriva saker för min egen. På samma sätt som jag spelar fotboll, dricker vin på uteserveringar och ser min dotter växa upp.

Jag har inte tröttnat på bloggen. Jag har haft svårt att formulera mig. Min brorsa mår inte bra. Jag saknar honom mycket men vill inte blogga om det. Så när något som tar mycket plats i tankarna inte hamnar i skrift, försvinner det mesta av det andra.

Jag gör praktik och trivs fantastiskt bra. Vaknar på morgnarna och skuttar till jobbet.
Jag har varit i Sälen och åkt snowboard i 20-gradig värme. Det var annorlunda. Vi åkte över gränsen till Norge. Jag och Nour fotograferades för ”den lokala avisen” när vi chillade i kuddhögen på en restaurang.
Jag har ”räddat” vårt sommarställe som mamma ville sälja. Så nu måste jag lära mig allt om hur man sår gräs och tapetserar gamla väggar.

Nour pratar och växer och säger att hon älskar mig. Det är stor kraft i de orden.