Bjöds på mysig tacodinner hemma hos Clärfi ikväll. Mycket kärlek, omtanke och god mat. Vi hade en lång lista av saker vi skulle prata om, men våra barn hade för mycket energi. Jag är hemma igen och listan är oavbockad.

Nästa gång blir det barnfritt med planka och stöl istället.

Imorse vinglade jag upp vid sju med en slemhostig Nour. När hon somnade om gjorde jag äggmackor till den godaste hemmagjorda latten hittills. Jag läste DN, där en artikel hade rubriken ”Ränderna går aldrig ur” utan att handla om mig.

Solen sken och trottoarerna var glashala. Jag gick ut i slashasbyxor och köpte färg. Målade klart sovrummet och flyttade (med viss hjälp) två garderober från ett rum till ett annat. En enorm känsla av tillfredsställelse infann sig.

Vid två kom solen in i lägenheten. Vi kommer att få en så grym kvällssol på balkongen i vår och sommar.

Nu sjunger Pernilla för sitt liv i Melodifestivalen. Huvudnyheten denna vecka, framför jordbävningar och självmordsattentat, har varit att hon missar sin brorsas bröllop. Stackars Pillan.

Efter tre år utan köksbordslampa, är den äntligen där. Så fin. Och ljus.

Pissnön piskar utanför och jag äter frukost, jetlag har vi allihop, Nour somnade slutligen vid midnatt och vaknade halv elva. Nu sitter hon på pottan inne på toa och pratar högt för sig själv och om en stund ska vi på neouppföljning på Danderyd, bara ett par dagar ifrån ettårsdagen av vår hemfärd därifrån.

Nour gillar läkare. Kuvöstiden verkar inte ha skapat några större trauman, vilket är skönt och själv längtar jag lite efter att få träffa de gamla kompisarna på neonatal igen.

Här är Nour på Lima flygplats, när hon just fått hela personalen på vaccinationskliniken att engagera sig i gulafebern-frågan, för att Nour skulle slippa vaccineras och få åka vidare till Costa Rica.

När vi kommer tillbaka till Sverige igen ska jag vara föräldraledig. Jag har ju tänkt att Nour ska sova några timmar sådär på förmiddagen medan jag gör espresso på espresso i min finfina födelsedagsmaskin och skriva böcker.

Men min finfina maskin har i snart ett år gjort skitäckligt kaffe. Trots baristakurs, egen kvarn och rätt tryck i ehrm…kokaren har ingen vacker crema prytt toppen av min kopp.

Jag har varit nära att slänga ut skiten genom fönstret.

Tills igår. Då min superkusin kom och fixade biffen. För felet var varken mitt eller maskinens. Det var kvarnens. Den malde inte tillräckligt fint. Men kusinen monterade isär och byggde ihop och i morse började glädjetårarna nästan droppa ner i kaffekoppen.

Det var så gott. Och vackert. Creman som snömodd i koppen.

2010 blir grymt, jag känner det på mig. Även om jag redan brutet löftet att blogga oftare.

Summerade decenniet som gått och insåg att jag närapå hunnit glömma vem jag varit. Alldeles i början av 00-talet flyttade jag till Hornstull. Jag jobbade på PR-byrå, blev deprimerad och emigrerade till Spanien. Förlorade både farfar och morfar. Immigrerade. Jag pluggade tusen saker (filmvetenskap, spanska, journalistik, humanekologi), återvände till Mocambique där pappa dött 22 år tidigare, gjorde en dokumentär om hiv. Gick i terapi Jag blev ihop med min kille (inte ens min allra mest romantiska sida kunde tro att vi skulle få varandra till slut). Jag fick barn. Tog körkort. Gav ut en roman. I slutet av 2009 var jag väldigt, väldigt trött.

Men nu är det 2010. Och i år ska jag:
- Åka till Chile/Costa Rica och vara borta hela februari. Hej då -15 grader.
- Vara mammaledig. Hänga på öppna förskolan, klappa händerna, dricka latte.
- Skriva färdigt min andra roman. Men för att inte behöva gå omvägen via att slänga flera hundra sidor text, ska jag gå och tänka på den i några månader först. Medan jag klappar händerna och dricker latte.

När 1999 blev 2000 stod jag på en altan i Saltsjöbaden och försökte tända en cigarr, men det var så kallt att mina stela, röda fingrar inte fick tändaren att fungera. Första dagen på nya året vaknade jag på en madrass på golvet i ett av övervåningens gästrum och tog Blå tåget tillbaka till resväskan på någons golv och bakfyllemat på pizzerian som låg i Stadsmissionens (eller var det Frälsningsarméns?) hus i Hornstull. Vid den tidpunkten trodde jag nog ändå att jag skulle ha lyckats gå klart skolan innan inträdet av nästa årtionde.

Innan 2020 ska jag ha min examen. Farmor, jag lovar.

Usch vad jag har tappat bloggstinget. Min förhoppning inför 2010 är ett uppsving på den fronten, ny energi, långresa, mammaledighet, nya böcker att skriva och tankar att formulera.

Har sedan en vecka morfars enorma skrivbord vid ett av fönstren med bästa utsikten, och där ska jag sitta en del under året som kommer, har jag tänkt.

Jag snodde den här listan av Ida, en av alla de personer jag hoppats träffa mycket mer än jag gjort i år.

Årets bedrift: Jag födde ett barn, gav ut en bok och tog körkort, mer eller mindre samtidigt, trots att det inte alls var meningen.

Årets bittra: Bostadsträsket. Det är alltid hårt att förlora en budgivning.

Årets bästa semester: Costa Ricaresan, som innehöll jordbävningar och skumpiga vägar och resulterade i att Nour kom 10 veckor för tidigt. Jag kommer antagligen aldrig mer våga resa gravid, men å ljuva naivitet som jag befann mig i då. Då alla sammandragningar var ofarliga och normala och jag inte var rädd en enda gång.

Årets nytillskott: Nour, och vilken toppspelare hon är!

Årets förlust: Jag har vunnit så mycket i år, men flera vänner har drabbats av missfall och dödsfall bland nära anhöriga vilket givit perspektiv på tillvaron.

Årets vuxenpoäng: Att flytta till en fyra i Solna känns rätt vuxet.

Årets fysiska förändring: Trots att jag spelat korpenfotboll under våren har jag förlorat nästintill all muskelmassa och nått nya bottennivåer på vågen.

Årets nya kändisförälskelse: Får väl säga Carlos Rojas för det här initiativet.

Årets mest gåshudframkallande låt: The Blower´s daughter. Gammal som gatan, men nyupptäckt i min gåshudbok.

Årets läsupplevelse: Jag kan ju inte direkt säga att min egen bok varit den största läsupplevelsen i år men garanterat den mest tjatiga. Vinter, vår och sommar med näsan i manuset.

Årets insikt: Köttfrossan är över. Det är dags att bli vegetarian igen.

Årets tv-besatthet: So you think you can dance, är som en drog.

Årets fest: Releasefesten, den egna. Jag som dissat födelsedagssången de senaste tjugo åren blev sjungen för av 400 personer, på en scen. Och dansade natten lång i eufori.

Det faller lite snö och genast…

Klockan har just passerat åtta och jag planerar att gå och lägga mig. Är utpumpat trött. Sambo har nu varit en vecka i Kongo och längtan efter honom har övergått i en kronisk värk som jag till och med glömmer bort ibland. En vecka kvar. Vi räknar ner här hemma.

Trots att jag har farmor och mormor som gigantiskt skyddsnät/barnvakt hänger jag inte riktigt med. November har hittat mig och envisas med att skita i att visa upp solen och sakta blir jag håglös. Glåmig hy och platt frisyr. Mager har jag blivit också, fy fan, nådde bottennivåer på vågen i morse. Och på pendeln hem tänkte jag att jag kanske har cancer och inte får se mitt barn växa upp. Försöker intala mig att november är slut imorgon och blir december, med julkänsla, matlust och energi.

Och faktiskt tar vår dunderkurs i skolan slut imorgon, tv-produktionen. Den som krävt heldagar och stora muskler för att bära all utrustning. Imorse var jag bildproducent under vår ”sändning”. Verkligen skoj och nervprövande.

Igår signerade jag böcker på Sigtuna julmarknad. Flera jag kände kom och hälsade. Bland annat min gamla husfar som jag blev gråtfärdigt glad av att se igen. Precis när jag skulle gå därifrån kom en kvinna med rosiga kinder in i bokhandeln, ryckte tag i mig och frågade om jag var Författaren.
Jag måste bara säga att jag tycker att din bok är så fantastiskt bra! Jag har 20 sidor kvar och jag älskar den.

Den karamellen hade jag med mig på pendeln tillbaka till stan. Där jag firade att min bror blivit lika gammal som Jesus. Och tydligen är min bok månadens inbundna tips i Kupé, enligt en säker pendlarkälla.

Imorgon december. Heja åtminstone en halvtimme solsken.

Skulle byta blöja och sätta på pyjamas på min dotter för en stund sedan. Stod böjd över henne, vi stojade och jollrade. Plötsligt sparkade hon med sin fot mot min halvöppna mun. Hon råkade få in sin tå i den och precis då, bet jag reflexmässigt ihop. Och bet henne alltså i tån. Rätt hårt dessutom.

Vi tittade på varandra. Jag räknade till en, två, tre sekunder. Sedan började hon gråta. Mest av chocken tror jag, av att bli biten av sin mamma i tån. Och jag började nästan gråta själv. Men mest av allt kunde jag inte hålla mig för skratt.