Husdjuren, de räddade mig. Var mina bästa vänner när människorna inte räckte till.

Här jag och Kissemamman, sensommaren 2002.

*Dvärgkaninen Stumpen, dansmössen Arne I och Arne II, undulaterna Lukas, Felix och Flingan, zebrafinkarna, grannens katt som jag som hett önskade ville bo hos mig istället, Kissemamman, Curresnurr…De fanns i glappen, överlappningarna mellan vänskapssorgerna och bristen på bästisar när jag var liten.

Djur är möjligen helt likgiltiga till att man överhuvudtaget finns, men de säger inget högt. Och det är ibland tillräckligt.

Jag vaknade bakfull och illamående efter släktmiddag med efterfest på Sky bar. Illamående men glad inuti, igår var en bra dag. Jag tycker om min släkt, jag vill ha den kvar, gärna länge till.

Far fick ingen uppvaktning på sängen, men food court-mat i Kista galleria. Jag skyller på att jag är så ovan vid att fira en far att jag glömde. Nour rusade som en projektil fram och tillbaka och erbjöds jobb på Team Sportia.

Jag och mamma gick på visningar, två ganska fina lägenheter. Vädret har känts mer mysigt än deprimerande. Jag känner mig som en pensionär som inte tål alkohol längre.

Jag har aldrig förr varit på ett släktmöte och längtat efter nästa, men jag gör det nu. Det är omvälvande. Jag ska ta vara på känslan, äta en Snickers och somna framför tv:n.

Jag träffar släkten i helgen. Vi har ett företag tillsammans, som firade 100 år för ett par år sedan. Det ursprungliga ensamma ägandet har förgrenats, nu är vi trettio stycken som ska föra arvet vidare.

Beslut fattas i samstämmighet. Det högsta målet är att undvika osämja. Vi ses två gånger om året, äter och dricker gott, klubbar igenom punkter på dagordningen.

Jag har börjat ta plats. Det rubbar balansen. Släktkärlek är något speciellt, det finns osynliga mönster och hierarkier och när företagande blandas in blir det stelbent och konventionellt.

”Du tar så mycket plats” sa en jämnårig släkting till mig igår när vi diskuterade. Han sa att jag var en underbar person, men att jag inte hade tillräcklig kunskap för att breda ut mig så mycket.

Jag tänker på släktkärleken. På hur bräcklig den är. Vi tycker om varandra så mycket, så länge vi inte rör oss utanför våra bestämda positioner. Och just nu knakar och brakar det öronbedövande omkring oss. Samtidigt som allt på ytan fortfarande ser ut precis som det alltid har gjort.

Jag är vegeterian med tillfällig köttfrossa. Försöker jag lura i mig själv i allafall. Varje gång jag tar ställning till vad jag ska äta väljer hjärnan det gröna alternativet och magen det köttigaste. Det känns jobbigt, ger mig dåligt samvete och ibland föreställer jag mig att jag skulle bli en offentlig person som ställs till svars för mitt handlande tidigare i livet.

Varför äter du kött? skulle journalisterna fråga och jag skulle inte ha något bra svar. För att jag är en jävla idiot.

När jag var gravid började allt smaka skit. Jag kunde äta det en gång, sedan inte igen. Tills dagen då jag provade salami. Jag hade kunnat äta bara salami från befruktning till förlossning. Salami och kokta ägg. Men sedan slutade jag vara gravid och fortfarande är det salami jag helst vill ha på frukostmackan. Med ett löskokt ägg till.

Idag åt jag en femtimmarsbiff med potatisgratäng i skolans matsal. Alla som ser mig äta tror att jag är köttätare. Det gör mig ledsen.

Jag är också förälder nu, men jag är inte rädd för att försvinna. Däremot är jag rädd att min kille ska göra det, dö ifrån mig och Nour, och jag pratar om det så ofta med honom att han blir irriterad på mig.

Jag låtsas att det händer, funderar på hur jag skulle gå vidare med livet, hur Nour skulle kunna bli en hel och glad människa utan honom. Hur jag skulle kunna blir det.

Föräldraskap för mig har nästan alltid varit att en saknas. En pappa. Jag tror att skuggan från hans död har dolt mamma för mig. Att själv bli förälder har spridit ett välförtjänt ljus över henne. När jag stretar framåt i snömodden med vagnen, svär över tunga matkassar eller skitjobbig kvällsunge eller kasta-mat-överallt-fasoner, så är det lättare att slippa vara ensam. Slippa klara allting på egen hand. Hon gjorde det på egen hand. På grund av ett vidrigt litet virus stod hon plötsligt ensam med två små barn.

Och hon fick inte ens säga hej då. Jag kan inte skriva det utan att gråta.

Om två år är jag lika gammal som min pappa blev. 33. Min mamma är 63. Jag är så glad att hon finns kvar.

Vilken respons! Jag är omtumlad. Samtidigt stukad, min dator bestämde sig för att paja igår kväll och är nu inlämnad för reparation. Jag har fått låna min brorsas iBook så länge, men den är tydligen inte helt pålitlig.

Men alltså: Min första kärlek hette Joel och gick i min klass i lågstadiet. Varje dag följdes han till skolan av sin mamma och sin 19 år gamla och skruttiga hund. Långsamt, långsamt kom de vandrade över skolgården strax innan klockan ringde och det pirrade i vartenda ben i min kropp.

Min kusin Erik, som gick i samma klass och var Joels bästis, fick uppdraget att fråga chans från mig. Joel sa Ja och vi var ihop en månad ungefär. Under den tiden sa vi inte ett ord till varandra och jag gjorde slut några gånger i veckan för att kunna fråga chans igen och få ett nytt Ja!

Fram tills sista gången jag gjorde slut, som vanligt genom Erik. Roliga timmen skulle börja, vi väntade på fröken.
Men vi är ju inte ihop vrålade Joel då, så att hela klassen hörde och jag skämdes, bestämde mig för att nu var det minsann slut för gott!

Jag vet inte var kommunikationen gick snett, Joel flyttade sedan men vi återsågs faktiskt när jag just flyttat tillbaka från Spanien och behövde hjälp med ett ljudprogram. Det var Erik som sammanförde oss även den gången, de hamnade på samma fest och jag fick ett sms som jag snabbt besvarade.

Jag kan erkänna att jag är en sucker för snygg dramaturgi, jag önskade nog att det skulle bli Joel och jag till slut. Första kärleken, sista kärleken. Så blev det inte. Men vi är vänner på fejan. Och tanken på hans skrattgropar gör mig fortfarande glad.

1979 föddes jag i Västerås.
1984 dog min pappa av ett ovanligt virus i Beira, Moçambique, där vi då bott i ett drygt år. En knapp månad senare fyllde jag fem år och förföljdes sedan dess av en födelsedagsångest som jag förstod först för ett par år sedan varför jag hade.
1984- 1995 bodde jag i Gimo.
1996 köpte jag min första bostadsrätt för arvet efter min pappa- vilket även blev upptakten till obotlig lägenhetomani – En liten sekelskiftsetta med enorma spröjsade fönster och furugolv hundra meter från Vitabergsparken. För 13 000 kr/kvadraten. Helt obegripligt i dagens 70 000-kronors-kvadratmeter-tider, men å andra sidan hade väl pengarna högre värde per öre då.
1998 tog jag studenten på SSHL – Sigtunaskolan Humanistiska Läroverket – i Sigtuna.

1983(?)- 1996 var jag omänskligt blyg. Folk brukade högt och ljudligt jämföra mig och brorsan: Hur kunde då bli så blyg och Gunnar så öppen? I gymnasiet började jag utmana mig själv att göra saker jag inte vågade. Det var utmattande, men blygseln försvann till slut. Jag har fortfarande telefonfobi, men älskar att reklamera varor i butik. Och att bråka med telefonförsäljare. Stackarna.

1999 flyttade jag till Lund för att plugga filmvetenskap.
2000 tog jag jobb som receptionist på en PR-byrå och blev deprimerad, har alltid haft svårt för hierarkier.
2001 sa jag upp mig och emigrerade till Spanien.
2002 kom jag hem igen och ansåg att haschet räddat mitt liv.
2003 startade vi DAMP Studios i Hornstull. Och jag började plugga till journalist. Är fortfarande inte helt klar.
2004 blev jag kär i min kille. Fram till dess trodde jag att jag tappat förmågan att vara kär i mer än tre dejter – tredjedejtensyndromet – jag blev skitkär och plötsligt okär. Dessvärre ville han inte vara ihop med mig då.
2005 återvände jag till Moçambique för första gången sedan pappa dog och gjorde en film om Ivone Soares, ung politiker.
2006 ångrade sig äntligen min kille och ville bli ihop, tack vare att jag svalde all min stolthet och skrev ett kärleksbrev. Morgonen efter skjutsade han mig och farmis till pappas grav – pappa fyller år på Valborg – och jag satt i baksätet och tittade på min killes öra och var så lycklig. När livet är jobbigt tänker på jag min killes öra sett från ett baksäte och på hur det pirrar i kroppen av glädjen att vi valde varandra till slut.

Mina bästisar har hetat: Helena, Martin, Erik, Sandra, Sara, Linda, Miranda och Nina. Det kan kännas sorgligt ibland att inte ha en bästis längre, samtidigt en stor lättnad. Alltså min kille är ju min bästis, men det räknas annorlunda.

Jag saknar min brinnande iver och övertygelse om att världen går att förändra. Jag saknar tiden då jag var vegan, vegetarian, fredsföreningsordförande, då jag bråkade och diskuterade och brottades med cynikerna. Nu är jag själv en av dem känns det som ibland. Samtidigt som jag valt nya mer realistiska strider, och blivit en farligare motståndare.

Jag började blogga för att våga visa saker jag skrivit för andra. Jag slutade blogga för att jag inte längre kunde avgöra vad som var roligt att skriva om. Numera börjar jag och slutar till och från.

2007 blev jag sambo och började gå i terapi för att jag var rädd att jag inte skulle våga fortsätta vara sambo. Och jag skrev Version 1 av vad som senare blev min första utgivna roman.
2008 åkte jag tillbaka med hela familjen till Moçambique, det var sorgligt och häftigt.
2009 flyttade jag till Solna, släppte en bok, tog körkort och blev morsa. I omvänd ordning.
2010 försöker jag skriva en introduktion som blir mer av en resumé – det var ju inte riktigt meningen – och inser efter att ha lagt en dryg timme på den första texten, att jag nog tagit mig vatten över huvudet med det här svara-på-frågor-projektet.

Varför bloggar du inte? frågade min c-uppsatspartner tidigare idag, när vi satt mitt emot varandra i det av oss inte bokade bokningsbara studierummet i Flempan.

Jag kan göra det NU, kontrade jag, men det kunde jag ju inte alls. För jag hade redan svamlat bort en dryg timme av vår pluggtid och om och om igen hamnar jag i samma dilemma: Något annat kommer i vägen.

Men genom bland andra Ida (som awardade mig så fint och jag har ännu inte kommenterat det, skitdålig stil jag skäms) hittade jag den här listan. Och liksom flera andra tror jag att det här kommer att förändra mitt bloggande. För alltid. Eller åtminstone under en månads tid.

Day 01 – Introduce yourself
Day 02 – Your first love
Day 03 – Your parents
Day 04 – What you ate today
Day 05 – Your definition of love
Day 06 – Your day
Day 07 – Your best friend
Day 08 – A moment
Day 09 – Your beliefs
Day 10 – What you wore today
Day 11 – Your siblings
Day 12 – What’s in your bag
Day 13 – This week
Day 14 – What you wore today
Day 15 – Your dreams
Day 16 – Your first kiss
Day 17 – Your favorite memory
Day 18 – Your favorite birthday
Day 19 – Something you regret
Day 20 – This month
Day 21 – Another moment
Day 22 – Something that upsets you
Day 23 – Something that makes you feel better
Day 24 – Something that makes you cry
Day 25 – A first
Day 26 – Your fears
Day 27 – Your favorite place
Day 28 – Something that you miss
Day 29 – Your aspirations
Day 30 – One last moment

Förra hösten, i samband med att min bok släpptes, var jag väldigt sparsam med detaljer om min medverkan i olika medium. Malou-inslaget har jag fortfarande inte vågat titta på, jag har heller inte lyssnat på P4-inslagen, även om jag vill minnas att jag länkade till något av dem åtminstone.

Jag tänkte försöka skärpa mig på den fronten:

På lördag kommer jag att medverka på Östhammars ordfestival, som ligger i den kommun jag växte upp. Temat är rötter och jag tänkte fokusera på de delar av min bok som nästan ingen frågat mig om: Gimodelarna. Det ska bli grymt skoj, jag har fått låna mammas bil att svischa fram i. Höst och radio och äventyr. Och kaffe och bulle, Maja Lundgren och Mustafa Can.

Jag har inte sagt något till mina gamla kompisar i närheten men blev uppchattad av en av dem på fejan för en stund sedan. Hon hade läst om min ankomst i Annonsbladet. Och jag insåg att det är för töntar att hålla sig undan.

Så vi ses på lördag!

Någon hade tryckt dit sitt duschmunstycke. Imponerande.