I Västerås där jag föddes fanns redan ett barn i huset. Min två år och fyra månader äldre bror Gunnar. Han byggde klosstorn runt mig och tyckte att jag hade mjuka kinder. Jag minns det inte men har sett det på kort. I övrigt var vi som hund och katt och bråkade konstant tills han flyttade hemifrån som femtonåring och vi insåg att tiden vi hade ihop var för knapp för att ägna åt annat än vänskap.

I Mocambique fick jag ytterligare två bröder, Arvid och Vidar, i ovandelen av vårt hus i Beira. Vi hörde ihop på det sätt som små lintottar till biståndsbarn svetsas samman i en annorlunda miljö. Vidar var ett år yngre än jag och jag behandlade honom som det lillasyskon jag inte haft i Sverige. Vi delade barnvakt, utflykter, vardag och middagar.

När pappa dog bröt vi upp och åkte hem. Vi lämnade det mesta får jag känslan av, kläder och leksaker och vännerna, bröderna. En stor trälåda kom några månader senare till Gimo där vi köpt ett radhus, full med det allra viktigaste, och blev en lekstuga i grannskapets gemensamma lekpark när den tömts.

Från Arlanda den vidrigt kalla marsdag vi kom tillbaka, fick vi följa med mammas syster hem. Tre vuxna och fem barn var vi i det gula huset på landet i ett par intensiva, glädje- och sorgtyngda månader. Mamma, moster, morbror, Gunnar, jag, Calle, Dag och Erik. Erik var född i januari och jag i april samma år. Han prenumerarade på Bamse, hade haft svårt att sluta med nappen och var generös på ett sätt som en treåring vanligtvis inte är. Nu var han ju inte treåring längre, men det var han när vi skilts åt på flygplatsen ett drygt år tidigare. Nu var han fyllda fem och jag hade en knapp månad kvar till min femårsdag. Den som inte kändes rolig längre, eftersom pappa var död.

Calle, Dag och Erik, mina vunna brorsor, min Gimofalang. Erik och jag började ettan ihop, sprang ifrån arga gubbar ihop, det var Erik som fick mig att bita Hempa i armen, när vi lekte i hålet där det skulle planteras ett äppelträd, och Hempa vägrade lämna Erik ifred. Det var Erik som alltid var Diego Armando Maradona när vi hade straffläggning. Som sprang snabbast i klassen och alltid lät mig vara med. Och eftersom han bodde fem kilometer utanför stan, väldigt ofta var hemma hos oss.

Nu bor Erik i Borås och vi ses alldeles för sällan. Men Nour går runt och ropar på hans dotter dagarna i ända, sedan de fick chans att leka lite för ett par veckor sedan. När jag höll tal på Eriks bröllop försökte jag avsluta med att säga att jag hoppades att våra framtida barn skulle få en chans att åtminstone bli nästan så tajta som vi varit, men det var ingen som hörde, för jag började gråta.

Gunnar är min storebror och den jag alltid ville vara precis likadan som. Bokstavligt talat. När han satte på sig sin svarta skoltröja med tillhörande byxor (den som det stod Vretaskolan på) satte jag på mig min identiska. Vilket fick honom att fräsa och byta kläder.

Gunnar är smart, charmig, talangfull, rolig och typen av person som alla vill vara i närheten av. Jag trodde att vi kände varandra väl och var bästa vänner i hela världen, men de senaste årens sökande i oss själva har fått oss båda att förstå att vi nog aldrig förstått varandra till fullo trots allt. Nu har vi påbörjat en ny lärakännaresa som är stark och cool och viktig men också jobbig och sorglig.

Agnes och Gunnar? Heter ni det på riktigt? Många har gjort sig roliga över våra namn. Vi har båda hatat dem intensivt, numera har vi vuxit i dem och älskar dem. Förnamnen alltså. En gång gick vi i tankar på att byta till ett nytt gemensamt efternamn. Vi enades nästan om namnet Vänsterfil men la ner det, tursamt nog får man nog säga med blicken i backspegeln.

Ingen peppar mig som Gunnar. Han fick sin roman publicerad på Alfabeta som 24-åring och när han fick läsa mitt första manus sa han att det inte var någon tvekan om att jag skulle bli utgiven.

För sju år sedan jobbade jag på sommarläger för Svenska Freds. En av lägrets ungdomar visade sig vara Arvid och Vidars lillasyster Nanna, som föddes efter att de flyttade hem från Mocambique. Tack vare henne fick vi alla mötas igen. Det var skumt och känsloomtumlande. Hon är fortfarande en av dem som står mig närmast, trots att vi nästan aldrig ses längre.

Jag tror inte på att blod är tjockare än vatten. Jag tror att potensiella syskon finns överallt. Det svetsar samman att dela stora viktiga bitar av livet, att uppleva stor sorg och stor glädje tillsammans med någon.

Jag vaknade av att Nour sjöng Blinka lilla stjärna i sin säng och gick upp ur min. Drog på mig den röda frottémorgonrocken som jag fick i julklapp av min kille förra året. Eller egentligen fick jag en annan, som jag bytte, han ville att jag skulle göra det för hela Sverige hade köpt morgonrockar i julklapp, det fanns inga snygga kvar.

Jag klev i tofflorna, det viktigaste plagg jag har.(Kan man säga plagg om en toffla?) Grå Ulle, nyinköpta, mina förra Ulle var blå- och svartrutiga och hade hål överallt. Första Ulle fick jag 1997 av min dåvarande kille. Jag hade spanat in dem i Sigtunas hälsokostaffärs skyltfönster och han fattade det. Det var första gången jag fick en present som jag verkligen önskade mig, utan att ha tjatat om det i månader. Som jag exempelvis gjort för att få Nintendot några år tidigare.

I mina tofflor och morgonrock slog jag igång espressomaskinen så att den fick bli varm, gjorde välling till Nour som pilade omkring med en tung blöja som hon vägrade ta av sig. Kokade ägg. Gjorde kaffe, bredde mina knäckemackor.

Jag duschade och öppnade garderoben. Min garderob innehåller rätt mycket, ändå varvar jag ungefär två basplagg. Jag har en hel låda med jeans som jag länge planerat att växa tillbaka i. Från början sparade jag dem eftersom jag trodde att jag hade en tillfällig viktsvacka och snart skulle äta upp mig igen, numera är de mer av ett ångest-ok. Farmor klagar på att jag är så mager, egentligen bryr jag mig inte, men på sistone har jag grubblat mer på det där. Tänker att jag kanske har en sjukdom som suger musten ur mig, funderar på om jag är tröttare än jag borde, kanske har en ämnesomsättningsrubbning.

Jag valde blå jeans, lila långtröja och grå kofta. Sedan städade jag lägenheten, när jag städar blir jag en annan. Det är som att jag lever en pjäs, jag tror att det började på högstadiet som ett sätt att fördriva tiden. Dammsuger, diskar och låter två karaktärer avhandla mina verkliga problem.

Tjugo i tolv insåg jag att jag måste springa för att hinna till pendeln, jag skulle luncha med Clara och slet på mig de svarta stövlarna som jag köpte för två år sedan. Som de sa att jag skulle impregnera minst en gång i veckan som jag fortfarande aldrig har impregnerat, och Carhart-dunjackan. Min kille säger ungefär en gång i månaden att han borde få min jacka, eftersom den är av herrmodell och passar honom. Som att det skulle vara någon sorts vinnande argument.

Clara och jag åt lunch och catchade upp och insåg som vanligt att vi måste ses oftare. Det här med att åldras är så skumt, vi har liksom känt varandra i mer än tio år nu. Gamla vänner på riktigt.

Efter ett gästspel hos brorsan drog jag in till stan. Jag provade två gråa koftor, trots att jag redan har femton gråa koftor. Istället köpte jag ett par vinterstövlar, med extra fårullssula och en storlek för stora för att kunna ha sockor i. Den här vintern ska jag inte frysa.

Nu är Ulle på igen. Jag slökollar på Robinson, funderar över vad min dator har för sig i Uppsala på verkstaden, eller kanske snarare vad de som lagar den har för sig. Med den dator jag har nu går det inte att kolla facebook, den har inte word och kraschar när jag går in på youtube. Av någon anledning gillar jag den ändå.

Nour sover. Jag hann inte träffa henne innan hon somnade så jag får kämpa mot impulsen att gå in och pilla på hennne. Jag och Bodil följde en av männen på Drottninggatan, de som står med skyltar om restauranger – de som ser ut att frysa så helvetiskt- och hittade en god och mysig engelsk pub. Där satt vi till strax efter åtta, då jag drog på mig de gråa tumvantarna som jag hittade på ett säte för några veckor sedan, och sprang, för att hinna med pendeln hem.

Målsättning som förälder: Att ge Nour empati, självkänsla och mod.

Det var fredagen den 16 januari 2009. Jag var i v 29+3. Min kille skulle ha födelsedagskalas på lördagen och vi planerade det sista samtidigt som vi åt middag på thairestuarangen på Lilla Essingen. Jag hade sådan kramp i skinkorna att jag knappt kunde sitta. Så fort vi kom hem la jag mig på sidan i soffan, men inte heller det funkade. Så jag gick och la mig, hoppades på att gravidkrämporna skulle mildras tills dagen därpå.

På lördagen började folk droppa in mitt på dan. Jag hängde vid vår köksö och frågade Helena, som fött barn ett år tidigare, om det verkligen skulle kännas så här:
Jag har kramp i hela stjärten.
Man har kramp överallt när man är gravid sa hon och vi skrattade.

På natten vaknade jag av sammandragningar. Jag tänkte att jag måste ha ätit något dåligt. Jag började titta på klockan. Mindre än tio minuter mellan gångerna jag blev väckt. Jag tänkte att jag nog måste gå upp och gå på toa. Så jag gjorde det. Och det kom slemblandat blod på pappret.

Jag blev rädd.

Jag gjorde frukost och väntade på att min kille och hans mamma, som sovit över, skulle vakna. När de väl gjorde det vågade jag inte säga något om hur rädd jag var. Till slut sa jag att det kommit lite blod och att jag hade väldigt mycket sammandragningar. Min kille frågade hur ofta och när vi kollade var det ungefär fyra minuter mellan dem.

Jag hade lånat Clärfis bil för att övningsköra. Mitt mål var att fixa en uppköringstid innan förlossningen och vi skulle ägna hela söndagen åt att göra mig säkrare. Nu var klockan snart tolv och vi hade inte gett oss ut på vägarna ännu. Jag ringde Clärfi för att säga att vi nog skulle bli sena. Jag sa att jag hade sammandragningar och det hade kommit blod och att jag inte pallat att köra iväg än.
Åk in sa Clärfi. Det är bättre att åka in i onödan än tvärt om.

Min svärmor jobbar på Danderyds sjukhus så vi bestämde oss för att övningsköra dit. När jag klädde på mig funderade jag på om jag borde ta med tandborsten, men lät bli.

Bilen var kall och bromsen funkade inte. Vi backade in i bilen bakom. Jag sa till min kille att jag vågar inte köra, du får göra det istället. Han sa åt mig att ringa förlossningen på vägen, men jag vågade inte. Istället klockade jag sammandragningar, forfarande var fjärde minut.

Jag ringde från huvudentrén till slut. Kvinnan i luren blev irriterad när hon förstod att jag begett mig hemifrån. Jag borde ligga och vila, inte köra omkring. Men jag var välkommen upp till obstetiska avdelningen.

När vi satt i väntrummet passerade en gravid kvinna på en sjukhussäng, dragen av sköterskor. Hennes man gick bakom, de såg deppiga ut.
Vi är i allafall inte där skämtade vi.

De gjorde EKG och barnets hjärtslag slog fint. Sammandragningarna var dock fortfarande täta, så de misstänkte urinvägsinfektion. Det var tydligen vanligt, sa de. Men det skulle inte bli något körkort innan förlossning för min del, jag behövde varva ner.
Ja ja, vi får väl se tänkte jag.

Jag fick kissa i en burk och min kille gick för att lägga i pengar för bilen. Medan han var borta kom en gynekolog som sa att jag skulle undersökas. Jag frågade om hon kunde vänta in min sambo men hon hade bråttom till operation. När jag låg med benen i byglarna kom min kille äntligen tillbaka.

Därefter utbröt kaos. Gynekologen sa lite småstressat att det inte var konstigt att det blev utslag på infektionstestet jag lämnat, för jag var fem centimeter öppen. Jag och min kille skulle bli föräldrar när som helst. Hon ringde på en klocka och tre sköterskor kom med en säng på hjul som de slängde över mig på. Därefter sprang de genom väntrummet, in i hissen ner till förlossningen.

Vi skulle bli föräldrar. Vi fattade minst sagt ingenting.

De satte mig på kortisonbehandling för att snabbmogna barnets lungor. Gynekologer och barnläkare kom och informerade. Barnet skulle överleva men möjligen hamna i respirator. Det kunde födas när som helst, men för att fördröja la de mig med fötterna i taket. Jag ordinerades fasta. Jag som var så hungrig.

Timmarna gick. Det var bra för barnet. Första dygnet gick. Ännu bättre. Obama blev insvuren som president. Vi såg det på femkronorsteven. Det blev midnatt och min namnsdag. Vi hade fått sova i eget rum fram tills nu, men inte längre. Min kille skulle åka hem tyckte de, men vi vägrade. Istället fick han sova i personalrummet.

Jag låg och väntade på att det sista av det värkhämmande droppet skulle försvinna in i kroppen så att jag kunde gå på toa sedan. Så länge droppet satt kvar var jag tvungen att ta med mig hela ställningen, och eftersom jag inte på något sätt fick krysta, tog toalettbesöken så lång tid att dropplarmet alltid hann gå.

En sköterska kom och kopplade ur droppet. Hon sa åt mig att försöka få lite sömn. Klockan var strax efter midnatt den 21 januari 2009. Jag hade nått v 30+1.

Då gick vattnet. Jag tänkte bara fan också, jag som är så sjukt kissnödig. Jag ringde på klockan och samma sköterska kom tillbaka. Jag sa som det var och hon konstaterade att det var väldigt blött i min säng, men skulle tillkalla ultraljud. Jag sa åt henne att väcka min kille, hon svarade att visst kunde hon det. Men jag säger inte vad det gäller, vill ju inte skrämma upp honom. Han är inte dum i huvudet, tänkte jag. Men säg vad du vill.

Då började jag frysa och skaka och sammandragningarna blev kraftiga, häftiga, mäktiga. Eftersom det var planerat akutsnitt blev det bråttom, det är tydligen inte bra att vara för öppen och jag var ju redan halvvägs. Min kille kom och vi åkte iväg till operation. Jag frågade om det gick för sig att gå och kissa, de skrattade och sa att jag inte behövde oroa mig för det.

När vi kom ner till operation var jag åtta centimeter öppen. De riggade för operation, sjukt mycket folk, de spände ut mina armar och gav mig olika injektioner. De skärmade av mig från underkroppen. Min kille filmade och jag blev irriterad. Bad honom sluta och istället koncentrera sig på sig själv.

De sa att barnet antagligen inte skulle skrika men plötslig hördes ett marsvinspip från rummets andra ända. Det var Nour som var född. Läkarna sprang iväg med henne, min kille sprang med.

Den har jättemycket hår! var det enda jag minns att han ropade innan han försvann.

The moment. Början på Nours liv. Vi återsåg varandra ungefär en halvtimme senare när hon riggats i kuvösen. Då såg man ingenting av henne för allt som täckte ansiktet och övriga delar av huvudet.

På den korta filmsnutt som finns av vårt första möte rullar de min säng mot Nours kuvös och hennes minimala hand krokar om mitt pekfinger.
Dig ska hon hålla i handen hela livet nu säger någon.

Jag minns att jag tyckte att det var så klyschigt sagt.

Husdjuren, de räddade mig. Var mina bästa vänner när människorna inte räckte till.

Här jag och Kissemamman, sensommaren 2002.

*Dvärgkaninen Stumpen, dansmössen Arne I och Arne II, undulaterna Lukas, Felix och Flingan, zebrafinkarna, grannens katt som jag som hett önskade ville bo hos mig istället, Kissemamman, Curresnurr…De fanns i glappen, överlappningarna mellan vänskapssorgerna och bristen på bästisar när jag var liten.

Djur är möjligen helt likgiltiga till att man överhuvudtaget finns, men de säger inget högt. Och det är ibland tillräckligt.

Jag vaknade bakfull och illamående efter släktmiddag med efterfest på Sky bar. Illamående men glad inuti, igår var en bra dag. Jag tycker om min släkt, jag vill ha den kvar, gärna länge till.

Far fick ingen uppvaktning på sängen, men food court-mat i Kista galleria. Jag skyller på att jag är så ovan vid att fira en far att jag glömde. Nour rusade som en projektil fram och tillbaka och erbjöds jobb på Team Sportia.

Jag och mamma gick på visningar, två ganska fina lägenheter. Vädret har känts mer mysigt än deprimerande. Jag känner mig som en pensionär som inte tål alkohol längre.

Jag har aldrig förr varit på ett släktmöte och längtat efter nästa, men jag gör det nu. Det är omvälvande. Jag ska ta vara på känslan, äta en Snickers och somna framför tv:n.

Jag träffar släkten i helgen. Vi har ett företag tillsammans, som firade 100 år för ett par år sedan. Det ursprungliga ensamma ägandet har förgrenats, nu är vi trettio stycken som ska föra arvet vidare.

Beslut fattas i samstämmighet. Det högsta målet är att undvika osämja. Vi ses två gånger om året, äter och dricker gott, klubbar igenom punkter på dagordningen.

Jag har börjat ta plats. Det rubbar balansen. Släktkärlek är något speciellt, det finns osynliga mönster och hierarkier och när företagande blandas in blir det stelbent och konventionellt.

”Du tar så mycket plats” sa en jämnårig släkting till mig igår när vi diskuterade. Han sa att jag var en underbar person, men att jag inte hade tillräcklig kunskap för att breda ut mig så mycket.

Jag tänker på släktkärleken. På hur bräcklig den är. Vi tycker om varandra så mycket, så länge vi inte rör oss utanför våra bestämda positioner. Och just nu knakar och brakar det öronbedövande omkring oss. Samtidigt som allt på ytan fortfarande ser ut precis som det alltid har gjort.

Jag är vegeterian med tillfällig köttfrossa. Försöker jag lura i mig själv i allafall. Varje gång jag tar ställning till vad jag ska äta väljer hjärnan det gröna alternativet och magen det köttigaste. Det känns jobbigt, ger mig dåligt samvete och ibland föreställer jag mig att jag skulle bli en offentlig person som ställs till svars för mitt handlande tidigare i livet.

Varför äter du kött? skulle journalisterna fråga och jag skulle inte ha något bra svar. För att jag är en jävla idiot.

När jag var gravid började allt smaka skit. Jag kunde äta det en gång, sedan inte igen. Tills dagen då jag provade salami. Jag hade kunnat äta bara salami från befruktning till förlossning. Salami och kokta ägg. Men sedan slutade jag vara gravid och fortfarande är det salami jag helst vill ha på frukostmackan. Med ett löskokt ägg till.

Idag åt jag en femtimmarsbiff med potatisgratäng i skolans matsal. Alla som ser mig äta tror att jag är köttätare. Det gör mig ledsen.

Jag är också förälder nu, men jag är inte rädd för att försvinna. Däremot är jag rädd att min kille ska göra det, dö ifrån mig och Nour, och jag pratar om det så ofta med honom att han blir irriterad på mig.

Jag låtsas att det händer, funderar på hur jag skulle gå vidare med livet, hur Nour skulle kunna bli en hel och glad människa utan honom. Hur jag skulle kunna blir det.

Föräldraskap för mig har nästan alltid varit att en saknas. En pappa. Jag tror att skuggan från hans död har dolt mamma för mig. Att själv bli förälder har spridit ett välförtjänt ljus över henne. När jag stretar framåt i snömodden med vagnen, svär över tunga matkassar eller skitjobbig kvällsunge eller kasta-mat-överallt-fasoner, så är det lättare att slippa vara ensam. Slippa klara allting på egen hand. Hon gjorde det på egen hand. På grund av ett vidrigt litet virus stod hon plötsligt ensam med två små barn.

Och hon fick inte ens säga hej då. Jag kan inte skriva det utan att gråta.

Om två år är jag lika gammal som min pappa blev. 33. Min mamma är 63. Jag är så glad att hon finns kvar.

Vilken respons! Jag är omtumlad. Samtidigt stukad, min dator bestämde sig för att paja igår kväll och är nu inlämnad för reparation. Jag har fått låna min brorsas iBook så länge, men den är tydligen inte helt pålitlig.

Men alltså: Min första kärlek hette Joel och gick i min klass i lågstadiet. Varje dag följdes han till skolan av sin mamma och sin 19 år gamla och skruttiga hund. Långsamt, långsamt kom de vandrade över skolgården strax innan klockan ringde och det pirrade i vartenda ben i min kropp.

Min kusin Erik, som gick i samma klass och var Joels bästis, fick uppdraget att fråga chans från mig. Joel sa Ja och vi var ihop en månad ungefär. Under den tiden sa vi inte ett ord till varandra och jag gjorde slut några gånger i veckan för att kunna fråga chans igen och få ett nytt Ja!

Fram tills sista gången jag gjorde slut, som vanligt genom Erik. Roliga timmen skulle börja, vi väntade på fröken.
Men vi är ju inte ihop vrålade Joel då, så att hela klassen hörde och jag skämdes, bestämde mig för att nu var det minsann slut för gott!

Jag vet inte var kommunikationen gick snett, Joel flyttade sedan men vi återsågs faktiskt när jag just flyttat tillbaka från Spanien och behövde hjälp med ett ljudprogram. Det var Erik som sammanförde oss även den gången, de hamnade på samma fest och jag fick ett sms som jag snabbt besvarade.

Jag kan erkänna att jag är en sucker för snygg dramaturgi, jag önskade nog att det skulle bli Joel och jag till slut. Första kärleken, sista kärleken. Så blev det inte. Men vi är vänner på fejan. Och tanken på hans skrattgropar gör mig fortfarande glad.