Hittade en fin recension av Ränderna går aldrig ur här. (Den slår till och med den som Martin Melin hade letat fram, höhöhö.)

Har även fått ett par upplyftande mail från personen som läst och gillat. Bokcredd är som en sil adrenalin, nu jävlar ska jag skriva.

Maria Akrakas sommarprogram var dessutom väldigt bra, bra röst, viktiga ämnen och en bra berättare. De har inte varit så många med de egenskaperna i år. Men än är sommaren inte slut.

Jag är på skrivcamp på landet. Nour rensar maskrosor med sin mormor och solen skiner igen efter tre dagar av regn. För att producera text istället för bränna har jag förvisat mig själv till loftet ovanpå ladan.

Och oj så bra det går, här sitter jag och bloggar.

Men det går framåt, tio sidor igår, tio i förrgår. Den vanliga ångesten vs euforin, oj så bra, fy fan va kass, går väl inte att komma ifrån antar jag. Min taktik är att kräkas ur mig så mycket som möjligt för att redigera senare.

Klockan ett ska jag ta paus och lyssna på sommar.

Nour börjar dagis om mindre än vecka och tränar på att gå i gummistövlar. Med tanke på att de är två storlekar för stora går det bra. En aning svåra att klättra i bara.

Strax efter min tillagda fundering över ordvalet i föregående text, dök detta inlägg upp på Martin Melins blogg.

Och jag svarade förstås:

Hej Martin.

/Agnes

Det droppar från taket, som inte står pall ösregnet utanför. Men vi har ställt ut hinkar temporärt. Bra skrivarväder intalar jag mig och bra för syrénhäcken som jag planterat vid staketet.

Nour går nu, springer. Över trösklar, grusgångar och med skottkärran ner för backen. Hon gillar gräsklipparen också, mobiltelefoner och datorer, så med de empiriska resultaten i det här storartat korkade* inlägget, har vi konstaterat att hon måste vara en pojke. I själen åtminstone.

Imorgon åker sambo tillbaka till stan och mitt maratonskrivande ska ta sin början. Jag ska ta mig ikapp alla de sidor jag inte skrivit under sommaren hittills. Känner mig peppad, särskilt efter Fridas fina recension av min bok. Tack Frida. Jag tar mig an din utmaning/uppmaning om att kräkas ur mig en ny roman å det snaraste.

*Ett bättre val av ord är väl egentligen Ogenomtänkt, men jag blev så provocerad att jag inte kunde hejda mig.

Min bok. På en hylla på Pocketshop. Själv är jag kvar på landet, minst en vecka till. Med ambitionen att skriva klart en ny bok som knappt känns påbörjad.

Imorgon tar vi båten till Gotland. Då jobbade vi för RFSU och hängde i deras tält och det regnade som det alltid gör när jag är där. I år ska jag göra mitt första betalda filmjobb, en informationsfilm som jag börjar känna mig riktigt peppad på att göra.

Just nu mellanlandar vi över natten hemma i Solna, efter underbart häng på Barnens ö med grymma vänner. Vi grillade lamm och badade från klippor i havet. Nu sitter jag på balkongen och njuter av att inte behöva ha massa kläder på mig. Har lovat mig själv att skriva fyra sidor ikväll, men blicken dras istället mot Flickvännen som jag håller på att läsa ut och verkligen gillar. Smart och välskriven.

Nour vaknade mitt i natten med hostan från helvetet och med hög feber. Men allmäntillståndet, ordet jag aldrig tagit i min mun innan jag fick barn, är bra. Hon leker och lever rövare som vanligt. Blöder näsblod, det kommer så ofta nu för tiden att vi vant oss. Men jag antar att hon kommer att få bränna ett kärl förr eller senare, om det fortsätter i samma takt.

Livet är gott. Trots att jag håller skrivdeadline sämre och sämre för varje minut som slinker förbi.

Jag ignorerar dagens femtiosidorsdeadline, äter bigaråer och lyssnar på Per i Sommar istället.

Och det är ett enormt glädjeämne att Nour gör sådana framsteg, eftersom mitt skrivande går skitdåligt. Tre dagar kvar tills denna månads hundrafemtiosidorsdeadline, och jag saknar fyrtiotvå av dem.

Varför känns det varannan dag som: Jag är grymmast och den här boken är det bästa jag skrivit, och varannan dag som: Den där tunga, gråa stenen är en perfekt plats att begrava skitmanuset under, för att aldrig mer plocka fram det igen?

Jag har i flera nätter drömt om Ränderna går aldrig ur. Senaste natten upptäckte jag att väldigt många på förlaget var gamla klasskompisar, och jag blev både glad och förvirrad, för hur hade det kunnat gå mer än ett år utan att jag upptäckt dem?

Kanske har drömmarna att göra med att boken snart kommer i pocket. Kanske beror det på att jag skriver på en ny roman. Jag är rädd för att inte ro projektet i hamn, det jag skriver på nu är den jag ville skriva sist, men aldrig påbörjade. Jag valde istället internatskoletemat eftersom jag tänkte att det skulle göra det lättare för mig att bli utgiven.

Rutinen är så annorlunda den här gången. Då, 2007, hade jag ofantliga mängder tid men en kraftfull skrivkramp, som släppte först i oktober om jag inte minns fel. Slutet av året satt jag inlåst med en baginbox och en snusdosa och skrev hela nätterna.

Den här gången har jag minimalt med tid men ingen skrivkramp. Eller rent konkret har jag inte minimalt med tid, men jag är en situationsskrivare. Behöver mina ritualer, uppvärmningen: Nu gör jag mitt kaffe och öppnar dokumentet, sätter på rätt musik och kör på tills klockan ringer. Bakfull i soffan med hela dagen tillgodo funkar inte. Trots att jag önskar att det gjorde det. När jag skriver med flyt blir det mer än fyra sidor i timmen, så bara en paus i fotbolls-VM skulle ge några tusen tecken. På kvällarna är jag sjukt trött när energiknippet Nour somnar, slappnar kroppen av och jag flyter ut över soffans kuddar. Somnar framför teven, trots att jag halvt om halvt föresatt mig att skriva.

I höst ska jag plugga sista terminen journalistik på Södertörn. Skriva c-uppsats. Därför måste jag ha boken mer eller mindre klar innan augusti är till ända. Vissa dagar stressar det mig oerhört, jag har till och med fått en stressåkomma som kallas afne (blåsor i munnen), enligt tandläkaren. Men jag ser så mycket av mig själv och min identitet i att producera, prestera, att jag inte kan leva utan egenuppsatta deadlines.

Jag måste hitta balansen. Och bli av med afnen. För satan vad den svider.

Är på bröllop på östgötaslätten och gifter bort finaste Lina. Har hållit tal. Var sjukt nervös.

* För den som missar logiken i rubriken, handlade den om vädret och inte om stämningen. Det var regnigt och väldigt kallt. Men roligt!