Om dåliga recensioner och maktmissbruk

Snubblade över en recension av min senaste bok Att vara utan att synas, skriven av en före detta internatelev som kallar sig Hanna. Hon har bott på samma elevhem som jag, fast några år tidigare. Hon gillar inte boken, tycker att analysen är löjligt överdramatiserad och liknar helheten vid Hänt i veckan. Hon tycker också att jag säljer ut skolan, trots att jag trivdes när jag gick där.

Så långt inget oväntat, jag är van att kallas sell out. Det är tillägget hon skrivit under som får mig att reagera.

Hon skriver:
Efter att ha skummat Agnes andra ”självbiografiska” bok om sin tid på skolan (hon syftar på Ränderna går aldrig ur), så konstaterar jag att hon slutade frivilligt efter att ha outat sin rumskamrat som haschrökare till skolkuratorn. Denna flicka blev relegerad. Alltså: Hon hade verkligen gjort bort sig, ett otroligt klantigt misstag som gör henne till en skvallerbytta och dålig kamrat. Hon slutade sista terminen i tredje ring. Samma skolkurator fanns där när jag gick på skolan och det var ett välkänt faktum att hon var på jakt efter haschrökare och rapporterade vidare till högre ort. Agnes är antingen extremt naiv eller skadade sin vän med flit.

Alltså: Enligt Hanna var det allmänt känt att internatskolans kurator rapporterade till skolans ledning när hen fått besök av elever med problem. Ränderna går aldrig ur är fiktiv, jag var visserligen elev på skolan men hoppade inte av och min verkliga rummis blev inte relegerad efter att ha sökt hjälp hos kuratorn. Historien om skolhälsovården i boken var i grunden sann, baserad på andra personers berättelser, men att det var så vedertaget och pågick i så många år, hade jag ingen aning om.

Hannas slutsats är att det är Elin, eller ”jag” som varit en ”skvallerbytta och dålig kamrat”, som skadat sin vän med flit genom att uppmana henne att hitta någon att prata med när hon mådde dåligt. Inte att kuratorn eller skolan gjort något fel. Är inte det helt uppåt väggarna att eleverna lär sig undvika de vuxna eftersom det är en självklarhet att de missbrukar sin makt och sitt övertag? Att det är deras eget fel om de är dumma nog att lita på dem? Att en vuxen med tystnadsplikt som söks upp av ett barn som behöver hjälp, rapporterar vidare och får fortsätta med det? År ut och år in. Ett barn, kanske hundratals mil hemifrån, som inte har någon annan vuxen. Som, om hen testar positivt på ett drogtest, blir utkastad och hemskickad.

Jag minns att attityden hos många var som Hannas under mina år som internatelev. Att det ofta handlade om status, vilka elever som var värda att få stanna och vilka som lika bra kunde dra. Jag försökte även belysa det i boken när jag skrev den. Men att läsa en kommentar av en verklig elev, många år efter hennes egen student, om att det är den hjälpsökandes fel om den får skit när den söker hjälp, gör det så tydligt hur hårt internatens strukturer sitter och hur viktigt det är att de förändras.

Kanske borde jag tacka Hanna för det?

Skrivesa och författarpodd

forfattarpodden
Jag, Frida och Författarpodden.

Den här veckan har varit ljuvlig på så många sätt. Sedan i lördags är jag på skrivresa, helt ensam på en charter i Turkiet. Eller jag är långt ifrån ensam, har ungefär trehundra svenskar, norrmän och danskar som badar och solar medan jag sitter på hotellets kafé och skriver. Jag har varit på skrivresa ensam en gång tidigare. Då tyckte jag att det var jobbigt och isolerat och jag hade lite samma farhågor när jag begav mig mot Arlanda. Men det har känts bra så gott som hela tiden, med undantag från när jag saknat mina barn och min kille förstås.

Tystnaden som jag varit så rädd för har även dämpats av ett intensivt pladdrande med Frida, som jag dragit igång Författarpodden ihop med. Första avsnittet kom ut i förrgår och vi har spelat in ytterligare ett par under min vecka här. Idén var hennes och det är sjukt kul allihop och jag är så glad att hon snärjde mig till projektet. Författarpodden går att lyssna på i iTunes eller Soundcloud för den som är nyfiken och planen är att släppa ett avsnitt i veckan resten av hösten.

Jag har blivit känd som ”hon med datorn” här, idag bjöd de på kaffe och igår sa de åt mig på skarpen att njuta lite av semestern. Sorry folks sa jag, jag åker hem blekare än jag kom men många tusen tecken rikare.

Boken jag skriver på är en roman och ingen vet vad den handlar om. Jag själv vet numera och en kompis fick veta när vi drack vin ihop för någon månad sedan, men i övrigt har jag hållit det för mig själv för att ro iland alltihop. Just nu känns det som att det kommer att gå vägen, orden skriver sig själva så där klyschigt som de kan få för sig att göra efter ett visst antal tecken och jag har hybris. Njuter av den känslan eftersom det alltid vänder neråt, i en härlig jojorörelse. Ångest och eufori.

I morgon kväll bär det av hemåt och på söndag morgon när mina barn vaknar kommer jag ligga som en klubbad säl i min säng, efter att han landat i ottan. Jag kommer att vara så trött när de väcker mig men nu när jag skriver om det längtar jag efter deras varma små kroppar, och Ilyas dregel och vassa naglar, så mycket att jag nästan går sönder.

Livet alltså. Ibland är det rackarns fint.

skrivvy
Min skrivvy från balkongen.

Om ett år som tvåbarnsförälder

07.52 var klockan den 9 oktober när Ilya gav ifrån sig sitt livs första skrik. En enorm smurf med svart kalufs vid mina fötter, så många gånger större än min förstfödda, hon som var 1603 gram tung och som vistats så många veckor i kuvös.

I morse efter födelsedagssången vid spjälsängen åt vi pannkakor till frukost hela gänget, Ilya hade nog ingen aning om varför. Nour har planerat sin lillebrors födelsedag minutiöst sedan i somras. Hon har pratat pynt, paket och tårta till leda. Syskonkärleken mina barn emellan har överrumplat mig detta första år. Nour skulle gå i döden för Ilya. Tiden innan han föddes var en av hennes oroligaste och trotsigaste perioder hittills i livet. Men sedan han kom har hon varit hans beskyddare. Velat dela rum, ha med honom på allt hon själv hittar på, till och med på det första pyjamaspartyt med övernattning hos en kompis förra helgen. Varje morgon klättrar hon ner från sin våningssäng i hans spjälsäng, drar upp täcket till bådas haka och mornar sig. Galet gulligt. På förskolan krattar hon manegen inför att han ska komma dit, det glittrar till av glädje i hennes blick när vi pratar om att de snart kommer att vara på samma ställe hela dagarna.

Jag kan se hur lika de är. Samma snabbväxande bebislugg som måste sättas upp för att inte skymma sikten, samma krulliga nacke. Samma glugg mellan framtänderna, samma skratt. Samma krypstil, sovmönster, matglädje.

I ett år har jag haft en son och en dotter. Och lika hjärtkramande kärleken till dem och mellan dem är, lika hjärtskärande är det att se hur olika de behandlas just för att de är pojke och flicka. Inte bara att deras vikt har olika rankning på BVC-kurvan, utan även de adjektiv som sköterskor, läkare, främlingar och vänner använt för att beskriva dem. Vid ett första möte utgår dock majoriteten från att Ilya är en flicka, på grund av hårsnodden. Nour rättar dem alltid, han är min lillebror säger hon stolt och några gånger har hon sagt till mig, lite bakom ryggen på dem som gissat fel: Pojkar kan faktiskt också ha långt hår. Hon har lagt undan urvuxna klänningar med orden: De här kan Ilya få när han blir lite större. Men jag ser också hur hon formas av föreställningen om vad hennes lillebror ska gilla, vilka färger han ska bära. Från hans första månader då hon valde blommiga, spets- och hjärtprydda plagg till honom så fort hon fick chansen, har hon förflyttat sig i färgskalan. När vi kollade pyjamaser till honom nyligen och jag frågade vilken hon gillade bäst, ville hon köpa en vit med blå stjärnor på. När jag frågade varför hon gillade den sa hon att den hade färger som en lillebror ska ha.

Hon har hållit fast vid att han ska få en regnbågstårta på sin födelsedag. Men när vi valde dekoration på mataffärens bakavdelning sträckte hon sig mot en blandning av blå och grå kulor och sa: De här passar bäst för honom.

Mitt första år som tvåbarnförälder har varit ett av de lyckligaste i mitt liv. Att föda ett fullgånget barn var en enorm skillnad mot den oro som följer av att ha ett barn på neo, oroa sig för syreupptagning, andning, kanyler och nålar över hela den lilla känsliga kroppen. Jag gråter fortfarande varje gång jag tänker på den gången de skulle ta ett blodprov på Nour och stack henne i fyrtio minuter utan att lyckas. Hur hon först kämpade emot för att slutligen ge upp kampen och helt stilla låta sig stickas och stickas och stickas. Min starka unge.

Ilya fick vara frisk och stor från början. Och som pojke är han ett praktexemplar. Han tillåts väga mer, äta mer, ta mer plats. Han kallas stark och stor och duktig. Och jag ser hur min uppgift växer, är att hjälpa honom att fortsätta känna trygghet att få vara precis den han är, allt han är.

En vän som just fått sitt andra barn satt på ett kafé häromdagen, när ett äldre par kom fram till henne och kikade ner i vagnen. Oj så fin. Är det en hon eller han? … Eller är det kanske en hen? hade de frågat och vännen som blev överraskad över den öppna frågan från en åldersgrupp hon själv har fördomar mot, svarade glad och lättad att ja, det är en hen.

Hen som i att könet är irrelevant. Och jag önskar min son på hans första födelsedag att hans kön och de attribut som tillskrivs det, får vara fortsatt ovidkommande för honom. Än så länge gör han ingen skillnad på varken människor eller ting. Allt han vill är att få smaka lite på det han möter.

Inte ens min kusins toalettborste klarade sig undan häromveckan.

4 mars 1984 – 2014

vattendjuret_nourVattendjuret Nour.

Vi har hyrt ett hus hundra meter från havet i Manzanillo, Costa Rica. En liten stig ringlar sig genom prunkande växtlighet, bananträd, apor och sengångare. Där den tar slut öppnar sig den vita stranden. Och havet. I natt regnade det så att taket dånade, aporna vrålade från trädtopparna.

Huset i Beira, Moçambique där vi bodde 1983-1984, låg också hundra meter från havet. Men där regnade det aldrig. Mina minnen därifrån är ljusa, fyllda av av strand, sandslott och lågvatten.

Men så blev det 4 mars. Dagen som vände upp-och-ner på de ljusa minnena. Dagen då pappa dog, plötsligt bara, en solig vilken-söndag-som-helst. Dagen då min dittills största sorg i livet, dockan som stulits från grindstolpen, byttes mot en annan betydligt mer ogreppbar.

Jag var inte ens fem fyllda och just idag har det gått 30 år. Så sjukt jävla lång tid.

30 år utan pappa. Även om han alltid är med oss. På olika sätt, i tanke och hjärta, i foton och brev. Nour borstade tänderna häromdagen med frågekedjan Hur föds getingar? – Varför finns bara en myrmamma i myrstacken? – Hur träffades du och pappa? – Varför får jag aldrig träffa morfar? Och så började hon gråta. Tills jag körde in tandborsten i hennes mun och det kittlades så mycket att tårarna blandades med ett tandkrämssprutande skratt.

Hon är jag. Tänker jag ofta. Många av mina starkaste barndomsminnen är från när jag just förlorat pappa och från när jag fortfarande hade honom kvar. När jag satt på hans axlar, höll mig fast i hans ben, flöt i högvattnet i hans famn. Resan vi gör nu kommer finnas kvar i Nour för alltid. Minnena från familjen i Chile, Costa Rica, aporna i trädgården. Sköldpaddorna som dök från stocken rakt ner i dammen tio meter bort i morse. Hon kommer att få med sig allt det här hem som en skimrande liten sten, tänker jag, för vi kommer att landa på Arlanda i slutet av april, hela och levande. Det tror jag, med full övertygelse.

Den vita sanden på stranden i Manzanillo, Puerto Viejo är så lik den i Beira. Vågorna och fötternas avtryck vid lågvatten. Nour samlar snäckor, små och trasiga, men ändå titta mamma va vackra. Och någon har berättat för henne att det går att höra havets sus i de större snäckorna, precis som någon hade berättat för mig när jag var ungefär så stor som hon. Och hon trycker en mot mitt öra, för femte gången samma dag, och säger Lyssna, hör du mamma, havet!

Ilya ligger som en ljusskygg mullvad i skuggan på en filt, gör pruttljud med läpparna och får spott i hela ansiktet. Han kommer antagligen inte minnas någonting alls från den här resan.

Idag är det 4 mars. Och Nour och jag bestämde efter sorgen vid tandborstningen att vi ska gå ut och fira minnet av pappa-morfar Anders idag. I brist på gräddtårta med jordgubbar kanske med en jättestor glass. Han hade älskat vår trädgård, antagligen gått upp i gryningen, klättrat upp i ett träd med en kikare och glott på fåglar. Han hade kunnat namnen på dem allihop.

pappaagnesgunnarBeiras strand 1983 eller 1984. Och ett av världens finaste minnen.

Hej finpocket

pocketstorJag hänger inte riktigt med i svängarna där hemma men insåg idag att Att vara utan att synas finns som pocket nu, med ett nyskrivet kapitel om det som hände på Lundsberg i höstas. Jag hann aldrig hålla den i min hand innan vi drog men tycker att den ser väldans fin ut.

Och den gör mig peppad att skriva. Min dator håller på att ätas upp av ett lila monster så jag har börjat på en ny bok för hand i skrivboken och har nu dryga hundra sidor handskrivet.

Som vanligt känns texten briljant ena dan och skitdålig andra. Men vem vet, jag kanske kommer hem med ett färdigt, handskrivet manus. Ett sånt som alltid kommer bort eller sprids för vinden ut i ett hav eller eldas upp av ett galet fan.

Vi får se hur det går.

spruckenskarmDatorns skärm, som blir allt sjukare för var dag som går.

Hej då DN

Brev till DNs chefredaktör och ansvarige utgivare:

Hej Peter

Jag har prenumererat på DN sedan 1998 och vi har delat frukostbord nästan varje morgon sedan dess. Då var vi nykära och kärleken blev med tiden starkare och stabilare. Vi har inte alltid hållit med varandra i sak, men jag har inte sett det som ett problem. En kan ju inte tycka lika om allt.

På senare år har våra personligheter och värderingar sakta men säkert glidit längre och längre från varandra. Det började med ”hen-debatten”, då rök vi ihop ordentligt. Men så publicerades Norwegians ”ladies and gentlehen”-annons och vi blev sams igen. Dock kortvarigt visade det sig. Igår, under söndagsfrukosten, vanligtvis veckans bästa morgon, fick jag en rasistisk spya rakt i ansiktet. Och jag sköt ut stolen med kraft, flög upp från bordet och ba: ”Jag har älskat dig länge och läst dig varje dag, men nu får det jävlar i mig vara nog, nu gör jag slut!”

Jag har under morgonen försökt komma fram till kundtjänst för att säga upp min prenumeration på DN. Dock utan framgång, samtalet kopplas ner så fort jag väljer alternativet  ”starta eller avsluta prenumeration”. Jag hoppas att det beror på en överbelastad linje, att fler än jag reagerat på samma sätt mot den rasistiska annons som publicerades i gårdagens tidning. Samma annons som du försvarade publiceringen av senare samma dag. Jag hoppas att det tekniska problemet snart är löst så att även administrationen får veta att jag inte längre vill ha DN på hallmattan.

Vänliga hälsningar Agnes

Tack och förlåt

Att skriva boken om de tre riksinternaten har på många sätt varit en ångestfylld resa. Dels hade jag svårt att hitta formen, dels blev jag gravid och apati-trött mitt i den mest kreativa fasen. Men allra mest handlade våndorna om att jag skrev så personligt och att jag under resans gång svepte med mig mer eller mindre alla mina närstående i min berättelse.

Vis av erfarenheten från Ränderna går aldrig ur, då tystnaden som följde efter släppet nästan kramade liv och lust ur mig, har jag denna gång skickat boken till dem som är mest berörda och uppmanat dem att säga till om de vill prata om innehållet.  De flesta har varit helt oförberedda på hur personlig jag är, hur mycket som handlar om mig. Om dem. Det som skrivits om boken har mestadels fokuserat på reportaget från internaten, vilket utgör ungefär hälften. Den andra halvan är en uppsparkad dörr in till mitt familjeliv.

Idag har jag haft samtalet som jag som mest bävat för. Det med mormor. Ett samtal som avslutades med att jag lovade henne att från och med nu lämna henne ifred i mina böcker. Därför ska jag inte skriva mer om exakt vad vi sa till varandra. Men nu, efteråt, är jag så lättad. Lättad av att tesen som driver mig framåt faktiskt stämmer, att tystnaden är värre än allt annat. Jag kan inte skydda någon genom att tiga eller undanhålla, sanningen är aldrig det värsta, det värsta är istället att inte få veta. Att ana något som kan ge grogrund till hjärnspöken, sorg och paranoia, ibland hela livet.

Jag älskar min mormor. Jag älskar att hon ringde upp mig och sa vad hon tyckte trots att hon lika kunnat låta bli. Jag älskar att hennes sista ord var Kram kram. Jag älskar att känslan jag lämnades med efter att vi la på luren, där jag stod bland virvlande löv utanför Jakobsbergs folkhögskola efter att ha föreläst om hur det är att skriva om ett så pass tabubelagt ämne, var lättnad. Befrielse. Närapå tyngdlöshet.

Jag har, om inga plötsliga förfrågningar inkommer, hållit mitt sista författarbesök innan förlossningen. Jobbat min sista dag. Och i samma stund som jag andades ut där på parkeringen tilltog  sammandragningarna i styrka. ”Du föder inte när du jagas av lejon på savannen” sa läkaren som förklaring till varför Bricanyl är en bra medicin för att förhindra för tidig födsel.

Nej, du föder när du pustar ut skuggan.

Jag är redo för förlossningsmatchen nu, älskade ofödda unge. Kom när du vill.

Beräknad tvillingfödsel

Det har varit tyst på bloggen ett tag. Mest för att de två ting som tagit upp min tankeverksamhet varit svåra att skriva om: Mina två bebisar. Den ena beräknad i slutet av augusti och som när som helst går till tryck och den andra som vecka för vecka växer sig större i min livmoder och som förhoppningsvis dimper ner i början av oktober.

Jag har dragit rätt många skämt under försommaren om att jag inte kan föda en bok utan att föda ett barn. Vem vet, det kanske är så, 2009 kom barnet några månader före boken. 2013 hoppas vi på det motsatta.

Jag har alltid ansett att jag gillar saker mer andra gången än första. Och att skriva bok har varit roligare. På många sätt svårare, en ny genre där jag varit mer beroende av andras röster än min egen. Att vänta barn är läskigare. Nour kom i vecka 30+1, ingen kan riktigt säga varför och jag har hållit andan länge. Är fortfarande bara i 26+ så gör det förstås fortfarande. Men att ha en fyraåring som längtar efter ett syskon och redan envist håller fast vid ett namn (Blomma) och planerar för deras gemensamma framtid är magiskt. Likaså är tanken på att vi kommer att vara ett gäng om allt går vägen.

Men just nu är det juli. Jag ligger på en divan i ett skevt 1800-talshus på Öland med en sovande kattunge i knäet. Har tvättat håret i havet. Ännu återstår många veckor av sommaren.

Men det blir en spännande höst.

kattungenKattungen och magen.

Hej 2013!

Det finns en låt, som jag lyssnar väldigt mycket på just nu, som får mig att känna att allt kommer att gå vägen. Som gör mig stark, pirrig och lycklig.

Boken jag skriver på utkommer i höst. Omslaget är i princip klart, pressbilderna tagna, säljtexterna skrivna. Det enda som saknas är innehållet och det sitter jag med nu. Drömmer om. Har ångest över. När det inte är briljant förstås, då känns det som att 2013 kommer att knäcka alla andra år jag levt. Att livet börjar nu.

Jag vet att livet pågått innan också. 2012 var betydligt bättre än 2011: Jag fick tillbaka min brorsa, jag avböjde fast jobb och vågade prova frilansvingarna på riktigt. Fick nytt bokkontrakt. Flyttade inte, är mycket stolt över att flyttomanen i mig hållit sig sansad i mer än tre år. Ett mycket starkt år på alla sätt och vis.

Men 2013 kan bli magiskt.

Tassar på tå mot målgång

Det är rätt tyst här på bloggen. Jag skriver och skriver på manuset som med allra största sannolikhet utkommer som bok hösten 2013. När jag började kändes det som oändligt långt borta, idag betydligt närmare. Särskilt efter dagens mycket peppande förläggarmöte där vi pratade titel, omslag och författarporträtt.

Jag hade del-deadline i söndags natt och är alltid nervös och rädd inför att få feedback. Kommer nog aldrig att bli helt bekväm med att lämna ifrån mig något ofärdigt.

Förra resan mot mål är väsensskild från denna. Då skickade jag runt mitt färdiga manus i hopp om napp. Den här gången hade jag kontraktet i mina händer efter att knappt ha skrivit en rad. Och shit vilken ångest det skapat, själva tanken på att inte ro detta iland. Men just nu tror jag faktiskt att det kommer att gå vägen, vilket är en väldigt befriande känsla.