Vi har ett tidrapporteringssystem på jobbet. Varje dag innan jag går hem fyller jag i hur mycket tid jag lagt på olika projekt. Under kategorin interntid läggs allt som inte går att koppla till en kund, ett extremt långt toalettbesök till exempel.

I och med att tidrapporteringen sakta blivit del av min vardag, har jag börjat se hela livet som en pott med tid som ska räcka till. En timme, vecka eller månad som en rak linje och så allt jag vill göra, hinna, som en linje parallellt. En ännu längre, en för lång linje.

När jag var deprimerad för snart tio år sedan, gjorde jag en veckoförteckning som jag satte på kylen. Jag klippte ut små fyrkanter med tid som jag satte fast på varje veckodag. Sova. Läsa. Chilla. Jag behövde varva ner. Jag hade bränt ut mig inifrån. Tänkt mig för trött. Det hjälpte mig att planera för ingenting.

Mitt psykiska läge idag är fjärran från då. Men min förmåga att ta på mig grejer och vilja göra ännu mer, är konstant. Då var varje pusselbit ett ångestmoment. Just nu är allt roligt. Men gränsen är hårfin. När jag stressar blir jag som en adrenalinstinn, ettrig terrier. Håret står rakt ut bakom mig när jag i överljudsfart rusar mot nya mål.

Men sedan kommer den bittra eftersmaken, när jag blir irriterad över att mitt barn vill plocka upp alla snökockor hon hittar på väg från dagis, för att jag ”måste” komma hem för att svara på ett mail. När jag är så trött att jag önskar att jag ska snubbla ut framför en buss.

Jason och arga Agnes var en av mina favoritböcker som barn. Jason hängde alltid vågrätt från sin stressade mammas arm, vart de än var på väg. Nu var det inte mamman som hette Agnes och var arg, men när jag själv var ett barn och läste boken, kände jag igen mammas stress och jag tänkte att jag aldrig skulle bli sådan själv.

Min mamma älskar mig och hon ska köpa lila skridskor, sa Nour till sin kompis mamma på dagis idag, strax innan jag hämtade.

Det första har hon ju helt rätt i. Det andra hann jag inte med. Och det anklagar jag inte mig själv för alls, faktiskt, men jag har liksom kapat en timme av den nattsömn jag anser mig behöva för att hinna mer saker. Och jag önskar att jag hade hunnit, så att Nour fick prova isen i Vasaparken imorgon förmiddag.

Jag vacklade hem idag, helt utmattad. Men så kollade jag mailen och hade fått ett spännande förslag och så gick terriern och hjärnan igång på högvarv igen.

Över min debutartikel i Filter.

Imorgon kväll bär det av tillbaka till Sverige. Vi lyfter vid åtta på kvällen och landar i Sverige dagen därpå någon timme innan midnatt. Tanken på det känns utmattande. Varje gång vi sagt Nu åker vi hem till Nour under resan, har hon frågat Hem till Solna?. Nu verkar hon inte överdrivet sugen på att åka hem till Solna och hon frågar ofta om några fler ska med. Farfar till exempel.

Det har varit en av de fina upplevelserna under resans gång, att Nour har fått en farfar. Hon har också haft grymt kul med sina kusiner och haft ett stort födelsedagskalas i norr.

En annan bra sak är att jag har skrivit rätt många sidor roman och dagbok men inte lika många blogginlägg. Man får vara glad för det lilla.

Och lagom till vi landat kommer min artikel i Filter. Den har jag också skrivit en del på under resan. Och i juli ska jag gå på Pearl Jam, hur stort är inte det?

2012 blir nog ett bra år. Första halvåret av 2011 måste gå till historien som tidernas sämsta. Upprepning av en sådan vår kan jag tänka mig att slippa.

Sitter vid köksbordet sida vid sida med min dotter som jag saknat och tänker hänga med hela dagen. Hon spelar spel på telefonen, jag bloggar. De två senaste veckorna känns dimmiga. Jag har inte hängt med i media utöver min egen delaktighet.

I söndags när jag och min kille skulle fira att jag slutligen lyckats flytta alla mina saker från gamla frilanskontoret, hamnade vi på ett julbord i Haga Norra, i jakt på brunch. Och där låg SvD där Daniela och Jan trädde fram med namn och bild.

Jag grät utan hejd i tio minuter. Du har snor i ansiktet sa min kille, men jag kunde inte sluta.

Jag fick en så stark hoppfull känsla av att det här kunde göra skillnad. Ju fler som med namn och bild vågar stå bakom sina ord, desto mer kraft får det. Daniela har fram tills nyligen jobbat som husmor, högt älskad, på Lundsberg. Jag träffade en Lundsbergsmamma igår som mindes henne som ”liberal”, en som försökte bryta upp strukturerna och det ”poängsystem”, där den som har högst poäng har flest rättigheter. Jag tror att få kan föreställa sig det mod som krävdes av Daniela för att göra anmälan. Jag tror att få kan förstå hur mycket skit hon har fått ta för att hon stått upp för elevernas rätt till trygghet och frånvaro av våld.

Jag träffade Daniela och Jan i Göteborg på Debatt och i flera timmar efteråt. De berättade att de hållit sig undan media rätt länge. Att gå till pressen (eller skriva en bok om saken) är något väldigt fult inom överklassen, man ska lösa sina problem i tysthet. De sa att de sett mig i Nyhetsmorgon, där jag suttit och pratat om den där tystnaden som så ofta kväver diskussionen. Och de bestämde sig då, för att träda fram.

Igår blev jag och Daniela vänner på Facebook. Hennes vägg kryllade av påhopp, främst från elever. Jag insåg hur skonad jag varit, den egentligen enda negativa kommentar jag fått under de senaste veckorna är från en Sigtunakille i klassen över mig som skrev att ”vad gör man inte för att få uppmärksamhet….”

Jag vet inte om det är för att snart 15 år gått sedan jag var elev på SSHL, som gör att jag fått så mycket uppmuntrande ord från tidigare Sigtunaelever, eller om det helt enkelt bara är en strukturell skillnad skolorna emellan. Jag vet att Sigtuna kommit betydligt längre i diskussionerna kring kamratuppfostran, de har läst min bok i klasserna och använt som diskussionsmaterial.

Kanske får Danielas gamla elever förr eller senare samma distans och kan be henne om ursäkt. Eller så förblir hon en förrädare i deras ögon, resten av deras instängda liv.

Men i mina ögon är hon en stor hjälte.

Petter Sandgren, doktorand, skriver mycket intressant om elevhierarki i SvD idag.

Jan Boris berättar i Aftonbladet om sin tid på Lundsberg. Han argumenterar utifrån resonemanget att de ”riktiga” Lundsbergarna måste försvara sig mot påhitten från ”ett och annat rötägg”.

Den som gjort något dumt den här gången, är någon som ”inte har anknytning till Lundsberg sedan tidigare.”

Även Ian Wachtmeister utttalar sig, om att det är ”dags att rensa i rabatterna.”

Vi ”riktiga Lundsbergare”, måste alltså rensa bort rötäggen, dem, ur rabatterna för att problemet ska lösas.

Att identifiera sig med sin skola och alla dess tidigare (goda) elever på det där sättet, 40-50 år efter studenten, måste vara unikt för internatskolor. Vem skulle komma på att försvara något som sker på exempelvis det högstadium man gått på, ens ett år efteråt? Och vem skulle komma på tanken att säga att det fanns ”riktiga” elever i kontrast mot något annat?

Nu får vi verkligen hoppas att diskussionen och skolinspektionen tar sig förbi Rötäggsnivån. Om man har ett regelverk baserat på en hierarkisk struktur, drar man oundvikligen in våld och kränkningar i sina uppfostringsmetoder. Är det verkligen en så omöjlig tanke för Lundsbergs rektor (och ledning)?

De senaste dagarna har dels varit en påminnelse om vad drömmen om att ge ut en bok bestod av. Visst, till stor del var det från början att ens lyckas bli utgiven och när jag först började skriva var internatskolan inget självklart tema. När ämnet väl fallit på plats var målet att skapa diskussion. Att inifrån kasta ljus på en skev sluten värld. Som inte förändrats nämnvärt sedan Jan Guillous tid. Där den allmänna uppfattningen som rådde var att det inte fanns några fattiga och att eleverna på skolan var något slags gränssnitt av befolkningen.

Nära tio år tog det mig att få tillräcklig distans. Och inte ens för två år sedan, när recensionsdagen kom för Ränderna går aldrig ur, hade jag modet att lägga diskussionen på den nivå som jag gjort under de senaste dagarna.

För även om det kan vara svårt att tro så har jag många vänner kvar från min skoltid. Och väldigt många före detta internatskoleelever identifierar sig så starkt med sin gamla skola och sin roll som ”fördetting” att det upplevs som ett personangrepp att kritisera strukturerna som formade oss alla där.

Med humor borstade vi av oss övergreppen. Vi skrattade åt dem. Och liksom #prataomdet, vinnare av Stora journalistpriset härom dagen, synliggjorde de för många osynliga gränserna, så har den debatt som blommat upp om övergreppen på Lundsberg och Grenna, väckt många minnen hos mig. Minnen kring de övergrepp jag själv utsattes för, men kanske främst de övergrepp jag utsatte andra för.

Jag har inget emot internatskolor som fenomen. Men dessvärre hänger de nästan alltid ihop med en hierarkisk ordning och pennalism.

Ränderna går aldrig ur är ingen självbiografi. Det är en roman där varje händelse som skolan har inblandning i, är förankrad i verkligheten. Men där Elin levde sitt liv annorlunda än jag. Mesigare på vissa sätt, modigare på andra. Även där är gränserna svårdragna och nyanserna små.

I media är jag mig själv. Det är svårare. Men ärligare.

Jag var inte helt beredd på, som min gamle klasskompis från Sigtuna formulerade det, ”det mediedrev som du startat”. Jag har inte bloggat så mycket här och jag har inte pratat så mycket om min bok på ett tag.

Men här finns mitt debattinlägg om saken.

Och här kan du beställa boken om du blivit sugen på att läsa.

Jag hade glömt att det kan kännas så här. Omsluten av min burkbunker, den parallella världen som jag försöker skriva. Jag har inte varit inne i den på länge nu. Inte ens i somras när jag satt på loftet på landet och skrev, var det särskilt roligt. Men just lever berättelsen sitt eget liv och jag vill inte slita mig från den, för den är så varm och go att röra sig i.

Jag har skrivit dryga femton sidor idag, det har nog aldrig hänt förr, tror att tio bittert frampressade sidor varit rekordet. Idag har de runnit ur mig och jag känner hopp om att vara på rätt väg. Kanske få ur mig några sidor till innan jag somnar.

Samtidigt början längtan och saknade komma krypande. Min kille och mitt barn långt borta. Nour hade frågat efter mig i morse och jag blev så gripen av det att jag begav mig iväg för att köpa de böckerna jag lovat henne. Eller som jag lovat den spansktalande sidan av familjen snarare, hon har nästan inga sagor på det språket.

Det blev två stycken och jag har bläddrat genom dem några gånger redan. Som att det skulle mildra saknaden.

Men det är så bra för mig att vara här, för mig själv med mina tankar. En galen stad utanför, fina vänner som drar ut mig på en tapa eller två ibland, och en hotellfrukost som fick mig att kräla ur sängen i morse, trots att jag egentligen var för bakfull. Det fina med Spanien är att folk generellt inte äter frukost, så buffén är igång ända till halv elva. Vardagar också.

Och skrivlusten. Den har varit på långväga semester minst sagt.

Fyra år har gått sedan mitt senaste besök i Madrid. Allt har blivit obeskrivligt dyrt och ingen röker längre på krogen. Det är en annan stad.

La cebra Camila och La casa de la Mosca Fosca

Jag är på ensamskrivresa i Madrid. Jag kom fram sent igår kväll och blev skjutsad in till stan på motorcykel av min gamla rummis. Det var som att strosa ner för memory lane med en fläkt i ansiktet, och jag hade njutit helt och slappnat av om inte min väska med dator stått och balanserat mellan hans ben. Jag såg hur datorn flög iväg och splittrades i hundratals bitar innan jag skrivit en rad.

Jag bodde här i ett år. Allt är sig likt och annorlunda. Många saknar jobb nu, det är inga vidare tider. Vi körde förbi mitt gamla hus, det bor inga studenter där längre, bara frånskilda män.

Nu ska jag skriva med överljudsfart, en halv roman minst. Eller åtminstone en bit av den halva som saknas. Jag har ett skrivbord på hotellrummet, där sitter jag nu. Jag har också den bästa hotellfrukosten i världen i magsäcken. Stora bitar kiwi och vattenmelon, knaperstekt bacon, croissanter och gott kaffe.

Tut tut, nu kör vi!

Vi valde en av årets sämsta dagar att bila 48 mil, det kunde jag ana mig till redan imorse när jag genom fönstret såg grannen försöka få loss sin bil som satt fast i en snöhög.

I höjd med Södertälje blev Nour åksjuk, kräktes upp två bananer och ett ägg i mitt knä. Hon har aldrig blivit åksjuk förr, verkade dessutom glad och nöjd och knaprade bondgårdskex när det hände, så jag förstod först inte vad som hände. Nederbördsattack från yttre rymden.

Jag skulle släppa av familjen i Jönköping och köra de sista milen själv för den intervju jag ska göra. Men snökaoset stod i vägen. Vi blev kvar hos vänner i Hovslätt allihop. Men imorgon ska solen skina och jag glida fram i sjuttio på nittiovägen och sjunga högt till P1.

Nour ville ha mera kex ca fem sekunder efter spyan. Sedan somnade hon som en stock.

PoP-barnen rockar loss i Hovslätt.