Har som resten av världens tonåringar fastnat i Twilightserien. Lånade tvåan på spanska av kusinen i Santiago, som är besatt av vampyrböcker. Fick för ett tag sedan ett mail av bibliotekarien på SSHL som sa att min bok var den näst mest utlånade boken där. Efter Twilight alltså.

När vi kommer tillbaka till Sverige igen ska jag vara föräldraledig. Jag har ju tänkt att Nour ska sova några timmar sådär på förmiddagen medan jag gör espresso på espresso i min finfina födelsedagsmaskin och skriva böcker.

Men min finfina maskin har i snart ett år gjort skitäckligt kaffe. Trots baristakurs, egen kvarn och rätt tryck i ehrm…kokaren har ingen vacker crema prytt toppen av min kopp.

Jag har varit nära att slänga ut skiten genom fönstret.

Tills igår. Då min superkusin kom och fixade biffen. För felet var varken mitt eller maskinens. Det var kvarnens. Den malde inte tillräckligt fint. Men kusinen monterade isär och byggde ihop och i morse började glädjetårarna nästan droppa ner i kaffekoppen.

Det var så gott. Och vackert. Creman som snömodd i koppen.

Imorgon flyger vi till Chile. Om två veckor vidare till Costa Rica. En dryg månad borta från slask, stress och grus i hallen. Ojojoj så härligt det ska bli.

Ren tvätt ligger i högar i vardagsrummet. Jag borde börja packa men har fastnat i det apatiska stadiet av resfebern. Så fort Let´s dance tar paus ska jag ta tag i mig själv, intalar jag halvövertygande mig själv, listan är lång på bordet.

Jag kommer att sova dåligt inatt. Fjärilar och glömda sista-sekunden-måsten.

Bokhora har recenserat min bok nu. Inge vidare sa jag deppigt till sambo efter läsning. Han höll inte alls med, tyckte att den framhävde massa bra saker. Jäjä, läs och döm själva. Det är åtminstone lite speciellt att förknippas med porr.

Ränderna går aldrig ur ska bli Månpocket och kommer antagligen ut i augusti. En ny process tar sin början nu: nytt omslag, nytt format, nytt innehåll. Nej, sista var ett skämt. Innehållet blir samma som förr.

Inatt drömde jag att nya omslaget var vitt. Med svarta bokstäver.

Sitter i skolan och sammanfattar delar av den roligaste kurs jag gått hittills, någonsin. Dessvärre kommer antagligen framtida journaliststudenter att gå miste om chansen att göra samma sak, eftersom Södertörns värdelösa administration åter igen har skrämt eldsjälarna på flykt.

Läste just en recension av min bok i Borås tidning och en rycka-på-axlarna-känsla infann sig. Inget nytt under solen skriver recensenten, internatskolan är förutsägbar och överklassen gör samma saker som de gjorde i den senaste boken som skrevs. Och vad hon inte verkar förstå är att det ju är just det som är poängen: Att vi har internatskolor i Sverige som är närmast bakåtsträvande i sin syn på samhället, på människorna i det och som 2009 (eller åtminstone tio år tidigare då jag gick där) har hierarki som riktmärke. Tiden har inte ens stått still, den har gått bakåt.

Det verkar som att de allra flesta författare mer eller mindre misstolkas, på Debutbar förra veckan sa Kevin Frato, författare till Numera Negerkung, att hans bok varit ett politiskt brandtal, men att det istället av media framställts som ett språkprojekt. Själv skrev jag min bok som ett inlägg i debatten, angående om hur vårt samhälle ser ut, kanske framför allt för att belysa något som i min mening behöver förändras, Jag skrev den inte för att människors fördomar om internatskolor skulle ifrågasättas.

Flera recensenter har påpekat att jag målar upp en orealistisk bild. Problemet är att det ser ut så här. Det låter otroligt men så är det. Praktiskt taget allt som händer i min bok, har hänt på riktigt. Inte på just det sättet, men med samma kärna, samma ordval, samma människosyn.

Så jag antar att det är verklighetens fel och inte mitt, att min bok blir sågad?

Just hemkommen från Debutbar som var avstressad med mysbelysning och spännande lyssning. Familjen var supporterklubb och Nour skrattade högt i de mest känsliga delarna som folk läste. Det var härligt. Jag köpte Victoria Myréns debut, spännande om att som mamma vackla i kärleken till sina barn. Men jag hann inte få den signerad innan hon hade gått hem. Det var synd. Vet inte om någon köpte min bok, men ingen gav sig till känna för att få den signerad i allafall.

Jag läste från mitten av boken, sidan 181 av 306 och de sa att jag var bra. Min supporterklubb alltså, de där otroligt objektiva typerna. Nu är jag lite småpackad av glaset vin jag drack efter uppläsningen, men i tryggt förvar hemma i förorten.

Min nära vän förlorade plötsligt sin pappa för bara ett par dagar sedan och jag har dem i tankarna ständigt. Det väcker gömda tankar, min pappa dog också så plötsligt och jag var så liten, och jag hade en tvångstanke när jag var yngre, att pappa fick komma tillbaka mot att jag valde en ny tidpunkt för honom att dö på, längre fram i livet. Jag måste ha satt någon sorts åldergräns som jag glömt bort nu, annars borde jag ha varit smart nog att låta honom dö när jag själv var 100 år. Då är man ju själv redo att dö. Men på den tiden klarade jag aldrig av att välja. Det gjorde för ont.

Äntligen är min lilla familj komplett. Även om Nour gav sin pappa en minst sagt bister min när de återsåg varandra: Du. Som bara drog. Dig hade jag ju nästan glömt.

Nu sover de, sida vid sida, i rummet intill och jag tror att allt är förlåtet.

Fick en recension på Dagens bok som gjorde mig väldigt glad.

Så här stolta är mitt bokförlag över att jag ska vara med på debutbaren på torsdag.
Härligt, verkligen.

Men klickar man sig hit, står jag omnämnd allra överst.

Klockan har just passerat åtta och jag planerar att gå och lägga mig. Är utpumpat trött. Sambo har nu varit en vecka i Kongo och längtan efter honom har övergått i en kronisk värk som jag till och med glömmer bort ibland. En vecka kvar. Vi räknar ner här hemma.

Trots att jag har farmor och mormor som gigantiskt skyddsnät/barnvakt hänger jag inte riktigt med. November har hittat mig och envisas med att skita i att visa upp solen och sakta blir jag håglös. Glåmig hy och platt frisyr. Mager har jag blivit också, fy fan, nådde bottennivåer på vågen i morse. Och på pendeln hem tänkte jag att jag kanske har cancer och inte får se mitt barn växa upp. Försöker intala mig att november är slut imorgon och blir december, med julkänsla, matlust och energi.

Och faktiskt tar vår dunderkurs i skolan slut imorgon, tv-produktionen. Den som krävt heldagar och stora muskler för att bära all utrustning. Imorse var jag bildproducent under vår ”sändning”. Verkligen skoj och nervprövande.

Igår signerade jag böcker på Sigtuna julmarknad. Flera jag kände kom och hälsade. Bland annat min gamla husfar som jag blev gråtfärdigt glad av att se igen. Precis när jag skulle gå därifrån kom en kvinna med rosiga kinder in i bokhandeln, ryckte tag i mig och frågade om jag var Författaren.
Jag måste bara säga att jag tycker att din bok är så fantastiskt bra! Jag har 20 sidor kvar och jag älskar den.

Den karamellen hade jag med mig på pendeln tillbaka till stan. Där jag firade att min bror blivit lika gammal som Jesus. Och tydligen är min bok månadens inbundna tips i Kupé, enligt en säker pendlarkälla.

Imorgon december. Heja åtminstone en halvtimme solsken.

Det har varit väldigt högt tempo i mitt liv på sista tiden. Känslan av att springa i 220 km/h och ändå aldrig nå fram är obehaglig, eggande och utmattande. Igår kväll bestämde jag mig för att inte somna förrän den sista kartongen var uppackad. När jag framåt elva höll på att förvandlas till ett ondskefullt monster, gav jag upp och somnade. En ensam kartong stod då kvar i vardagsrummet.

Tidsbrist och tidspress gör så här med mig. Jag jobbade på Gröna Lund en sommar, i sockervadden. Jag öppnade mitt bås klockan tolv, stängde tolv timmar senare, och redan efter första halvtimmen började köerna att ringla. De första dagarna kämpade jag för att få bort dem, massorna, som trängdes för mitt rosa eller ljusblå fluff. Efter ett tag insåg att jag det omöjliga i att radera en evighetskö och drog ner tempot. Stod där med sockervadd i hår och ögonfransar utan brådska och insåg att ingen annan än jag själv märkte någon skillnad.

Men jag lär mig sällan av mina misstag. Just nu tänker jag att bara jag får klart det här eller det här så kommer resten också ikapp. Och så lägger jag i höghastighetsväxeln igen tills jag somnar stående.

Går det att hitta en balans?

Var på förlagsfest i förrgår, mitt i ösregnet. Kom en dryg timme för sent efter att ha klippt nyhetsinslag i skolan, balanserade på gränsen till att skita i allt och åka raka vägen hem istället, skärpte mig slutligen. Jag har alltid tyckt att det är läskigt och jobbigt att gå ensam på fest. Men sakta blir jag härdad, jag börjar lära mig att stänga av känslorna och koncentrera mig på transportsträckan mellan två punkter. Så plötsligt är jag i mål, äter god mat och pratar med trevligt folk.

Jag är glad att jag gick dit. Någon gratulerade mig, sa att det såg bra ut med försäljningen inför julhandeln. Någon annan fyllde på mitt glas och lotsade mig till en lugnt bord och en skön stol.

Det verkar vara svåra tider för den smala litteraturen. Bokhandlarna vill bara ha balar med storsäljare och för att betraktas som storsäljare måste man nästan vara känd från början. Men i Sigtuna bokhandel finns min bok vet jag, jag ska dit och signera om en dryg vecka, på deras julmarknad.