Jag vågade inte tipsa om vår insats i Heliga familjen innan det sändes, ville lyssna själv först. Men här kan man höra mig, min sambo samt dotter, lite i efterhand. Vi är någonstans i mitten.

Men lyssna helst på hela programmet. Göran Skytte och den svada av konservativt, gubbigt översitteri han levererar, slår det mesta jag hört. Överhuvudtaget har jag svårt för biologister, om det råkat undgå någon.

Faktiskt var Göran med i min roman från början. Som exempel på en typisk röd-i-sin-ungdom-blå-på-sin-ålders-höst-person, men jag tog bort honom någonstans i redigeringsprocessen. Kan inte riktigt minnas varför nu, efter att ha hört honom på radio skulle jag helst stoppa in honom igen. Men det får väl bli i nästa bok…

Imorgon tidigt åker vi till Göteborg. Vi ska se U2 på jättescenen som drar mer koldioxid än 7000 personer på ett år. Eller nåt. Senaste gången vi åkte till Göteborg, träffade vi en kille från Umeå som skulle på hårdrockskonsert. Han hade just kommit på att konsertbiljetterna satt kvar på kylskåpet. Jag ska försöka att inte göra samma misstag imorgon bitti.

Att återvända till Stockholm innebar så mycket input att jag blev apatisk. Igår framför teven grät jag över de tre nyfödda som dött på Karolinska i november. De var prematura alla tre. En född i vecka 23, en i vecka 25. Den tredje vet jag inte. Men det hade kunnat vara vi, tänkte jag. När vi var på neo gick Rotaviruset. De stängde av avdelningen och skärpte hygienföreskrifterna. Tog prover på alla barn. Jag frågade vad som skulle hända om vår dotter blev smittad

Det klarar hon nog sa sköterskan. Hon är stark.

Kanske inte det man helst vill höra. Ett nog. Men hon blev inte sjuk. Hon blev tjockare och ännu starkare och idag skvätter hon puréer omkring sig. Det känns härligt.

Jag läser om familjen i Rinkeby. En mamma och fem barn. De fick dö tillsammans åtminstone, ingen blev lämnad kvar, hinner jag tänka, innan jag läser:

Två personer vårdas just nu på sjukhus. Den ena personen, det sjätte barnet i den drabbade familjen, vårdas för allvarliga skador.

Jag ser den lilla människan framför mig, kämpa för sitt liv på sjukhus. Vad vaknar hon till?

Och som alltid i samband med familjetragedier tänker jag på Åmselemorden. 1988 var jag nio år och händelsen var värre än allt jag kunnat föreställa mig. Att vara sonen som blev kvar, jag klarade inte ens att tänka tanken klart.

Igår liksom då en vanlig sommarkväll. Sommarkvällar är så idylliskt harmlösa, ingenting ont händer då för det blir knappt mörkt. Men så dör någon. De man älskar högst.

Jag körde bil idag, med min familj i baksätet. Jag sjöng med till en av låtarna på Sommar och var pirrig av lycka, av att ha allt jag önskar mig och lite till. Och det är i de stunderna som livet blir som rangligast, när det är så där bra. En sommaridyll som slås i kras. Ofta tänker jag tanken hela vägen fram, till sitt mest morbida hjärtskärande slut. Och idag kramade jag ratten lite hårdare och sänkte hastigheten, bara lite grann.

Hörru livet, säger jag tyst. Jag vill ha kvar allt det här, fattar du det. Ta det aldrig ifrån mig.