Just hemkommen från Debutbar som var avstressad med mysbelysning och spännande lyssning. Familjen var supporterklubb och Nour skrattade högt i de mest känsliga delarna som folk läste. Det var härligt. Jag köpte Victoria Myréns debut, spännande om att som mamma vackla i kärleken till sina barn. Men jag hann inte få den signerad innan hon hade gått hem. Det var synd. Vet inte om någon köpte min bok, men ingen gav sig till känna för att få den signerad i allafall.

Jag läste från mitten av boken, sidan 181 av 306 och de sa att jag var bra. Min supporterklubb alltså, de där otroligt objektiva typerna. Nu är jag lite småpackad av glaset vin jag drack efter uppläsningen, men i tryggt förvar hemma i förorten.

Min nära vän förlorade plötsligt sin pappa för bara ett par dagar sedan och jag har dem i tankarna ständigt. Det väcker gömda tankar, min pappa dog också så plötsligt och jag var så liten, och jag hade en tvångstanke när jag var yngre, att pappa fick komma tillbaka mot att jag valde en ny tidpunkt för honom att dö på, längre fram i livet. Jag måste ha satt någon sorts åldergräns som jag glömt bort nu, annars borde jag ha varit smart nog att låta honom dö när jag själv var 100 år. Då är man ju själv redo att dö. Men på den tiden klarade jag aldrig av att välja. Det gjorde för ont.

Att bli utgiven är mer likt att bli refuserad än vad jag kunnat föreställa mig. De senaste veckornas snurrande värld, har på många sätt varit en repris av den frostiga refuserings-senvintern för snart två år sedan, då jag gick runt, våndades och gnagde på nagelbanden.

Likheter:

Väntan: På att manuset ska landa på någons skrivbord och bli antaget. På att bli upplockad av en recensent och bli omskrivet.

Nedstämdheten: Av att få den första refuseringen. Av att bli omskriven men nedskriven.

Tröttheten: Att bli refuserad och känna sig dränerad på energi. Att efter två sågningar inte stå ut med tanken på att skriva fler böcker. (Jag som nyss varit övertänd på att skriva)

Revanschlustan: Känslan av att jag visst är bra, att jag bara måste hitta ett förlag som hajar det. Den återfunna drivkraften att skriva en ny bok, så briljant att ingen kan dissa den. Och så att jag även officiellt ska ha rätten att kalla mig författare.

Glädjen: När förlaget nappar. Eller som nu. När jag får mail och kommentarer från personer som läst, känt igen sig, och tyckt om.

Jag vet inte om det bara hör ihop med den kreativa processen, eller om prestationsångest och bekräftelsebehov tar upp mängder av tid i alla människors liv. Men i mitt liv är det naturliga tillståndet ångest varvad med eufori och i slutet av förra veckan kände jag att det fick räcka nu. Jag orkade inte mer. På botten, där jag just då låg, är det svårt att föreställa sig själv klättra upp igen.

Men de senaste dagarna har de uppmuntrande mailen och kommentarerna tagit över. En elev på skolan tyckte att jag varit modig som skrivit boken och att jag gestaltat skolan ärligt och trovärdigt. En släkting jag endast haft sporadisk kontakt med i livet, tyckte att historien var ömsint och gripande och skapade stor igenkänning. Kommentarer på bloggen, på facebook, sms som trillar in, har fått mig att resa mig ur askan och lyfta mot himlen igen.

Den där euforin. Den är som opium.

Aldrig mer ska jag tvivla inför att skicka hyllningsbrev till mina favoritförfattare. Jag skrev ett beundrarbrev till Rolf och Lillian Falkenland när jag gick i tvåan i lågstadiet. Jag skämdes för det senare, för vilken regelrätt pluggis jag varit. Och jag har inte skrivit till någon sedan dess. Men de svarade faktiskt. Skrev att mina ord gjort dem så glada. De ville publicera texten i en bok de skulle ge ut.

Jag vet inte om den där boken blev av. Men ni som hör av er till mig: Det betyder så sjukt mycket. Tusen miljoner tack.

Tydligen är boken slut på förlaget och i nätbutikerna, men nya är på ingång i början av nästa vecka. Jag har ett gäng kvar sedan releasen, så om läselängtan är allt för intensiv, kan vi nog styra upp en bokbytarträff.

Jag har varit utmattad hela helgen och inte särskilt bloggsugen. Bland annat till följd av den speedade veckan, hatkommentarattacken och de efterföljande mailen som svar på frågan vad svensk kultur är. Gissa vad? En av avsändarna tyckte att jag borde krypa tillbaka under den sten jag krupit ut från, till mina kommunistvänner antagligen, de som han skrev om i mailet efter.

Så det är där jag legat under helgen, under en sten och skämts för mina fruktansvärda, antikapitalistiska tankar.

Men nu är jag tillbaka, renad från synd.

Förlaget vidarebefordrade en hälsning från Slottet som kommit som svar på boken som skickats till vår kung:

Hans Majestät Konungen har bett mig framföra ett varmt tack för den vänliga hälsningen som medföljde Agnes Hellströms bok Ränderna går aldrig ur.

Kungen ser med stort intresse fram emot att ta del av det fängslande innehållet.

Ett helt fantastiskt brev, måste jag säga.

(Skälet till att just Kungen fått boken, är för att han gått på skolan som historien kretsar kring.)

Hej Roberth, Hubert och Classe. Ni skrev anonyma kommentarer på min blogg idag och jag tog bort dem. Jag hoppas att ni inte kände er kränkta i er yttrandefrihet, men era ord var personangrepp som sa mer eller mindre samma sak. Om ni vill fortsätta diskussionen öga mot öga någonstans kan ni ju höra av er, så styr vi upp ett möte.

Jag håller med om att min argumentation var diffus hos Malou. Liksom alla gäster i soffan blev jag tagen på sängen av ämnesbytet från böcker till flyktingpolitik. Om jag varit smart hade jag tagit upp innehållet i min bok istället, för Ian och Bert är med i den också till viss del.

Alla gemenskaper behöver ett dem för att utmärka sitt vi. Främlingsfientlighet handlar, som ni säkert redan vet, om mer än rasism. Man är rädd för något man inte känner till. Det kan lika gärna handla om klass, om kön, om var man bor.

Jag antar att ni egentligen inte är intresserade av att diskutera med mig, poängen med era kommentarer är att skrämma mig. Till tystnad kanske till och med? Men om mina argument är så substanslösa som ni hävdar, är det väl bara att ignorera dem?

Tack och lov behöver jag inte vara rädd för er. Jag kan ta tunnelbanan hem i mitt råttfärgade supersvenska hår och ni skulle aldrig kunna gissa att jag var annat än just svensk. Jag är dessutom kvinna och oss slår ni väl helst inte? Tack och lov har jag liksom er aldrig behövt leva i ett land där mitt utseende är så provocerande att hatkampanjer byggs kring min hudfärg och min tro. Jag har aldrig behövt riva upp mitt liv för att motvilligt starta en ny tillvaro någon annanstans. Jag har sluppit försvara mig när myndigheterna i det nya landet tror att jag förgiftar mina barn för att snylta på välfärden. Jag har sluppit dela lägenhet med främlingar, förbjuden att söka jobb, i väntan på uppehållstillstånd. Jag har sluppit hatlappar i brevlådan och glåpord på gatan.

Jag misstänker att ni också har sluppit det så här långt i era liv. Ni är antagligen ursvenska.

Tack för att ni påmint mig om varför jag skrev min bok. Tack för att ni härdar mig i kampen för alla människors lika värde. Och ett tips: Om ni inte gillar Sverige som förstörts av alla pizzerior, sushiställen och en och annan moské, kan ni ju emigrera. Förslagsvis till ett land där ni inte kan språket. Prova hur det känns att börja om på en ny plats, med nya sedvänjor och normer. Men nåde er om ni söker er till andra svenskar eller nordbor. Seden tar man dit man kommer och ni kan ju inte klumpa ihop er med likasinnade, bara prata ert språk och få trappuppgången att stinka av dillen ni kokar er potatis i.

Jag frågade Ian vad svensk kultur var och fick inget svar. Ni får gärna ge mig det svaret och berätta från när något kan räknas som svenskt.

Ni får också gärna förklara för mig vad det är att vara svensk. Helst utan personangrepp.

Jag var på mitt livs bästa fest igår kväll. Vart jag än tittade stod personer jag gillade. Mest satt jag på en stol vid ett bord och skrev och skrev i deras böcker, och när kön slutligen tog slut hade nästan alla gått hem.

Tack ni som gjorde gårdagskvällen till en av de bästa i livet. Tack ni som berättade hur stolta ni var över mig, ni som dragit på er skoluniformer och Gimo IF-overaller, öste blommor och choklad över mig. När jag slutligen kraschade i sängen flimrade era ansikten förbi, klickklickklick, i fotoblixtsken. Och några av er hann jag inte ens krama.

Idag tre recensioner. En bra, en halvbra och en dålig. Plus minus noll, fast inte egentligen, för att bli sågad är 1000 gånger bättre än att bli ignorerad. Och faktiskt reagerade jag på den negativa kritiken med större lugn än jag trott. Jag blev sugen på att diskutera klyschor, trovärdighet, höga förväntningar som slås i kras.

UNT var snällast. De hade förstått mig på pricken. SvD var rätt schysta fram till slutet och Helsingborgs Dagblad skrev ur besvikelsens vrede. Den stackars recensenten hade förväntat sig en Ondskan 2, och det kan jag inte annat än hålla med om, Ondskan och Ränderna går aldrig ur har väldigt lite gemensamt.

Den varma känslan från igår slår högst. De som börjat läsa på väg hem och messat, de som redan läst och gillat. De som stått i bibliotekskön och hört minst fem personer framför fråga efter min bok. Så inslaget i P1 som fick mig att minnas varför jag överhuvudtaget skrev boken. För att det är viktigt att diskutera klassfrågan i en samtidskontext, i ett helhetsperspektiv. Det bör ses som ett varningstecken och inte en diss att en recensent tycker att jag skriver klyschigt och otrovärdigt om något som ser ut precis så. För det finns faktiskt backslickkillar som anser att alla har det lika bra som dem, och det finns invandrarkillar som är reko.

Sedan har jag en förkärlek för kontraster och risken finns alltid att bli klyschig då. Vi hade seminarium i skolan i morse (klockan nio, jag var inte mitt piggaste jag) och jag blev opponerad på en text om att bo på Gullmarsplan. Jag vävde samman en gammal dam som tvångsflyttats från sin stambytta lägenhet med chockhöjd hyra, med en fartig mäklare i säljartagen. Den lilla mot den stora. Kontrasterande sa klassen. Klyschigt? tänkte jag.

Björn af Kleen som jag delade DN-artikel med i lördags har blivit stämd på en miljon av en adelsherre. Min första tanke: Oj, vad många böcker Björn kommer att sälja nu. Min andra tanke: Vem kan jag få att stämma mig?

Skämt åsido är det väl ett tydligt tecken på maktutövande och synen på sig själv som allsmäktig att stämma en person för att ha citerat irrelevanta saker. Inte felciterat, nej allt är korrekt återgivet, det bara handlar om fel ämnen.

Sorry Carl Gripenstedt, men du kommer nog inte vinna den striden. Björn af Kleen har redan segrat.

Är speedad, trött och pigg och peppad på morgondagen, som känns surrealistisk. Fick mess av kompis i söndags om att min bok fanns på Hedengrens, och nyss ett mail av en elev på SSHL som lyckats köpa (och läsa) den i Sigtuna.

Imorgon är jag om allt går väl med i 17-timmen (numera flyttat till 16-timmen) i Studio Ett, P1, resultatet av mitt smygande i Sigtunabuskarna förra veckan. Jag fick ”ill-arna” (mina ”prator”) skickade till mig av reportern, vilket känns skönt. Det jobbigaste med att bli intervjuad hittills har varit rädslan inför vad det faktiskt blivit.

Och nu står recensionsångesten för dörren. Att bli sågad eller varför inte ignorerad. Usch.

Men först fest. Det är så många grymma som kommer och jag är så glad.

Igår dog Kickan, morfars kusin som alltid skickade snirkligt handskrivna kort och vackra smycken. Jag har inte träffat henne på flera år, brevväxlat lite, tänkt att jag ska hälsa på henne, snart. Nu är hon istället död. Chansen gick mig förbi, Kickan är borta och jag kommer aldrig att få lyssna på hennes historier.

Livet är skört, även när äldre människor dör är sorgen chockartad. Varje dag tänker jag på att jag borde hälsa på farmis, lovar mig själv att när en lucka i schemat dyker upp ska jag kasta mig på saltsjöbanan ut till Igelboda. Men dagarna går och just idag är jag i skräck, för tänk om jag sumpar ännu en chans.

Jag är alltid som räddast när jag är lycklig. De senaste veckorna har jag surfat på vågen. Men igår dog Kickan och nu sitter jag på ett bibliotek, med tankar och känslor ikapp mig.

Jag blev dissad av Skavlan igår. De hade inte plats för mig i sitt program, hittade ingenstans att kila in mig bland de stora namnen.

Först blev jag lättad (jag har ältat allt jag sa i intervjun och varit rädd att det ska vändas mot mig) Sedan besviken. Researchern som ringde upp sa att han var övertygad om att jag skulle få sitta i morgonsofforna och när jag skrattande sa Ja visst, det blir nog bra betonade han att Jo, han trodde verkligen det.

Men jag insåg något. Det känns inte lika jobbigt att misslyckas längre. Jag har lättare att skita i känslan.

Mina ögon är bättre idag. Jag gick till husläkaren och fick receptionisten att rygga tillbaka i skräck. Det kliar fortfarande men jag kan se igen och ska fira med att städa.

Förresten fick jag veta att skälet till att Rio dissat mig, var för att Kofi Annan ska tala där då. Inte illa. Men jag är fortfarande lite sur över det. Vi kunde väl ha slagit oss samman?

Såhär fräsch såg jag ut när jag vaknade imorse. Har gått och klagat på kliande ögon ett par veckor nu, igår kväll fick de nog och svällde upp till vattenmelonsize. Så nu sitter jag och väntar på att klockan blir åtta så att jag kan ringa vårdcentralen. Är typ blind.

Jag har börjat skolan igen. Efter hundra sabbatsår sitter jag åter med min journalistklass på Södertörn. Den här veckan ska vi göra personporträtt av en person vi inte känner. Vi ska satsa på att göra det publicerbart, lära oss att frilansa, att tro på det vi gör och sälja våra jobb.

Någon frågar vad jag gjort fram till nu och jag får som vanligt närmast panik. Nästan hela min tvååriga terapitid gick åt att sluta definiera mig själv genom handlingar. Men det är svårt att göra sig fri från gamla vanor. Jag harklar mig och försöker rada upp allt jag gjort och inser först efteråt att jag glömt bort att nämna både mitt barn och min bok. Jag vill springa ikapp personen i fråga och säga att Vänta hörru, jag har ju skrivit en bok också, och fött barn! Tio veckor för tidigt kom hon till och med! Och jag har faktiskt två nya bokprojekt igång också, bara så att du vet.

Det är så konstigt. Jag ska göra inbjudningskort till min releasefest och får plötsligt kalla fötter. Plötsligt känns det lika givet att ställa in denna fest som det gjorde med 18-års-, 25-års- och 30-årsfesten, och varför inte studentfesten. Min sambo blir förbannad, eller kanske mer irriterad. Tycker att jag ska skärpa mig och sluta pjoska. Jag försvarar mig med att det inte är så enkelt, att små monster kryper fram ur vrårna och vrider om tarmarna vid blotta tanken på en med-mig-i-fokus-tillställning.

Det finns antagligen en koppling mellan min oförmåga att se till annat än mina prestationer och rädslan för att inte ha presterat tillräckligt. Men att behöva föra krig mot sig själv flera gånger i veckan bara för att fatta det, känns så onödigt. Sådan bortkastad tid. När energin borde gå åt att planera den feta fest jag ska ha.