Om rätten att överleva sin graviditet

Min pappa var läkare. Hans specialisering skulle bli öron näsa hals, men han hann aldrig bli klar. I december 1983, strax innan det som blev den sista julen i hans liv, åkte han från Moçambiques fastland till ön Maromeo. De behövde en läkare där och han skulle under två veckor hjälpa till på plats.

Vi var kvar i Beira och längtade efter både honom och julafton. I en pärm med hans samlade brev finns ett gäng från de där dagarna när vi var ifrån varandra. Breven som aldrig skickades eftersom postgången var så dålig. Breven som jag inte minns om vi hann läsa tillsammans innan de hamnade i pärmen efter hans död.

I ett av de första beskrev han oron inför att behöva utföra kejsarsnitt. Han var enda läkaren och uppgiften skulle falla på honom om någon fick komplikationer vid förlossningen. Det slutade med att han fick göra tre. I två av dem överlevde både mamma och barn, i det tredje var barnet redan dött, men mamman överlevde. Jag kan inte föreställa mig hur rädd han kan ha varit, men uppenbarligen segrade förhoppningen att lyckas genomföra operationen över att inte våga försöka alls. En av de nyfödda fick också heta Anders efter honom.

Pappa var nära att fastna över jul på Maromeo. Det enda planet som fanns på ön var ständigt fullsatt. Utöver kejsarsnitten var det hans största oro: att missa julafton med oss. Till slut hann han hem. Jag minns den julen väldigt väl, jag ritade av isbjörnar ur en Bamsetidning som vi klippte ut och hängde på en kvist som fick spela gran. Dagarna innan hade jag sjungit Brevet från lillan (pappa kom hem, för jag längtar efter dig) under tandborstningen, med tårarna rinnande. Pappa hann hem till oss. Men kvinnorna på Maromeo som födde på julafton fick en förlossning utan ens en nästan färdig öron- näsa- halsläkare i närheten.

Just nu pågår Musikhjälpens insamling som uppmärksammar hur många mödrar som fortfarande genomgår osäkra graviditeter och förlossningar. Och trots att även Sverige har en förlossningsvård i kris räddade den både mitt och åtminstone ett av mina barns liv. Utan den hade Nour antagligen inte överlevt som för tidigt född. Utan den hade jag antagligen förblött den 9 oktober i år, av en reva i livmoderhalsen. Tack vare skickliga kirurger och snabba ryck är jag idag så gott som återställd. Och Nour är levande och frisk.

Rätten att överleva sin graviditet borde vara självklar för alla. Min kusin Lotta har startat en insamling i sin son Ottos namn. Han föddes härom dagen och är fantastisk. Hon kommer att dubbla den summa som samlas in och här kan den som vill lämna ett bidrag.

Tack och förlåt

Att skriva boken om de tre riksinternaten har på många sätt varit en ångestfylld resa. Dels hade jag svårt att hitta formen, dels blev jag gravid och apati-trött mitt i den mest kreativa fasen. Men allra mest handlade våndorna om att jag skrev så personligt och att jag under resans gång svepte med mig mer eller mindre alla mina närstående i min berättelse.

Vis av erfarenheten från Ränderna går aldrig ur, då tystnaden som följde efter släppet nästan kramade liv och lust ur mig, har jag denna gång skickat boken till dem som är mest berörda och uppmanat dem att säga till om de vill prata om innehållet.  De flesta har varit helt oförberedda på hur personlig jag är, hur mycket som handlar om mig. Om dem. Det som skrivits om boken har mestadels fokuserat på reportaget från internaten, vilket utgör ungefär hälften. Den andra halvan är en uppsparkad dörr in till mitt familjeliv.

Idag har jag haft samtalet som jag som mest bävat för. Det med mormor. Ett samtal som avslutades med att jag lovade henne att från och med nu lämna henne ifred i mina böcker. Därför ska jag inte skriva mer om exakt vad vi sa till varandra. Men nu, efteråt, är jag så lättad. Lättad av att tesen som driver mig framåt faktiskt stämmer, att tystnaden är värre än allt annat. Jag kan inte skydda någon genom att tiga eller undanhålla, sanningen är aldrig det värsta, det värsta är istället att inte få veta. Att ana något som kan ge grogrund till hjärnspöken, sorg och paranoia, ibland hela livet.

Jag älskar min mormor. Jag älskar att hon ringde upp mig och sa vad hon tyckte trots att hon lika kunnat låta bli. Jag älskar att hennes sista ord var Kram kram. Jag älskar att känslan jag lämnades med efter att vi la på luren, där jag stod bland virvlande löv utanför Jakobsbergs folkhögskola efter att ha föreläst om hur det är att skriva om ett så pass tabubelagt ämne, var lättnad. Befrielse. Närapå tyngdlöshet.

Jag har, om inga plötsliga förfrågningar inkommer, hållit mitt sista författarbesök innan förlossningen. Jobbat min sista dag. Och i samma stund som jag andades ut där på parkeringen tilltog  sammandragningarna i styrka. ”Du föder inte när du jagas av lejon på savannen” sa läkaren som förklaring till varför Bricanyl är en bra medicin för att förhindra för tidig födsel.

Nej, du föder när du pustar ut skuggan.

Jag är redo för förlossningsmatchen nu, älskade ofödda unge. Kom när du vill.

Vemodig nystart

I måndags tackade jag nej till tlllsvidareanställning på stället där jag jobbat i ett drygt år. Återstoden av dagen hade jag känslan av att falla, det där pirret som är eggande och samtidigt obehagligt, i maggropen. Fem dagar återstod av mitt kontrakt, kollegorna fick veta igår och idag firades jag av.

En dramatisk sorti.

Men jag är min egen igen. Och jag tror att det blir grymt.

Behöver bara sova ikapp den här galna veckans sömnbrist.

Internatskoleliv. Mer än tio år senare.

De senaste dagarna har dels varit en påminnelse om vad drömmen om att ge ut en bok bestod av. Visst, till stor del var det från början att ens lyckas bli utgiven och när jag först började skriva var internatskolan inget självklart tema. När ämnet väl fallit på plats var målet att skapa diskussion. Att inifrån kasta ljus på en skev sluten värld. Som inte förändrats nämnvärt sedan Jan Guillous tid. Där den allmänna uppfattningen som rådde var att det inte fanns några fattiga och att eleverna på skolan var något slags gränssnitt av befolkningen.

Nära tio år tog det mig att få tillräcklig distans. Och inte ens för två år sedan, när recensionsdagen kom för Ränderna går aldrig ur, hade jag modet att lägga diskussionen på den nivå som jag gjort under de senaste dagarna.

För även om det kan vara svårt att tro så har jag många vänner kvar från min skoltid. Och väldigt många före detta internatskoleelever identifierar sig så starkt med sin gamla skola och sin roll som ”fördetting” att det upplevs som ett personangrepp att kritisera strukturerna som formade oss alla där.

Med humor borstade vi av oss övergreppen. Vi skrattade åt dem. Och liksom #prataomdet, vinnare av Stora journalistpriset härom dagen, synliggjorde de för många osynliga gränserna, så har den debatt som blommat upp om övergreppen på Lundsberg och Grenna, väckt många minnen hos mig. Minnen kring de övergrepp jag själv utsattes för, men kanske främst de övergrepp jag utsatte andra för.

Jag har inget emot internatskolor som fenomen. Men dessvärre hänger de nästan alltid ihop med en hierarkisk ordning och pennalism.

Ränderna går aldrig ur är ingen självbiografi. Det är en roman där varje händelse som skolan har inblandning i, är förankrad i verkligheten. Men där Elin levde sitt liv annorlunda än jag. Mesigare på vissa sätt, modigare på andra. Även där är gränserna svårdragna och nyanserna små.

I media är jag mig själv. Det är svårare. Men ärligare.

Hej bloggen jag lever

Jag har inte tröttnat på bloggen. Jag har haft svårt att formulera mig. Min brorsa mår inte bra. Jag saknar honom mycket men vill inte blogga om det. Så när något som tar mycket plats i tankarna inte hamnar i skrift, försvinner det mesta av det andra.

Jag gör praktik och trivs fantastiskt bra. Vaknar på morgnarna och skuttar till jobbet.
Jag har varit i Sälen och åkt snowboard i 20-gradig värme. Det var annorlunda. Vi åkte över gränsen till Norge. Jag och Nour fotograferades för ”den lokala avisen” när vi chillade i kuddhögen på en restaurang.
Jag har ”räddat” vårt sommarställe som mamma ville sälja. Så nu måste jag lära mig allt om hur man sår gräs och tapetserar gamla väggar.

Nour pratar och växer och säger att hon älskar mig. Det är stor kraft i de orden.

26. Mina rädslor

Jag drömde att Nour låg i koma och med största sannolikhet skulle dö. Hela drömmen bestod av väntan. Jag gick in ett rum där min kusin satt på en säng. Förut stod vi varandra nära, men nu har vi inte hörts på mer än ett år. Jag grät, kramade henne och sa att jag var så glad att hon var min vän. Sedan ringde min bror. Han frågade hur läget var. Jag sa att det inte var så bra, att vi höll på att mista Nour. Han var tyst en lång stund. ”Kan vi inte prata om något roligare” sa han sedan.

Jag vaknade av Nour röst som ropade efter tomten. Det är som en djup slurpande känsla i kroppen att inse att en vidrig dröm är osann. Att verkligheten rymmer ett levande barn. Hela dagen har jag pillat och petat på henne, snusat i håret. Irriterad har hon blivit förstås. Så messade min bror och bad om telefonnumret till kusinen på sängen, som jag kramat i min dröm. Som från ingenstans.

Mina rädslor har skiftat genom livet. När jag var blyg var min största rädsla nya människor. Sociala sammanhang fyllda av främlingar. Jag har varit rädd för att tappa kontrollen på många olika nivåer, rädd för att göra fel, rädd för att förlora min familj. Rädd för konflikter. Rädd för otydlighet.

Jag har varit rädd för mina drömmar och för vad de försöker berätta för mig. Men jag läste mig till att död i en dröm oftast inte betyder död i verkligheten utan att något nytt är väg, en förändring i livet.

I eftermiddags pratade jag med mamma i telefon. Vi har letat lägenhet åt henne här i Solna, hon ville bo närmare oss. Hon sa att hon kommit på att hon vill bo i Norrköping istället.

Livet har sina vägar. Men hellre en mamma i Norrköping än ett barn i respirator.

IMG_1990
Det första Nour gör när hon vaknar är att försäkra sig om att tomten fortfarande bor kvar. Så det börjar luta mot att han får stanna året ut.

Korridorsinsikter

Ordfestivalen i Östhammar fick mig att för första gången på mer än ett år, dyka tillbaka i känslan som var skälet till att jag skrev Ränderna går aldrig ur. Det senaste året, så urvattnad jag känt mig, så ytligt det snuddats vid vad jag försökte berätta. Men i helgen, under en egenregisserad halvtimme, kom kraften tillbaka.

Den stannar i korta perioder, kraften. Jag längtar hem, mardrömmer om att renoveringen drar över tiden i veckor. Vinterkläderna ligger inplastade någonstans, fan vad jag har frusit den senaste veckan. Nu sitter jag på Solnas bibbla, tentapluggar och fryser.

Nour hade sitt sista besök på Danderyds neonatalavdelning igår, hon är ikapp och förbi alla kurvor, de behöver inte bevaka henne längre. Hon var på sitt bästa humör, dribblade bollar och sjöng sånger. Fick stanna efteråt för att lämna blodprov och satt intresserad och nästintill oberörd i mitt knä under ingreppet. Känslorna i att återvända till det där sjukhuset är så dubbla. Jag älskade dem hejdlöst förr, vårdanstalterna, men knäcktes av att föda barn. Nu hatar jag lukterna och korridorerna, de nonchalanta läkarna, de bortglömda diagnoserna. Varje gång jag läser någons blogg om tiden efter förlossningen, blir jag förbannad. Varför fick jag inte gå på återbesök? Äta smärtstillande? Prata med någon? Sluta fred med traumat? Varför föll just jag mellan stolarna?

Nour föll inte mellan stolarna, det känns viktigt att poängtera. Hon har fått så mycket kärlek och omtanke och professionalism att det nästan räcker för oss båda. Efter blodprovet igår ringde läkaren samma kväll för att berätta att resultatet såg bra ut. Jag var i chock. Vilken vård! Två sköterskor som helhjärtat engagerade sig att Nour inte skulle bli ledsen av en nål i huden, vi får ringa när vi vill om vi undrar om vad som helst. Och det är gratis.

Har inte tänkt på det tidigare, men min ovilja att producera fler barn kanske har att göra med hur allt blev med Nour. Hur ont det gjorde, hur hårt jag fick slåss. Världens goaste modigaste coolaste barn kom ur det hela, men att göra allt det där en gång till? Nej tack.

Så känns det åtminstone nu. Jag vet att det kan ändras, jag hoppas nog att det gör det. För jag har ju alltid intalat mig själv att jag gillar saker bäst andra gången.

Dessutom skulle erfarenheten vara ett sylvasst vapen om jag en dag återvände som barnaföderska till Danderyds sjukhus. De kan inte ens i sin allra vildaste fantasi föreställa sig vilken drake jag skulle vara.

gunghäst_2

En 88 cm lång Nour, i rörelseoskärpa i neos väntrum.

Östhammars ordfestival

Förra hösten, i samband med att min bok släpptes, var jag väldigt sparsam med detaljer om min medverkan i olika medium. Malou-inslaget har jag fortfarande inte vågat titta på, jag har heller inte lyssnat på P4-inslagen, även om jag vill minnas att jag länkade till något av dem åtminstone.

Jag tänkte försöka skärpa mig på den fronten:

På lördag kommer jag att medverka på Östhammars ordfestival, som ligger i den kommun jag växte upp. Temat är rötter och jag tänkte fokusera på de delar av min bok som nästan ingen frågat mig om: Gimodelarna. Det ska bli grymt skoj, jag har fått låna mammas bil att svischa fram i. Höst och radio och äventyr. Och kaffe och bulle, Maja Lundgren och Mustafa Can.

Jag har inte sagt något till mina gamla kompisar i närheten men blev uppchattad av en av dem på fejan för en stund sedan. Hon hade läst om min ankomst i Annonsbladet. Och jag insåg att det är för töntar att hålla sig undan.

Så vi ses på lördag!

Del av livet

döden_2

Mamma pausade på väg till Curries begravningsplats och lät oss ta farväl. Jag lät Nour följa med ner, hon tyckte så mycket om Currie och även om döden inte är ett begrepp för henne än, tänkte jag att det på något sätt skulle ge henne något.

Currie låg i en låda på gräset och Nour var ömsint och försiktig. Blev först lika svindlande glad som alltid över att få träffa sin favoritkatt (det tålamodet som Currie visade under deras korta tid tillsammans var helt obegripligt), därefter konfunderad. Currie reagerade inte på klapparna, hon var kall och någon annanstans helt klart, än där med oss.

För mig var det en stor bit barndom som dog igår. 1992 var jag 13 år. Vår äldre katt fick ungar och Currie stannade hos oss. Hon var en underlig katt. Kuvad av sin mamma, högljudd och dreglade kopiöst när hon blev kelad med, trampade med stålklor i ens knä och ruskade slutligen på huvudet så att slemmet flög åt alla håll. Men varje kväll fem i tio stod hon utanför min sovrumsdörr för att få komma in och sova där. En gång, jag tror att det var strax efter gymnasiet, lämnade hon hemmet och var borta i fyra månader. Tills hon en morgon väckte mamma med sitt jamande, hungrig och hemma igen. Som om ingenting hade hänt.

Nu är Currie i katthimlen med sin mamma. Arton år är inte dåligt för en katt. Sorgen denna gång är så annorlunda, så positiv jämfört med den som jag burit på efter pappa, under majoriteten av mitt liv. Trots tårarna är jag glad, varm inuti av minnena, och jag tänker att det är så här det borde få vara vid alla förluster: Att man hade förmågan att koncentrera sig på glädjen över att någon funnit, och inte drunka i förtvivlan över att den inte längre finns kvar.

Sov gott älskade lilla katt

Hon hade njursvikt, som sin mamma, och veterinären tyckte att det var bäst att avliva henne.

Tror att jag måste skita i att skriva ett tag, gråta lite till, och äta en enorm gräddbakelse till Curries minne.