Mamma pausade på väg till Curries begravningsplats och lät oss ta farväl. Jag lät Nour följa med ner, hon tyckte så mycket om Currie och även om döden inte är ett begrepp för henne än, tänkte jag att det på något sätt skulle ge henne något.

Currie låg i en låda på gräset och Nour var ömsint och försiktig. Blev först lika svindlande glad som alltid över att få träffa sin favoritkatt (det tålamodet som Currie visade under deras korta tid tillsammans var helt obegripligt), därefter konfunderad. Currie reagerade inte på klapparna, hon var kall och någon annanstans helt klart, än där med oss.

För mig var det en stor bit barndom som dog igår. 1992 var jag 13 år. Vår äldre katt fick ungar och Currie stannade hos oss. Hon var en underlig katt. Kuvad av sin mamma, högljudd och dreglade kopiöst när hon blev kelad med, trampade med stålklor i ens knä och ruskade slutligen på huvudet så att slemmet flög åt alla håll. Men varje kväll fem i tio stod hon utanför min sovrumsdörr för att få komma in och sova där. En gång, jag tror att det var strax efter gymnasiet, lämnade hon hemmet och var borta i fyra månader. Tills hon en morgon väckte mamma med sitt jamande, hungrig och hemma igen. Som om ingenting hade hänt.

Nu är Currie i katthimlen med sin mamma. Arton år är inte dåligt för en katt. Sorgen denna gång är så annorlunda, så positiv jämfört med den som jag burit på efter pappa, under majoriteten av mitt liv. Trots tårarna är jag glad, varm inuti av minnena, och jag tänker att det är så här det borde få vara vid alla förluster: Att man hade förmågan att koncentrera sig på glädjen över att någon funnit, och inte drunka i förtvivlan över att den inte längre finns kvar.

Hon hade njursvikt, som sin mamma, och veterinären tyckte att det var bäst att avliva henne.

Tror att jag måste skita i att skriva ett tag, gråta lite till, och äta en enorm gräddbakelse till Curries minne.

Mamma ringde. Currie mår dåligt och de var på väg till veterinären. Currie är min katt, född i april 1992 och Nours bästa djurkompis.

Och nu mår Currie dålig, hon år 18 år och på väg till veterinären och risken finns att hon inte får följa med mamma hem igen.

Jag skriver visserligen alltid bäst när jag är ledsen, men oro är en annan sak och just nu är jag mitt i den. Klockan 13.00 hade de tid hos veterinären och jag tittar på klockan minst en gång i minuten.

Snälla goa fina Curran, skärp till dig nu och bli frisk för jag är inte redo att ta avsked än. Snälla snälla.

Den uppgivna blicken. När ska ungen ge upp.

Jag har i flera nätter drömt om Ränderna går aldrig ur. Senaste natten upptäckte jag att väldigt många på förlaget var gamla klasskompisar, och jag blev både glad och förvirrad, för hur hade det kunnat gå mer än ett år utan att jag upptäckt dem?

Kanske har drömmarna att göra med att boken snart kommer i pocket. Kanske beror det på att jag skriver på en ny roman. Jag är rädd för att inte ro projektet i hamn, det jag skriver på nu är den jag ville skriva sist, men aldrig påbörjade. Jag valde istället internatskoletemat eftersom jag tänkte att det skulle göra det lättare för mig att bli utgiven.

Rutinen är så annorlunda den här gången. Då, 2007, hade jag ofantliga mängder tid men en kraftfull skrivkramp, som släppte först i oktober om jag inte minns fel. Slutet av året satt jag inlåst med en baginbox och en snusdosa och skrev hela nätterna.

Den här gången har jag minimalt med tid men ingen skrivkramp. Eller rent konkret har jag inte minimalt med tid, men jag är en situationsskrivare. Behöver mina ritualer, uppvärmningen: Nu gör jag mitt kaffe och öppnar dokumentet, sätter på rätt musik och kör på tills klockan ringer. Bakfull i soffan med hela dagen tillgodo funkar inte. Trots att jag önskar att det gjorde det. När jag skriver med flyt blir det mer än fyra sidor i timmen, så bara en paus i fotbolls-VM skulle ge några tusen tecken. På kvällarna är jag sjukt trött när energiknippet Nour somnar, slappnar kroppen av och jag flyter ut över soffans kuddar. Somnar framför teven, trots att jag halvt om halvt föresatt mig att skriva.

I höst ska jag plugga sista terminen journalistik på Södertörn. Skriva c-uppsats. Därför måste jag ha boken mer eller mindre klar innan augusti är till ända. Vissa dagar stressar det mig oerhört, jag har till och med fått en stressåkomma som kallas afne (blåsor i munnen), enligt tandläkaren. Men jag ser så mycket av mig själv och min identitet i att producera, prestera, att jag inte kan leva utan egenuppsatta deadlines.

Jag måste hitta balansen. Och bli av med afnen. För satan vad den svider.

Knappt två månader till fotbollssäsongen och jag är så ur form att jag har kronisk förtviningsvärk i kroppen. Jag har ”jämfört” gym, på pappret självfallet enbart (Pris, barnvakt, närhet), i flera månader utan att fatta ett beslut.

Min sambo kallade mig just för benrangel när jag framförde en spontandans i vardagsrummet.

Jag måste gräva fram den där tummen ur röven snart, eller snarare hand med tillhörande arm. Innan jag välter eller flyger min kos, som ett visset löv i vinden.

Just hemkommen från Debutbar som var avstressad med mysbelysning och spännande lyssning. Familjen var supporterklubb och Nour skrattade högt i de mest känsliga delarna som folk läste. Det var härligt. Jag köpte Victoria Myréns debut, spännande om att som mamma vackla i kärleken till sina barn. Men jag hann inte få den signerad innan hon hade gått hem. Det var synd. Vet inte om någon köpte min bok, men ingen gav sig till känna för att få den signerad i allafall.

Jag läste från mitten av boken, sidan 181 av 306 och de sa att jag var bra. Min supporterklubb alltså, de där otroligt objektiva typerna. Nu är jag lite småpackad av glaset vin jag drack efter uppläsningen, men i tryggt förvar hemma i förorten.

Min nära vän förlorade plötsligt sin pappa för bara ett par dagar sedan och jag har dem i tankarna ständigt. Det väcker gömda tankar, min pappa dog också så plötsligt och jag var så liten, och jag hade en tvångstanke när jag var yngre, att pappa fick komma tillbaka mot att jag valde en ny tidpunkt för honom att dö på, längre fram i livet. Jag måste ha satt någon sorts åldergräns som jag glömt bort nu, annars borde jag ha varit smart nog att låta honom dö när jag själv var 100 år. Då är man ju själv redo att dö. Men på den tiden klarade jag aldrig av att välja. Det gjorde för ont.

Att bli utgiven är mer likt att bli refuserad än vad jag kunnat föreställa mig. De senaste veckornas snurrande värld, har på många sätt varit en repris av den frostiga refuserings-senvintern för snart två år sedan, då jag gick runt, våndades och gnagde på nagelbanden.

Likheter:

Väntan: På att manuset ska landa på någons skrivbord och bli antaget. På att bli upplockad av en recensent och bli omskrivet.

Nedstämdheten: Av att få den första refuseringen. Av att bli omskriven men nedskriven.

Tröttheten: Att bli refuserad och känna sig dränerad på energi. Att efter två sågningar inte stå ut med tanken på att skriva fler böcker. (Jag som nyss varit övertänd på att skriva)

Revanschlustan: Känslan av att jag visst är bra, att jag bara måste hitta ett förlag som hajar det. Den återfunna drivkraften att skriva en ny bok, så briljant att ingen kan dissa den. Och så att jag även officiellt ska ha rätten att kalla mig författare.

Glädjen: När förlaget nappar. Eller som nu. När jag får mail och kommentarer från personer som läst, känt igen sig, och tyckt om.

Jag vet inte om det bara hör ihop med den kreativa processen, eller om prestationsångest och bekräftelsebehov tar upp mängder av tid i alla människors liv. Men i mitt liv är det naturliga tillståndet ångest varvad med eufori och i slutet av förra veckan kände jag att det fick räcka nu. Jag orkade inte mer. På botten, där jag just då låg, är det svårt att föreställa sig själv klättra upp igen.

Men de senaste dagarna har de uppmuntrande mailen och kommentarerna tagit över. En elev på skolan tyckte att jag varit modig som skrivit boken och att jag gestaltat skolan ärligt och trovärdigt. En släkting jag endast haft sporadisk kontakt med i livet, tyckte att historien var ömsint och gripande och skapade stor igenkänning. Kommentarer på bloggen, på facebook, sms som trillar in, har fått mig att resa mig ur askan och lyfta mot himlen igen.

Den där euforin. Den är som opium.

Aldrig mer ska jag tvivla inför att skicka hyllningsbrev till mina favoritförfattare. Jag skrev ett beundrarbrev till Rolf och Lillian Falkenland när jag gick i tvåan i lågstadiet. Jag skämdes för det senare, för vilken regelrätt pluggis jag varit. Och jag har inte skrivit till någon sedan dess. Men de svarade faktiskt. Skrev att mina ord gjort dem så glada. De ville publicera texten i en bok de skulle ge ut.

Jag vet inte om den där boken blev av. Men ni som hör av er till mig: Det betyder så sjukt mycket. Tusen miljoner tack.

Tydligen är boken slut på förlaget och i nätbutikerna, men nya är på ingång i början av nästa vecka. Jag har ett gäng kvar sedan releasen, så om läselängtan är allt för intensiv, kan vi nog styra upp en bokbytarträff.

Jag har varit utmattad hela helgen och inte särskilt bloggsugen. Bland annat till följd av den speedade veckan, hatkommentarattacken och de efterföljande mailen som svar på frågan vad svensk kultur är. Gissa vad? En av avsändarna tyckte att jag borde krypa tillbaka under den sten jag krupit ut från, till mina kommunistvänner antagligen, de som han skrev om i mailet efter.

Så det är där jag legat under helgen, under en sten och skämts för mina fruktansvärda, antikapitalistiska tankar.

Men nu är jag tillbaka, renad från synd.

Förlaget vidarebefordrade en hälsning från Slottet som kommit som svar på boken som skickats till vår kung:

Hans Majestät Konungen har bett mig framföra ett varmt tack för den vänliga hälsningen som medföljde Agnes Hellströms bok Ränderna går aldrig ur.

Kungen ser med stort intresse fram emot att ta del av det fängslande innehållet.

Ett helt fantastiskt brev, måste jag säga.

(Skälet till att just Kungen fått boken, är för att han gått på skolan som historien kretsar kring.)

Hej Roberth, Hubert och Classe. Ni skrev anonyma kommentarer på min blogg idag och jag tog bort dem. Jag hoppas att ni inte kände er kränkta i er yttrandefrihet, men era ord var personangrepp som sa mer eller mindre samma sak. Om ni vill fortsätta diskussionen öga mot öga någonstans kan ni ju höra av er, så styr vi upp ett möte.

Jag håller med om att min argumentation var diffus hos Malou. Liksom alla gäster i soffan blev jag tagen på sängen av ämnesbytet från böcker till flyktingpolitik. Om jag varit smart hade jag tagit upp innehållet i min bok istället, för Ian och Bert är med i den också till viss del.

Alla gemenskaper behöver ett dem för att utmärka sitt vi. Främlingsfientlighet handlar, som ni säkert redan vet, om mer än rasism. Man är rädd för något man inte känner till. Det kan lika gärna handla om klass, om kön, om var man bor.

Jag antar att ni egentligen inte är intresserade av att diskutera med mig, poängen med era kommentarer är att skrämma mig. Till tystnad kanske till och med? Men om mina argument är så substanslösa som ni hävdar, är det väl bara att ignorera dem?

Tack och lov behöver jag inte vara rädd för er. Jag kan ta tunnelbanan hem i mitt råttfärgade supersvenska hår och ni skulle aldrig kunna gissa att jag var annat än just svensk. Jag är dessutom kvinna och oss slår ni väl helst inte? Tack och lov har jag liksom er aldrig behövt leva i ett land där mitt utseende är så provocerande att hatkampanjer byggs kring min hudfärg och min tro. Jag har aldrig behövt riva upp mitt liv för att motvilligt starta en ny tillvaro någon annanstans. Jag har sluppit försvara mig när myndigheterna i det nya landet tror att jag förgiftar mina barn för att snylta på välfärden. Jag har sluppit dela lägenhet med främlingar, förbjuden att söka jobb, i väntan på uppehållstillstånd. Jag har sluppit hatlappar i brevlådan och glåpord på gatan.

Jag misstänker att ni också har sluppit det så här långt i era liv. Ni är antagligen ursvenska.

Tack för att ni påmint mig om varför jag skrev min bok. Tack för att ni härdar mig i kampen för alla människors lika värde. Och ett tips: Om ni inte gillar Sverige som förstörts av alla pizzerior, sushiställen och en och annan moské, kan ni ju emigrera. Förslagsvis till ett land där ni inte kan språket. Prova hur det känns att börja om på en ny plats, med nya sedvänjor och normer. Men nåde er om ni söker er till andra svenskar eller nordbor. Seden tar man dit man kommer och ni kan ju inte klumpa ihop er med likasinnade, bara prata ert språk och få trappuppgången att stinka av dillen ni kokar er potatis i.

Jag frågade Ian vad svensk kultur var och fick inget svar. Ni får gärna ge mig det svaret och berätta från när något kan räknas som svenskt.

Ni får också gärna förklara för mig vad det är att vara svensk. Helst utan personangrepp.

Jag var på mitt livs bästa fest igår kväll. Vart jag än tittade stod personer jag gillade. Mest satt jag på en stol vid ett bord och skrev och skrev i deras böcker, och när kön slutligen tog slut hade nästan alla gått hem.

Tack ni som gjorde gårdagskvällen till en av de bästa i livet. Tack ni som berättade hur stolta ni var över mig, ni som dragit på er skoluniformer och Gimo IF-overaller, öste blommor och choklad över mig. När jag slutligen kraschade i sängen flimrade era ansikten förbi, klickklickklick, i fotoblixtsken. Och några av er hann jag inte ens krama.

Idag tre recensioner. En bra, en halvbra och en dålig. Plus minus noll, fast inte egentligen, för att bli sågad är 1000 gånger bättre än att bli ignorerad. Och faktiskt reagerade jag på den negativa kritiken med större lugn än jag trott. Jag blev sugen på att diskutera klyschor, trovärdighet, höga förväntningar som slås i kras.

UNT var snällast. De hade förstått mig på pricken. SvD var rätt schysta fram till slutet och Helsingborgs Dagblad skrev ur besvikelsens vrede. Den stackars recensenten hade förväntat sig en Ondskan 2, och det kan jag inte annat än hålla med om, Ondskan och Ränderna går aldrig ur har väldigt lite gemensamt.

Den varma känslan från igår slår högst. De som börjat läsa på väg hem och messat, de som redan läst och gillat. De som stått i bibliotekskön och hört minst fem personer framför fråga efter min bok. Så inslaget i P1 som fick mig att minnas varför jag överhuvudtaget skrev boken. För att det är viktigt att diskutera klassfrågan i en samtidskontext, i ett helhetsperspektiv. Det bör ses som ett varningstecken och inte en diss att en recensent tycker att jag skriver klyschigt och otrovärdigt om något som ser ut precis så. För det finns faktiskt backslickkillar som anser att alla har det lika bra som dem, och det finns invandrarkillar som är reko.

Sedan har jag en förkärlek för kontraster och risken finns alltid att bli klyschig då. Vi hade seminarium i skolan i morse (klockan nio, jag var inte mitt piggaste jag) och jag blev opponerad på en text om att bo på Gullmarsplan. Jag vävde samman en gammal dam som tvångsflyttats från sin stambytta lägenhet med chockhöjd hyra, med en fartig mäklare i säljartagen. Den lilla mot den stora. Kontrasterande sa klassen. Klyschigt? tänkte jag.