I måndags tackade jag nej till tlllsvidareanställning på stället där jag jobbat i ett drygt år. Återstoden av dagen hade jag känslan av att falla, det där pirret som är eggande och samtidigt obehagligt, i maggropen. Fem dagar återstod av mitt kontrakt, kollegorna fick veta igår och idag firades jag av.

En dramatisk sorti.

Men jag är min egen igen. Och jag tror att det blir grymt.

Behöver bara sova ikapp den här galna veckans sömnbrist.

De senaste dagarna har dels varit en påminnelse om vad drömmen om att ge ut en bok bestod av. Visst, till stor del var det från början att ens lyckas bli utgiven och när jag först började skriva var internatskolan inget självklart tema. När ämnet väl fallit på plats var målet att skapa diskussion. Att inifrån kasta ljus på en skev sluten värld. Som inte förändrats nämnvärt sedan Jan Guillous tid. Där den allmänna uppfattningen som rådde var att det inte fanns några fattiga och att eleverna på skolan var något slags gränssnitt av befolkningen.

Nära tio år tog det mig att få tillräcklig distans. Och inte ens för två år sedan, när recensionsdagen kom för Ränderna går aldrig ur, hade jag modet att lägga diskussionen på den nivå som jag gjort under de senaste dagarna.

För även om det kan vara svårt att tro så har jag många vänner kvar från min skoltid. Och väldigt många före detta internatskoleelever identifierar sig så starkt med sin gamla skola och sin roll som ”fördetting” att det upplevs som ett personangrepp att kritisera strukturerna som formade oss alla där.

Med humor borstade vi av oss övergreppen. Vi skrattade åt dem. Och liksom #prataomdet, vinnare av Stora journalistpriset härom dagen, synliggjorde de för många osynliga gränserna, så har den debatt som blommat upp om övergreppen på Lundsberg och Grenna, väckt många minnen hos mig. Minnen kring de övergrepp jag själv utsattes för, men kanske främst de övergrepp jag utsatte andra för.

Jag har inget emot internatskolor som fenomen. Men dessvärre hänger de nästan alltid ihop med en hierarkisk ordning och pennalism.

Ränderna går aldrig ur är ingen självbiografi. Det är en roman där varje händelse som skolan har inblandning i, är förankrad i verkligheten. Men där Elin levde sitt liv annorlunda än jag. Mesigare på vissa sätt, modigare på andra. Även där är gränserna svårdragna och nyanserna små.

I media är jag mig själv. Det är svårare. Men ärligare.

Jag har inte tröttnat på bloggen. Jag har haft svårt att formulera mig. Min brorsa mår inte bra. Jag saknar honom mycket men vill inte blogga om det. Så när något som tar mycket plats i tankarna inte hamnar i skrift, försvinner det mesta av det andra.

Jag gör praktik och trivs fantastiskt bra. Vaknar på morgnarna och skuttar till jobbet.
Jag har varit i Sälen och åkt snowboard i 20-gradig värme. Det var annorlunda. Vi åkte över gränsen till Norge. Jag och Nour fotograferades för ”den lokala avisen” när vi chillade i kuddhögen på en restaurang.
Jag har ”räddat” vårt sommarställe som mamma ville sälja. Så nu måste jag lära mig allt om hur man sår gräs och tapetserar gamla väggar.

Nour pratar och växer och säger att hon älskar mig. Det är stor kraft i de orden.

Jag drömde att Nour låg i koma och med största sannolikhet skulle dö. Hela drömmen bestod av väntan. Jag gick in ett rum där min kusin satt på en säng. Förut stod vi varandra nära, men nu har vi inte hörts på mer än ett år. Jag grät, kramade henne och sa att jag var så glad att hon var min vän. Sedan ringde min bror. Han frågade hur läget var. Jag sa att det inte var så bra, att vi höll på att mista Nour. Han var tyst en lång stund. ”Kan vi inte prata om något roligare” sa han sedan.

Jag vaknade av Nour röst som ropade efter tomten. Det är som en djup slurpande känsla i kroppen att inse att en vidrig dröm är osann. Att verkligheten rymmer ett levande barn. Hela dagen har jag pillat och petat på henne, snusat i håret. Irriterad har hon blivit förstås. Så messade min bror och bad om telefonnumret till kusinen på sängen, som jag kramat i min dröm. Som från ingenstans.

Mina rädslor har skiftat genom livet. När jag var blyg var min största rädsla nya människor. Sociala sammanhang fyllda av främlingar. Jag har varit rädd för att tappa kontrollen på många olika nivåer, rädd för att göra fel, rädd för att förlora min familj. Rädd för konflikter. Rädd för otydlighet.

Jag har varit rädd för mina drömmar och för vad de försöker berätta för mig. Men jag läste mig till att död i en dröm oftast inte betyder död i verkligheten utan att något nytt är väg, en förändring i livet.

I eftermiddags pratade jag med mamma i telefon. Vi har letat lägenhet åt henne här i Solna, hon ville bo närmare oss. Hon sa att hon kommit på att hon vill bo i Norrköping istället.

Livet har sina vägar. Men hellre en mamma i Norrköping än ett barn i respirator.

Det första Nour gör när hon vaknar är att försäkra sig om att tomten fortfarande bor kvar. Så det börjar luta mot att han får stanna året ut.

Ordfestivalen i Östhammar fick mig att för första gången på mer än ett år, dyka tillbaka i känslan som var skälet till att jag skrev Ränderna går aldrig ur. Det senaste året, så urvattnad jag känt mig, så ytligt det snuddats vid vad jag försökte berätta. Men i helgen, under en egenregisserad halvtimme, kom kraften tillbaka.

Den stannar i korta perioder, kraften. Jag längtar hem, mardrömmer om att renoveringen drar över tiden i veckor. Vinterkläderna ligger inplastade någonstans, fan vad jag har frusit den senaste veckan. Nu sitter jag på Solnas bibbla, tentapluggar och fryser.

Nour hade sitt sista besök på Danderyds neonatalavdelning igår, hon är ikapp och förbi alla kurvor, de behöver inte bevaka henne längre. Hon var på sitt bästa humör, dribblade bollar och sjöng sånger. Fick stanna efteråt för att lämna blodprov och satt intresserad och nästintill oberörd i mitt knä under ingreppet. Känslorna i att återvända till det där sjukhuset är så dubbla. Jag älskade dem hejdlöst förr, vårdanstalterna, men knäcktes av att föda barn. Nu hatar jag lukterna och korridorerna, de nonchalanta läkarna, de bortglömda diagnoserna. Varje gång jag läser någons blogg om tiden efter förlossningen, blir jag förbannad. Varför fick jag inte gå på återbesök? Äta smärtstillande? Prata med någon? Sluta fred med traumat? Varför föll just jag mellan stolarna?

Nour föll inte mellan stolarna, det känns viktigt att poängtera. Hon har fått så mycket kärlek och omtanke och professionalism att det nästan räcker för oss båda. Efter blodprovet igår ringde läkaren samma kväll för att berätta att resultatet såg bra ut. Jag var i chock. Vilken vård! Två sköterskor som helhjärtat engagerade sig att Nour inte skulle bli ledsen av en nål i huden, vi får ringa när vi vill om vi undrar om vad som helst. Och det är gratis.

Har inte tänkt på det tidigare, men min ovilja att producera fler barn kanske har att göra med hur allt blev med Nour. Hur ont det gjorde, hur hårt jag fick slåss. Världens goaste modigaste coolaste barn kom ur det hela, men att göra allt det där en gång till? Nej tack.

Så känns det åtminstone nu. Jag vet att det kan ändras, jag hoppas nog att det gör det. För jag har ju alltid intalat mig själv att jag gillar saker bäst andra gången.

Dessutom skulle erfarenheten vara ett sylvasst vapen om jag en dag återvände som barnaföderska till Danderyds sjukhus. De kan inte ens i sin allra vildaste fantasi föreställa sig vilken drake jag skulle vara.

En 88 cm lång Nour, i rörelseoskärpa i neos väntrum.

Förra hösten, i samband med att min bok släpptes, var jag väldigt sparsam med detaljer om min medverkan i olika medium. Malou-inslaget har jag fortfarande inte vågat titta på, jag har heller inte lyssnat på P4-inslagen, även om jag vill minnas att jag länkade till något av dem åtminstone.

Jag tänkte försöka skärpa mig på den fronten:

På lördag kommer jag att medverka på Östhammars ordfestival, som ligger i den kommun jag växte upp. Temat är rötter och jag tänkte fokusera på de delar av min bok som nästan ingen frågat mig om: Gimodelarna. Det ska bli grymt skoj, jag har fått låna mammas bil att svischa fram i. Höst och radio och äventyr. Och kaffe och bulle, Maja Lundgren och Mustafa Can.

Jag har inte sagt något till mina gamla kompisar i närheten men blev uppchattad av en av dem på fejan för en stund sedan. Hon hade läst om min ankomst i Annonsbladet. Och jag insåg att det är för töntar att hålla sig undan.

Så vi ses på lördag!

Mamma pausade på väg till Curries begravningsplats och lät oss ta farväl. Jag lät Nour följa med ner, hon tyckte så mycket om Currie och även om döden inte är ett begrepp för henne än, tänkte jag att det på något sätt skulle ge henne något.

Currie låg i en låda på gräset och Nour var ömsint och försiktig. Blev först lika svindlande glad som alltid över att få träffa sin favoritkatt (det tålamodet som Currie visade under deras korta tid tillsammans var helt obegripligt), därefter konfunderad. Currie reagerade inte på klapparna, hon var kall och någon annanstans helt klart, än där med oss.

För mig var det en stor bit barndom som dog igår. 1992 var jag 13 år. Vår äldre katt fick ungar och Currie stannade hos oss. Hon var en underlig katt. Kuvad av sin mamma, högljudd och dreglade kopiöst när hon blev kelad med, trampade med stålklor i ens knä och ruskade slutligen på huvudet så att slemmet flög åt alla håll. Men varje kväll fem i tio stod hon utanför min sovrumsdörr för att få komma in och sova där. En gång, jag tror att det var strax efter gymnasiet, lämnade hon hemmet och var borta i fyra månader. Tills hon en morgon väckte mamma med sitt jamande, hungrig och hemma igen. Som om ingenting hade hänt.

Nu är Currie i katthimlen med sin mamma. Arton år är inte dåligt för en katt. Sorgen denna gång är så annorlunda, så positiv jämfört med den som jag burit på efter pappa, under majoriteten av mitt liv. Trots tårarna är jag glad, varm inuti av minnena, och jag tänker att det är så här det borde få vara vid alla förluster: Att man hade förmågan att koncentrera sig på glädjen över att någon funnit, och inte drunka i förtvivlan över att den inte längre finns kvar.

Hon hade njursvikt, som sin mamma, och veterinären tyckte att det var bäst att avliva henne.

Tror att jag måste skita i att skriva ett tag, gråta lite till, och äta en enorm gräddbakelse till Curries minne.

Mamma ringde. Currie mår dåligt och de var på väg till veterinären. Currie är min katt, född i april 1992 och Nours bästa djurkompis.

Och nu mår Currie dålig, hon år 18 år och på väg till veterinären och risken finns att hon inte får följa med mamma hem igen.

Jag skriver visserligen alltid bäst när jag är ledsen, men oro är en annan sak och just nu är jag mitt i den. Klockan 13.00 hade de tid hos veterinären och jag tittar på klockan minst en gång i minuten.

Snälla goa fina Curran, skärp till dig nu och bli frisk för jag är inte redo att ta avsked än. Snälla snälla.

Den uppgivna blicken. När ska ungen ge upp.

Jag har i flera nätter drömt om Ränderna går aldrig ur. Senaste natten upptäckte jag att väldigt många på förlaget var gamla klasskompisar, och jag blev både glad och förvirrad, för hur hade det kunnat gå mer än ett år utan att jag upptäckt dem?

Kanske har drömmarna att göra med att boken snart kommer i pocket. Kanske beror det på att jag skriver på en ny roman. Jag är rädd för att inte ro projektet i hamn, det jag skriver på nu är den jag ville skriva sist, men aldrig påbörjade. Jag valde istället internatskoletemat eftersom jag tänkte att det skulle göra det lättare för mig att bli utgiven.

Rutinen är så annorlunda den här gången. Då, 2007, hade jag ofantliga mängder tid men en kraftfull skrivkramp, som släppte först i oktober om jag inte minns fel. Slutet av året satt jag inlåst med en baginbox och en snusdosa och skrev hela nätterna.

Den här gången har jag minimalt med tid men ingen skrivkramp. Eller rent konkret har jag inte minimalt med tid, men jag är en situationsskrivare. Behöver mina ritualer, uppvärmningen: Nu gör jag mitt kaffe och öppnar dokumentet, sätter på rätt musik och kör på tills klockan ringer. Bakfull i soffan med hela dagen tillgodo funkar inte. Trots att jag önskar att det gjorde det. När jag skriver med flyt blir det mer än fyra sidor i timmen, så bara en paus i fotbolls-VM skulle ge några tusen tecken. På kvällarna är jag sjukt trött när energiknippet Nour somnar, slappnar kroppen av och jag flyter ut över soffans kuddar. Somnar framför teven, trots att jag halvt om halvt föresatt mig att skriva.

I höst ska jag plugga sista terminen journalistik på Södertörn. Skriva c-uppsats. Därför måste jag ha boken mer eller mindre klar innan augusti är till ända. Vissa dagar stressar det mig oerhört, jag har till och med fått en stressåkomma som kallas afne (blåsor i munnen), enligt tandläkaren. Men jag ser så mycket av mig själv och min identitet i att producera, prestera, att jag inte kan leva utan egenuppsatta deadlines.

Jag måste hitta balansen. Och bli av med afnen. För satan vad den svider.