Det är mycket som händer, kroppen är full av rundgång, på ett positivt sätt. Jag ska träffa en producent imorgon förmiddag som tycker att det bor en film i min bok. Jag tyckte det var så fint beskrivet och jag vet inte om alla känner likadant som skriver, men det är ju bilder som målas upp. Människor som går längs verkliga stigar. En film som löper parallellt med texten.

Så sålde jag ju min gamla älskade lägenhet idag. Och hittade en ny. Som jag verkligen vill att vi ska bo i. Vi ska på extravisning imorgon och stenen är i rullning i magen. Jag hatar budgivning. Jag hatar de hundratals människor man måste trängas med på visningarna. Jag hatar att ligga sömnlös och bo in sig och ständigt vänta på samtalet som ska säga att Den är er lägenheten! Tänk om jag får skriva det i slutet av veckan: Den blev vår, lägenheten. För det händer så sällan, att man kommer in någonstans och känslan är rätt och alla krav uppfylls.

Och i fredags blev jag kontaktad av internatchefen på Sigtunaskolan. Han ville att jag skulle komma dit och prata om boken, eftersom han trodde att många elever skulle läsa den. Jag blev så glad, har känt stor ovisshet kring hur den ska bemötas där, och det värmer att de tar till sig den och inte skjuter den ifrån sig. Trots att de inte läst mer än de tjugo sidor som ligger uppe på förlagets hemsida. Och framför längtar jag efter att få diskutera den med någon som är elev på skolan idag, någon som är mitt i det där som jag en gång var mitt i.

Sist men inte minst värvade jag Korvaspappan till mitt och Johannas skrivprojekt idag och det gör mig så lycklig. För hans blogg och sätt att vara en jämställd förälder på, inspirerade mig otroligt mycket när jag själv var gravid, och gör på många sätt fortfarande. Det kan bli så bra det här, en viktig bok som kan göra skillnad.

Nej, om man skulle ta och försöka varva ner med ett glas vin och lite Anna Anka & Co, som alla pratar så mycket om. Det gäller att hålla sig uppdaterad. En av dem heter visst Agnes.

Öppnade mitt jättepaket från posten och började gråta. Tror att det var poletten som föll ner.
Så sjukt overkligt underbart härligt känns det, att hålla sin bok i handen.

Och kolla hur bra den smälter in i bokhyllan. Som en helt vanlig riktig bok.

Fikan idag var spännande. Motparten slängde ut trådar som jag högg på. Jag höll låda och hade kunnat hålla på än om inte téet tagit slut. Oavsett om jag passar in i programmet eller ej, så var det otroligt viktigt och värdefullt för mig att formulera tankarna kring min bok. Hur bemöter jag den ständigt återkommande frågan om det självbiografiska? Hur mycket ska jag avslöja om min egen bakgrund? Hur ställer jag mig till klassfrågan? Vad vill jag säga med min bok? Vad menar jag med att jag har makt? Med att jag vill nyansera, belysa, poängtera och förändra?

Bör jag skriva ett manus? Lista de tio viktigaste punkterna i min bok? Lista de tio saker jag inte vill prata om?

Halva mitt liv har jag drömt om att bli lyssnad på. Och det här är min chans. Historien jag skrivit tar upp ett ämne som många intresserar sig för. En hemlig värld. En tjuvtitt in. Och de vänder sig till mig för fler svar, fler sanningar.

Jag satt där med min kopp te och skämtade om att de borde bjuda in Guillou som gäst tillsammans med mig och insåg i nästa andetag hur nära att slå in den allra sista målbilden faktiskt är.

Jag måste gå hem och skriva ett manus, tänkte jag. Jag måste formulera mitt manifest.

Istället gick jag på bio och såg Brüno. Den hade rätt mycket att säga den med.

Jag kom på slutet till min nästa bok härom natten precis innan jag somnade. Sedan glömde jag att jag kommit på det, fram till idag, då jag blev påmind och kom ihåg det igen. Nu måste jag bara skriva ner det innan jag glömmer ytterligare en gång.

De kvarvarande dagarna på landet sinar, på måndag bär det av mot Stockholm igen. Men idag laddas det i alla hörn inför Sankt Annadagen, årets höjdpunkt med full rulle längs hela väg 210. Jag drömmer om loppisfynd, gärna ett helt möblemang. Förra året var det tydligen en man på en av gårdarna som fått en stroke. Hans fru sålde allt i deras gemensamma hushåll, det vara bara att gå in och plocka. En aningen morbid känsla, sa hon som berättade.