Som småbarnsförälder är det här klippet ganska ångestladdat att titta på. Fy fan för att vara i den kvinnans kläder. Jag får själv tvångstankar nästan varje gång jag vänder blicken från barnvagnen. Tänker: att min dotter ska vara borta när jag tittar tillbaka, att ett vasst föremål ska ha kommit flygande och skadat henne. Eller, som här, att vagnen har slitit sig.

Knaprar esberitox för att hålla förkylningen borta och känner mig tevepeppad. Två program har kontaktat mig idag och vill att jag ska vara med. Det ena är Aschberg i TV8, inspelning tisdag (men programmet sänds på torsdag kväll). En paneldiskussion med tre män och jag, tema överklass. Det andra är Malous bokklubb i TV4 på onsdag förmiddag, som jag antar skulle vara mer av ett samtal kring min bok.

Var statist i Babylonsjukan för fem år sedan, men det var inte ens en talroll, så det räknas väl inte som rörlig-bild- erfarenhet. Dock gillar jag att prata om mig själv och att tjafsa med andra, så det känns mest roligt och spännande.

Om det blir av alltså. Den verkar nyckfull den där tevebranchen.

Nu snart Idol. Tove är min favorit. Men jag hejar även på Erik, eftersom han är min mammas särbos, adoptivsons, biologiska halvbror. En nära släkting med andra ord.

Så här såg jag ut igår. Skoluniform och Gimo IF-overall. (flickfotbollen fick en dräkt i rosa med en pytteliten logga på vänster bröst. Trots att våra färger var blå och vit) Mest imponerande var att mamma sparat den åt mig i alla år, att min moster sparat sig egen (och hade på sig den) i lika många.

Dokumenterat av Clara och skälet till att jag har nedslagen blick är för att jag lyfter på kjolen och blottar låret. Dessvärre utanför bild.

Och imorgon hoppas jag även på att få veta vem personen är som pryder bokomslaget. Kanske till och med träffa denna hemliga någon?

Björn af Kleen som jag delade DN-artikel med i lördags har blivit stämd på en miljon av en adelsherre. Min första tanke: Oj, vad många böcker Björn kommer att sälja nu. Min andra tanke: Vem kan jag få att stämma mig?

Skämt åsido är det väl ett tydligt tecken på maktutövande och synen på sig själv som allsmäktig att stämma en person för att ha citerat irrelevanta saker. Inte felciterat, nej allt är korrekt återgivet, det bara handlar om fel ämnen.

Sorry Carl Gripenstedt, men du kommer nog inte vinna den striden. Björn af Kleen har redan segrat.

Är speedad, trött och pigg och peppad på morgondagen, som känns surrealistisk. Fick mess av kompis i söndags om att min bok fanns på Hedengrens, och nyss ett mail av en elev på SSHL som lyckats köpa (och läsa) den i Sigtuna.

Imorgon är jag om allt går väl med i 17-timmen (numera flyttat till 16-timmen) i Studio Ett, P1, resultatet av mitt smygande i Sigtunabuskarna förra veckan. Jag fick ”ill-arna” (mina ”prator”) skickade till mig av reportern, vilket känns skönt. Det jobbigaste med att bli intervjuad hittills har varit rädslan inför vad det faktiskt blivit.

Och nu står recensionsångesten för dörren. Att bli sågad eller varför inte ignorerad. Usch.

Men först fest. Det är så många grymma som kommer och jag är så glad.

Idag var jag och en SR-reporter ute i Sigtuna och smög i buskarna. Det var uniformsdag så det kryllade av marinblågrå elever i alla hörn som gav oss nyfikna ögonkast. Jag vågade mig inte in på området utan ledde oss över stock och sten upp till Bergas (mitt gamla elevhems) baksida. Det kändes lite som att vara på vp.

Jag pratade oavbrutet i en dryg timme och kom tillbaka till Stockholm helt groggy. Imorgon bitti klockan nio ska jag träffa DN på kafé. Jag är väldigt glad över uppmärksamheten jag får, men koncentrerar mig hela tiden hårt på att säga precis det jag vill ha sagt och inte luras in i något som är för privat för att kännas bra.

Vi sålde vår lägenhet igår och vann budgivningen för den vi ville flytta till, så imorgon återvänder vi till Lilla Essingen. Det har varit grymt härligt att bli ompysslad i Ulriksdal, men nog längtar jag hem till köksön och stillheten. Har inte haft så mycket tid för reflektion under de senaste dagarna.

Längtar också till den 21 oktober, då jag ska snacka filmoption med producenten och förlaget.

Livet är roligt, men idag har jag knappt hunnit se min dotter. Nu sover hon som en liten stock i rummet intill. Snart får hon ett eget rum för jämnan. I vår nya lägenhet finns fyra stycken. Helt otroligt.

Dagarna flyter ihop. Vi har bestämt oss för att sälja vårt hem innan vi köper nytt och just precis nu pågår en visning hos oss. I väntan på att få stöka ner hemma igen bor vi hos svärmor i Ulriksdal. Imorse när jag skulle göra frukost gick nästan all tid åt att leta efter te, bröd, ost. Två veckor kvar till boken släpps och jag lever i förnekelse, känner ingenting, trots att jag borde vara nervös. Tidskriftskursen har börjat i skolan och vi har schemalagd undervisning 10-16 nästan varje dag, så mina frilansprojekt hänger väldigt löst. Stress gör mig i allmänhet överhettad och peppad, men ögonen hotar ständigt att tillkalla mitt alias elefantkvinnan, och jag kan inte vara blind på min releasefest. Jag ska ju läsa högt i röd plyschfåtölj.

Kom just hem (eller inte alls hem, till Frapino där det finns internet och kanelbullar) från en intervju med UNT. Någon sorts personporträtt och det var svårt att värja sig idag. Frågorna om det självbiografiska fullkomligt rasade över mig. Det sägs att kvinnor alltid får den frågan, medan männen slipper. Mitt uppenbara problem är ju att jag lånat så mycket av mig själv, men vem gör inte det? Ja, jag växte upp i Gimo, gick på internat i Sigtuna, var arg och rebellisk och på tvären. Men hur ofta pratas det om Röda rummet som en självbigrafi, trots att Strindberg var ung, arg, politisk och gled omkring i Stockholm hela dagarna?

Men journalisten gillade min bok, och jag gillade henne. Välskriven chic lit kallade hon den, som hon trodde många skulle läsa. Vilket för övrigt är den nästa vanligaste fråga jag får: Få bra recensioner och sälja 100 ex, sågas och sälja 100 000?

Jag blir glad om jag recenseras överhuvudtaget. Men med tanke på hur Röda Rummet bemöttes när den kom och vad den senare kom att betraktas som, väljer jag utan tvekan nummer två.

Det är mycket som händer, kroppen är full av rundgång, på ett positivt sätt. Jag ska träffa en producent imorgon förmiddag som tycker att det bor en film i min bok. Jag tyckte det var så fint beskrivet och jag vet inte om alla känner likadant som skriver, men det är ju bilder som målas upp. Människor som går längs verkliga stigar. En film som löper parallellt med texten.

Så sålde jag ju min gamla älskade lägenhet idag. Och hittade en ny. Som jag verkligen vill att vi ska bo i. Vi ska på extravisning imorgon och stenen är i rullning i magen. Jag hatar budgivning. Jag hatar de hundratals människor man måste trängas med på visningarna. Jag hatar att ligga sömnlös och bo in sig och ständigt vänta på samtalet som ska säga att Den är er lägenheten! Tänk om jag får skriva det i slutet av veckan: Den blev vår, lägenheten. För det händer så sällan, att man kommer in någonstans och känslan är rätt och alla krav uppfylls.

Och i fredags blev jag kontaktad av internatchefen på Sigtunaskolan. Han ville att jag skulle komma dit och prata om boken, eftersom han trodde att många elever skulle läsa den. Jag blev så glad, har känt stor ovisshet kring hur den ska bemötas där, och det värmer att de tar till sig den och inte skjuter den ifrån sig. Trots att de inte läst mer än de tjugo sidor som ligger uppe på förlagets hemsida. Och framför längtar jag efter att få diskutera den med någon som är elev på skolan idag, någon som är mitt i det där som jag en gång var mitt i.

Sist men inte minst värvade jag Korvaspappan till mitt och Johannas skrivprojekt idag och det gör mig så lycklig. För hans blogg och sätt att vara en jämställd förälder på, inspirerade mig otroligt mycket när jag själv var gravid, och gör på många sätt fortfarande. Det kan bli så bra det här, en viktig bok som kan göra skillnad.

Nej, om man skulle ta och försöka varva ner med ett glas vin och lite Anna Anka & Co, som alla pratar så mycket om. Det gäller att hålla sig uppdaterad. En av dem heter visst Agnes.

Öppnade mitt jättepaket från posten och började gråta. Tror att det var poletten som föll ner.
Så sjukt overkligt underbart härligt känns det, att hålla sin bok i handen.

Och kolla hur bra den smälter in i bokhyllan. Som en helt vanlig riktig bok.

Fikan idag var spännande. Motparten slängde ut trådar som jag högg på. Jag höll låda och hade kunnat hålla på än om inte téet tagit slut. Oavsett om jag passar in i programmet eller ej, så var det otroligt viktigt och värdefullt för mig att formulera tankarna kring min bok. Hur bemöter jag den ständigt återkommande frågan om det självbiografiska? Hur mycket ska jag avslöja om min egen bakgrund? Hur ställer jag mig till klassfrågan? Vad vill jag säga med min bok? Vad menar jag med att jag har makt? Med att jag vill nyansera, belysa, poängtera och förändra?

Bör jag skriva ett manus? Lista de tio viktigaste punkterna i min bok? Lista de tio saker jag inte vill prata om?

Halva mitt liv har jag drömt om att bli lyssnad på. Och det här är min chans. Historien jag skrivit tar upp ett ämne som många intresserar sig för. En hemlig värld. En tjuvtitt in. Och de vänder sig till mig för fler svar, fler sanningar.

Jag satt där med min kopp te och skämtade om att de borde bjuda in Guillou som gäst tillsammans med mig och insåg i nästa andetag hur nära att slå in den allra sista målbilden faktiskt är.

Jag måste gå hem och skriva ett manus, tänkte jag. Jag måste formulera mitt manifest.

Istället gick jag på bio och såg Brüno. Den hade rätt mycket att säga den med.

Jag kom på slutet till min nästa bok härom natten precis innan jag somnade. Sedan glömde jag att jag kommit på det, fram till idag, då jag blev påmind och kom ihåg det igen. Nu måste jag bara skriva ner det innan jag glömmer ytterligare en gång.

De kvarvarande dagarna på landet sinar, på måndag bär det av mot Stockholm igen. Men idag laddas det i alla hörn inför Sankt Annadagen, årets höjdpunkt med full rulle längs hela väg 210. Jag drömmer om loppisfynd, gärna ett helt möblemang. Förra året var det tydligen en man på en av gårdarna som fått en stroke. Hans fru sålde allt i deras gemensamma hushåll, det vara bara att gå in och plocka. En aningen morbid känsla, sa hon som berättade.