Det är nästan pinsamt hur mitt humör slog volt och knut på sig själv och hur jag efteråt satt och flinade vid min skärm och plötsligt var texten jag försökte få ihop helt okej och livet i allmänhet rätt lyckligt. Och jag kan så himla mycket föreställa mig tanken på sjukpenningsgrundande inkomst och betald semester, det kan jag verkligen.

Har firat med pommes, biff, bea och vitt vin på uteservering i solen och känt livsandarna återvända. Enda frågan som nu svävar fri i universum är när jag ska få tid att skriva klart min roman…

Vi hade börjat småtjata på läkarna om att få åka hem, och torsdag hade satts som ett vagt datum. Det blev torsdag morgon. En läkare kom in och visade hur vi skulle göra hjärt- och lungräddning ifall Nours hjärta stannade. Vi fick med oss några prematurblöjor och tillsatser att blanda i bröstmjölken. Vi fick lära oss koppmata, ifall sonden skulle slitas ur av flinka små fingrar.

Vi satte på Nour de stickade minikläderna som Terese mamma stickat, placerade vår sovande skrutt i babyskyddet vi lånat av Bullen och Helena. Väskorna var packade. Vi tog en sista bild på oss tre i spegeln. Promenerade korridoren fram, vinkade till föräldrarna vars barns namn var välbekanta och vars närvaro var en så stor del av vår så kallade vardag. Kramade de sköterskor som betytt mest, Nours rummis Amanda som varit där ett par veckor längre, men också snart skulle få lämna.

Vi spände fast oss i bilen vi lånat av mamma, gled ut från parkeringen. Sambo körde, jag satt där bak och höll Nours lilla hand, hon sov sig vanan trogen genom hela resan. Det var dassig mars, den 5 mars närmare bestämt, och vi närmade oss Lilla Essingen. Lägenheten vi sovit i när vi pendlat under fyra veckor, nu skulle den fyllas av en ny familjemedlem som vi äntligen skulle få ansvara för själva.

Många hade varit ledsna för vår skull, över att vi gick miste om hur det egentligen ska vara när man fött barn. Hänga gäng hemma och lära känna varandra på riktigt. Och på sätt och vis kan man säga att allting började där i bilen på väg hem. Så jävla grymt det kändes. Så lycklig jag var.

Vi var i mål. Med ett helt liv framför oss.

En minimänniska, 2,5 kilo, på väg hem.

För varje viktigt blad papper som läggs i en hög växer ångestormen med någon millimeter och aktar man sig inte blir man biten i rumpan med sylvassa tänder till slut. Idag har jag hittat årsbesked som jag letade efter till deklarationen för flera år sedan och då var övertygad om att de aldrig skickats ut. Som jag begärt fram igen, ringt samtal och telefonköat för. HELT i onödan.

Allt som hade krävts var en liten pärm. Tänk att det tagit mig så här lång tid att förstå det.

(Jag var välorgansierad fram tills 2004 då jag blev deprimerad och sedan dess har ordningssinnet halkat efter, trots den psykiska återhämtningen, och svansen har fått växa. Men idag klippte jag av den och jag tyckte mig skymta dess förkolnade rester från bussen på Västerbron på väg hem. Och jag är så jublande stärkt av denna upplevelse att jag funderar på att ta mig an klädkammaren där allt fortfarande är täckt av ett tunt lager byggdamm.)

Underst i högarna låg de sista spåren av det ordningssamma jaget som fanns tidigare. Brevpapper i olika mönster, färgglada klistermärken att fästa på dagboken samlade i plastficka.

Har även fått ett par upplyftande mail från personen som läst och gillat. Bokcredd är som en sil adrenalin, nu jävlar ska jag skriva.

Maria Akrakas sommarprogram var dessutom väldigt bra, bra röst, viktiga ämnen och en bra berättare. De har inte varit så många med de egenskaperna i år. Men än är sommaren inte slut.

Just nu mellanlandar vi över natten hemma i Solna, efter underbart häng på Barnens ö med grymma vänner. Vi grillade lamm och badade från klippor i havet. Nu sitter jag på balkongen och njuter av att inte behöva ha massa kläder på mig. Har lovat mig själv att skriva fyra sidor ikväll, men blicken dras istället mot Flickvännen som jag håller på att läsa ut och verkligen gillar. Smart och välskriven.

Nour vaknade mitt i natten med hostan från helvetet och med hög feber. Men allmäntillståndet, ordet jag aldrig tagit i min mun innan jag fick barn, är bra. Hon leker och lever rövare som vanligt. Blöder näsblod, det kommer så ofta nu för tiden att vi vant oss. Men jag antar att hon kommer att få bränna ett kärl förr eller senare, om det fortsätter i samma takt.

Livet är gott. Trots att jag håller skrivdeadline sämre och sämre för varje minut som slinker förbi.

Klockan är 21.34 och vi har sol på balkongen. Den nya grannen under håller på att flytta in och verkar schyst. Härligt.

Så här fin var utsikten.

Och så här fin var Clärfi, ett av födelsedagsbarnen.

Vi laddar för 30-års-båtkalas för fina Clärfi och Diana. Hoppas att schizovädret bestämmer sig snart, för fortsatt solsken kvällen lång.

Nour och sambo sover, jag har druckit te, eldat, läst och mår bra. Imorgon fyller jag 31 år. Jag har haft oväntat lite födelsedagsstress, ångest och ånger. Bästa presenten i år är att vi, femton personer i två stugor hopklämda i en, ska äta påskalamm tillsammans. Nästan som förr. Då vi alltid var minst tio stycken här samtidigt i harmoniskt kaos.

Sälen är den plats som jag har starkast historiska band till, jag mår bra av att vara här. Natur, nostalgi och kusiner i stugan intill. Mysbyxor som norm.

Klockan är tio och vi är på Madrids flygplats och väntar på att få kliva på planet till Santiago. Nour är pigg som en mört och kryper framåt, bakåt, ålar och krälar bland bakterierna på golvet. Förhoppningsvis kommer hon att slockna lagom till vi lyfter och sova gott till den chilenska morgonen.

Aldrig förr har gråspräcklig asfalt varit så vacker, heja barmark, låt den ha anlänt till Stockholm när vi är tillbaka.

Lyckan pickar pick pock i bröstet. Målet med denna resa är att få samma hudton som övriga familjemedlemmar.