Härom dagen såg jag Pearl Jam i Globen. Senast var tolv år sedan på Sjöhistoriska och dessförinnan var jag ett fan som levde och andades mina idoler. Eddie Vedder mest av alla.

Strax innan spelningen sprang jag på en kompis, som genom ödet och slumpen fått backstagepass och möjlighet att träffa bandet personligen efteråt. Jag slungades tillbaka till min mest rödkindade idoldyrkan och samtidigt infann sig en känsla av att Eddie plötsligt var lika mänsklig som jag och bara ett par handslag bort. Jag är 33 nu, inte 13. Jag hade inte dött skämsdöden av att få samma chans, jag hade antagligen istället lyft fram Svenska Freds arbete och försökt snärja bandet som medlemmar.

Jag intog min plats alldeles för långt bak och grät gjorde jag redan vid andra låten Curduroy. Låtar och minnen, de går hand i hand och jag har liksom blivit ihop till Pearl Jam, gjort slut till Pearl Jam, fött drömmar och planerat framtiden till Pearl Jam. Sedan 2000 har jag inte varit något vidare fan, men jag får känslan av att Ten Club får ett gäng nya medlemmar efter kvällen i Globen. För Pearl Jam var där som våra kompisar och fick oss att vilja offra högerarmen för att locka hit dem igen.

Det är inte de kändaste låtarna som jag älskar högst, men den allsång de skapade, ojojoj vad det krusade sig i skinnet. De andra, de jag gillar mest av alla, som State of love and trust, Black och Yellow Ledbetter, spelades också och jag flöt ut från området med den huvudvärk som föds ur att älska någon och något intensivt i nästan tre timmar.

Dagen efter fick jag några mms med bilder på kompisen och Eddie Vedder, som gav varandra pussar på kinden och drack Corona ihop. Jaja. Sannerligen ett sting av avund inför den ouppfyllda drömmen om att få träffa min största idol. Men samtidigt bekräftades min föreställning om att Pearl Jam inte bara är ett av världens bästa band, utan även ett av de vänligaste.

.

I måndags tackade jag nej till tlllsvidareanställning på stället där jag jobbat i ett drygt år. Återstoden av dagen hade jag känslan av att falla, det där pirret som är eggande och samtidigt obehagligt, i maggropen. Fem dagar återstod av mitt kontrakt, kollegorna fick veta igår och idag firades jag av.

En dramatisk sorti.

Men jag är min egen igen. Och jag tror att det blir grymt.

Behöver bara sova ikapp den här galna veckans sömnbrist.

Jag ska skriva en fackbok. Förhoppningsvis. Just nu är jag så peppad att jag närapå slår i taket.

Jag fick ett mail från en förläggare för ett par veckor sedan. Idag åt vi lunch och jag gick därifrån med tusen idéer i huvudet.

Känslan av att stå på andra sidan staketet, att inte vara personen med manuset i mappen som drömmer om utgivning, är obeskrivlig.

Tanken på att ta mig an facklitterära världen får kroppen att pirra.

Om man vill diskutera en sakfråga ska man inte skriva en roman, sa förläggaren.

Så är det verkligen.

Nu måste jag bara pressa ur mig synopsis så bra att idén slinker igenom utgivningsgruppen.

Målet är bokmässan 2013. Romanen får vila lite till, jag tänker att den är sorten vin som ska ligga till sig.

Jag har känt mig låg och trött och med för mycket att göra. Så fort majsolen kommer så blir helgerna fullbokade och sömntimmarna få och stressen en ständig följeslagare. Och det var håglös jag kände mig i förmiddags, precis innan chefen kallade in mig på sitt kontor och frågade om jag ville jobba där. För alla var nöjda med mig och ville ha mig kvar.

Det är nästan pinsamt hur mitt humör slog volt och knut på sig själv och hur jag efteråt satt och flinade vid min skärm och plötsligt var texten jag försökte få ihop helt okej och livet i allmänhet rätt lyckligt. Och jag kan så himla mycket föreställa mig tanken på sjukpenningsgrundande inkomst och betald semester, det kan jag verkligen.

Har firat med pommes, biff, bea och vitt vin på uteservering i solen och känt livsandarna återvända. Enda frågan som nu svävar fri i universum är när jag ska få tid att skriva klart min roman…

Vi hade bott på sjukan i sex veckor med nyfödda Nour. Kvar i magen hade vi varit i v 36, men nu var hon ute sedan länge och vi längtade hem. Dagarna segade sig fram, men undan för undan försvann sladdarna på Nours kropp. Nu bodde vi alla tre tillsammans i ett rum och hon hade endast andningslarmet fäst med tejp på magen. Var tredje timme gick vi ut och bad dem värma lite mat, som vi sondmatade i fåtöljen framför tv:n.

Vi hade börjat småtjata på läkarna om att få åka hem, och torsdag hade satts som ett vagt datum. Det blev torsdag morgon. En läkare kom in och visade hur vi skulle göra hjärt- och lungräddning ifall Nours hjärta stannade. Vi fick med oss några prematurblöjor och tillsatser att blanda i bröstmjölken. Vi fick lära oss koppmata, ifall sonden skulle slitas ur av flinka små fingrar.

Vi satte på Nour de stickade minikläderna som Terese mamma stickat, placerade vår sovande skrutt i babyskyddet vi lånat av Bullen och Helena. Väskorna var packade. Vi tog en sista bild på oss tre i spegeln. Promenerade korridoren fram, vinkade till föräldrarna vars barns namn var välbekanta och vars närvaro var en så stor del av vår så kallade vardag. Kramade de sköterskor som betytt mest, Nours rummis Amanda som varit där ett par veckor längre, men också snart skulle få lämna.

Vi spände fast oss i bilen vi lånat av mamma, gled ut från parkeringen. Sambo körde, jag satt där bak och höll Nours lilla hand, hon sov sig vanan trogen genom hela resan. Det var dassig mars, den 5 mars närmare bestämt, och vi närmade oss Lilla Essingen. Lägenheten vi sovit i när vi pendlat under fyra veckor, nu skulle den fyllas av en ny familjemedlem som vi äntligen skulle få ansvara för själva.

Många hade varit ledsna för vår skull, över att vi gick miste om hur det egentligen ska vara när man fött barn. Hänga gäng hemma och lära känna varandra på riktigt. Och på sätt och vis kan man säga att allting började där i bilen på väg hem. Så jävla grymt det kändes. Så lycklig jag var.

Vi var i mål. Med ett helt liv framför oss.

En minimänniska, 2,5 kilo, på väg hem.

Idag sorterade jag in papper som byggts på hög sedan 2005, i pärmar på kontoret. Nu sitter jag vid skrivbordet hemma, där jag gjorde samma sak i förrgår, men endast papper från 2009 eftersom vi inte har bott här längre än så, och frågar mig hur det kan komma sig att något som är så enkelt kan vara så svårt.

För varje viktigt blad papper som läggs i en hög växer ångestormen med någon millimeter och aktar man sig inte blir man biten i rumpan med sylvassa tänder till slut. Idag har jag hittat årsbesked som jag letade efter till deklarationen för flera år sedan och då var övertygad om att de aldrig skickats ut. Som jag begärt fram igen, ringt samtal och telefonköat för. HELT i onödan.

Allt som hade krävts var en liten pärm. Tänk att det tagit mig så här lång tid att förstå det.

(Jag var välorgansierad fram tills 2004 då jag blev deprimerad och sedan dess har ordningssinnet halkat efter, trots den psykiska återhämtningen, och svansen har fått växa. Men idag klippte jag av den och jag tyckte mig skymta dess förkolnade rester från bussen på Västerbron på väg hem. Och jag är så jublande stärkt av denna upplevelse att jag funderar på att ta mig an klädkammaren där allt fortfarande är täckt av ett tunt lager byggdamm.)

Underst i högarna låg de sista spåren av det ordningssamma jaget som fanns tidigare. Brevpapper i olika mönster, färgglada klistermärken att fästa på dagboken samlade i plastficka.

Hittade en fin recension av Ränderna går aldrig ur här. (Den slår till och med den som Martin Melin hade letat fram, höhöhö.)

Har även fått ett par upplyftande mail från personen som läst och gillat. Bokcredd är som en sil adrenalin, nu jävlar ska jag skriva.

Maria Akrakas sommarprogram var dessutom väldigt bra, bra röst, viktiga ämnen och en bra berättare. De har inte varit så många med de egenskaperna i år. Men än är sommaren inte slut.

Imorgon tar vi båten till Gotland. Då jobbade vi för RFSU och hängde i deras tält och det regnade som det alltid gör när jag är där. I år ska jag göra mitt första betalda filmjobb, en informationsfilm som jag börjar känna mig riktigt peppad på att göra.

Just nu mellanlandar vi över natten hemma i Solna, efter underbart häng på Barnens ö med grymma vänner. Vi grillade lamm och badade från klippor i havet. Nu sitter jag på balkongen och njuter av att inte behöva ha massa kläder på mig. Har lovat mig själv att skriva fyra sidor ikväll, men blicken dras istället mot Flickvännen som jag håller på att läsa ut och verkligen gillar. Smart och välskriven.

Nour vaknade mitt i natten med hostan från helvetet och med hög feber. Men allmäntillståndet, ordet jag aldrig tagit i min mun innan jag fick barn, är bra. Hon leker och lever rövare som vanligt. Blöder näsblod, det kommer så ofta nu för tiden att vi vant oss. Men jag antar att hon kommer att få bränna ett kärl förr eller senare, om det fortsätter i samma takt.

Livet är gott. Trots att jag håller skrivdeadline sämre och sämre för varje minut som slinker förbi.

Klockan är 21.34 och vi har sol på balkongen. Den nya grannen under håller på att flytta in och verkar schyst. Härligt.

Idag är jag långt ifrån den piggaste gurkan i grönsaksdisken, men jag hade väldigt roligt igår.

Så här fin var utsikten.

Och så här fin var Clärfi, ett av födelsedagsbarnen.