Hittade en fin recension av Ränderna går aldrig ur här. (Den slår till och med den som Martin Melin hade letat fram, höhöhö.)

Har även fått ett par upplyftande mail från personen som läst och gillat. Bokcredd är som en sil adrenalin, nu jävlar ska jag skriva.

Maria Akrakas sommarprogram var dessutom väldigt bra, bra röst, viktiga ämnen och en bra berättare. De har inte varit så många med de egenskaperna i år. Men än är sommaren inte slut.

Imorgon tar vi båten till Gotland. Då jobbade vi för RFSU och hängde i deras tält och det regnade som det alltid gör när jag är där. I år ska jag göra mitt första betalda filmjobb, en informationsfilm som jag börjar känna mig riktigt peppad på att göra.

Just nu mellanlandar vi över natten hemma i Solna, efter underbart häng på Barnens ö med grymma vänner. Vi grillade lamm och badade från klippor i havet. Nu sitter jag på balkongen och njuter av att inte behöva ha massa kläder på mig. Har lovat mig själv att skriva fyra sidor ikväll, men blicken dras istället mot Flickvännen som jag håller på att läsa ut och verkligen gillar. Smart och välskriven.

Nour vaknade mitt i natten med hostan från helvetet och med hög feber. Men allmäntillståndet, ordet jag aldrig tagit i min mun innan jag fick barn, är bra. Hon leker och lever rövare som vanligt. Blöder näsblod, det kommer så ofta nu för tiden att vi vant oss. Men jag antar att hon kommer att få bränna ett kärl förr eller senare, om det fortsätter i samma takt.

Livet är gott. Trots att jag håller skrivdeadline sämre och sämre för varje minut som slinker förbi.

Klockan är 21.34 och vi har sol på balkongen. Den nya grannen under håller på att flytta in och verkar schyst. Härligt.

Idag är jag långt ifrån den piggaste gurkan i grönsaksdisken, men jag hade väldigt roligt igår.

Så här fin var utsikten.

Och så här fin var Clärfi, ett av födelsedagsbarnen.

Vi laddar för 30-års-båtkalas för fina Clärfi och Diana. Hoppas att schizovädret bestämmer sig snart, för fortsatt solsken kvällen lång.

Vi är i Sälen, det är sex plusgrader och regn just nu och en stor droppande snöbomb kommer med stor sannolikhet falla i huvudet på den av oss som stänger ytterdörren för hårt.

Nour och sambo sover, jag har druckit te, eldat, läst och mår bra. Imorgon fyller jag 31 år. Jag har haft oväntat lite födelsedagsstress, ångest och ånger. Bästa presenten i år är att vi, femton personer i två stugor hopklämda i en, ska äta påskalamm tillsammans. Nästan som förr. Då vi alltid var minst tio stycken här samtidigt i harmoniskt kaos.

Sälen är den plats som jag har starkast historiska band till, jag mår bra av att vara här. Natur, nostalgi och kusiner i stugan intill. Mysbyxor som norm.

Klockan är tio och vi är på Madrids flygplats och väntar på att få kliva på planet till Santiago. Nour är pigg som en mört och kryper framåt, bakåt, ålar och krälar bland bakterierna på golvet. Förhoppningsvis kommer hon att slockna lagom till vi lyfter och sova gott till den chilenska morgonen.

Aldrig förr har gråspräcklig asfalt varit så vacker, heja barmark, låt den ha anlänt till Stockholm när vi är tillbaka.

Lyckan pickar pick pock i bröstet. Målet med denna resa är att få samma hudton som övriga familjemedlemmar.

Hittade den hittills bästa summeringen av innehållet i min bok. Till och med bättre än baksidetexten måste jag säga.

Snott från biblioteket.se:

När Elin är sexton år börjar hon – trots mammans milda protester – på Sigtunaskolan Humanistiska Läroverket. En internatskola med gamla traditioner som utlovar gemenskap, vänner och lycka. Allt Elin vill är att komma bort ifrån den gråa och händelselösa uppväxtorten Gimo – och att få börja om någon annanstans. Men innanför internatskolans väggar väntar inte den härliga och trygga samhörighet som Elin drömt om. Det visar sig snart att det finns regler och strikta hierarkier att inordna sig efter, och den som inte gör det får ta konsekvenserna. Och bakom de perfekta överklassfasaderna, såväl hos eleverna som hos rektorn själv, döljer sig personliga problem och hemligheter.

I ”Ränderna går aldrig ur” beskriver författaren vardagen på en anrik och konservativ internatskola. Det är en berättelse om klasskillnader, auktoritet och status, men också om kärlek, vänskap och att som ung människa försöka hitta sin plats i livet.

Vem är det som sitter och filar på biblioteket.se-texterna? Någon som garanterat får oförtjänt lite uppmärksamhet.

Att bli utgiven är mer likt att bli refuserad än vad jag kunnat föreställa mig. De senaste veckornas snurrande värld, har på många sätt varit en repris av den frostiga refuserings-senvintern för snart två år sedan, då jag gick runt, våndades och gnagde på nagelbanden.

Likheter:

Väntan: På att manuset ska landa på någons skrivbord och bli antaget. På att bli upplockad av en recensent och bli omskrivet.

Nedstämdheten: Av att få den första refuseringen. Av att bli omskriven men nedskriven.

Tröttheten: Att bli refuserad och känna sig dränerad på energi. Att efter två sågningar inte stå ut med tanken på att skriva fler böcker. (Jag som nyss varit övertänd på att skriva)

Revanschlustan: Känslan av att jag visst är bra, att jag bara måste hitta ett förlag som hajar det. Den återfunna drivkraften att skriva en ny bok, så briljant att ingen kan dissa den. Och så att jag även officiellt ska ha rätten att kalla mig författare.

Glädjen: När förlaget nappar. Eller som nu. När jag får mail och kommentarer från personer som läst, känt igen sig, och tyckt om.

Jag vet inte om det bara hör ihop med den kreativa processen, eller om prestationsångest och bekräftelsebehov tar upp mängder av tid i alla människors liv. Men i mitt liv är det naturliga tillståndet ångest varvad med eufori och i slutet av förra veckan kände jag att det fick räcka nu. Jag orkade inte mer. På botten, där jag just då låg, är det svårt att föreställa sig själv klättra upp igen.

Men de senaste dagarna har de uppmuntrande mailen och kommentarerna tagit över. En elev på skolan tyckte att jag varit modig som skrivit boken och att jag gestaltat skolan ärligt och trovärdigt. En släkting jag endast haft sporadisk kontakt med i livet, tyckte att historien var ömsint och gripande och skapade stor igenkänning. Kommentarer på bloggen, på facebook, sms som trillar in, har fått mig att resa mig ur askan och lyfta mot himlen igen.

Den där euforin. Den är som opium.

Aldrig mer ska jag tvivla inför att skicka hyllningsbrev till mina favoritförfattare. Jag skrev ett beundrarbrev till Rolf och Lillian Falkenland när jag gick i tvåan i lågstadiet. Jag skämdes för det senare, för vilken regelrätt pluggis jag varit. Och jag har inte skrivit till någon sedan dess. Men de svarade faktiskt. Skrev att mina ord gjort dem så glada. De ville publicera texten i en bok de skulle ge ut.

Jag vet inte om den där boken blev av. Men ni som hör av er till mig: Det betyder så sjukt mycket. Tusen miljoner tack.

Tydligen är boken slut på förlaget och i nätbutikerna, men nya är på ingång i början av nästa vecka. Jag har ett gäng kvar sedan releasen, så om läselängtan är allt för intensiv, kan vi nog styra upp en bokbytarträff.

Min mamma ringde nyss. Hon var på tjejträff och stod utanför Berga, mitt och även hennes gamla elevhem på Sigtuna.

De hade tagit bussen dit och skulle smyga genom skogen till Kvarnbranten, ett av killhemmen.

Vi ska gå på vp i Elins fotspår fnissade hon.

Sjukt kul.