Klockan är tio och vi är på Madrids flygplats och väntar på att få kliva på planet till Santiago. Nour är pigg som en mört och kryper framåt, bakåt, ålar och krälar bland bakterierna på golvet. Förhoppningsvis kommer hon att slockna lagom till vi lyfter och sova gott till den chilenska morgonen.

Aldrig förr har gråspräcklig asfalt varit så vacker, heja barmark, låt den ha anlänt till Stockholm när vi är tillbaka.

Lyckan pickar pick pock i bröstet. Målet med denna resa är att få samma hudton som övriga familjemedlemmar.

Hittade den hittills bästa summeringen av innehållet i min bok. Till och med bättre än baksidetexten måste jag säga.

Snott från biblioteket.se:

När Elin är sexton år börjar hon – trots mammans milda protester – på Sigtunaskolan Humanistiska Läroverket. En internatskola med gamla traditioner som utlovar gemenskap, vänner och lycka. Allt Elin vill är att komma bort ifrån den gråa och händelselösa uppväxtorten Gimo – och att få börja om någon annanstans. Men innanför internatskolans väggar väntar inte den härliga och trygga samhörighet som Elin drömt om. Det visar sig snart att det finns regler och strikta hierarkier att inordna sig efter, och den som inte gör det får ta konsekvenserna. Och bakom de perfekta överklassfasaderna, såväl hos eleverna som hos rektorn själv, döljer sig personliga problem och hemligheter.

I ”Ränderna går aldrig ur” beskriver författaren vardagen på en anrik och konservativ internatskola. Det är en berättelse om klasskillnader, auktoritet och status, men också om kärlek, vänskap och att som ung människa försöka hitta sin plats i livet.

Vem är det som sitter och filar på biblioteket.se-texterna? Någon som garanterat får oförtjänt lite uppmärksamhet.

Att bli utgiven är mer likt att bli refuserad än vad jag kunnat föreställa mig. De senaste veckornas snurrande värld, har på många sätt varit en repris av den frostiga refuserings-senvintern för snart två år sedan, då jag gick runt, våndades och gnagde på nagelbanden.

Likheter:

Väntan: På att manuset ska landa på någons skrivbord och bli antaget. På att bli upplockad av en recensent och bli omskrivet.

Nedstämdheten: Av att få den första refuseringen. Av att bli omskriven men nedskriven.

Tröttheten: Att bli refuserad och känna sig dränerad på energi. Att efter två sågningar inte stå ut med tanken på att skriva fler böcker. (Jag som nyss varit övertänd på att skriva)

Revanschlustan: Känslan av att jag visst är bra, att jag bara måste hitta ett förlag som hajar det. Den återfunna drivkraften att skriva en ny bok, så briljant att ingen kan dissa den. Och så att jag även officiellt ska ha rätten att kalla mig författare.

Glädjen: När förlaget nappar. Eller som nu. När jag får mail och kommentarer från personer som läst, känt igen sig, och tyckt om.

Jag vet inte om det bara hör ihop med den kreativa processen, eller om prestationsångest och bekräftelsebehov tar upp mängder av tid i alla människors liv. Men i mitt liv är det naturliga tillståndet ångest varvad med eufori och i slutet av förra veckan kände jag att det fick räcka nu. Jag orkade inte mer. På botten, där jag just då låg, är det svårt att föreställa sig själv klättra upp igen.

Men de senaste dagarna har de uppmuntrande mailen och kommentarerna tagit över. En elev på skolan tyckte att jag varit modig som skrivit boken och att jag gestaltat skolan ärligt och trovärdigt. En släkting jag endast haft sporadisk kontakt med i livet, tyckte att historien var ömsint och gripande och skapade stor igenkänning. Kommentarer på bloggen, på facebook, sms som trillar in, har fått mig att resa mig ur askan och lyfta mot himlen igen.

Den där euforin. Den är som opium.

Aldrig mer ska jag tvivla inför att skicka hyllningsbrev till mina favoritförfattare. Jag skrev ett beundrarbrev till Rolf och Lillian Falkenland när jag gick i tvåan i lågstadiet. Jag skämdes för det senare, för vilken regelrätt pluggis jag varit. Och jag har inte skrivit till någon sedan dess. Men de svarade faktiskt. Skrev att mina ord gjort dem så glada. De ville publicera texten i en bok de skulle ge ut.

Jag vet inte om den där boken blev av. Men ni som hör av er till mig: Det betyder så sjukt mycket. Tusen miljoner tack.

Tydligen är boken slut på förlaget och i nätbutikerna, men nya är på ingång i början av nästa vecka. Jag har ett gäng kvar sedan releasen, så om läselängtan är allt för intensiv, kan vi nog styra upp en bokbytarträff.

Min mamma ringde nyss. Hon var på tjejträff och stod utanför Berga, mitt och även hennes gamla elevhem på Sigtuna.

De hade tagit bussen dit och skulle smyga genom skogen till Kvarnbranten, ett av killhemmen.

Vi ska gå på vp i Elins fotspår fnissade hon.

Sjukt kul.

Som småbarnsförälder är det här klippet ganska ångestladdat att titta på. Fy fan för att vara i den kvinnans kläder. Jag får själv tvångstankar nästan varje gång jag vänder blicken från barnvagnen. Tänker: att min dotter ska vara borta när jag tittar tillbaka, att ett vasst föremål ska ha kommit flygande och skadat henne. Eller, som här, att vagnen har slitit sig.

Knaprar esberitox för att hålla förkylningen borta och känner mig tevepeppad. Två program har kontaktat mig idag och vill att jag ska vara med. Det ena är Aschberg i TV8, inspelning tisdag (men programmet sänds på torsdag kväll). En paneldiskussion med tre män och jag, tema överklass. Det andra är Malous bokklubb i TV4 på onsdag förmiddag, som jag antar skulle vara mer av ett samtal kring min bok.

Var statist i Babylonsjukan för fem år sedan, men det var inte ens en talroll, så det räknas väl inte som rörlig-bild- erfarenhet. Dock gillar jag att prata om mig själv och att tjafsa med andra, så det känns mest roligt och spännande.

Om det blir av alltså. Den verkar nyckfull den där tevebranchen.

Nu snart Idol. Tove är min favorit. Men jag hejar även på Erik, eftersom han är min mammas särbos, adoptivsons, biologiska halvbror. En nära släkting med andra ord.

Så här såg jag ut igår. Skoluniform och Gimo IF-overall. (flickfotbollen fick en dräkt i rosa med en pytteliten logga på vänster bröst. Trots att våra färger var blå och vit) Mest imponerande var att mamma sparat den åt mig i alla år, att min moster sparat sig egen (och hade på sig den) i lika många.

Dokumenterat av Clara och skälet till att jag har nedslagen blick är för att jag lyfter på kjolen och blottar låret. Dessvärre utanför bild.

Och imorgon hoppas jag även på att få veta vem personen är som pryder bokomslaget. Kanske till och med träffa denna hemliga någon?

Björn af Kleen som jag delade DN-artikel med i lördags har blivit stämd på en miljon av en adelsherre. Min första tanke: Oj, vad många böcker Björn kommer att sälja nu. Min andra tanke: Vem kan jag få att stämma mig?

Skämt åsido är det väl ett tydligt tecken på maktutövande och synen på sig själv som allsmäktig att stämma en person för att ha citerat irrelevanta saker. Inte felciterat, nej allt är korrekt återgivet, det bara handlar om fel ämnen.

Sorry Carl Gripenstedt, men du kommer nog inte vinna den striden. Björn af Kleen har redan segrat.

Är speedad, trött och pigg och peppad på morgondagen, som känns surrealistisk. Fick mess av kompis i söndags om att min bok fanns på Hedengrens, och nyss ett mail av en elev på SSHL som lyckats köpa (och läsa) den i Sigtuna.

Imorgon är jag om allt går väl med i 17-timmen (numera flyttat till 16-timmen) i Studio Ett, P1, resultatet av mitt smygande i Sigtunabuskarna förra veckan. Jag fick ”ill-arna” (mina ”prator”) skickade till mig av reportern, vilket känns skönt. Det jobbigaste med att bli intervjuad hittills har varit rädslan inför vad det faktiskt blivit.

Och nu står recensionsångesten för dörren. Att bli sågad eller varför inte ignorerad. Usch.

Men först fest. Det är så många grymma som kommer och jag är så glad.

Idag var jag och en SR-reporter ute i Sigtuna och smög i buskarna. Det var uniformsdag så det kryllade av marinblågrå elever i alla hörn som gav oss nyfikna ögonkast. Jag vågade mig inte in på området utan ledde oss över stock och sten upp till Bergas (mitt gamla elevhems) baksida. Det kändes lite som att vara på vp.

Jag pratade oavbrutet i en dryg timme och kom tillbaka till Stockholm helt groggy. Imorgon bitti klockan nio ska jag träffa DN på kafé. Jag är väldigt glad över uppmärksamheten jag får, men koncentrerar mig hela tiden hårt på att säga precis det jag vill ha sagt och inte luras in i något som är för privat för att kännas bra.

Vi sålde vår lägenhet igår och vann budgivningen för den vi ville flytta till, så imorgon återvänder vi till Lilla Essingen. Det har varit grymt härligt att bli ompysslad i Ulriksdal, men nog längtar jag hem till köksön och stillheten. Har inte haft så mycket tid för reflektion under de senaste dagarna.

Längtar också till den 21 oktober, då jag ska snacka filmoption med producenten och förlaget.

Livet är roligt, men idag har jag knappt hunnit se min dotter. Nu sover hon som en liten stock i rummet intill. Snart får hon ett eget rum för jämnan. I vår nya lägenhet finns fyra stycken. Helt otroligt.

Dagarna flyter ihop. Vi har bestämt oss för att sälja vårt hem innan vi köper nytt och just precis nu pågår en visning hos oss. I väntan på att få stöka ner hemma igen bor vi hos svärmor i Ulriksdal. Imorse när jag skulle göra frukost gick nästan all tid åt att leta efter te, bröd, ost. Två veckor kvar till boken släpps och jag lever i förnekelse, känner ingenting, trots att jag borde vara nervös. Tidskriftskursen har börjat i skolan och vi har schemalagd undervisning 10-16 nästan varje dag, så mina frilansprojekt hänger väldigt löst. Stress gör mig i allmänhet överhettad och peppad, men ögonen hotar ständigt att tillkalla mitt alias elefantkvinnan, och jag kan inte vara blind på min releasefest. Jag ska ju läsa högt i röd plyschfåtölj.

Kom just hem (eller inte alls hem, till Frapino där det finns internet och kanelbullar) från en intervju med UNT. Någon sorts personporträtt och det var svårt att värja sig idag. Frågorna om det självbiografiska fullkomligt rasade över mig. Det sägs att kvinnor alltid får den frågan, medan männen slipper. Mitt uppenbara problem är ju att jag lånat så mycket av mig själv, men vem gör inte det? Ja, jag växte upp i Gimo, gick på internat i Sigtuna, var arg och rebellisk och på tvären. Men hur ofta pratas det om Röda rummet som en självbigrafi, trots att Strindberg var ung, arg, politisk och gled omkring i Stockholm hela dagarna?

Men journalisten gillade min bok, och jag gillade henne. Välskriven chic lit kallade hon den, som hon trodde många skulle läsa. Vilket för övrigt är den nästa vanligaste fråga jag får: Få bra recensioner och sälja 100 ex, sågas och sälja 100 000?

Jag blir glad om jag recenseras överhuvudtaget. Men med tanke på hur Röda Rummet bemöttes när den kom och vad den senare kom att betraktas som, väljer jag utan tvekan nummer två.