Om rätten att överleva sin graviditet

Min pappa var läkare. Hans specialisering skulle bli öron näsa hals, men han hann aldrig bli klar. I december 1983, strax innan det som blev den sista julen i hans liv, åkte han från Moçambiques fastland till ön Maromeo. De behövde en läkare där och han skulle under två veckor hjälpa till på plats.

Vi var kvar i Beira och längtade efter både honom och julafton. I en pärm med hans samlade brev finns ett gäng från de där dagarna när vi var ifrån varandra. Breven som aldrig skickades eftersom postgången var så dålig. Breven som jag inte minns om vi hann läsa tillsammans innan de hamnade i pärmen efter hans död.

I ett av de första beskrev han oron inför att behöva utföra kejsarsnitt. Han var enda läkaren och uppgiften skulle falla på honom om någon fick komplikationer vid förlossningen. Det slutade med att han fick göra tre. I två av dem överlevde både mamma och barn, i det tredje var barnet redan dött, men mamman överlevde. Jag kan inte föreställa mig hur rädd han kan ha varit, men uppenbarligen segrade förhoppningen att lyckas genomföra operationen över att inte våga försöka alls. En av de nyfödda fick också heta Anders efter honom.

Pappa var nära att fastna över jul på Maromeo. Det enda planet som fanns på ön var ständigt fullsatt. Utöver kejsarsnitten var det hans största oro: att missa julafton med oss. Till slut hann han hem. Jag minns den julen väldigt väl, jag ritade av isbjörnar ur en Bamsetidning som vi klippte ut och hängde på en kvist som fick spela gran. Dagarna innan hade jag sjungit Brevet från lillan (pappa kom hem, för jag längtar efter dig) under tandborstningen, med tårarna rinnande. Pappa hann hem till oss. Men kvinnorna på Maromeo som födde på julafton fick en förlossning utan ens en nästan färdig öron- näsa- halsläkare i närheten.

Just nu pågår Musikhjälpens insamling som uppmärksammar hur många mödrar som fortfarande genomgår osäkra graviditeter och förlossningar. Och trots att även Sverige har en förlossningsvård i kris räddade den både mitt och åtminstone ett av mina barns liv. Utan den hade Nour antagligen inte överlevt som för tidigt född. Utan den hade jag antagligen förblött den 9 oktober i år, av en reva i livmoderhalsen. Tack vare skickliga kirurger och snabba ryck är jag idag så gott som återställd. Och Nour är levande och frisk.

Rätten att överleva sin graviditet borde vara självklar för alla. Min kusin Lotta har startat en insamling i sin son Ottos namn. Han föddes härom dagen och är fantastisk. Hon kommer att dubbla den summa som samlas in och här kan den som vill lämna ett bidrag.

När din död är det värsta som hänt

Kristian Gidlund dog igår och tårarna har strimmat ansiktet parallellt med utdragen från hans sommarprogram, minnena från hans liv, på radion under morgonen. Jag träffade honom en gång, på en lunch i försomras. Vi hann inte säga så mycket till varandra, bytte några korta meningar innan han bröt upp och gick hem. Men vi delade förläggare, vi kände till varandras böcker. ”Jag ser fram emot att läsa din”, sa han.

Om den ens blir klar, tänkte jag då. Om du ens hinner.

Boken blev klar och jag planerade att skicka den. Sedan kände jag mig löjlig och lät bli. Tänkte att han nog inte skulle ha tid och kraft att läsa oavsett. Jag drog ut på det så länge att det aldrig blev av. Vilket jag förstås ångrar enormt.

”Min stora rädsla är att ni ska fastna i sorgen, att ni om 33 år ser min död som det värsta som hänt.”

Så sa Kristian i sitt sommarprat, vänd mot sina anhöriga. Det och oändligt mycket mer som berör mig så mycket att jag börjar hulkgråta av att lyssna.

I väldigt många år har min pappas död varit det värsta som hänt mig. I mångt och mycket är det fortfarande så, att mista ett barn, en förälder, en vän, en familjemedlem, går inte att glömma. Men allt Kristian hann med, alla viktiga, tunga ämnen han tog upp och som fick döden att bli mer verklig, en större del av livet, har hjälpt och tröstat så många. Om det hjälpt och tröstat mig, 29 år efter att den orättvisa, plötsliga döden drabbade mig, vad kan då orden inte göra för andra.

Tänk om min pappa vetat, om han hunnit säga något om att han skulle lämna:

”Glöm inte att leva. Det är det största du kan göra för mig.”

Kristian hann säga allt det där, det finns kvar hos dem han älskar, hos oss andra som han inte kände men som tyckte oss känna honom. Och låt oss alla nu kämpa hårt, resten av våra liv, för att motarbeta att det land som han lämnade är det liv vi vill leva.

Bitterljuva mars

Vid frukostbordet imorse.
Jag: ”Nu är det mars.”
Nour: ”Det är min mars!”

Jag hatar mars. Denna nyckfulla månad som varje år ångrar sig om våren och som dessutom tog pappa ifrån mig, för 28 år sedan på söndag.

Nour är tre år nu, jag 32. Om ett år är vi där pappa och jag skildes åt: 4 år mot 33.

När Nour sitter med sitt frukostägg på sin bruna tripptrapp och hojtar att mars är hennes, inser jag att det är på tiden att skriva ny historia. Det är dags att gilla mars. Hennes mars i hennes värld där båda föräldrarna ska finnas kvar och se henne växa upp.

Det känns lika blandat hoppfullt och vemodigt som mars. Men dags.

27. Min favoritplats

När jag gick yogakurs i Svalöv 2005 uppmanades vi att välja en plats i tanken, att dra sig tillbaka till för att finna lugn. Jag valde Hildas brygga i Bjärka Säby, inklämd i en vik mellan vass, skog och stenar. Som det kryllade av abborrar under.

Hilda kom från Ångermanland och började jobba som barnskötare åt min mamma och hennes syster, när deras mamma omkommit plötsligt och tragiskt i en ridolycka. Mamma var knappt ett år när det hände, hennes syster tre, och Hilda blev som en extramamma för dem. När morfar gifte om sig och barnskötarens uppgift blev överflödig, stannade Hilda kvar, som sällskapsdam åt morfars mamma i samma by, och blev en livsviktig person för väldigt många människor, och för mig när jag senare föddes.

Sommaren efter att pappa dog bodde jag två veckor hos Hilda. Jag metade, åt hembakta fullkornsbullar med honung, lekte med sakerna i hennes vita sagoskåp. Gick till handelsboden och lyssnade på hennes historier. Hon berättade om de två nyfödda som förväxlats på BB som det visades en dokumentär om för bara någon månad sedan på SVT. Så det var sant, tänkte jag då, och jag anar att allt Hilda berättade var sant.

Tiden hos henne puttade mig ut ur den klaustrofobiska skräck som gjort att jag knappt klarat av att släppa mamma ur blicken sedan pappa försvann. Hilda räddade mitt liv på många sätt.

Sommar följde på sommar och min kusinbästis började följa med. Vi satt hela dagarna på Hildas brygga och metade, drog upp abborre efter abborre. Hilda klagade alltid på att de var för små för att äta, men fileade dem ändå, och stekte dem i smör åt oss. Jag kommer inte ihåg vilken sommar som blev den sista, men som det mesta av barndomens självklarheter gör, rann besöken ut i sanden till slut.

När Nour föddes i v 30+1 fick jag veta att Hilda också fötts för tidigt, fast nästan hundra år tidigare och med betydligt sämre förutsättningar. Symboliken blev plötsligt ännu starkare i att lägga till Hilda som mellannamn. Hilda betyder den stridbara, och hon var också en av de starkaste tryggaste personer jag känt. Hon stickade helt fantastiska kläder till min seniga Rosa Panter i gummi och bakade världens godaste chokladbiskvier. Hon gifte sig aldrig, fick aldrig biologiska barn, men sa att hon hade allt hon kunde önska sig bland sin vunna familj i Bjärka Säby. En gång om året tog hon inlandsbanan hem till sina systrar i Ångermanland, till ett liv som jag inte visste någonting om.

Hilda dog i cancer mitt i min trotsigaste tonår och jag har haft väldigt svårt att förlåta mig själv för att vi stod så långt ifrån varandra då. Jag var kaxig och elak och argsint. När vi sågs sista gången var hon svag och frånvarande, jag grät och sa förlåt och hoppades att hon hörde. Ett par dagar senare dog hon, mitt i ett avsnitt av Huset Elliot, som var min favoritserie då. Min moster ringde och jag gick sönder.

Hildas brygga. Som vi var tvungna att ha flytvästar på. Den bästa platsen på jorden.