Det var mycket folk, sol men frusna tår. Nour, sambo, svärmor och Lina som sällskap och känslan av att världen går att förändra.

Har märkt att det har börjat hända saker på amningsfronten där hemma. Eller kanske snarare på anti-amningslobby-fronten. Håller ju på med en bok om flaskmatning med Johanna och blir både peppad och förbannad av det här och det här. Förs inte tankarna ohejdat till indoktrinering?

Trots att skillnaderna för hälsan mellan flaskmatning och amning i många fall är små ska alla i samhället, från myndigheter till medier, förespråka amning för svenska barn. Det är kontentan av en deklaration som Sverige skrivit under.

(Taget härifrån)

Men vi har ännu inte hittat ett förlag till vår bok. Kan det ha att göra med den undertecknade deklarationen?

Jag har även lämnats med hakan vid golvet efter att ha skummat mig igenom KAOSET som utbrutit med anledning av att Birgitta Olsson tänker arbeta trots att hon ska bli morsa till hösten. Och att Alex Schulman vars blogg jag verkligen gillar och som jag trott varit en man av jämlikt föräldraskap, gör detta underliga utspel. Grundat i dålig självkänsla möjligtvis, för jag är övertygad om att han är en fullt duglig primärförälder. Eller så driver han bara med oss som vanligt. Glädjande nog får han ett indirekt svar av sin författarkollega Camilla Läckberg här.

Sist men inte minst hittade jag denna underbara recension av min redan existerande bok. En person som verkligen fångat vad jag vill berätta. Särskilt stycket om språket gillar jag.

Inte är jag ledsen över att missa tidernas snöigaste februari i Sverige, men lite längtan känner jag ändå över att inte sitta med dygnet-runt-uppkoppling och kunna kasta mig ut i debatten.

Idag för ett år sedan föddes hon. Vår ljuvliga dotter. Då 1,6 kg och 43 cm lång, nu nästan tio kg och 75 cm. Här finns ett klipp från hennes livs första födelsedagstårta med sång. Hon var förstummad, stirrade tillbaka på alla skrålande människor som hade just henne i fokus.

I DN imorse en bild på en flicka på Haiti som mördats när hon letade efter mat till sin familj. Vi bläddrar oss fram genom morgontidningen och fäller tårar vid våra köksbord, skänker en slant och går vidare. Det vidriga går inte att greppa mer än ett par dagar. Och min dotter knaprar på en riskaka, ännu lyckligt ovetande om fattigdom, svält eller att simpel diarré dödar många barn i världen varje dag.

Jag önskar henne mod, självkänsla och empati. Jag hoppas att hon kan och vill göra något bra av de förutsättningar hon har. Jag hoppas att hon blir lycklig nog att förstå att allt är möjligt för henne. Och jag hoppas att hon alltid får känna sig så här trygg och harmonisk. Att inga jordbävningar tar hennes familj ifrån henne. (även om det var väldigt nära veckan innan hon föddes)

Det är en skön kärlek, den till Nour. Så intensiv och evig och redan börjar tiden innan hon fanns att blekna. Att en liten människa kan vara så stor. Och att man utan ansträngning älskar denna lilla, mer och mer mer hela tiden.

Just nu är Hans Rosling med i Sommarpratarna på tv. Så fort han kom i bild blev jag blödig.

När min pappa dog i Mocambique 1984, och vi kastades tillbaka till Sverige i sorg och förvirring, fanns Hans där. Han blev ordförande i minnesfonden som startades till pappas minne och jag minns hur vi brukade hälsa på i hans hus i Uppsala och spela tv-spel med hans barn.

Det är bara några år sedan som han avgick ur fondens styrelse, tror att det var samma år som han skulle sommarprata faktiskt. Jag och mamma hade stuvat in oss i hans baksäte (utan säten) efter ett möte och han berättade att det dagen efter skulle offentliggöras. Jag förstod inte när han försvann, hur mycket jag skulle sakna honom senare. Men det finns väldigt få personer som direkt för mina tankar till pappa och Hans Rosling är en av dem.

Jag har varit utmattad hela helgen och inte särskilt bloggsugen. Bland annat till följd av den speedade veckan, hatkommentarattacken och de efterföljande mailen som svar på frågan vad svensk kultur är. Gissa vad? En av avsändarna tyckte att jag borde krypa tillbaka under den sten jag krupit ut från, till mina kommunistvänner antagligen, de som han skrev om i mailet efter.

Så det är där jag legat under helgen, under en sten och skämts för mina fruktansvärda, antikapitalistiska tankar.

Men nu är jag tillbaka, renad från synd.

Förlaget vidarebefordrade en hälsning från Slottet som kommit som svar på boken som skickats till vår kung:

Hans Majestät Konungen har bett mig framföra ett varmt tack för den vänliga hälsningen som medföljde Agnes Hellströms bok Ränderna går aldrig ur.

Kungen ser med stort intresse fram emot att ta del av det fängslande innehållet.

Ett helt fantastiskt brev, måste jag säga.

(Skälet till att just Kungen fått boken, är för att han gått på skolan som historien kretsar kring.)

Hej Roberth, Hubert och Classe. Ni skrev anonyma kommentarer på min blogg idag och jag tog bort dem. Jag hoppas att ni inte kände er kränkta i er yttrandefrihet, men era ord var personangrepp som sa mer eller mindre samma sak. Om ni vill fortsätta diskussionen öga mot öga någonstans kan ni ju höra av er, så styr vi upp ett möte.

Jag håller med om att min argumentation var diffus hos Malou. Liksom alla gäster i soffan blev jag tagen på sängen av ämnesbytet från böcker till flyktingpolitik. Om jag varit smart hade jag tagit upp innehållet i min bok istället, för Ian och Bert är med i den också till viss del.

Alla gemenskaper behöver ett dem för att utmärka sitt vi. Främlingsfientlighet handlar, som ni säkert redan vet, om mer än rasism. Man är rädd för något man inte känner till. Det kan lika gärna handla om klass, om kön, om var man bor.

Jag antar att ni egentligen inte är intresserade av att diskutera med mig, poängen med era kommentarer är att skrämma mig. Till tystnad kanske till och med? Men om mina argument är så substanslösa som ni hävdar, är det väl bara att ignorera dem?

Tack och lov behöver jag inte vara rädd för er. Jag kan ta tunnelbanan hem i mitt råttfärgade supersvenska hår och ni skulle aldrig kunna gissa att jag var annat än just svensk. Jag är dessutom kvinna och oss slår ni väl helst inte? Tack och lov har jag liksom er aldrig behövt leva i ett land där mitt utseende är så provocerande att hatkampanjer byggs kring min hudfärg och min tro. Jag har aldrig behövt riva upp mitt liv för att motvilligt starta en ny tillvaro någon annanstans. Jag har sluppit försvara mig när myndigheterna i det nya landet tror att jag förgiftar mina barn för att snylta på välfärden. Jag har sluppit dela lägenhet med främlingar, förbjuden att söka jobb, i väntan på uppehållstillstånd. Jag har sluppit hatlappar i brevlådan och glåpord på gatan.

Jag misstänker att ni också har sluppit det så här långt i era liv. Ni är antagligen ursvenska.

Tack för att ni påmint mig om varför jag skrev min bok. Tack för att ni härdar mig i kampen för alla människors lika värde. Och ett tips: Om ni inte gillar Sverige som förstörts av alla pizzerior, sushiställen och en och annan moské, kan ni ju emigrera. Förslagsvis till ett land där ni inte kan språket. Prova hur det känns att börja om på en ny plats, med nya sedvänjor och normer. Men nåde er om ni söker er till andra svenskar eller nordbor. Seden tar man dit man kommer och ni kan ju inte klumpa ihop er med likasinnade, bara prata ert språk och få trappuppgången att stinka av dillen ni kokar er potatis i.

Jag frågade Ian vad svensk kultur var och fick inget svar. Ni får gärna ge mig det svaret och berätta från när något kan räknas som svenskt.

Ni får också gärna förklara för mig vad det är att vara svensk. Helst utan personangrepp.

Så Obama fick Nobels fredspris och väldigt kluvna känslor intog kroppen. Jag gillar ju honom, har höga förväntningar på vad hans presidentskap kan innebära för världen. Men någon fred har han väl ändå inte skipat?

Läs Anna Eks välskrivna och tänkvärda text och passa på att bli medlem i Svenska Freds också. För freden.