Mot nya mål

Sju månader har gått sedan mitt senaste inlägg. Under den tiden har jag inte fått någon bok utgiven och inte spelat in ett endaste avsnitt av Författarpodden. Men jag har lagt ett manus i byrålådan (eller utkastmappen) och påbörjat ett nytt, jag har jobbat som redaktör och jag har blivit vald till ordförande för Svenska Freds, världens bästa och äldsta fredsförening. Så stort, coolt, svindlande läskigt och peppigt.

Mitt mål under de kommande två åren är att vi ska gå från åtta tusen medlemmar till åtta miljoner. För vem vill inte ha fred?

Just nu har jag just återhämtat mig från fyra dygn i Almedalen med efterföljande dunderförkylning. Slår i spikar i allt möjligt på landet och läser böcker om fredsbyggande.

Jag har filosofiska samtal med min sjuåring och mindre djupa men alltmer ordrika utbyten med min två-och-ett-halvt-åring. Jag känner ofta en intensiv lycka över hur jävla bra jag har det. Men jag gråter också en hel del över hur orättvis världen är och samlar kraft inför att förändra det.

Det kommer inte att bli mycket mer bloggande här framöver. Men följ mig gärna på Svenska Freds ordförandeblogg, där jag förhoppningsvis håller ett lite högre tempo.

Och i sinom tid är jag säkert tillbaka här också.

 

Internationella fredsdagen

Imorgon är den dag på året då det passar extra bra att manifestera sitt stöd för en fredligare värld. Missa inte den chansen.

abeat4peace

Kolla in hela fredsdagens program på Svenska Freds hemsida.

fred

Här viker vi tranor inför fredsdagen 2005, Tusen tranor för en kärnvapenfri värld.

Heja freden!

Yr i bollen

Jag har alltså sagt upp mig från mitt jobb som redaktör och kör nu frilans. Hej ångest och eufori på dagligbasis, svängningar som gör mig yr i bollen.

Måndag var en riktigt dålig dag, tisdag började fan inte bra men börjar kännas lite bättre nu. Onsdag kommer säkert, likt vädret utanför, klarna upp och mot slutet av veckan kommer jag skutta nerför gatan i motljus och ba: tralalala vad bra det här är och va fri jag känner mig!

Förra veckan när jag gick omkring och kände mig låg föll en stor glasskiva från en lastbil och krossades mot gatan endast några meter bort. Tänk om jag cyklat bakom och klyvts i tu, tänkte jag, tacksam över livet. Ett uppvaknande som varade över helgen, men som abrupt tog slut igår framför veckans nya utmaningar.

En annan sak jag tänkte på häromdagen, och har tänkt varje sedan 21 januari 2009 då vårt barn föddes, är att jag det första av allt varje morgon måste höra Nours andetag så att jag vet att hon lever. Helt klart en tvångstanke som jag rätt länge levt i symbios med, det har liksom räckt att öppna dörren på glänt och lyssna in. Men häromdagen var jag så sjukt trött på morgonen och min sambo redan uppe, så jag bad honom lyssna istället, samma sak dagen därpå. Och plötsligt var det inte längre en morgonrutin i symbios utan ett crazy beteende som min kille i söndags kväll tog upp som något han tyckte att jag borde lägga av med. Typ omedelbart. För hur sunt är det att gå och tro att ens barn ska dö jämt liksom.

Visst håller jag med honom. Jag vet egentligen inte vad jag vill säga med det här inlägget, mer än att ångest är ett väldigt starkt ord för en väldigt stark känsla och visst kan jag slänga mig lite hit och dit med uttrycket ibland, men när ångesten är på riktigt, alltså fy fan vad jag inte unnar mig själv eller någon annan den och allt den för med sig.

Jag har, några gånger, legat kvar i sängen istället för att rusa in till Nour och kolla att hon lever. Intalat mig att hon med största sannolikhet inte är död och att  hon om hon ändå är det, inte går att rädda. Ingen vidare tröst, men jag vet någonstans att ju mer jag låter mitt kontrollbehov löpa amok, desto värre blir det. Tvångstankar tar över människor. Och därför blir jag så provocerad när min kille säger åt mig att lägga av med det där, när han inte har en jävla aning om hur svårt det är och hur hårt jag kämpar.

Eller som förra veckan när jag hade deadline för mitt bokmanus och lättad och lycklig skickade iväg det fem i tolv på söndagnatten. Insåg att allt jag skrivit var skit dagen innan mötet på onsdagen och gick omkring likt en osalig ande och ångrade, ångrade, ångrade att jag någonsin började skriva på nåt! Så gick jag på mötet och kom (inte helt oväntat kanske) ut med en helt annan känsla efteråt och jublade över det fascinerande att jag kanske haft fel ändå. Att mitt manus var rätt okej. Och min kille sa att det räckte. Att jag fick jag skärpa mig och acceptera att jag var bra.

Jag fattar vad han menar. Jag önskar att jag slapp vara det självkänslolösa, ångestladdade mähä jag periodvis är. Jag brotttas med mig själv och vinner ny mark varje dag. Men att bli egen är att som öppna dammluckorna helt och tvingas följa floden.

Livet alltså. Så svårt. För trots att jag börjar ana den skuttande jag i motljus någonstans där i fjärran, så gömmer hon sig sedan och lämnar uppgivenhet och sorg efter sig och får mig att tänka att allt är helt fucking meningslöst. Tills Nour kommer hem från dagis förstås och hojtar:
Mammaaaa. Vet du… i morgon, i januari, när jag har kalas, då får blåsa upp alla ballongerna och pappa han får baka alla tårtor. (Hon planerar med framförhållning.)

Då ser jag ljuset igen och Nangilima och livets briljans och krydda och glädjeämnen. Och så inser jag att min kille har helt rätt, att ångesten ska spolas ner i toaletten för alltid, där den hör hemma.

Som sagt. Lite yr i bollen.

Vemodig nystart

I måndags tackade jag nej till tlllsvidareanställning på stället där jag jobbat i ett drygt år. Återstoden av dagen hade jag känslan av att falla, det där pirret som är eggande och samtidigt obehagligt, i maggropen. Fem dagar återstod av mitt kontrakt, kollegorna fick veta igår och idag firades jag av.

En dramatisk sorti.

Men jag är min egen igen. Och jag tror att det blir grymt.

Behöver bara sova ikapp den här galna veckans sömnbrist.

Bloggstafett: Språk, makt, demokrati

Det här blogginlägget är en del av Centrum för lättläst bloggstafett på temat språk, makt och demokrati. Jag tar över stafettpinnen efter Pernilla Alm som gjorde sitt inlägg igår tisdag.

Språket har alltid varit viktigt för mig. Som liten och blyg låg tryggheten i att kunna uttrycka mig i skrift. Även om orden länge hölls långt från andras ögon och öron, så var de ändå mina och makten att uttrycka mig, min.

Nu, många år senare, har jag en dotter som inte har ärvt min rädsla för att prata med främlingar på stan. Tvärtom tar hon för sig, frågar och tacklar nästan omkull folk hon möter av genuint intresse för att få veta mer. Det är också tack vare henne, som jag åter fått chans att möta språket när det är helt nytt för någon.

Och liksom under min egen uppväxt drunknar vi i användandet av särskilt ett ord: Duktig. Nour hade knappt hunnit föras från min mage och in i kuvösen, förrän en barnmorska sa att hon var duktig som andades själv. Därefter har hon varit duktig genom att sova gott på natten, duktig när hon är tyst och stilla bland folk. Duktig för att hon pratar två språk och för att hon sätter på korken på sina pennor efter att ha ritat klart.

Det började med att jag försökte undvika ordet. Sedan insåg jag hur mycket det användes och började då förakta det. Så fort ett barn, ofta mitt barn, gjorde något, vad som helst, var hen duktig.

Hur många vuxna skulle beskriva sig själva med: Jag är duktig. På vad? Det betyder ju ingenting när det står för sig självt. Det får mig snarare att tänka på människor som gör vad andra vill att de ska göra, framför att själva bestämma. Ett ord definierat helt utifrån betraktarens ögon.

Vad duktig du var som åt upp din mat är väl egentligen: Vad hungrig du var som åt upp din mat?

Trots att vi undviker ordet hemma får Nour ändå sin beskärda del på förskolan. Härom månaden kom hon hem och kallade sig själv en duktig flicka, en duktig tjej. Häromdagen sa hon att hon var duktig som gick och la sig i sängen. Och jag blir så irriterad, på att det där jävla ordet ska få ta så mycket plats.

Jag är själv skadad av duktigheten. Jag längtar efter att få höra hur bra jag presterar. Får ångest över att inte få tillräcklig bekräftelse och vacklar ständigt i min självkänsla. Många skulle hävda att duktig inte har någonting med det att göra. Men liksom språket går att träna upp till överlägsenhet och retorik är en välkänd krigföring, bär varje ord sin egen betydelse och laddning. Och på samma sätt bör vi ta bort och lägga till det i språket vi tycker behövs, för att prata om saker på ett mer nyanserat sätt.

Min målsättning som förälder är att lägga grunden för en stark självkänsla hos mitt barn. Jag vill att hon ska få en varm och stark relation till sitt språk, att hon främst ska utgå från sig själv och inte leva genom andra. Jag vill att hon ska göra saker för att hon får energi av dem, för att de driver henne framåt i sin utveckling, för att det gör henne glad eller arg eller trött eller pigg. Inte för att någon annan ska se henne.

Jag tror att en stark självkänsla bäddar för mod och empati. Jag tror att ett språk som vi ständigt reflekterar kring, som ger alla samma förutsättningar och samma värde, även ger en bättre värld med större förståelse både för oss själva och för andra.

Min dotter är underbar. Hon är självständig, modig, envis, frågvis, matglad, morgontrött, pratsam, lyhörd, humoristisk, egensinnig, argsint. Det finns så många ord som kan beskriva henne, utan värdeladdning, och som kan göras till hennes på ett helt annat sätt.

Mer såna ord tack. Och gärna fler hen och färre man, men det får jag återkomma till i ett annat inlägg.

Det här blogginlägget ingår i Centrum för lättlästs bloggstafett om språk, makt och demokrati. Centrum för lättläst arbetar för allas rätt till litteratur, nyheter och information utifrån var och ens förutsättningar. Mer information om bloggstafetten och fler blogginlägg hittar du på Centrum för lättlästs hemsida. Jag lämnar över stafettpinnen till min fina vän Clara Fröberg som kommer att publicera sitt inlägg imorgon.

Håll tyst om du inte håller med

Jag har en släkt som äger skog som har ett bolag som jag är del av. Grundaren till allihop var farmors far, som fördelade arvet jämnt över sina barn. Idag är vi 30 delägare, ca 50 % ägs av männen, 50 % av kvinnorna. Vi har styrelser där släkten representerats i årtionden.

Av de ordinarie ledamöterna är noll procent kvinnor. Så har det alltid varit. Noll procent.

Detta beror självklart inte på att det finns någon typ av patriarkal struktur i släkten. Nej då, enligt männen i toppen har alla samma möjlighet att ta plats om de visar framfötterna.

Nu har visserligen en kvinna aldrig någonsin erbjudits en ordinarie plats i en styrelse, av den valberedning som utgörs av de sittande (männen) i styrelsen. Men det har ju ingenting med dem att göra, kvinnorna får väl hojta lite högre om de känner sig åsidosatta. Nu har kvinnorna inte hojtat så mycket, eftersom de redan sedan unga år lärt sig att låta bli. Men några av dem låter sina män prata och ibland även väljas in i en styrelse. Och på så sätt representera dem.

Jag bestämde mig för några år sedan för att förändra det där. Jag höll workshops, började höja rösten på mötena där kvinnorna på sin höjd varit justerare (justeringsmän) genom åren. Förra året lyckades vi slutligen få en ”ung” (över 40) kvinna vald till mötesordförande på en av sammankomsterna. Trots att alla tidigare ordföranden genom åren valts enhälligt, tvingades vi till votering den här gången. En (man) som inte kunde acceptera denna ”kupp”, valde att nominera den tidigare ordföranden som suttit sedan typ 1988 och faktiskt förvarnats ett drygt halvår i förväg för att inte ”bli för besviken”.

Igår hamnade jag i bråk med en släkting, som även varit relativt engagerad i vårt släktföretag och han blev så arg på mig att han sa sig aldrig mer vilja vara på samma fest som jag igen. Skälet till att han blev så arg  var för att jag, efter att ha lyssnat på en låååång hjältehistoria om en adlig man som räddat Sverige på 1800-talet, ifrågasatte sanningshalten i berättelsen. Den kändes liksom bara så där tillrättalagt som en historia skriven av och om en segrare ofta är. Min släkting frågade om jag anklagade honom för att ljuga. Jag sa nej. Han blev argare och argare och plötsligt insåg jag att han använde samma slags retorik som de som jag brottas med på släktträffarna gör. Först avfärdas jag som okunnig. När min kunskap visar sig större än de trott och mina argument vassare än de tänkt, blir de arga. De skäller ut mig för att jag sabbar stämning och släktgemenskap, för att inte låta någon annan prata. De drar till med saker som ”ska du verkligen säga så till din gamla xxx”.

Många säger att de är glada över att jag tagit ton. De ser mig som ett lok som drar släktföretaget ur 1950-talet. Några har skakat på huvudet och sagt att jag kämpade för det där för 30 år sedan, men det gick inte.

Noll procent ordinarie kvinnliga ledamöter på över 100 år. Det är så beklämmande att jag blir illamående. Ett släktföretag där halva rekryteringsbasen ignoreras fullständigt slarvar bort så mycket kompetens. Och sorgligast av allt är att det har tagit så mycket energi ur min kropp att jag är på gränsen till beredd att hålla med min kvinnliga släkting: Jag försökte, men det var så jääävla svårt att jag gav upp.

For the love of mothers

Unite for women

Imorgon, barnvagnsmarsch mot mödradödlighet. Här kan man kolla in sin närmaste ort.

Mäklarkåren strikes back

charmoffensiv

Med en charmoffensiv! (Som reaktion på mitt arga påhopp?)

Mäklargalningar och lockpriser

DN skrev om lockpriser i gårdagens ekonomidel. Det stod bland annat att ett sätt för en mäklare att bli fälld var om han eller hon vid ett flertal tillfällen sålt ett objekt till ett betydligt högre pris än det utsatta, utan rimlig förklaring.

För det är olagligt att sätta lockpriser.

Jag var på visning i söndags i en lägenhet på 41 kvadrat i Solna, med utropspris 1 195 000 kr. Den var fin, sekelskifte och mycket folk stod i en ring runt mäklaren när jag kom in. Mäklaren, vars röst var stark och stockholmsk, sa att han var övertygad om att lägenheten skulle gå för mellan 1 700 000 och 2 000 000 kr. Han bar mörk kostym, tredagarrstubb, han hade placerat intresselistor på köksbordet som alla trängdes kring.

När jag och mäklaren möttes i sovrummet några minuter senare, frågade jag hur det kom sig att han satt ett så extremt lågt utgångspris. Mäklaren svarade att alla gjorde så, därför gjorde han också så.

Jag frågade varför inte stans samlade mäklare kunde ha ett mötet där de bestämde att från och med nu skiter vi i lockpris, eftersom det är så sjukt jobbigt som spekulant att vara tvungen att buda upp saker minst en halv mille och att många säljare fått så höga förväntningar att de inte är beredda att sälja trots budgivning. Mäklaren svarade att det var en fin tanke men att man som mäklare inte brydde sig om allas bästa. Det är var man för sig själv. Det handlar om att tjäna pengar, priserna skulle bli lägre med acceptpris och jag skulle tjäna mindre. Man kan ju inte jobba gratis, log mäklaren.

Då la min mamma sig i, det är hon som letar lägenhet, och hon har varit med i ett par budgivningar där säljaren förväntat sig för mycket och inte accepterat hennes lagda bud. Hon frågade mäklaren om det inte var så att mäklarnas utlovade höga försäljningspriser resulterar i en massa missnöjda säljare, som tror sig kunna få mer än de faktiskt kan få för sina lägenheter, och jo, skrattade mäklaren, det är ju visserligen ett problem. Men du behöver inte oroa dig för mig sa han till mamma. Den här lägenheten kommer att gå för minst 1,7, jag har redan fått ett förhandsbud på det.

Vi gick därifrån, strök våra namn från intresselistan vi skrivit upp oss på tidigare. Mäklarens uppgift är att vara en neutral part mellan köpare och säljare. Istället tisslar och tasslat den med säljaren (jag vet, jag har varit på båda sidor om staketet) och säger att vi lägger ett lägre pris för att dra hit folk och så landar den antagligen en miljon ovanför det. Blinkat konspiratoriskt i den hemliga förbund som slutits. Det är för jävligt.

Men det jag egentligen ville komma till var det som stod i DN- artikeln om vad som krävs för att fälla en mäklare. Att han eller hon utan förklarlig anledning sålt objekt till överpris. För han som jag träffade hade ju en förklaring. Han stod mitt i rummet, inför ca 40 vittnen, och sa med hög röst att jag har satt ett lockpris för att få hit er alla, men nu när ni är här berättar jag hur det egentligen ligger till.

Och jag blir så sjukt sugen på att anmäla honom. Bara för sakens skull.

Mäklarhuset var det förresten. För er som är sugna på att, kanske inte köpa, men sälja.

22. Två saker som stör mig

Min skola. Den är bra på många sätt, dålig på andra. Lärarna inom mitt program har starka viljor och åsikter i fråga om hur en uppsats ska se ut. Början av terminen innehöll otaliga seminiarier där var och en berättade om hur de tycker att man ska skriva, presenterade sin metod och betonade att den var bäst (ingen protest).

Man bör blanda in sig själv, det tycker jag är trevligt, sa en.
Man bör vara formell och anonym, åtminstone i min smak, sa nästa.
Man får skriva poetiskt, sa en.
Man ska hålla sig akademisk, sa nästa.

Jag är helt till freds med att lärarna har en personlig smak och jag respekterar deras rätt att uttrycka den. Men att de börjar tjafsa på ventileringarna, med varandra, om vad som exempelvis är deras personliga uppfattning om vad som är teori eller tidigare forskning, är så oproffsigt. Vi studenter har en manual att följa om hur en uppsats skrivs, hur svårt kan det vara för dem att skapa en för sig själva? Vi har dessutom lagt en halv termin på att göra som handledaren säger (för att bli godkända) och vill helst slippa höra att allt avgörs av examinatorns personliga åsikter.

Snart är jag klar. Södertörn var en liten högskola med tusen barnsjukdomar när jag började 2003, nu en betydligt större högskola med vad som omvandlats lika många kroniska sjukdomar.

Och nu ringde mamma, som letar lägenhet, och har lett sin budgivning ett tag. Priset har gått upp 300 000 från utropspris och säljaren är ändå inte nöjd. När budgivningen avstannade för en stund sedan accepterade han inte resultatet av de fyra budgivarnas tre dagar bittra strid.

Ett så jävla irriterande sätt att slösa bort människors tid på.

Ah. Som att släppa en fis. Känner mig mycket lättare.