Vi körde ett lass skräp till Östberga, i vår lånade röda kombi. I containern märkt med Trä låg en fantastisk byrå, mahognybrun. Jag insåg att den var precis vad jag behövde för att göra min kontorsplats till den finaste av alla. Jag bestämde mig för att rädda den.
Får man ta den bara sådär? frågade min följeslagare.
Det är klart. Jag räddar den ju, de kommer ju bara bränna den.

En annan skräpslängare kom fram. Oj vad fin den var konstaterade hon.
Jag ska rädda den sa jag.
Man får inte ta saker från behållarna kontrade hon och pekade på skylten som sa att Här slänger du ditt skräp, våga inte sno med dig nån annans din jävel.

Jag stod kvar med armarna runt byrån. En kvinna i gul väst kom fram, hon jobbade där uppenbarligen.
Har du slängångest? undrade hon vänligt.
Ja, så var det ju, jag hade slängt min fina byrå och ångrat mig! Ja den här kan jag ju inte slänga! log jag tillbaka.

Jag släpade ut byrån, ställde den så diskret jag kunde vid bilen, medan vi lassade ur resten. Kusten verkade klar och jag tog ut en av byråns lådor, ställde in i bakluckan. Då stod en annan person i gul väst plötsligt där.
Tog du inte just den där från Trä? Ingen fråga, ett konstaterande.
Harkel harkel, Jo, men jag tänkte rädda den, den är för vacker för att dö.

Det var förbjudet att stjäla skräp. Mannen i västen upplyste mig om att han nu kunde anmäla mig för stöld. Han undrade hur det skulle se ut om alla som kom dit tog med sig saker därifrån, fullständig laglöshet skulle det leda till. Faktiskt hände det att personalen också såg saker som de gillade, men inte heller de kunde ta saker hur som helst. För hur skulle det se ut!?

Jag menade att det väl vore bra om folk bytte saker med varandra, det blev ju en mer miljövänlig typ av återvinning. De kunde ju ta betalt om de ville.

Mannen i gula västen var benhård. Millimeter från att anmäla mig var han, sa han. Jag bad om ursäkt, sa att jag tyckte att det var synd på en så vacker byrå. Jag kånkade tillbaka den till containern, lät den glida ur mina händer ner mot kremering.

Knappt hade jag hunnit ta ett steg bakåt när en gigantisk grävskopa dök ner och krossade min vackra mahognybyrå. Mosad i tusen flisor, till oigenkännlighet.
De tog din byrå sa följeslagaren som inte sett grävskopan.
Nej, de tog den inte. De mördade den. Jag pekade ner i splittret. Där syntes en bit sorgset trä med ett vackert nyckelhål i.

Det kommer ta mig en tids sorgearbete att kunna återvända till Östberga igen. Återvinning my ass. Mördare är vad de är.

Idag är det 65 år sedan atombomben släpptes över Hiroshima, alltid lika viktigt att uppmärksamma med tanke på att kärnvapen ständigt är nära att användas i krig av diverse aggressiva krafter världen över.

Här var Stockholms Freds på Nagasakidagen den 8 augusti, på sextioårsdagen, för fem år sedan. Tusen tranor för en kärnvapenfri värld.

Söndag: Fredrik Reinfeldt talar i Almedalen. Han får hela sidan DN Debatt till att uttrycka sina åsikter. Moderaterna övertar rollen som samhällsbärande parti är rubriken.

Måndag: Lars Ohly talar i Almedalen. DN ger hela sidan DN Debatt till Folkpartiets Fredrik Malm som går till angrepp mot Vänstern: Vänsterpartiet slussar skattemedel till diktaturer är rubriken.

Hur många journalister kommer hinna kolla upp Fredrik Malms granskning innan dagen är slut?

Är detta en slump eller en strategi från DN?

Dags att se över formuleringarna? Om inte annat så av stavningsmässiga skäl?

Artikeln om PCOS i dagens DN var intressant läsning. Jag har nämligen PCO, födde för tidigt med kejsarsnitt, men har aldrig någonsin hört talas om att det skulle finnas någon koppling de tre sakerna emellan. (Nu blev jag visserligen utslängd från BB och väntar fortfarande på kallelsen för det där återbesöket som skulle utreda varför Nour kom för tidigt, men jag misstänker att PCO inte hade nämnts som skäl oavsett.)

I Almedalen för två år sedan hamnade jag i ett samtal med två kvinnor från Patientföreningen för PCO och PCOS och vi eldade upp oss över att ingen verkar kunna någonting om sjukdomen, trots att tio procent av alla kvinnor är drabbade. Tio procent. Det är mycket och nästan lika många som de 10-15 procent ofrivilligt barnlösa i Sverige.

Jag var tjugo när det uppdagades att alla ägg som borde ha lossnat från mina äggstockar, istället klumpat ihop sig i något som liknade vindruvsklasar. Då hade jag ätit en p-pillersort som förvärrat läget i mer än fem år. På ungdomsmottagningen hade de bett mig välja den sort jag tyckte såg bra ut, antagligen saknades kunskap där också. Jag hade tur, jag fick en remiss till kvinnokliniken och en förklaring till varför aldrig min mens kom tillbaka.

PCO och PCOS måste ha funnits i århundraden, om inte mer. Ändå födde jag barn, för tidigt och med kejsarsnittsnitt, utan att någon visste att det fanns en koppling.

Nej, man ska fan inte gå och dra på sig kvinnosjukdomar. Bättre att ha potensproblem, prostatacancer eller kärlkramp. Då finns hjälp att få och forskningsanslag att söka.

Actionaid uppmanar oss att höja rösten för en rättvisare värld. Just nu uppmärksammas det faktum att H&M 2008 endast betalat 585 kronor i bolagsskatt i Bangladesh, trots att det är ett av deras största importländer. Trots H&M:s omsättning på 21 miljarder.

För jävligt kan man tycka. Västländernas storbolag investerar i mindre väl förspända länder, med motiveringen att de bygger upp ekonomier och skapar jobb. Bangladesh får hela 585 kronor i skatt av H&M. Vilket uppsving för dem, fantastiskt!

H&M menar att de inte gör något fel. Deras agerande är helt lagligt. Och kanske är det värst av allt.

För ett par år sedan sålde jag alla mina H&M-aktier (ärvda) efter att det avslöjats att de använde sig av barnarbetare. Senast härom veckan begärde jag en fullständig oetisk tömning av min återstående portfölj, hos förvaltaren.

De blev bekymrade. Vi kan inte lova dig någon vidare vinst om vi fullföljer din begäran sa de. Det blir dessutom en riskportfölj det här, inget vi rekommenderar.

Allra mest vinst skulle jag göra om jag lät dem placera pengarna, visserligen inom vapen- och tobaksindustri, men VINSTEN! Skulle bli ENORM.
Nej tack sa jag.

Några dagar senare ringde de och sa att de nu letat runt men knappt hittat en endaste etisk fond värd att satsa pengar på.
Ta de som finns sa jag. Nu så uppeldad och provocerad över den fullständiga blinda fläck som finns inom aktievärlden. De skiter i etiken, vinst är det enda som räknas. Och vet man inte det som delägare, blir man snabbt varse att det är dags att ändra tankebanor.

Idag skulle Actionaid ha haft en annons om sin kampanj i Dagens industri, men fick strax innan tryck veta att annonsen dragits in. Antagligen för att Dagens industris läsare inte ska behöva påminnas om sina stinkande aktieportföljer. Man vill inte påminnas om blodet på sina händer, över morgontidningen vid frukostbordet. Där vill man njuta av den nya dag som gryr, det vackra vädret utanför. Den svenska sommaren, som är så vacker, så unik i vårt land.

Dagens eko 10.00: H&M gjorde under andra kvartalet i år, en rekordvinst på sju miljarder kronor.

Det var mycket folk, sol men frusna tår. Nour, sambo, svärmor och Lina som sällskap och känslan av att världen går att förändra.

Har märkt att det har börjat hända saker på amningsfronten där hemma. Eller kanske snarare på anti-amningslobby-fronten. Håller ju på med en bok om flaskmatning med Johanna och blir både peppad och förbannad av det här och det här. Förs inte tankarna ohejdat till indoktrinering?

Trots att skillnaderna för hälsan mellan flaskmatning och amning i många fall är små ska alla i samhället, från myndigheter till medier, förespråka amning för svenska barn. Det är kontentan av en deklaration som Sverige skrivit under.

(Taget härifrån)

Men vi har ännu inte hittat ett förlag till vår bok. Kan det ha att göra med den undertecknade deklarationen?

Jag har även lämnats med hakan vid golvet efter att ha skummat mig igenom KAOSET som utbrutit med anledning av att Birgitta Olsson tänker arbeta trots att hon ska bli morsa till hösten. Och att Alex Schulman vars blogg jag verkligen gillar och som jag trott varit en man av jämlikt föräldraskap, gör detta underliga utspel. Grundat i dålig självkänsla möjligtvis, för jag är övertygad om att han är en fullt duglig primärförälder. Eller så driver han bara med oss som vanligt. Glädjande nog får han ett indirekt svar av sin författarkollega Camilla Läckberg här.

Sist men inte minst hittade jag denna underbara recension av min redan existerande bok. En person som verkligen fångat vad jag vill berätta. Särskilt stycket om språket gillar jag.

Inte är jag ledsen över att missa tidernas snöigaste februari i Sverige, men lite längtan känner jag ändå över att inte sitta med dygnet-runt-uppkoppling och kunna kasta mig ut i debatten.

Idag för ett år sedan föddes hon. Vår ljuvliga dotter. Då 1,6 kg och 43 cm lång, nu nästan tio kg och 75 cm. Här finns ett klipp från hennes livs första födelsedagstårta med sång. Hon var förstummad, stirrade tillbaka på alla skrålande människor som hade just henne i fokus.

I DN imorse en bild på en flicka på Haiti som mördats när hon letade efter mat till sin familj. Vi bläddrar oss fram genom morgontidningen och fäller tårar vid våra köksbord, skänker en slant och går vidare. Det vidriga går inte att greppa mer än ett par dagar. Och min dotter knaprar på en riskaka, ännu lyckligt ovetande om fattigdom, svält eller att simpel diarré dödar många barn i världen varje dag.

Jag önskar henne mod, självkänsla och empati. Jag hoppas att hon kan och vill göra något bra av de förutsättningar hon har. Jag hoppas att hon blir lycklig nog att förstå att allt är möjligt för henne. Och jag hoppas att hon alltid får känna sig så här trygg och harmonisk. Att inga jordbävningar tar hennes familj ifrån henne. (även om det var väldigt nära veckan innan hon föddes)

Det är en skön kärlek, den till Nour. Så intensiv och evig och redan börjar tiden innan hon fanns att blekna. Att en liten människa kan vara så stor. Och att man utan ansträngning älskar denna lilla, mer och mer mer hela tiden.

Just nu är Hans Rosling med i Sommarpratarna på tv. Så fort han kom i bild blev jag blödig.

När min pappa dog i Mocambique 1984, och vi kastades tillbaka till Sverige i sorg och förvirring, fanns Hans där. Han blev ordförande i minnesfonden som startades till pappas minne och jag minns hur vi brukade hälsa på i hans hus i Uppsala och spela tv-spel med hans barn.

Det är bara några år sedan som han avgick ur fondens styrelse, tror att det var samma år som han skulle sommarprata faktiskt. Jag och mamma hade stuvat in oss i hans baksäte (utan säten) efter ett möte och han berättade att det dagen efter skulle offentliggöras. Jag förstod inte när han försvann, hur mycket jag skulle sakna honom senare. Men det finns väldigt få personer som direkt för mina tankar till pappa och Hans Rosling är en av dem.

Jag har varit utmattad hela helgen och inte särskilt bloggsugen. Bland annat till följd av den speedade veckan, hatkommentarattacken och de efterföljande mailen som svar på frågan vad svensk kultur är. Gissa vad? En av avsändarna tyckte att jag borde krypa tillbaka under den sten jag krupit ut från, till mina kommunistvänner antagligen, de som han skrev om i mailet efter.

Så det är där jag legat under helgen, under en sten och skämts för mina fruktansvärda, antikapitalistiska tankar.

Men nu är jag tillbaka, renad från synd.

Förlaget vidarebefordrade en hälsning från Slottet som kommit som svar på boken som skickats till vår kung:

Hans Majestät Konungen har bett mig framföra ett varmt tack för den vänliga hälsningen som medföljde Agnes Hellströms bok Ränderna går aldrig ur.

Kungen ser med stort intresse fram emot att ta del av det fängslande innehållet.

Ett helt fantastiskt brev, måste jag säga.

(Skälet till att just Kungen fått boken, är för att han gått på skolan som historien kretsar kring.)