Imorgon, barnvagnsmarsch mot mödradödlighet. Här kan man kolla in sin närmaste ort.

Med en charmoffensiv! (Som reaktion på mitt arga påhopp?)

DN skrev om lockpriser i gårdagens ekonomidel. Det stod bland annat att ett sätt för en mäklare att bli fälld var om han eller hon vid ett flertal tillfällen sålt ett objekt till ett betydligt högre pris än det utsatta, utan rimlig förklaring.

För det är olagligt att sätta lockpriser.

Jag var på visning i söndags i en lägenhet på 41 kvadrat i Solna, med utropspris 1 195 000 kr. Den var fin, sekelskifte och mycket folk stod i en ring runt mäklaren när jag kom in. Mäklaren, vars röst var stark och stockholmsk, sa att han var övertygad om att lägenheten skulle gå för mellan 1 700 000 och 2 000 000 kr. Han bar mörk kostym, tredagarrstubb, han hade placerat intresselistor på köksbordet som alla trängdes kring.

När jag och mäklaren möttes i sovrummet några minuter senare, frågade jag hur det kom sig att han satt ett så extremt lågt utgångspris. Mäklaren svarade att alla gjorde så, därför gjorde han också så.

Jag frågade varför inte stans samlade mäklare kunde ha ett mötet där de bestämde att från och med nu skiter vi i lockpris, eftersom det är så sjukt jobbigt som spekulant att vara tvungen att buda upp saker minst en halv mille och att många säljare fått så höga förväntningar att de inte är beredda att sälja trots budgivning. Mäklaren svarade att det var en fin tanke men att man som mäklare inte brydde sig om allas bästa. Det är var man för sig själv. Det handlar om att tjäna pengar, priserna skulle bli lägre med acceptpris och jag skulle tjäna mindre. Man kan ju inte jobba gratis, log mäklaren.

Då la min mamma sig i, det är hon som letar lägenhet, och hon har varit med i ett par budgivningar där säljaren förväntat sig för mycket och inte accepterat hennes lagda bud. Hon frågade mäklaren om det inte var så att mäklarnas utlovade höga försäljningspriser resulterar i en massa missnöjda säljare, som tror sig kunna få mer än de faktiskt kan få för sina lägenheter, och jo, skrattade mäklaren, det är ju visserligen ett problem. Men du behöver inte oroa dig för mig sa han till mamma. Den här lägenheten kommer att gå för minst 1,7, jag har redan fått ett förhandsbud på det.

Vi gick därifrån, strök våra namn från intresselistan vi skrivit upp oss på tidigare. Mäklarens uppgift är att vara en neutral part mellan köpare och säljare. Istället tisslar och tasslat den med säljaren (jag vet, jag har varit på båda sidor om staketet) och säger att vi lägger ett lägre pris för att dra hit folk och så landar den antagligen en miljon ovanför det. Blinkat konspiratoriskt i den hemliga förbund som slutits. Det är för jävligt.

Men det jag egentligen ville komma till var det som stod i DN- artikeln om vad som krävs för att fälla en mäklare. Att han eller hon utan förklarlig anledning sålt objekt till överpris. För han som jag träffade hade ju en förklaring. Han stod mitt i rummet, inför ca 40 vittnen, och sa med hög röst att jag har satt ett lockpris för att få hit er alla, men nu när ni är här berättar jag hur det egentligen ligger till.

Och jag blir så sjukt sugen på att anmäla honom. Bara för sakens skull.

Mäklarhuset var det förresten. För er som är sugna på att, kanske inte köpa, men sälja.

Min skola. Den är bra på många sätt, dålig på andra. Lärarna inom mitt program har starka viljor och åsikter i fråga om hur en uppsats ska se ut. Början av terminen innehöll otaliga seminiarier där var och en berättade om hur de tycker att man ska skriva, presenterade sin metod och betonade att den var bäst (ingen protest).

Man bör blanda in sig själv, det tycker jag är trevligt, sa en.
Man bör vara formell och anonym, åtminstone i min smak, sa nästa.
Man får skriva poetiskt, sa en.
Man ska hålla sig akademisk, sa nästa.

Jag är helt till freds med att lärarna har en personlig smak och jag respekterar deras rätt att uttrycka den. Men att de börjar tjafsa på ventileringarna, med varandra, om vad som exempelvis är deras personliga uppfattning om vad som är teori eller tidigare forskning, är så oproffsigt. Vi studenter har en manual att följa om hur en uppsats skrivs, hur svårt kan det vara för dem att skapa en för sig själva? Vi har dessutom lagt en halv termin på att göra som handledaren säger (för att bli godkända) och vill helst slippa höra att allt avgörs av examinatorns personliga åsikter.

Snart är jag klar. Södertörn var en liten högskola med tusen barnsjukdomar när jag började 2003, nu en betydligt större högskola med vad som omvandlats lika många kroniska sjukdomar.

Och nu ringde mamma, som letar lägenhet, och har lett sin budgivning ett tag. Priset har gått upp 300 000 från utropspris och säljaren är ändå inte nöjd. När budgivningen avstannade för en stund sedan accepterade han inte resultatet av de fyra budgivarnas tre dagar bittra strid.

Ett så jävla irriterande sätt att slösa bort människors tid på.

Ah. Som att släppa en fis. Känner mig mycket lättare.

Jag blev kallad för energitjuv idag i slutet av en lång telefondiskussion. Jag blev först paff, eftersom jag och personen i andra änden haft många diskussioner i våra dar, och att jag denna gång kände mig ovanligt väl till mods. Fram tills han sa att jag stal hans energi förstås, då blev jag beklämd.

Jag har inte kunnat släppa det, det gjorde mig väldigt ledsen, och jag hade dessutom känt att det var en viktigt samtal innehållande saker jag brinner för och som engagerar mig. Och med tanke på att våra diskussioner alltid varit eldiga kändes det skönt att vi var på samma nivå den här gången. För många gånger har jag varit så mentalt mörbultad efteråt, så klappad på huvudet.

Jag tänker på experimentet med det långa och det korta strecket på svarta tavlan. Där alla personer utom en blivit tillsagda att peka ut det kortaste strecket som det längsta. Och att även personen som inte är införstådd i manipulationen och som vill säga att det längsta strecket är längst, viker sig och väljer samma som de andra. För att han eller hon blir så pressad av att avvika att det blir outhärdligt att stå upp för sin ”felaktiga” åsikt.

När jag känner mig som personen som vill välja rätt streck men inte vågar, och han vars energi jag stulit också stulit all min energi, vill jag lägga mig platt och skita i alla övertygelser.

Men igår träffade jag en kär vän som sa att hon ibland rotade fram mitt inlägg om våra barns fria val och fick kraft av det, och det får mig att inse att om jag slutar vilja förändra världen, så kommer jag att förlora mig själv.

Men att kallas energitjuv, fan vad ont det gör.

Vi körde ett lass skräp till Östberga, i vår lånade röda kombi. I containern märkt med Trä låg en fantastisk byrå, mahognybrun. Jag insåg att den var precis vad jag behövde för att göra min kontorsplats till den finaste av alla. Jag bestämde mig för att rädda den.
Får man ta den bara sådär? frågade min följeslagare.
Det är klart. Jag räddar den ju, de kommer ju bara bränna den.

En annan skräpslängare kom fram. Oj vad fin den var konstaterade hon.
Jag ska rädda den sa jag.
Man får inte ta saker från behållarna kontrade hon och pekade på skylten som sa att Här slänger du ditt skräp, våga inte sno med dig nån annans din jävel.

Jag stod kvar med armarna runt byrån. En kvinna i gul väst kom fram, hon jobbade där uppenbarligen.
Har du slängångest? undrade hon vänligt.
Ja, så var det ju, jag hade slängt min fina byrå och ångrat mig! Ja den här kan jag ju inte slänga! log jag tillbaka.

Jag släpade ut byrån, ställde den så diskret jag kunde vid bilen, medan vi lassade ur resten. Kusten verkade klar och jag tog ut en av byråns lådor, ställde in i bakluckan. Då stod en annan person i gul väst plötsligt där.
Tog du inte just den där från Trä? Ingen fråga, ett konstaterande.
Harkel harkel, Jo, men jag tänkte rädda den, den är för vacker för att dö.

Det var förbjudet att stjäla skräp. Mannen i västen upplyste mig om att han nu kunde anmäla mig för stöld. Han undrade hur det skulle se ut om alla som kom dit tog med sig saker därifrån, fullständig laglöshet skulle det leda till. Faktiskt hände det att personalen också såg saker som de gillade, men inte heller de kunde ta saker hur som helst. För hur skulle det se ut!?

Jag menade att det väl vore bra om folk bytte saker med varandra, det blev ju en mer miljövänlig typ av återvinning. De kunde ju ta betalt om de ville.

Mannen i gula västen var benhård. Millimeter från att anmäla mig var han, sa han. Jag bad om ursäkt, sa att jag tyckte att det var synd på en så vacker byrå. Jag kånkade tillbaka den till containern, lät den glida ur mina händer ner mot kremering.

Knappt hade jag hunnit ta ett steg bakåt när en gigantisk grävskopa dök ner och krossade min vackra mahognybyrå. Mosad i tusen flisor, till oigenkännlighet.
De tog din byrå sa följeslagaren som inte sett grävskopan.
Nej, de tog den inte. De mördade den. Jag pekade ner i splittret. Där syntes en bit sorgset trä med ett vackert nyckelhål i.

Det kommer ta mig en tids sorgearbete att kunna återvända till Östberga igen. Återvinning my ass. Mördare är vad de är.

Idag är det 65 år sedan atombomben släpptes över Hiroshima, alltid lika viktigt att uppmärksamma med tanke på att kärnvapen ständigt är nära att användas i krig av diverse aggressiva krafter världen över.

Här var Stockholms Freds på Nagasakidagen den 8 augusti, på sextioårsdagen, för fem år sedan. Tusen tranor för en kärnvapenfri värld.

Söndag: Fredrik Reinfeldt talar i Almedalen. Han får hela sidan DN Debatt till att uttrycka sina åsikter. Moderaterna övertar rollen som samhällsbärande parti är rubriken.

Måndag: Lars Ohly talar i Almedalen. DN ger hela sidan DN Debatt till Folkpartiets Fredrik Malm som går till angrepp mot Vänstern: Vänsterpartiet slussar skattemedel till diktaturer är rubriken.

Hur många journalister kommer hinna kolla upp Fredrik Malms granskning innan dagen är slut?

Är detta en slump eller en strategi från DN?

Dags att se över formuleringarna? Om inte annat så av stavningsmässiga skäl?

Artikeln om PCOS i dagens DN var intressant läsning. Jag har nämligen PCO, födde för tidigt med kejsarsnitt, men har aldrig någonsin hört talas om att det skulle finnas någon koppling de tre sakerna emellan. (Nu blev jag visserligen utslängd från BB och väntar fortfarande på kallelsen för det där återbesöket som skulle utreda varför Nour kom för tidigt, men jag misstänker att PCO inte hade nämnts som skäl oavsett.)

I Almedalen för två år sedan hamnade jag i ett samtal med två kvinnor från Patientföreningen för PCO och PCOS och vi eldade upp oss över att ingen verkar kunna någonting om sjukdomen, trots att tio procent av alla kvinnor är drabbade. Tio procent. Det är mycket och nästan lika många som de 10-15 procent ofrivilligt barnlösa i Sverige.

Jag var tjugo när det uppdagades att alla ägg som borde ha lossnat från mina äggstockar, istället klumpat ihop sig i något som liknade vindruvsklasar. Då hade jag ätit en p-pillersort som förvärrat läget i mer än fem år. På ungdomsmottagningen hade de bett mig välja den sort jag tyckte såg bra ut, antagligen saknades kunskap där också. Jag hade tur, jag fick en remiss till kvinnokliniken och en förklaring till varför aldrig min mens kom tillbaka.

PCO och PCOS måste ha funnits i århundraden, om inte mer. Ändå födde jag barn, för tidigt och med kejsarsnittsnitt, utan att någon visste att det fanns en koppling.

Nej, man ska fan inte gå och dra på sig kvinnosjukdomar. Bättre att ha potensproblem, prostatacancer eller kärlkramp. Då finns hjälp att få och forskningsanslag att söka.

Actionaid uppmanar oss att höja rösten för en rättvisare värld. Just nu uppmärksammas det faktum att H&M 2008 endast betalat 585 kronor i bolagsskatt i Bangladesh, trots att det är ett av deras största importländer. Trots H&M:s omsättning på 21 miljarder.

För jävligt kan man tycka. Västländernas storbolag investerar i mindre väl förspända länder, med motiveringen att de bygger upp ekonomier och skapar jobb. Bangladesh får hela 585 kronor i skatt av H&M. Vilket uppsving för dem, fantastiskt!

H&M menar att de inte gör något fel. Deras agerande är helt lagligt. Och kanske är det värst av allt.

För ett par år sedan sålde jag alla mina H&M-aktier (ärvda) efter att det avslöjats att de använde sig av barnarbetare. Senast härom veckan begärde jag en fullständig oetisk tömning av min återstående portfölj, hos förvaltaren.

De blev bekymrade. Vi kan inte lova dig någon vidare vinst om vi fullföljer din begäran sa de. Det blir dessutom en riskportfölj det här, inget vi rekommenderar.

Allra mest vinst skulle jag göra om jag lät dem placera pengarna, visserligen inom vapen- och tobaksindustri, men VINSTEN! Skulle bli ENORM.
Nej tack sa jag.

Några dagar senare ringde de och sa att de nu letat runt men knappt hittat en endaste etisk fond värd att satsa pengar på.
Ta de som finns sa jag. Nu så uppeldad och provocerad över den fullständiga blinda fläck som finns inom aktievärlden. De skiter i etiken, vinst är det enda som räknas. Och vet man inte det som delägare, blir man snabbt varse att det är dags att ändra tankebanor.

Idag skulle Actionaid ha haft en annons om sin kampanj i Dagens industri, men fick strax innan tryck veta att annonsen dragits in. Antagligen för att Dagens industris läsare inte ska behöva påminnas om sina stinkande aktieportföljer. Man vill inte påminnas om blodet på sina händer, över morgontidningen vid frukostbordet. Där vill man njuta av den nya dag som gryr, det vackra vädret utanför. Den svenska sommaren, som är så vacker, så unik i vårt land.

Dagens eko 10.00: H&M gjorde under andra kvartalet i år, en rekordvinst på sju miljarder kronor.