Det här blogginlägget är en del av Centrum för lättläst bloggstafett på temat språk, makt och demokrati. Jag tar över stafettpinnen efter Pernilla Alm som gjorde sitt inlägg igår tisdag.

Språket har alltid varit viktigt för mig. Som liten och blyg låg tryggheten i att kunna uttrycka mig i skrift. Även om orden länge hölls långt från andras ögon och öron, så var de ändå mina och makten att uttrycka mig, min.

Nu, många år senare, har jag en dotter som inte har ärvt min rädsla för att prata med främlingar på stan. Tvärtom tar hon för sig, frågar och tacklar nästan omkull folk hon möter av genuint intresse för att få veta mer. Det är också tack vare henne, som jag åter fått chans att möta språket när det är helt nytt för någon.

Och liksom under min egen uppväxt drunknar vi i användandet av särskilt ett ord: Duktig. Nour hade knappt hunnit föras från min mage och in i kuvösen, förrän en barnmorska sa att hon var duktig som andades själv. Därefter har hon varit duktig genom att sova gott på natten, duktig när hon är tyst och stilla bland folk. Duktig för att hon pratar två språk och för att hon sätter på korken på sina pennor efter att ha ritat klart.

Det började med att jag försökte undvika ordet. Sedan insåg jag hur mycket det användes och började då förakta det. Så fort ett barn, ofta mitt barn, gjorde något, vad som helst, var hen duktig.

Hur många vuxna skulle beskriva sig själva med: Jag är duktig. På vad? Det betyder ju ingenting när det står för sig självt. Det får mig snarare att tänka på människor som gör vad andra vill att de ska göra, framför att själva bestämma. Ett ord definierat helt utifrån betraktarens ögon.

Vad duktig du var som åt upp din mat är väl egentligen: Vad hungrig du var som åt upp din mat?

Trots att vi undviker ordet hemma får Nour ändå sin beskärda del på förskolan. Härom månaden kom hon hem och kallade sig själv en duktig flicka, en duktig tjej. Häromdagen sa hon att hon var duktig som gick och la sig i sängen. Och jag blir så irriterad, på att det där jävla ordet ska få ta så mycket plats.

Jag är själv skadad av duktigheten. Jag längtar efter att få höra hur bra jag presterar. Får ångest över att inte få tillräcklig bekräftelse och vacklar ständigt i min självkänsla. Många skulle hävda att duktig inte har någonting med det att göra. Men liksom språket går att träna upp till överlägsenhet och retorik är en välkänd krigföring, bär varje ord sin egen betydelse och laddning. Och på samma sätt bör vi ta bort och lägga till det i språket vi tycker behövs, för att prata om saker på ett mer nyanserat sätt.

Min målsättning som förälder är att lägga grunden för en stark självkänsla hos mitt barn. Jag vill att hon ska få en varm och stark relation till sitt språk, att hon främst ska utgå från sig själv och inte leva genom andra. Jag vill att hon ska göra saker för att hon får energi av dem, för att de driver henne framåt i sin utveckling, för att det gör henne glad eller arg eller trött eller pigg. Inte för att någon annan ska se henne.

Jag tror att en stark självkänsla bäddar för mod och empati. Jag tror att ett språk som vi ständigt reflekterar kring, som ger alla samma förutsättningar och samma värde, även ger en bättre värld med större förståelse både för oss själva och för andra.

Min dotter är underbar. Hon är självständig, modig, envis, frågvis, matglad, morgontrött, pratsam, lyhörd, humoristisk, egensinnig, argsint. Det finns så många ord som kan beskriva henne, utan värdeladdning, och som kan göras till hennes på ett helt annat sätt.

Mer såna ord tack. Och gärna fler hen och färre man, men det får jag återkomma till i ett annat inlägg.

Det här blogginlägget ingår i Centrum för lättlästs bloggstafett om språk, makt och demokrati. Centrum för lättläst arbetar för allas rätt till litteratur, nyheter och information utifrån var och ens förutsättningar. Mer information om bloggstafetten och fler blogginlägg hittar du på Centrum för lättlästs hemsida. Jag lämnar över stafettpinnen till min fina vän Clara Fröberg som kommer att publicera sitt inlägg imorgon.

Jag har en släkt som äger skog som har ett bolag som jag är del av. Grundaren till allihop var farmors far, som fördelade arvet jämnt över sina barn. Idag är vi 30 delägare, ca 50 % ägs av männen, 50 % av kvinnorna. Vi har styrelser där släkten representerats i årtionden.

Av de ordinarie ledamöterna är noll procent kvinnor. Så har det alltid varit. Noll procent.

Detta beror självklart inte på att det finns någon typ av patriarkal struktur i släkten. Nej då, enligt männen i toppen har alla samma möjlighet att ta plats om de visar framfötterna.

Nu har visserligen en kvinna aldrig någonsin erbjudits en ordinarie plats i en styrelse, av den valberedning som utgörs av de sittande (männen) i styrelsen. Men det har ju ingenting med dem att göra, kvinnorna får väl hojta lite högre om de känner sig åsidosatta. Nu har kvinnorna inte hojtat så mycket, eftersom de redan sedan unga år lärt sig att låta bli. Men några av dem låter sina män prata och ibland även väljas in i en styrelse. Och på så sätt representera dem.

Jag bestämde mig för några år sedan för att förändra det där. Jag höll workshops, började höja rösten på mötena där kvinnorna på sin höjd varit justerare (justeringsmän) genom åren. Förra året lyckades vi slutligen få en ”ung” (över 40) kvinna vald till mötesordförande på en av sammankomsterna. Trots att alla tidigare ordföranden genom åren valts enhälligt, tvingades vi till votering den här gången. En (man) som inte kunde acceptera denna ”kupp”, valde att nominera den tidigare ordföranden som suttit sedan typ 1988 och faktiskt förvarnats ett drygt halvår i förväg för att inte ”bli för besviken”.

Igår hamnade jag i bråk med en släkting, som även varit relativt engagerad i vårt släktföretag och han blev så arg på mig att han sa sig aldrig mer vilja vara på samma fest som jag igen. Skälet till att han blev så arg  var för att jag, efter att ha lyssnat på en låååång hjältehistoria om en adlig man som räddat Sverige på 1800-talet, ifrågasatte sanningshalten i berättelsen. Den kändes liksom bara så där tillrättalagt som en historia skriven av och om en segrare ofta är. Min släkting frågade om jag anklagade honom för att ljuga. Jag sa nej. Han blev argare och argare och plötsligt insåg jag att han använde samma slags retorik som de som jag brottas med på släktträffarna gör. Först avfärdas jag som okunnig. När min kunskap visar sig större än de trott och mina argument vassare än de tänkt, blir de arga. De skäller ut mig för att jag sabbar stämning och släktgemenskap, för att inte låta någon annan prata. De drar till med saker som ”ska du verkligen säga så till din gamla xxx”.

Många säger att de är glada över att jag tagit ton. De ser mig som ett lok som drar släktföretaget ur 1950-talet. Några har skakat på huvudet och sagt att jag kämpade för det där för 30 år sedan, men det gick inte.

Noll procent ordinarie kvinnliga ledamöter på över 100 år. Det är så beklämmande att jag blir illamående. Ett släktföretag där halva rekryteringsbasen ignoreras fullständigt slarvar bort så mycket kompetens. Och sorgligast av allt är att det har tagit så mycket energi ur min kropp att jag är på gränsen till beredd att hålla med min kvinnliga släkting: Jag försökte, men det var så jääävla svårt att jag gav upp.

Vi skulle gå på återbesök med Nour till neonatalavdelningen på Danderyds sjukhus. Det var nog dryga två år sedan, Nour var några månader gammal och mitt emot oss i väntrummet satt en pappa, en mamma och ett litet neobarn. Jag började prata med pappan om tiden på neo, man gör liksom det med andra neoföräldrar. Har det där osynliga bandet mellan sig.

Pappan sa att han aldrig trott att det skulle vara så här att vara förälder. Han hade inte förväntat sig att vara så delaktig. Men eftersom de fick barn i vecka 28 hade båda inkallats till avdelningen för heltidstjänst. Sedan utskrivningen gick de tillsammans på alla kontroller, liksom jag och min sambo går tillsammans på alla Nours kontroller.

Jag har ingen empiri att luta mig mot, men jag tror att dubbel föräldranärvaro på BVC är högre hos neoföräldrar än hos andra. Inte för att man bryr sig mer om sitt barn när det fötts för tidigt, utan för att båda föräldrarna på relativt lika villkor fått chans att vara lika bra föräldrar från början.

Det finns ju en förväntan på oss kvinnor att direkt veta hur vi är mammor. Jag kan återkalla känslan nu när jag ofta får nya arbetsuppgifter på jobbet: Jag låtsas att jag har koll på läget, utan att alls ha det, för att förr eller senare få det. Precis som att få barn, jag lärde mig med hjälp av tid och övertygelse.

Pappor förväntas stå åt sidan och lära sig efter hand. För dem är det enligt rådande föreställningar inte något medfött att ta hand om ett barn.

På neonatalavdelningen slapp vi stora delar av förväntningarna, för ingenting med vårt barns födelse var naturligt. Hon hade så många sladdar kopplade till sin kropp att det krävdes två personer för att ens lyfta henne ur kuvösen i början. När jag tänker tillbaka på den där tiden, som vi för tre år sedan var mitt i just nu, så är det det tvåsamma jag minns. Första veckorna: Min sambo satt känguru, jag riggade sondmatningen tätt intill. Mot slutet: Min sambo satt känguru och jag satt i kafét och redigerade romanmanus. Nästa mål satt jag känguru och han åkte hem till den spindelvävsbelagda lägenheten och la i en tvätt.

Makten som barnmorskorna har. De nyblivna papporna på neo som funderade på om det var dags att gå tillbaka till jobbet, trycktes vänligt men bestämt ner på en stol intill kuvösen.

Du behövs här. Vi fixar alla intyg du behöver.

Hur många pappor till fullgångna barn har fått höra det?

Mycket finns att lära från vården av för tidigt födda barn. Framför allt att båda föräldrarna är lika bra och lika viktiga. Redan från början.

Semlorna minns jag också förstås. I Mörby centrums kafé. Och det lilla lejonet som jag köpte till Nour när vi fick veta att hon hade knas med hjärtat. Den hängde i droppställningen ända till hemgång. De äckliga mackorna nere i kafét, bristen på trådlöst nätverk, innan iPhone fanns i var människas hand. Oändlig teknologisk tid har passerat. Ändå bara tre år.

Jag blev kallad för energitjuv idag i slutet av en lång telefondiskussion. Jag blev först paff, eftersom jag och personen i andra änden haft många diskussioner i våra dar, och att jag denna gång kände mig ovanligt väl till mods. Fram tills han sa att jag stal hans energi förstås, då blev jag beklämd.

Jag har inte kunnat släppa det, det gjorde mig väldigt ledsen, och jag hade dessutom känt att det var en viktigt samtal innehållande saker jag brinner för och som engagerar mig. Och med tanke på att våra diskussioner alltid varit eldiga kändes det skönt att vi var på samma nivå den här gången. För många gånger har jag varit så mentalt mörbultad efteråt, så klappad på huvudet.

Jag tänker på experimentet med det långa och det korta strecket på svarta tavlan. Där alla personer utom en blivit tillsagda att peka ut det kortaste strecket som det längsta. Och att även personen som inte är införstådd i manipulationen och som vill säga att det längsta strecket är längst, viker sig och väljer samma som de andra. För att han eller hon blir så pressad av att avvika att det blir outhärdligt att stå upp för sin ”felaktiga” åsikt.

När jag känner mig som personen som vill välja rätt streck men inte vågar, och han vars energi jag stulit också stulit all min energi, vill jag lägga mig platt och skita i alla övertygelser.

Men igår träffade jag en kär vän som sa att hon ibland rotade fram mitt inlägg om våra barns fria val och fick kraft av det, och det får mig att inse att om jag slutar vilja förändra världen, så kommer jag att förlora mig själv.

Men att kallas energitjuv, fan vad ont det gör.

DN skriver om äldre kvinnors lust. Idag om Birgitta, dryga 60. Jag blev missmodig redan av rubriken: Mitt sexbehov har klingat av lät ofrivilligt. Och det var det också, sexlivet hade upphört i samband med makens prostatacancer med efterföljande impotens.

I början hände det att jag hade erotiska drömmar, med långa mellanrum. Så min kropp saknade väl sex ändå. Numera händer det väldigt sällan.

Men kom igen nu Birgitta! Varför inte prova onani? Och bara för att din man inte kan få stånd längre, betyder väl inte det att du i sympati måste ge upp din orgasm.

Det är deprimerande att en hel sida i DN får handla om att en slak penis betyder slutet för ett sexliv. Vilken deppig penetrationsfixerad artikel. Blä.

*Jag måste göra ett tillägg efter att ha läst DN-artikeln från dagen innan, om Karin som återfann lusten.

Kanske alldeles i början. Men sen funkade det inte. Vi gick till och med till en sexrådgivare ett tag, när vi var i 35-årsåldern. Hon rådde oss bland annat att sitta i badkaret tillsammans med tända ljus, och att tvåla in varandra. Vi gjorde som hon sa, men ingenting hände, säger Karin.

Ingenting hände? Han fick alltså inte stånd? Och Karin kände sig otillräcklig förstås.

DN hävdar att de skriver en artikelserie om äldre kvinnors sexualitet, men den handlar ju bara om männens sexualitet och hur de kuvade kvinnorna anpassar sig därefter.

Dagis var en succé, åtminstone om man ser det ur ett frigörelseperspektiv. Inskolningsplanen var att vi i tre dagar skulle vara med Nour mellan nio och tre och därefter endast lämna och hämta som vanligt.

Efter två timmar på gården och i lekrummet var det dags för lunch.
Ni kan gå nu, sa de då. Kom tillbaka efter vilan.

Dryga två timmar senare kom vi tillbaka. Då satt Nour med de andra barnen och åt ostmacka. Hon hade ätit lunch själv, dubbla portioner med både sked och gaffel. Sovit en och en halv timme på vilan och imorgon behövde vi nog bara hämta och lämna, för hon klarade sig fint utan oss.

Hon har inte nämnt er en enda gång.

Enda smolket i bägaren, bland trygg plats och trygg personal, var väl genuspedagogiken, den obefintliga. Flickan T och pojken E sprang omkull varandra när de lekte. T började gråta, varpå pedagogen sa:
E, du måste vara försiktig. Du vet att T inte är en pojke.

Neeeeeeeeeeeeej, ville jag skrika och samtidigt slänga mig på golvet och banka nävarna i det. Istället en vuxen och sansad tyst suck inombords.

Kan vi inte bara be dem att låtsas att hon är en pojke sa sambo, som var ungefär lika peppad som jag på den fällda kommentaren. Och kanske skulle det hjälpa, åtminstone för att få dem att se mönstret i sitt beteende.

Men det kommer väl utvecklingssamtal och föräldramöten. Där jag kan vara den där kvinnan som Martin Melin redan pekat ut mig som.

Jag har fortfarande inte helt hämtat mig från dagens kommentarskrig i bloggosfären. Bland annat har jag fått veta att alla feminister och fredsaktivister är svaga personer och att alla bögar gillar smink, kläder och att prata känslor. Samma person anser sig tolerant och fördomsfri och har låtit sina barn själva välja leksaker och läggning. Sedan blev det ju pojkleksaker åt pojkarna och flickleksaker åt flickorna och två heterobarn i slutändan, så nog har biologismen bevisat att det sociala arvet är en myt ändå. In my face!

Någon annan hävdar att det ligger i pojkars natur att gilla bilar och motorredskap. Motkommentaren att bilar funnits långt kortare än människans existens fick ingen respons. Inte heller det enkla faktum att vi under barnens första levnadsår, helt bestämmer över vad som sägs, görs och leks med i hemmet, och att vi därför i stor utsträckning styr våra barns utveckling in på önskad bana, verkar snudda så mångas medvetande.

Någon skriver om en pojke som gillade att byta blöjor på sin docka när han var liten och att de nu, trettio år senare, fortfarande skrattar åt detta hemma. Vad som nu finns att skratta åt i det? Att han så fort han började dagis fick höra att han betedde sig som en tjej och lära sig att sluta leka med dockor?

Otaliga studier visar på hur olika vi behandlar pojkar och flickor. Det är viktigt för de flesta att veta könet på ett spädbarn, för att kunna köpa ”rätt” presenter. Flickor på dagis ombeds hjälpa till att duka fram lunchen, medan de ”bångstyriga” pojkarna får leka av sig i lekrummet. Om en pojke gillar att sitta och pilla med klossar i ensamhet är han ”ett ovanligt barn”, en flicka som gillar bilar och att klättra i träd är en ”pojkflicka”. Barn lär sig väldigt snabbt vad som är att vara ett ”normalt” barn och att sträva därefter. Och vuxna barn har cementerat sina barndomsroller. Många bryter sig loss, vilket i sig ofta möter starka känslor från framför allt de egna föräldrarna.

Någon skrev idag att jag inte kan förändra orättvisorna mellan könen genom att hindra flickor från att ha på sig rosa tröjor, eller tvinga dem att leka med lastbilar. Och det vill jag inte heller. Jag vill däremot att alla barn ska ha möjlighet att utveckla sin personlighet i den riktning de önskar. Om min son vill gå till dagis i klänning och hårspänne, vill jag att han ska kunna göra det, utan att tillrättavisas av personal eller av barn vars föräldrar lärt dem vad som är manligt och kvinnligt. Om min dotter vill vara pirat eller spindelman ska hon få vara det utan att någon frågar henne om hon inte satt på sig fel utklädnad. Jag vågar påstå att ett barn inte könsbestämmer färger, saker eller kläder förrän omgivningen gör det åt dem. Jag vågar tro att de flesta flickor är starka, modiga och busiga liksom de flesta killar är söta, försiktiga och omhändertagande. Om de får utrymme att vara det.

Eller för att ta ett exempel:

Jag och min sambo vet något om vår dotter som vi inte avslöjat förut. Hon är lesbisk. Nu säger ni säkert att hon är ett litet barn och att vi inte kan veta vad hon har för läggning, eftersom hon ju knappt själv vet. Men det kan vi tala om för er, att det vet vi. Det är så. Och vi uppmuntrar henne så gott vi kan.

Exempelvis kommenterar vi andra söta flickor som vi möter i parken eller på öppna förskolan. Ser du Nour, hur den snygga flickan gör sig till för dig, kan vi säga. Och när vi träffar andra döttrar till våra vänner, brukar vi fnissa och säga att Titta, ni är på dejt. Nour har faktiskt en flickvän nu, dottern till en av våra nära vänner. Hon har självklart pojkkompisar också, men då är vi tydliga med att de inte kan vara kära i varandra, men däremot väldigt goda vänner.

Nour kan inte så många ord än, men vi tycker oss ana att hon tänker mycket på sin flickvän, och det är så himla gulligt. När hon greppar tag i skottkärran eller gräsklipparen händer det att vi ler mot varandra. Vår älskade lilla butchflata säger vi kärleksfullt, högt så att hon hör och känner sig bekräftad.

Om Nour skulle komma på att hon är heterosexuell en dag skulle vi självfallet stötta henne. Men vi skulle nog tala om att det inte är så himla lätt att leva som heterosexuell. Om jag ska vara ärlig hoppas jag för hennes skull på att hon ska fortsätta att gilla tjejer, det blir liksom bäst för alla att det är så.

Känns det jobbigt att läsa? För många av dem som kritiserat mig idag är det antagligen det. Men om man byter ut ”lesbisk” mot ”heterosexuell” i ovanstående meningar, är jag och min sambo inte längre några hjärntvättare, utan istället en spegelbild av hur samhället ser ut idag. Föräldrar som önskar sig ”normala” barn och gör allt de kan för att få som de vill.

Jag är glad över dagens utflykt till andra sidan. Det skedde av slumpen och på grund av en konstig dröm jag hade igår natt, och jag kommer nog inte läsa vidare så mycket på omnämnda blogg på ett tag, men jag lärde mig något. Och trots att jag är både feminist och fredsaktivist känner jag mig inte alls svag. Tvärtom starkare än någonsin.

Godnatt.

Strax efter min tillagda fundering över ordvalet i föregående text, dök detta inlägg upp på Martin Melins blogg.

Och jag svarade förstås:

Hej Martin.

/Agnes

Det droppar från taket, som inte står pall ösregnet utanför. Men vi har ställt ut hinkar temporärt. Bra skrivarväder intalar jag mig och bra för syrénhäcken som jag planterat vid staketet.

Nour går nu, springer. Över trösklar, grusgångar och med skottkärran ner för backen. Hon gillar gräsklipparen också, mobiltelefoner och datorer, så med de empiriska resultaten i det här storartat korkade* inlägget, har vi konstaterat att hon måste vara en pojke. I själen åtminstone.

Imorgon åker sambo tillbaka till stan och mitt maratonskrivande ska ta sin början. Jag ska ta mig ikapp alla de sidor jag inte skrivit under sommaren hittills. Känner mig peppad, särskilt efter Fridas fina recension av min bok. Tack Frida. Jag tar mig an din utmaning/uppmaning om att kräkas ur mig en ny roman å det snaraste.

*Ett bättre val av ord är väl egentligen Ogenomtänkt, men jag blev så provocerad att jag inte kunde hejda mig.