Om varför mitt barns första fotbollsträning gjorde mig så jävla arg

Idag följde jag min dotter till sin allra första fotbollsträning. Hon har peppat så vansinnigt och skuttade på lätta fötter in på Råsunda IS:s konstgräsplan. Där myllrade av barn, bland annat en kompis från förskolan hon gick på förut, som hon längtat efter att träffa. Och nu skulle de få chans att ses, rätt ofta till och med.

En man iklädd klubbens färger, lösgjorde sig ur klungan av föräldrar och barn.

”Nu vill vi att alla tjejer går bort till tjejtränarna där borta och och killarna stannar här med killtränarna”, sa han och pekade med hela handen mot den del av planen dit tjejerna skulle bege sig. Just när de satt sig där, vände han dem ryggen och berättade om vad som skulle hända härnäst. ”Nej då, han vänder inte ryggen mot tjejerna”, tröstade en mamma när jag muttrade, ”Han pratar med oss föräldrar.” Men oavsett vad syftet eller budskapet var, stod han med ryggen vänd mot tjejerna och ansiktet mot killarna och pratade, i ytterligare fem minuter.

Killarna delades därefter in i mindre grupper av sina ledare, fick varsin boll och började träna dribbling. Tjejerna delades in två och två för att träna passningar. Det var den enda kontakt de fick med en fotboll under den timme som träningen varade. När killarna fick fortsätta känna på bollen, träna passning, dribbling och slutligen spelade match, fick tjejerna leka kull och ”Vem är rädd för ledarna?”

Avslutningsvis samlades grupperna igen. ”Sätt er nu grabbar, tjejerna sitter redan fint”, sa huvudledaren. Då fick jag nog och vrålade ”Har ni hört talas om genuspedagogik?” men dessvärre har jag dragit på mig något slags halsfluss från helvetet och har helt tappat rösten. Så orden föll platt ett par centimeter från min mun. Och tur var kanske det, jag minns hur pinsamt det var med upprörda föräldrar som stod och skrek grejer längs sidlinjerna.

På väg därifrån frågade Nour varför barnen haft olika träningar, varför de delat upp tjejerna och killarna. ”Varför tror du att de delade upp er?” frågade jag. Hon tänkte länge. ”För att…” började hon några gånger. Men hon kom aldrig på något svar.

Någon som kan hjälpa Nour med svaret? Varför dela in femåringar efter kön? När grupperna spelar samma tid, på samma plats, med endast några koner som skiljer dem åt? Jag kan det nämligen inte.

När jag själv började spela någon gång på 1980-talet fick vi inte dela plan eller träningstid med killarna. De hade redan spelat i flera år, då intresset för ett tjejlag hade varit för svagt (att som tjej propsa på att få spela i killaget krävde ett självförtroende som åtminstone jag saknade). Men visst förstod vi att vi var ett lag som ingen trodde på, som ingen ville satsa på, det fanns inga pengar att spendera på oss, inte heller att tjäna på oss och vi tjejer slutade ju alltid spela efter bara några år. När killarna fick blå-vita glansiga overaller i lagets färger, fick vi knallrosa med reklamtryck över hela ryggen och vi fick de sämsta träningstiderna, efter att alla killagen hade valt först.

Och jag fick en riktigt obehaglig och sorgsen känsla i kroppen där vid sidlinjen idag, när jag förstod att så gott som ingenting hänt sedan jag började spela fotboll för nästan 30 år sedan. Åtminstone inte på Råsunda IS.

Innan hon somnade, vårt barn som varit på sin första fotbollsträning idag, mumlade hon att det inte varit riktigt som hon tänkt sig. De hade inte fått spela någon fotboll. Och hon önskade att de hade fått spela alla tillsammans, så att hon kunnat vara med sin vän, från den gamla förskolan, han som hon längtat efter att träffa.

———-
Tillägg, apropå frågan vi fått om vad vi kommer att göra nu: Samma kväll som träningen varit, efter att Nour varit ledsen över hur det blivit, frågade vi henne om hon ville att vi skulle prata med ledarna på Råsunda IS. Hon sa att hon ville skriva ett brev till dem och bland annat fråga varför alla barn inte fick spela tillsammans. Vi filar på brevet nu och jag vet att även tidningen Expressen varit i kontakt med klubben efter att jag skrev inlägget, för en kommentar till en artikel som publiceras under dagen.

En väg mot en barn- och ungdomsidrott där alla känner sig sedda, delaktiga och likabehandlade, är att fortsätta engagera sig, ifrågasätta och lägga sig i. På många sätt känns den världen överväldigande stereotyp, svår att bryta sig igenom och förändra, men liksom världen omkring oss förändras kan idrotten göra detsamma. Jag har också fått flera tips på klubbar som inte särbehandlar barnen och vem vet, kanske blir det i någon av dem jag fortsätter att härja framöver. Ännu mer nu, när jag fått rösten tillbaka.

—-

Ett till tillägg: Strax efter lunch ringde en av tränarna från Råsunda IS och sa att han fått mitt inlägg skickat till sig från Expressen. Jag sa att min avsikt varit att ta kontakt med dem innan exempelvis en kvällstidning gjorde det, men att vi inte hunnit samla tankarna helt och att blogginlägget fått eget liv i sociala medier. Efter ett rätt långt samtal bestämde vi att jag skulle komma på deras styrelsemöte samma kväll och prata mer. Vilket jag gjorde och från att stämningen i luften var rätt laddad, möttes vi slutligen i den gemensamma drömmen om att barn ska få spela fotboll för att det är roligt.

Som ett svar till några av kommentarerna som kommit efter Expressenartikeln, är jag, som ideellt engagerad i alla möjliga sammanhang, medveten om att många jobbar väldigt hårt för inga pengar alls och gör sitt allra bästa. Men det är ändå idrottsföreningars styrelsers uppgift och ansvar att ta fram och stå bakom de metoder och den pedagogik som används för att lära ut fotboll. De strukturerna kan vara väldigt svåra att komma åt som enskild, nyanländ, engagerad förälder. Därför använde jag mitt bästa vapen, att skriva, som metod ”att kommunicera missnöjet på”. Och jag hoppas liksom personen som skrev kommentaren, att jag inte dödat någons engagemang med mitt inlägg. Helt förståeligt var flera närvarande på mötet upprörda och kände sig kränkta över min text, bland annat poängterade en ledare att flickorna haft mer bollkontakt än jag upplevt. Leken är en oerhört viktig del av fotbollen när barnen är så små och jag var inte kritisk mot flickornas träning som sådan, utan mot att flickor och pojkar delades upp. Jag tycker att det är jättebra med mycket lek, men jag tror att båda könen behöver den lika mycket. Jag hoppas också att jag har sått frön i ledningens tankar, (i många ledningars tankar, jag vet att problemet inte är isolerat till en enda fotbollsklubb) om alternativa sätt att sätta ihop fotbollslag. En chans jag antagligen inte fått om inte Expressen nosat rätt på storyn. Och jag är hundra procent redo att engagera mig som tränare, om Råsunda IS skulle komma fram till att knattelag där barnens kön är irrelevant för uppdelningen, är bästa vägen till ett glädjefyllt idrottande.

Mysteriet med BVC-kurvorna

En gåta: Två förskolekompisar, fyra år gamla med samma längd och vikt, går på kontroll på BVC. Det enda barnets föräldrar får höra att alla kurvor följs åt och att allt ser bra ut. Det andra barnet får frågan om hen gillar att äta och föräldrarna får en varning om möjlig övervikt.

Hur är det möjligt?

Svaret? Barnen har olika kön.

Ovanstående scen utspelades framför ögonen på en kompis till mig, vars barn var det som hade misstänkt början på övervikt. Ett aktivt barn vars främsta kost utgörs av hemlagad mat med begränsat intag socker. Som fyra år gammal blev medveten att det finns något som kallas för vikt och att den är av stor betydelse att hålla koll på.

Igår provade jag att byta kön på min son i BVC-appen, som jag just upptäckt och eftersom jag älskar att fylla i formulär, förälskat mig i. Döm om min förvåning när han som flicka hoppade upp en hel kurva på vikten. Från att ligga en över på båda var han plötsligt lite över två kurvor över på vikten. Samma värde som tidigare på längden. Och jag slängde iväg ett upprört sms till min kompis som svarade med historien ovan.

Min kompis, med dottern som låg ”för högt” på viktkurvan (ja, det var flickan som enligt normen skulle väga mindre, varför är vi inte förvånade) frågade sin BVC-sköterska varför barn har olika kurvor beroende på kön. ”För att pojkar väger mer” var svaret hon fick. Samma svar mötte jag överallt när jag började googla. Ingen mer ingående förklaring än så. Inget ”pojkars pung väger som alla vet minst 500 gram” eller ”pojkars självförtroende gör deras hjärnor och hjärtan lite större än flickors”. Det bara är så och det verkar alla acceptera. Till och med författaren till Vår barnläkarbok, i vars utgåva från 2009 jag började läsa idag. Där stod att pojkar föds större än flickor. Det stod att en genomsnittlig pojke är 52 centimeter lång och väger 3600 gram medan en genomsnittlig flicka är 50 centimeter lång och väger 3400 gram. För det första förklarar det inte varför pojkar och flickor senare delar längdkurva men har olika viktkurva. För det andra blir genomsnittsvikten per centimeter 69,2 gram för nyfödda pojkar och 70 gram för flickor. Med andra ord är den genomsnittliga pojke boken pratar om lättare i förhållande till sin längd än en nyfödd genomsnittlig flicka. Och ändå följer pojken, från dagen han föds, en kurva där han förväntas vara tyngre.

Vår barnläkarbok
gör inte skillnad på barnens kön i sin längd- och viktkurva. Det gör däremot BVC (som uppges som källa för de könsobestämda kurvorna i boken). Samma BVC som ger fyraåriga flickor, som om de varit pojkar endast betraktats som ”helt normalviktiga starka killar”, kommentarer om att de är ovanligt matglada och där föräldrarna får rådet att skära ner i intaget av mat.

Varför? Kan någon ge mig svaret? Jag har verkligen letat och det jag hittat visar endast att om nu kurvorna måste könsindelas, rimligen borde byta plats. Flickor föds tyngre i förhållande till sin längd och bör därför vara tyngre ett tag framöver. Eller?

Bort med könskurvorna! Barnläkaren i föräldrapodden jag nyss lyssnade på sa att vikten inte har någon betydelse innan barnet blivit 18 månader. Är det alltså bara ännu en av tusentals metoder att så tidigt som det bara går, cententera könsrollerna? ”Duktiga” flickor är späda och petiga med maten, medan pojkar är hungriga och stora? Eller finns det en vettig förklaring jag kan köpa?

I så fall, upplys mig gärna. Innan jag imploderar av irritation.

Irritationsmoment och bildkavalkad

Jag hinner inte blogga så mycket längre. Inte för att vi har särskilt mycket planerat, vi har bara hamnat i semesterläge. Eftersom vi snart (eller snart och snart, om tio dagar) ska vidare till Costa Rica som ligger två timmar bakom oss, har vi försökt tänja sovtiderna för kidsen och vaknar därför först vid tiosnåret. När Ilya får frukost kollar vi ett avsnitt av Lost (Netflix finns i Chile!), sedan äter vi vår frukost, duschar, klär på oss. Ungefär då behöver Ilya sova igen. Häromdagen kom vi iväg till en pool redan på förmiddagen, tyckte vi, men klockan visade sig vara kvart över ett. På samma sengångaraktiga vis rullar dagen på tills det plötsligt är kväll.

På onsdag kväll flyger vi tillbaka till Santiago och en vecka efter det lämnar vi alltså Chile för Costa Rica. Den 26 mars landar vi i San Francisco (där vi åter igen måste backa tiden och därmed hamnar nio timmar efter Sverige) och 3 april anländer vi till resans sista land, Kanada. Att resa med barn genom olika tidzoner har gått oväntat bra. Chile ligger fyra timmar efter Sverige och första morgnarna vaknade vi allihop i ottan. Men eftersom allt är förskjutet tidsmässigt på fler sätt här, alla är tidsoptimister och äter dessutom middag sjukt sent, höll både Nour och Ilya sig vakna allt längre och sov rätt snart även längre på morgnarna. Nour flyttade ju upp till sin farmor för ett par veckor sedan och vill inte komma tillbaka till vårt våningsplan. Hon ligger allt som oftast utsträckt på sin kusins säng tillsammans med hunden Polito och kollar barn-tv på övervåningen. Tv:n är på så gott som dygnet runt i de flesta hem. Imorse handlade en hel timme om en fotomodell som var gravid. I programmet satt en panel och tittade på ett annat tv-program där ytterligare några satt och analyserade ett tredje tv-program. Väldigt meta. De flesta talkshower som rullar dag som natt, har en manlig, medelålders, kostymklädd programledare med en eller fler lättklädda kvinnliga sidekicks. Det pratas oändligt mycket om kvinnors utseende. Jag saknar inte svensk tv särskilt mycket, men jag saknar att ha den avstängd. Och den generella kroppsfixeringen, som finns i Sverige också förstås men lite mer dold och träningsfokuserad, gör mig galen. Jag vet inte hur många gånger jag fått frågor och kommentarer om min vikt, min post-gravid-kropp och mina portionsstorlekar. Jag jobbar hårt på att inte bry mig men när Nour inte ville ha mer frukost en morgon och fick kommentaren ”Det är för att hon vill vara smal som sin mamma”, var något nära att brisera inuti. Det som höll mig tillbaka var spåkbarriären som fortfarande är relativt stor. Som svensktalande är jag diskussionsivrig som en kobra, som spansktalande mer återhållsam och alltid med en liten rädsla att ha hört fel. Sa hen verkligen det där? En liten tröst i det stora hela är att Nour inte hör vad någon säger när tv:n är på, vilket den var denna morgon liksom de flesta andra.

Men. Utöver vissa små irritationer och språktrösklar i vardagen är resan i sin helhet en riktig paket-öppnar-upplevelse. På varje plats vi landat har vi kunnat tänka oss att stanna för alltid och inför varje plats vi har framför oss känner jag likadant. Det är lite som att ha sommarlov, fast inte ett sådant klassiskt med dagar av dötid, regn och tristess utan ett sådant där overkligt filmsommarlov. Tänk när vi kommer till den karibiska kusten i Costa Rica, tänk Stilla havskusen. Tänk när vi äntligen får återse Bret och Miriam i San Fran, tänk hos Geoff och Nico i Kanada där vi kanske kan åka skidor.

Men för att summera veckan som gått så har vi som vanligt hängt rätt mycket på playan.

valentin
På alla hjärtans dag hängde Ilya och Nour med sin farmor och jag och min kille åt på restaurang med havsutsikt.

grillbad
I söndags åkte vi till en ”camping”, vilket är en privatperson med pool som mot lite ersättning låter folk komma dit för att hänga och grilla. Fantastisk idé.

poolluisNour låg som vanligt i vattnet (och höll andan under ytan i tretton sekunder!) och även vi andra flöt omkring.

inredningUnder den halvtimme Nour var uppe ur vattnet inredde hon sitt födelsedagshus, en av många succépresenter från kalaset i Sverige.

persikapotatis Så gott som varje dag bjuds vi på lunch. De torkade persikorna till vänster blev värsta goda efterrätten, bajskorvarna till höger var torkad potatis, fantastisk den med.

dansnourTredagarsfestivalen höll igång hela helgen.

dansTusentals dansgrupper och orkestrar höll igång dag som natt.

tsunamiMånga hus omringas av små murar byggda av femlitersflaskor med vatten. De finns där ifall det blir jordbävning. Små tecken överallt påminner om att vi bor i ett jordbävningsland. Senast häromdagen skakade mellersta Chile, strax över 6 på skalan.

En by för att fostra ett barn

En kompis har postat ett länk på Facebook, angående ett blogginlägg om pappors ansvar att ta föräldraledigt. I fejankommentarsfältet skriver någon att de viktigaste månaderna är de första åtta, då pappan oftast inte är där. Någon annan svarar att Ja, tänk den som ändå hade kunnat vara hemma från dag noll.

Igår hamnade vi i en diskussion om amning vid matbordet, med utgångspunkt i att en av kusinerna är gravid. Jag frågade hur synen på amning är här och en av mostrarna drog igång ordentligt om att det är en kvinnas plikt att ge sitt barn bröstet och att de som inte ammas inte knyter an till sina mödrar lika bra. Och hon gjorde en gest mot min kille och sa att det är därför Ilya tyr sig så mycket till sin pappa.

Som att det skulle vara något negativt.

Nours första år tänkte jag att hon inte genomgick alla olika faser för att hon var prematur. Men nu, när Ilya snart är fyra månader och på så många olika sätt liknar sin syster, har jag kommit fram till att mycket av det som spädbarn går igenom antagligen mest har med samhällsstrukturen att göra. Att praktiskt taget alla barn lever isolerade med sina mödrar det första året och att det får följder. Och liksom mannen i kommentarsfältet, som drömde om att vara hemma från dag noll, tror de allra flesta att bara en förälder i taget kan vara hemma. Jag trodde också det, innan Nour kom.

Det krävs en by för att fostra ett barn, brukar det väl sägas. Medan några av de mest konservativa barnpsykologerna på TV hävdar att det blir spretigt och otryggt för en bebis som inte är med sin mamma jämt. Vad de nu har för bevis för det. Det enda jag själv har märkt som följd för ett barn med många vuxna närvarande är att det känner sig tryggt med flera vuxna. Och kanske borde jag sörja att mina band till Nour är så ”svaga” att hon efter två nätter i samma rum som mig och min kille här i Arica, bad att få flytta en våning upp till sin farmor istället.

Hade de varit lika bästisar och bundis om farmor inte vyssat, kramat och matat Nour sedan födseln? Det får vi aldrig svar på, men om det är en bieffekt av bortvald amning är det något jag tacksamt tar emot.

Och visst går det att vara hemma tillsammans eller dela på dagarna från dag noll. Sverige har det generösaste föräldraförsäkringssystemet i världen. Ni skulle se folks reaktioner när de förstår att vi får betalt i mer än ett år för att vara med våra barn. (Även om det förstås ses som en kvinnas uppgift här, ”Varför ska du vara ledig, du har väl inte fött några barn?” fick min kille höra första dagen.) I andra länder använder föräldrar semesterdagar och obetald tjänstledighet för att inte helt missa sitt barns spädbarnstid.

Jag intervjuade en bankrådgivare till en artikel en gång om möjligheterna för ett par att ta lån för att vara föräldralediga tillsammans. Hon sa att hon starkt avrådde att sätta sig i skuld för sådant som inte var att betrakta som investeringar, vilket lät som en sund inställning. Det som kändes mindre sunt var att hon såg bilköp som en investering men inte att vara med sitt barn. Hon pratade också mycket om pensionsbortfallet vid tjänstledighet. Det lät som att ett slukhål väntade det par som ville ”investera” i sitt förhållande.

Men vad kostar skilsmässorna samhället? Alla småbarnsföräldrar som får smaka på följderna av ett ojämställt föräldraskap? Alla kvinnor som har lägre lön på grund av deras långa frånvaro från arbetsmarknaden? Det sa inte rådgivaren något om. Och vad är det egentligen som hindrar oss från att spara pengar till gemensam föräldraledighet när vi sparar till sådant som hus, bilar och resor? Vi vet ju oftast att barnet ska komma mer än ett halvår i förväg och har inte sällan planerat det betydligt längre än så?

Fram till mars är det sommarlov i Chile. Vi bor femton personer, vuxna och barn, i samma tvåvåningshus. Nour flänger som ett somrigt yrväder i trappan mellan våningarna. Just nu är det en hel liten by som fostrar våra barn. Hur kommer det sig att de flesta av oss väljer något annat?

huset
Huset och trappan.

Santiago och släktingarna

Sex år har gått sedan vi reste runt i Chile och letade efter min killes halvsystrar som han aldrig träffat. Vi tog en svettig buss till staden vi trodde att de var på semester i och ringde alla personer med deras mammas namn som vi hittade i telefonkatalogen, utan att hitta rätt. Smådeppiga åt vi middag på ett ändå rätt mysigt ställe längs turisstråket och en knapp vecka senare åkte vi tillbaka till Sverige utan att ha hittat eller träffat några systrar.

Nästan två år senare fick vi kontakt med den äldsta av dem via Facebook. Hon blev chockad men peppad och efter att ha konfronterat sin pappa som bekräftat att det fanns en bror hon inte visste om, bestämde vi att vi skulle ses när vi kom till Chile nästa gång. Ett par veckor senare stod vi på Plaza de Brazil i centrala Santiago. Vi hade filmkamera med oss och väntade, nervösa och tysta. Utom Nour, som hade fötts sedan förra resan och nu satt i sin paraplyvagn och hojtade.

Så plötsligt stod de där, äldsta syrran och mellansyrran och Nours då femåriga kusin. Första mötet.

Igår hämtade den yngsta syrran upp oss efter jobbet, för spontanhäng hemma hos dem. Vi beställde sushi för hemkörning, efter en stund dök äldsta syrran upp, därefter min killes pappa och hans sambo. Nour spelade fotboll med sin kusin ute i trädgården, vi korkade upp vin och summerade tiden som gått sedan sist. Och när Nour kom in och sa att hon vill att vi flyttar hit, insåg jag vilka lyckans ostar vi är och hur mycket som hänt sedan den första, rätt stela, middagen i samma hus för fyra år sedan. Då den okända sonen plötsligt dök upp och ställde saker på ända. Hur fint vi landat i den nya familjen, att Nour fått tre nya fastrar, tre nya kusiner och en farfar här. För Ilya kommer de alltid ha funnits.

Nu chillar vi i soffan hemma hos kusinen som vi bor hos. Ikväll ska vi grilla, kanske en hel gris, vem vet. Och i sådana här stunder, när solen gassar ute, fläkten svalkar inne och eksemen på Nours händer flugit sin kos på endast ett par dygn, känns det väldigt lockande att flytta hit. Samtidigt som det förstås finns mycket som avskräcker.  Jämställdhetsdiskussionen vi är delaktiga i hemma känns ljusår bort här, det är inte ens politiskt inkorrekt att propagera för cementerade könsroller. Snarare är det norm.

På planet till Chile ner stannade en flygvärdinna upp när min kille hade Ilya i famnen och sa att ”Jag måste bara säga att du tar väldigt fint hand om det där barnet.” ”Ja, han är ju min son”, kontrade min kille. Flygvärdinnan ryckte på axlarna: ”Ja men ändå, de flesta fäder är inte sådär”. Jag läser på nätet om hemma i Sverige och om Belinda Olssons andra ”feministprogram”. Att hon gör narr av närvarande pappor på öppna förskolan. Här finns inga föräldralediga pappor, inga öppna förskolor. När vi berättar att vi plockat ut tre månaders föräldraledighet var för att dra på betald semester tror de flesta inte sina öron. Särskilt det här med att även pappor får betalt för att vara med sina barn skakar om. Och vi blir som ett vandrande statement med Ilya i Babybjörnen på min killes mage, den rosa napphållaren till nappen med hjärtan på. ”Heter han Blomma i andranamn? Varför?”

Men det finns förstås andra små bidrag som ytterligare gör vardagen fantastisk. De har karuseller i köpcentret. Det finns numera oparfymerade blöjor. Även om det mesta är långt ifrån oparfymerat. Skosulorna på Nours nya sandaler luktar till exempel tuggummi och hon tar ständigt av sig dem för att utbrista ett långt ”aaaaaaah” när hon kör in näsan i dem. Allt är generellt väldigt sött, färgglatt och smaksatt. Men frukten. Smakar himmel helt av egen kraft.

chile_1

Bloggstafett: Språk, makt, demokrati

Det här blogginlägget är en del av Centrum för lättläst bloggstafett på temat språk, makt och demokrati. Jag tar över stafettpinnen efter Pernilla Alm som gjorde sitt inlägg igår tisdag.

Språket har alltid varit viktigt för mig. Som liten och blyg låg tryggheten i att kunna uttrycka mig i skrift. Även om orden länge hölls långt från andras ögon och öron, så var de ändå mina och makten att uttrycka mig, min.

Nu, många år senare, har jag en dotter som inte har ärvt min rädsla för att prata med främlingar på stan. Tvärtom tar hon för sig, frågar och tacklar nästan omkull folk hon möter av genuint intresse för att få veta mer. Det är också tack vare henne, som jag åter fått chans att möta språket när det är helt nytt för någon.

Och liksom under min egen uppväxt drunknar vi i användandet av särskilt ett ord: Duktig. Nour hade knappt hunnit föras från min mage och in i kuvösen, förrän en barnmorska sa att hon var duktig som andades själv. Därefter har hon varit duktig genom att sova gott på natten, duktig när hon är tyst och stilla bland folk. Duktig för att hon pratar två språk och för att hon sätter på korken på sina pennor efter att ha ritat klart.

Det började med att jag försökte undvika ordet. Sedan insåg jag hur mycket det användes och började då förakta det. Så fort ett barn, ofta mitt barn, gjorde något, vad som helst, var hen duktig.

Hur många vuxna skulle beskriva sig själva med: Jag är duktig. På vad? Det betyder ju ingenting när det står för sig självt. Det får mig snarare att tänka på människor som gör vad andra vill att de ska göra, framför att själva bestämma. Ett ord definierat helt utifrån betraktarens ögon.

Vad duktig du var som åt upp din mat är väl egentligen: Vad hungrig du var som åt upp din mat?

Trots att vi undviker ordet hemma får Nour ändå sin beskärda del på förskolan. Härom månaden kom hon hem och kallade sig själv en duktig flicka, en duktig tjej. Häromdagen sa hon att hon var duktig som gick och la sig i sängen. Och jag blir så irriterad, på att det där jävla ordet ska få ta så mycket plats.

Jag är själv skadad av duktigheten. Jag längtar efter att få höra hur bra jag presterar. Får ångest över att inte få tillräcklig bekräftelse och vacklar ständigt i min självkänsla. Många skulle hävda att duktig inte har någonting med det att göra. Men liksom språket går att träna upp till överlägsenhet och retorik är en välkänd krigföring, bär varje ord sin egen betydelse och laddning. Och på samma sätt bör vi ta bort och lägga till det i språket vi tycker behövs, för att prata om saker på ett mer nyanserat sätt.

Min målsättning som förälder är att lägga grunden för en stark självkänsla hos mitt barn. Jag vill att hon ska få en varm och stark relation till sitt språk, att hon främst ska utgå från sig själv och inte leva genom andra. Jag vill att hon ska göra saker för att hon får energi av dem, för att de driver henne framåt i sin utveckling, för att det gör henne glad eller arg eller trött eller pigg. Inte för att någon annan ska se henne.

Jag tror att en stark självkänsla bäddar för mod och empati. Jag tror att ett språk som vi ständigt reflekterar kring, som ger alla samma förutsättningar och samma värde, även ger en bättre värld med större förståelse både för oss själva och för andra.

Min dotter är underbar. Hon är självständig, modig, envis, frågvis, matglad, morgontrött, pratsam, lyhörd, humoristisk, egensinnig, argsint. Det finns så många ord som kan beskriva henne, utan värdeladdning, och som kan göras till hennes på ett helt annat sätt.

Mer såna ord tack. Och gärna fler hen och färre man, men det får jag återkomma till i ett annat inlägg.

Det här blogginlägget ingår i Centrum för lättlästs bloggstafett om språk, makt och demokrati. Centrum för lättläst arbetar för allas rätt till litteratur, nyheter och information utifrån var och ens förutsättningar. Mer information om bloggstafetten och fler blogginlägg hittar du på Centrum för lättlästs hemsida. Jag lämnar över stafettpinnen till min fina vän Clara Fröberg som kommer att publicera sitt inlägg imorgon.

Håll tyst om du inte håller med

Jag har en släkt som äger skog som har ett bolag som jag är del av. Grundaren till allihop var farmors far, som fördelade arvet jämnt över sina barn. Idag är vi 30 delägare, ca 50 % ägs av männen, 50 % av kvinnorna. Vi har styrelser där släkten representerats i årtionden.

Av de ordinarie ledamöterna är noll procent kvinnor. Så har det alltid varit. Noll procent.

Detta beror självklart inte på att det finns någon typ av patriarkal struktur i släkten. Nej då, enligt männen i toppen har alla samma möjlighet att ta plats om de visar framfötterna.

Nu har visserligen en kvinna aldrig någonsin erbjudits en ordinarie plats i en styrelse, av den valberedning som utgörs av de sittande (männen) i styrelsen. Men det har ju ingenting med dem att göra, kvinnorna får väl hojta lite högre om de känner sig åsidosatta. Nu har kvinnorna inte hojtat så mycket, eftersom de redan sedan unga år lärt sig att låta bli. Men några av dem låter sina män prata och ibland även väljas in i en styrelse. Och på så sätt representera dem.

Jag bestämde mig för några år sedan för att förändra det där. Jag höll workshops, började höja rösten på mötena där kvinnorna på sin höjd varit justerare (justeringsmän) genom åren. Förra året lyckades vi slutligen få en ”ung” (över 40) kvinna vald till mötesordförande på en av sammankomsterna. Trots att alla tidigare ordföranden genom åren valts enhälligt, tvingades vi till votering den här gången. En (man) som inte kunde acceptera denna ”kupp”, valde att nominera den tidigare ordföranden som suttit sedan typ 1988 och faktiskt förvarnats ett drygt halvår i förväg för att inte ”bli för besviken”.

Igår hamnade jag i bråk med en släkting, som även varit relativt engagerad i vårt släktföretag och han blev så arg på mig att han sa sig aldrig mer vilja vara på samma fest som jag igen. Skälet till att han blev så arg  var för att jag, efter att ha lyssnat på en låååång hjältehistoria om en adlig man som räddat Sverige på 1800-talet, ifrågasatte sanningshalten i berättelsen. Den kändes liksom bara så där tillrättalagt som en historia skriven av och om en segrare ofta är. Min släkting frågade om jag anklagade honom för att ljuga. Jag sa nej. Han blev argare och argare och plötsligt insåg jag att han använde samma slags retorik som de som jag brottas med på släktträffarna gör. Först avfärdas jag som okunnig. När min kunskap visar sig större än de trott och mina argument vassare än de tänkt, blir de arga. De skäller ut mig för att jag sabbar stämning och släktgemenskap, för att inte låta någon annan prata. De drar till med saker som ”ska du verkligen säga så till din gamla xxx”.

Många säger att de är glada över att jag tagit ton. De ser mig som ett lok som drar släktföretaget ur 1950-talet. Några har skakat på huvudet och sagt att jag kämpade för det där för 30 år sedan, men det gick inte.

Noll procent ordinarie kvinnliga ledamöter på över 100 år. Det är så beklämmande att jag blir illamående. Ett släktföretag där halva rekryteringsbasen ignoreras fullständigt slarvar bort så mycket kompetens. Och sorgligast av allt är att det har tagit så mycket energi ur min kropp att jag är på gränsen till beredd att hålla med min kvinnliga släkting: Jag försökte, men det var så jääävla svårt att jag gav upp.

En lika bra förälder som du

Vi skulle gå på återbesök med Nour till neonatalavdelningen på Danderyds sjukhus. Det var nog dryga två år sedan, Nour var några månader gammal och mitt emot oss i väntrummet satt en pappa, en mamma och ett litet neobarn. Jag började prata med pappan om tiden på neo, man gör liksom det med andra neoföräldrar. Har det där osynliga bandet mellan sig.

Pappan sa att han aldrig trott att det skulle vara så här att vara förälder. Han hade inte förväntat sig att vara så delaktig. Men eftersom de fick barn i vecka 28 hade båda inkallats till avdelningen för heltidstjänst. Sedan utskrivningen gick de tillsammans på alla kontroller, liksom jag och min sambo går tillsammans på alla Nours kontroller.

Jag har ingen empiri att luta mig mot, men jag tror att dubbel föräldranärvaro på BVC är högre hos neoföräldrar än hos andra. Inte för att man bryr sig mer om sitt barn när det fötts för tidigt, utan för att båda föräldrarna på relativt lika villkor fått chans att vara lika bra föräldrar från början.

Det finns ju en förväntan på oss kvinnor att direkt veta hur vi är mammor. Jag kan återkalla känslan nu när jag ofta får nya arbetsuppgifter på jobbet: Jag låtsas att jag har koll på läget, utan att alls ha det, för att förr eller senare få det. Precis som att få barn, jag lärde mig med hjälp av tid och övertygelse.

Pappor förväntas stå åt sidan och lära sig efter hand. För dem är det enligt rådande föreställningar inte något medfött att ta hand om ett barn.

På neonatalavdelningen slapp vi stora delar av förväntningarna, för ingenting med vårt barns födelse var naturligt. Hon hade så många sladdar kopplade till sin kropp att det krävdes två personer för att ens lyfta henne ur kuvösen i början. När jag tänker tillbaka på den där tiden, som vi för tre år sedan var mitt i just nu, så är det det tvåsamma jag minns. Första veckorna: Min sambo satt känguru, jag riggade sondmatningen tätt intill. Mot slutet: Min sambo satt känguru och jag satt i kafét och redigerade romanmanus. Nästa mål satt jag känguru och han åkte hem till den spindelvävsbelagda lägenheten och la i en tvätt.

Makten som barnmorskorna har. De nyblivna papporna på neo som funderade på om det var dags att gå tillbaka till jobbet, trycktes vänligt men bestämt ner på en stol intill kuvösen.

Du behövs här. Vi fixar alla intyg du behöver.

Hur många pappor till fullgångna barn har fått höra det?

Mycket finns att lära från vården av för tidigt födda barn. Framför allt att båda föräldrarna är lika bra och lika viktiga. Redan från början.

Semlorna minns jag också förstås. I Mörby centrums kafé. Och det lilla lejonet som jag köpte till Nour när vi fick veta att hon hade knas med hjärtat. Den hängde i droppställningen ända till hemgång. De äckliga mackorna nere i kafét, bristen på trådlöst nätverk, innan iPhone fanns i var människas hand. Oändlig teknologisk tid har passerat. Ändå bara tre år.

Energitjuven

Jag blev kallad för energitjuv idag i slutet av en lång telefondiskussion. Jag blev först paff, eftersom jag och personen i andra änden haft många diskussioner i våra dar, och att jag denna gång kände mig ovanligt väl till mods. Fram tills han sa att jag stal hans energi förstås, då blev jag beklämd.

Jag har inte kunnat släppa det, det gjorde mig väldigt ledsen, och jag hade dessutom känt att det var en viktigt samtal innehållande saker jag brinner för och som engagerar mig. Och med tanke på att våra diskussioner alltid varit eldiga kändes det skönt att vi var på samma nivå den här gången. För många gånger har jag varit så mentalt mörbultad efteråt, så klappad på huvudet.

Jag tänker på experimentet med det långa och det korta strecket på svarta tavlan. Där alla personer utom en blivit tillsagda att peka ut det kortaste strecket som det längsta. Och att även personen som inte är införstådd i manipulationen och som vill säga att det längsta strecket är längst, viker sig och väljer samma som de andra. För att han eller hon blir så pressad av att avvika att det blir outhärdligt att stå upp för sin ”felaktiga” åsikt.

När jag känner mig som personen som vill välja rätt streck men inte vågar, och han vars energi jag stulit också stulit all min energi, vill jag lägga mig platt och skita i alla övertygelser.

Men igår träffade jag en kär vän som sa att hon ibland rotade fram mitt inlägg om våra barns fria val och fick kraft av det, och det får mig att inse att om jag slutar vilja förändra världen, så kommer jag att förlora mig själv.

Men att kallas energitjuv, fan vad ont det gör.

Händerna på täcket

DN skriver om äldre kvinnors lust. Idag om Birgitta, dryga 60. Jag blev missmodig redan av rubriken: Mitt sexbehov har klingat av lät ofrivilligt. Och det var det också, sexlivet hade upphört i samband med makens prostatacancer med efterföljande impotens.

I början hände det att jag hade erotiska drömmar, med långa mellanrum. Så min kropp saknade väl sex ändå. Numera händer det väldigt sällan.

Men kom igen nu Birgitta! Varför inte prova onani? Och bara för att din man inte kan få stånd längre, betyder väl inte det att du i sympati måste ge upp din orgasm.

Det är deprimerande att en hel sida i DN får handla om att en slak penis betyder slutet för ett sexliv. Vilken deppig penetrationsfixerad artikel. Blä.

*Jag måste göra ett tillägg efter att ha läst DN-artikeln från dagen innan, om Karin som återfann lusten.

Kanske alldeles i början. Men sen funkade det inte. Vi gick till och med till en sexrådgivare ett tag, när vi var i 35-årsåldern. Hon rådde oss bland annat att sitta i badkaret tillsammans med tända ljus, och att tvåla in varandra. Vi gjorde som hon sa, men ingenting hände, säger Karin.

Ingenting hände? Han fick alltså inte stånd? Och Karin kände sig otillräcklig förstås.

DN hävdar att de skriver en artikelserie om äldre kvinnors sexualitet, men den handlar ju bara om männens sexualitet och hur de kuvade kvinnorna anpassar sig därefter.