Om dåliga recensioner och maktmissbruk

Snubblade över en recension av min senaste bok Att vara utan att synas, skriven av en före detta internatelev som kallar sig Hanna. Hon har bott på samma elevhem som jag, fast några år tidigare. Hon gillar inte boken, tycker att analysen är löjligt överdramatiserad och liknar helheten vid Hänt i veckan. Hon tycker också att jag säljer ut skolan, trots att jag trivdes när jag gick där.

Så långt inget oväntat, jag är van att kallas sell out. Det är tillägget hon skrivit under som får mig att reagera.

Hon skriver:
Efter att ha skummat Agnes andra ”självbiografiska” bok om sin tid på skolan (hon syftar på Ränderna går aldrig ur), så konstaterar jag att hon slutade frivilligt efter att ha outat sin rumskamrat som haschrökare till skolkuratorn. Denna flicka blev relegerad. Alltså: Hon hade verkligen gjort bort sig, ett otroligt klantigt misstag som gör henne till en skvallerbytta och dålig kamrat. Hon slutade sista terminen i tredje ring. Samma skolkurator fanns där när jag gick på skolan och det var ett välkänt faktum att hon var på jakt efter haschrökare och rapporterade vidare till högre ort. Agnes är antingen extremt naiv eller skadade sin vän med flit.

Alltså: Enligt Hanna var det allmänt känt att internatskolans kurator rapporterade till skolans ledning när hen fått besök av elever med problem. Ränderna går aldrig ur är fiktiv, jag var visserligen elev på skolan men hoppade inte av och min verkliga rummis blev inte relegerad efter att ha sökt hjälp hos kuratorn. Historien om skolhälsovården i boken var i grunden sann, baserad på andra personers berättelser, men att det var så vedertaget och pågick i så många år, hade jag ingen aning om.

Hannas slutsats är att det är Elin, eller ”jag” som varit en ”skvallerbytta och dålig kamrat”, som skadat sin vän med flit genom att uppmana henne att hitta någon att prata med när hon mådde dåligt. Inte att kuratorn eller skolan gjort något fel. Är inte det helt uppåt väggarna att eleverna lär sig undvika de vuxna eftersom det är en självklarhet att de missbrukar sin makt och sitt övertag? Att det är deras eget fel om de är dumma nog att lita på dem? Att en vuxen med tystnadsplikt som söks upp av ett barn som behöver hjälp, rapporterar vidare och får fortsätta med det? År ut och år in. Ett barn, kanske hundratals mil hemifrån, som inte har någon annan vuxen. Som, om hen testar positivt på ett drogtest, blir utkastad och hemskickad.

Jag minns att attityden hos många var som Hannas under mina år som internatelev. Att det ofta handlade om status, vilka elever som var värda att få stanna och vilka som lika bra kunde dra. Jag försökte även belysa det i boken när jag skrev den. Men att läsa en kommentar av en verklig elev, många år efter hennes egen student, om att det är den hjälpsökandes fel om den får skit när den söker hjälp, gör det så tydligt hur hårt internatens strukturer sitter och hur viktigt det är att de förändras.

Kanske borde jag tacka Hanna för det?

En högljudd minoritet

Idag läste jag DN-artikeln om Sigtuna av Björn af Kleen. Skälet till att jag ens hittade den i semesterkoman var för att jag är med i gruppen Sigtunafördettningar på Facebook, där det under dagen hade postats kommentarer av några som känt sig censurerade i kommentarsfältet till en annan grupp som kallar sig Save SSHL. Sidan har flera tusen likes och ett par personer hade uttryckt en åsikt som admin beslutat att ta bort. När förändringens vindar blåser som starkast vaknar de mest konservativa och skriver på väggar i grupper. Och de förstår sällan att de stjälper istället för hjälper.

Artikeln i DN är på många sätt knasig läsning för en utomstående, men en text som väcker mängder av igenkänning för en invigd. De engagerade föräldrar som vet sina barns bästa och som är emot den nya rektorn. Vill sparka ut henne. Hon stänger de anrika elevhemmen, hon byter ut husföräldrarna. Hon har fattat vad det handlar om, tänker jag. Hon har bestämt sig för att bryta upp strukturer och bygga en ny sorts skola och det är modigt. Hon har styrelsens stöd, för första gången för så radikala förslag skulle jag tro, vilket är en förutsättning för att stå upp mot den ekonomiskt starka och röstmässigt högljudda grupp föräldrar som vill bevara till varje pris.

Föräldern Rickard i artikeln är oerhört upprörd över rektors ”vänsterretorik”. Riv strukturerna! hade hon skrivit i ett mail till föräldrar och elever. Använt sig av ”feministiska ordval” hade hon också gjort.

Det går nästan att känna spottet flyga ur den upprörde Rickards mun. Riva strukturer. Ett sådant jävla vänsterpåfund. De feminstiska ordvalen blir jag nyfiken på, de återges inte, men att feminism är något dåligt i Rickards värld framgår tydligt. Rivna strukturer och feminism är per automatik något dåligt i den konservativa internatskolevärlden.

Föräldrarna hotar att ta barnen från skolan samtidigt som de hintar om att de nog kan pytsa in lite stålars om det behövs. Lite fundraising, lite donationsvilja. Flera kan inte släppa sin gamla skola, de är villiga att dunka huvudet blodigt i Herrgårdens stängda dörr i försök att få den att gå upp igen. Herrgården är kungens gamla elevhem, det går inte att stänga Herrgården. Det förstår väl varenda rojalist. Var ska kungen då dricka kaffe på återträffen?

Men vad de inte fattar är att skolan inte handlar om att de ska ha någonstans att fnittra och minnas på dekadjubiléet. Som elever tyckte vi att de var rätt töntiga när de svassade omkring i Bergas korridorer och ville provligga sin gamla säng. Och när jag var där i våras och blev lite blödig över var i rummet jag haft skrivbordet på min tid, var tjejerna som bodde där precis lika ointresserade. Skolan är till för de elever som går där, inte för dem som gick där 1995 eller 1958.

Jag tycker att Sigtunas nya rektor är något viktigt på spåren och jag tror att hennes satsning kan riva, eller åtminstone rucka, strukturer som verkligen behöver försvinna. Jag förstår sorgen över uppsagda husföräldrar. Jag gillade verkligen min husfar och hade också gråtit om han fått sluta. Om mina föräldrar startat en protestgrupp för att störta rektorn hade jag säkert också propagerat för hennes avgång. De vuxna har makten, över sina barn och över pengarna de hotar att lägga på skolgång på en annan skola än SSHL. Men när till och med fördettingarna i Sigtunas styrelse insett att det bästa för skolan är att moderniseras, känns det sorgligt att föräldrarna inte kan se att all energi de lägger på att stoppa förändringarna endast handlar om dem själva. Om en skoltid de saknar, en hierarkisk struktur de vurmar för. Kampen har egentligen ingenting alls att göra med deras barns bästa.

Låt den högljudda minoriteten ta sina barn till en annan skola. Kanske till någon i Stockholm. (En av de mest upprörda eleverna i artikeln, vars elevhem skulle stängas, tyckte att det var för få stockholmare på hemmet han erbjudits som alternativ.) Så kan de utlandssvenskar som behöver en trygg skola i Sverige få bygga den ifred ihop med kompetenta pedagoger.

Och alla ni kränkta, hotade och hotande föräldrar, väx upp. Lyft blicken. Häng lite mer med era barn och ta reda på vad de verkligen tänker och känner. Alltså det som ligger bakom allt det ni lärt dem att de ska säga att de tycker. Så kanske det går upp för er att världen ständigt förändras och en välmående skola likaså.

Lundsberg och rättegången

Idag inleds rättegången mot husföräldern och de nio lundsbergstreorna som på olika sätt var inblandade i den strykjärnsbränning som sammanföll med mitt boksläpp i höstas. Eftersom jag inte hann skriva om det då, har jag filat på ett extra kapitel till pocketutgåvan som utkommer i februari. Liksom i samband med åtalet mot killarna på SSHL plöjde jag även denna gång förundersökningen.

Likheterna är många. Den starka hederskulturen. Traditionerna som skyddas och hålls levande. De vuxnas tysta eller uttalade medgivande. Rädslan för att skada sina ”bröder”.

Förundersökningen från Lundsberg är sida upp och sida ner en resa genom skolans cementerade kultur. Mötet som ledning och personal haft där ”existensbeviset” godkänts och uppmuntrats, husföräldern som kommit med förslag på initieringsriter men som poängterat att alla ska delta ”frivilligt”. Killarna som tryckts ner på golvet under hot för att få ett strykjärn på ryggen, tjejerna som bjudits på fika för att dansa framför de äldre. Offret vars största oro inte är de andra gradens brännskador han fått på ryggen utan att det som hänt intagit för stora proportioner. Hans upplevelse av besöket av treorna i sitt mörklagda rum var inte skrämmande, det heta strykjärnet kändes knappt.

Liksom i förundersökningen från Sigtuna har alla utsatta gjort som de blivit tillsagda utan större protester. Frivillighet är inget alternativ, åtminstone inte om du vill vara del av gemenskapen, eller som i fallet Lundsberg, om du vill att biljetten till terminens första disco ska bli din. En av killarna som deltog i strykjärnsincidenten berättade om hur han själv fått ta emot slag i magen av en äldre elev när han som nyanländ inte bockat i mötet med en lärare. Han hälsade alltid ordentligt efter det, sa han till polisen i förhöret. Han accepterade och förstod poängen med den fysiska uppfostran och han höll själv traditionen vid liv när ansvaret blev hans ett par år senare.

Sigtuna stängde elevhemmet i vars källare en invigning ”spårat ur”. Något slags sundhetstecken i det egna universum som internatskolorna på många sätt är. På Lundsberg hanterades krisen som följde av att ett helt elevhems tredjeringare åtalades med att de fick tänka över vad de gjort några dagar på annan ort. Relegering är inget alternativ i en skolkultur där maktutövande är del av vardagen.  Och Lundsbergs skolstiftelses nya ordförande Helena L´Estrade, som skulle blåsa ny värdegrund och ny kultur in i de antika skolbyggnaderna, valde att hoppa av efter bara några månader. Hon förklarade avhoppet med  att hon inte fick stöd av styrelsen i sin syn på hur förnyelsearbetet skulle genomföras. I slutet av året ersattes hon istället av en gammal lundsbergare som varit engagerad i föredettingföreningen i nästan 30 år och som har ”Rör inte Lundsbergs skola” klistrad på sin Facebook-profil.

Ordningen är återställd. Nu gäller det bara att rida ut rättegångsstormen så att allt kan återgå till normala igen på Lundsbergs skola, denna anrika idyll i Värmlands allra djupasta skogar.

Hallå tiden vart tar du vägen?

Herregud, mitt bloggtempo håller verkligen en katastrofal nivå. Varje morgon vaknar jag och har oceaner av tid, men så plötsligt är det kväll och jag har knappt hunnit göra någonting alls. Denna vecka har att-göra-listan haft en enda punkt: Fixa pass till Ilya. Jag har ännu inte lyckats. Men nästa vecka ska jag börja jobba lite igen, ska bland annat skriva ett nytt kapitel till Att vara utan att synas pocketutgåva. Är mycket peppad på det. Och veckan efter det, den 27 november klockan 18.30, ska jag samtala med min förläggare på ABF. Jag uppmanar alla som mot förmodan fortfarande läser här att komma!

Skärmavbild 2013-11-13 kl. 20.12.40

Ikväll har jag dubbelnattat mina två barn på egen hand för första gången och det gick så sjukt bra att jag nu sitter i en ödsligt tyst lägenhet och klappar mig själv på axeln. Och bloggar. Klapp klapp.

Recensionsdags

Recensionerna har börjat droppa in. Den i Göteborgsposten idag gjorde mig knäsvag av glädje. Men den satte också ord på något som återigen känns viktigt att lyfta fram:

”Stängningen handlade inte om kollektiv bestraffning utan om att skydda unga människor från att utsättas för övergrepp. Men om man skolats till att anse att rättigheter tillhör de starka, och de svaga endast har skyldigheter, så är det helt logiskt att se något som görs till skydd för svaga som en bestraffning av de starka. Stängningen bör därmed betraktas som ett skydd av alla elever – från att fostras till pennalister och skaffa sig en människosyn som inte hör hemma på 2000-talet.” (Ur Göteborgsposten 130907)

rec_gp

Kollektivt straff eller kollektivt ansvar?

”Styrelsen för Lundsbergs skola erkänner ett stort ansvar för de elever som drabbats…”

Så inleds Lundsbergs styrelses pressmeddelande som lagts upp på skolans hemsida. Under ett ögonblick så kort att jag knappt hinner registrera känslan, tror jag att de menar ansvar för de elever som drabbats av de vuxnas ignorans. Men tji fick jag. Förstås. För meningen fortsätter:

”…av Skolinspektionens drastiska beslut om tillfälligt verksamhetsförbud med omedelbar verkställighet. Många av skolans elever har svårt att hitta motsvarande utbildning på annan ort och elever med föräldrar bosatta i utlandet har ställts inför stora problem att fullfölja sin skolgång.”

För det första: Skolinspektionens beslut var inte drastiskt. Att Lundsberg fick verksamhetsförbud beror på att de som styr skolan trott sig stå över lagen. Att Skolinspektionen sedan inte har befogenhet att stänga det  internat som lever i symbios med undervisningen gör det lättare att förstå den hävda stängningen men lika svårt att bli annat än djupt sorgsen över sveket det innebär mot de elever som farit illa på riktigt.

För det andra: Alla de kränkta nöjda elever, som återtagit ordet de nyligen ansåg det gå inflation i, inte stått på bar backe. Väldigt många har släkt och vänner på de andra två riksinternat som finns kvar i Sverige, i synnerhet på Sigtuna. Livet för barn med föräldrar utomlands skulle faktiskt underlättas av att bo närmare en flygplats.

För det tredje: Det är något väldigt osympatiskt över att vuxna tillhörande en högutbildad ekonomisk elit framställer sig som offer och skyller allt på myndigheter och medier, när det vore så lätt för dem att ta ett djupt andetag och erkänna delaktighet. Ringa någon av alla de elever som utsatts och slutat i tysthet och be dem om ursäkt. För lika mycket som straffet av lundsbergarna själva upplevs som kollektivt är det ett kollektivt ansvar som de vägrar att se.

Men idag kom alltså beslutet från förvaltningsrätten om att Lundsbergs skola får öppna igen.

Veckans största frågetecken

Den galnaste veckan i mannaminne närmar sig sitt slut. I måndags satt jag på ett kafé och funderade på om jag verkligen var redo för föräldraledighet och stilla lunk. Eftersom jag födde 10 veckor för tidigt sist hade jag fått order av barnmorskan att ta det väldigt lugnt. Men så darrade telefonen av frågan från en vän om jag läst om vad som hänt på Lundsberg och den stillasittande tillvaron var till ända.

Jag har fortfarande inte läst ikapp allt som sagts och tyckts under veckan, men några av mina största personliga frågetecken är:

En representant från Lundsbergs styrelse uttalade sig i nyheterna om att rektor Staffan Hörnberg fick gå på grund av han tillåtit en invigning. Rektorn skrev därefter ett ”öppet brev” på Facebook där han beskyllde Aftonbladet för att ha spridit falska rykten om honom. Men Aftonbladet citerade väl bara styrelseledamoten från nyheterna? Eller menar rektorn att styrelsens beslut baserades på skvaller de läst i Aftonbladet? Fattar inte.

Rektorns ripjakt är för övrigt något han ägnar sig åt varje år. Det var där han befann sig helgen då allt urartade på Lundsberg hösten 2011, vilket ledde till att husföräldrarna Daniela och Jan kontaktade Skolinspektionen. En kan tycka att rektorn borde ha insett betydelsen av att vara på plats den första kritiska helgen. Om han var mån om att undvika urartad invigning alltså. Eller så var syftet med jakten att undvika själva invigningen.

Sedan undrar väl alla var Marie Wallenberg, Lundsbergs styrelseordförande sedan sju år, gömmer sig. Är hon alltså på tjäderjakt? Hon är ordförande för styrelsen på ett riksinternat i kris och vägrar uttala sig? En enda intervju gav hon under senaste skandalen, ”exklusivt” till DN. Och den handlade enbart om hur chockad hon var. Det är inte okej någonstans. Inte heller att alla före detta elever i styrelsen gömmer sig och skickar fram ledamöter som endast har barn på skolan och ingen personlig erfarenhet, personer från näringslivet som är mer vana att hantera media men står lågt i rang i Lundsbergshierarkin.

Det blir spännande att följa fortsättningen på, som forskaren Petter Sandgren uttrycker det i dagens DN, ”kampen mellan näringslivet och staten (Skolinspektionen)”. Och än har jag inte fött barn, trots livstempo-ökningen (peppar peppar).

I tisdags chattade jag med DN:s läsare, för den som missade det. Det var alltså innan skolan stängt, rektorn sparkats och styrelsen ställt sina platser till förfogande.

Elevernas tårar är styrelsens fel

Jag kommer alltid att vara en före detta internatelev. En som älskade min skola, som hade krigat för min skola. Som gråtit om någon tagit den ifrån mig.

En stor del av syftet med Att vara utan att synas har varit att ge en fördjupad förståelse för vad en internatskola betyder för sina elever. Men jag har även velat lyfta fram de vuxnas ansvar och det faktum att internatskolornas barn är extremt utlämnade. Just för att de är barn. De tror att de vuxna gör ett bra val åt dem. Ser till deras bästa.

Lundsbergselevernas föräldrar, som i de flesta fall själva är före detta elever, dominerar skolans styrelse, dess föräldra- och fördettingförening. Många har motvilligt skickats iväg för att följa i traditionens band, göra sina släktingar stolta. Minst lika många har börjat frivilligt, längtat hela barndomen efter att få träffa likasinnade och bli del av ”Lundsbergsandan”. Växa samman med en ny familj, knyta band som varar livet ut och står emot allt motstånd. Och det de hoppas på slår in. Problemet är bara att villkoren, de metoder och traditioner som används för att svetsa samman, varit oförenliga med vad som är acceptabelt i världen utanför.

Det vet de inte förstås, barnen, eftersom de är barn. Och nu skriker och gråter de eftersom en utomstående kraft har stängt deras älskade skola. Tagit deras liv ifrån dem. Några av dem har gått där sex år, har hela sin tillvaro uppbyggd kring denna plats. Kanske bor deras föräldrar utomlands. Kanske reser de mycket och lämnar ekande tomma hus efter sig, som barnen nu måste återvänta till.

Jag hoppas att ledamöterna tillika föräldrarna i Lundsbergs styrelse skäms. För att de offrade sina barn i sin strävan att bevara en skola såsom den såg ut 1896. Jag hoppas att de förstår att de bär ansvaret för att barnen gråter. Jag hoppas att de samlar sig och ber alla elever om ursäkt, nuvarande och föredettingar. ”Förlåt, vi har brustit i vår uppgift” ska de säga. ”Vi insåg inte att vi själva också var offer för systemet. Från och med nu tar vi ansvar för det, vi kommer inte att skylla ifrån oss mer.”

Läs mitt svar på Ebba Wallméns debattartikel om att klasshat och avundsjuka stängde Lundsberg.

Läs min debattartikel i Aftobladet.

Vältajmad tragedi

Två dagar innan min reportagebok Att vara utan att synas släpps i handeln, skakas vi av ytterligare en urartad invigningsritual på Lundsberg. Det är skrämmande vältajmat, fruktansvärt sorgligt och efter att nästan ha slagit mig till ro i post-manus-inlämnings-lugnet går jag igång på alla cylindrar igen. För det har endast gått några månader sedan Skolinspektionen la ner sin extra granskning av Lundsberg,  lika många månader sedan Uppdrag granskning konstaterade att skolan faktiskt verkade ta fram fungerande handlingsplaner för förändring. Då kände jag att tigandets taktik fungerat, att skolan nu skulle bygga ännu högre murar mot omvärlden. Att de gått segrande ur striden.

Så ger sig nio treor på sina ”tarmar” med heta strykjärn och ger dem så grova skador att de måste uppsöka sjukhus. Tydligen är det sjukhuset som därefter kontaktat polisen, inte de ansvariga vuxna på Lundsberg.

I resan mot färdig bok har jag har grävt djupare i de bakomliggande mekanismer som sätter normerna på de tre riksinternaten. Jag kontaktade skolorna och många före detta elever för att få deras personliga berättelser. Lundsberg var den enda skola som höll dörren helt stängd. Trots att flera elever personligen bjudit mig dit, avfärdades jag av rektorn. Han ifrågasatte mina ”intentioner”. Han hade haft problem med ”opålitliga” journalister förr. Jag valde att respektera hans nej.

När jag som kompensation för det uteblivna besöket överraskningsvåldgästade en informationskväll på Operabaren, arrangerad av Lundsberg, visade rektorn bland annat en powerpointpresentation med statistik från den senaste anonyma enkätundersökningen, gjord i samarbete med Skolinspektionen. Den visade att noll procent av eleverna på skolan känt sig kränkta, blivit skrämda, sparkade, slagna eller sexuellt trakasserade.

Det kändes helt absurt. Utfall noll inom forskning är ett tecken på att något är fel med undersökningen,  sa min forskarkompis som var med. Rektorn medgav även efteråt att han inte hade några som helst planer på att sprida dessa data till exempelvis Uppdrag granskning. Även om han tyckte att siffrorna lämpade sig väl på en familjär tillställning med syfte att locka nya elever. Men finns det någon skola i hela världen där alla mår tipptopp? Vad är poängen med att lyfta fram något så osannolikt?

För varje person som samlar modet att kritisera sin gamla skola dyker det fram hundratals som ifrågasätter samma persons trovärdighet. Skolans ledning tillika gamla elever går först i drevet som banaliserar dem som far illa. Slänger sig med alla möjliga skällsord.

Samtidigt lägger de locket på. Kallar våldet för pojkstreck, feltolkningar eller överkänslighet.

Björklund hotade med att stänga Lundsberg om det visade sig att något av det som hände 2011 var sant. Han kan börja med att omgående frånta dem rätten att vara riksinternat. För uppenbarligen brister de i förmågan att erbjuda barn med föräldrarna långt borta en trygg hemmiljö.

På retreat

Solen skiner och doften av komockor ligger över nejden. Gänget pysslar med båten, medan jag skriver och dricker te.

Jag sov som en stock i den speciella tystnad som landsbygden bjuder på, tog igen de förlorade timmarna från det intensiva dygnet som började med morgonsoffa och slutade med debatt och hotellnatt i Göteborg.

Har fått flera peppande sms och mail och bara ett mindre peppande, från någon som tyckte att jag borde ta min skitbok och dra någon annanstans än där debatten är.

Nour funderar mycket på varför grannen ännu inte har riggat studsmattan. I övrigt är bekymren få här.