Jag skrev en roman 2007. Den blev utgiven 2009. Jag bävade inför släppet. Inte för att det var en självbiografi, men för att alla skulle tro att det var en. Ramarna är desamma. Uppväxt i brukssamhälle i Norduppland, gymnasietid på internat i Sigtuna. En mamma, morbror, mormor, klasskompisar, husföräldrar och kusiner. Ingen bror. De som känner mig vet att min bror är min andra halva, min viktigaste person. Jag tänkte att broderns frånvaro skulle rädda mig.

Så blev det förstås inte. Folk letade efter sig själva i texten, hittade någon de inte liknade vid sig själva. Eller någon som de kände igen. Oavsett så väckte det känslor och reaktioner. Skapade tystnad.

Min mamma berättade efteråt att hon stressläst sig genom Ränderna går aldrig ur, inte kunnat ta in berättelsen, endast sökt efter sig själv. När hon var klar första gången läste hon den igen. Tyckte om. Sa att hon var stolt över mig.

Hon är mitt största fan.

Vad hade jag gjort utan henne? De senaste veckorna har så tydligt uppmärksammat mig på att jag hade varit någon helt annan utan henne. Våra föräldrars vilja styr våra liv och senare, som föräldrar själva, styr vi våra barn. Det är oundvikligt. Jag har varit arg på den totala frihet som mamma gav mig. När jag var yngre och önskade mig en kamera i julklapp, fick en av mamma, och sa att jag inte längre skulle bli läkare utan fotograf. Då blev hon overkligt glad. Hon sa att jag var så kreativ och att det hade känts så trist att jag skulle ge upp det konstnärliga livsvalet. Jag tyckte att hon var larvig. Hon borde tycka att jag skulle bli läkare. Pappa hade ju varit det.

Inte ens när jag stal bitar av vårt gemensamma liv för att skriva en bok, ryggade mamma tillbaka. Jag skulle med största sannolikhet reagera defensivt om Nour som vuxen bestämde sig för att låna mig till sin fiktion. Vad ska folk tänka om mig, vem kommer jag att framstå som?

Under de senaste veckorna när åsiktsvindarna stundtals fått väggarna att knaka, har mammas sms kommit som stadiga påminnelser om att jag gör rätt: Du är suverän! Dina inlägg var så bra och så tydliga. Små påminnelser om att hon finns där och håller med mig i sak.

Märk väl att min mamma som privatperson inte står opåverkad av detta. Jag använder vårt gemensamma släktnamn som trovärdighetsmarkör, beviset för att jag är någon och har mandat att uttala mig. Cecilia Hagen skrev en krönika i Expressen där vi lyfts fram lite extra. Nu, tänkte jag, nu kommer till och mamma säga att detta börjar bli jobbigt. Men jag hade fel.

Jag hade aldrig skrivit en en internatskoleskildring med klassproblematik eller trätt fram i media, om mamma varit någon annan. Jag inser att tack vare henne tillit till min förmåga och hennes uppmuntran att gå den väg som känns viktig för mig, har jag kunnat göra rätt utan att rasa ihop på vägen.

En storartad insikt som får tårarna att droppa i morgonkaffet.

Arg. Peppad. Sorgsen. Uppgiven. Utmattad.

Är strax tillbaka.

Sitter vid köksbordet sida vid sida med min dotter som jag saknat och tänker hänga med hela dagen. Hon spelar spel på telefonen, jag bloggar. De två senaste veckorna känns dimmiga. Jag har inte hängt med i media utöver min egen delaktighet.

I söndags när jag och min kille skulle fira att jag slutligen lyckats flytta alla mina saker från gamla frilanskontoret, hamnade vi på ett julbord i Haga Norra, i jakt på brunch. Och där låg SvD där Daniela och Jan trädde fram med namn och bild.

Jag grät utan hejd i tio minuter. Du har snor i ansiktet sa min kille, men jag kunde inte sluta.

Jag fick en så stark hoppfull känsla av att det här kunde göra skillnad. Ju fler som med namn och bild vågar stå bakom sina ord, desto mer kraft får det. Daniela har fram tills nyligen jobbat som husmor, högt älskad, på Lundsberg. Jag träffade en Lundsbergsmamma igår som mindes henne som ”liberal”, en som försökte bryta upp strukturerna och det ”poängsystem”, där den som har högst poäng har flest rättigheter. Jag tror att få kan föreställa sig det mod som krävdes av Daniela för att göra anmälan. Jag tror att få kan förstå hur mycket skit hon har fått ta för att hon stått upp för elevernas rätt till trygghet och frånvaro av våld.

Jag träffade Daniela och Jan i Göteborg på Debatt och i flera timmar efteråt. De berättade att de hållit sig undan media rätt länge. Att gå till pressen (eller skriva en bok om saken) är något väldigt fult inom överklassen, man ska lösa sina problem i tysthet. De sa att de sett mig i Nyhetsmorgon, där jag suttit och pratat om den där tystnaden som så ofta kväver diskussionen. Och de bestämde sig då, för att träda fram.

Igår blev jag och Daniela vänner på Facebook. Hennes vägg kryllade av påhopp, främst från elever. Jag insåg hur skonad jag varit, den egentligen enda negativa kommentar jag fått under de senaste veckorna är från en Sigtunakille i klassen över mig som skrev att ”vad gör man inte för att få uppmärksamhet….”

Jag vet inte om det är för att snart 15 år gått sedan jag var elev på SSHL, som gör att jag fått så mycket uppmuntrande ord från tidigare Sigtunaelever, eller om det helt enkelt bara är en strukturell skillnad skolorna emellan. Jag vet att Sigtuna kommit betydligt längre i diskussionerna kring kamratuppfostran, de har läst min bok i klasserna och använt som diskussionsmaterial.

Kanske får Danielas gamla elever förr eller senare samma distans och kan be henne om ursäkt. Eller så förblir hon en förrädare i deras ögon, resten av deras instängda liv.

Men i mina ögon är hon en stor hjälte.

Petter Sandgren, doktorand, skriver mycket intressant om elevhierarki i SvD idag.

Jan Boris berättar i Aftonbladet om sin tid på Lundsberg. Han argumenterar utifrån resonemanget att de ”riktiga” Lundsbergarna måste försvara sig mot påhitten från ”ett och annat rötägg”.

Den som gjort något dumt den här gången, är någon som ”inte har anknytning till Lundsberg sedan tidigare.”

Även Ian Wachtmeister utttalar sig, om att det är ”dags att rensa i rabatterna.”

Vi ”riktiga Lundsbergare”, måste alltså rensa bort rötäggen, dem, ur rabatterna för att problemet ska lösas.

Att identifiera sig med sin skola och alla dess tidigare (goda) elever på det där sättet, 40-50 år efter studenten, måste vara unikt för internatskolor. Vem skulle komma på att försvara något som sker på exempelvis det högstadium man gått på, ens ett år efteråt? Och vem skulle komma på tanken att säga att det fanns ”riktiga” elever i kontrast mot något annat?

Nu får vi verkligen hoppas att diskussionen och skolinspektionen tar sig förbi Rötäggsnivån. Om man har ett regelverk baserat på en hierarkisk struktur, drar man oundvikligen in våld och kränkningar i sina uppfostringsmetoder. Är det verkligen en så omöjlig tanke för Lundsbergs rektor (och ledning)?

De senaste dagarna har dels varit en påminnelse om vad drömmen om att ge ut en bok bestod av. Visst, till stor del var det från början att ens lyckas bli utgiven och när jag först började skriva var internatskolan inget självklart tema. När ämnet väl fallit på plats var målet att skapa diskussion. Att inifrån kasta ljus på en skev sluten värld. Som inte förändrats nämnvärt sedan Jan Guillous tid. Där den allmänna uppfattningen som rådde var att det inte fanns några fattiga och att eleverna på skolan var något slags gränssnitt av befolkningen.

Nära tio år tog det mig att få tillräcklig distans. Och inte ens för två år sedan, när recensionsdagen kom för Ränderna går aldrig ur, hade jag modet att lägga diskussionen på den nivå som jag gjort under de senaste dagarna.

För även om det kan vara svårt att tro så har jag många vänner kvar från min skoltid. Och väldigt många före detta internatskoleelever identifierar sig så starkt med sin gamla skola och sin roll som ”fördetting” att det upplevs som ett personangrepp att kritisera strukturerna som formade oss alla där.

Med humor borstade vi av oss övergreppen. Vi skrattade åt dem. Och liksom #prataomdet, vinnare av Stora journalistpriset härom dagen, synliggjorde de för många osynliga gränserna, så har den debatt som blommat upp om övergreppen på Lundsberg och Grenna, väckt många minnen hos mig. Minnen kring de övergrepp jag själv utsattes för, men kanske främst de övergrepp jag utsatte andra för.

Jag har inget emot internatskolor som fenomen. Men dessvärre hänger de nästan alltid ihop med en hierarkisk ordning och pennalism.

Ränderna går aldrig ur är ingen självbiografi. Det är en roman där varje händelse som skolan har inblandning i, är förankrad i verkligheten. Men där Elin levde sitt liv annorlunda än jag. Mesigare på vissa sätt, modigare på andra. Även där är gränserna svårdragna och nyanserna små.

I media är jag mig själv. Det är svårare. Men ärligare.

Jag var inte helt beredd på, som min gamle klasskompis från Sigtuna formulerade det, ”det mediedrev som du startat”. Jag har inte bloggat så mycket här och jag har inte pratat så mycket om min bok på ett tag.

Men här finns mitt debattinlägg om saken.

Och här kan du beställa boken om du blivit sugen på att läsa.