Skrivesa och författarpodd

forfattarpodden
Jag, Frida och Författarpodden.

Den här veckan har varit ljuvlig på så många sätt. Sedan i lördags är jag på skrivresa, helt ensam på en charter i Turkiet. Eller jag är långt ifrån ensam, har ungefär trehundra svenskar, norrmän och danskar som badar och solar medan jag sitter på hotellets kafé och skriver. Jag har varit på skrivresa ensam en gång tidigare. Då tyckte jag att det var jobbigt och isolerat och jag hade lite samma farhågor när jag begav mig mot Arlanda. Men det har känts bra så gott som hela tiden, med undantag från när jag saknat mina barn och min kille förstås.

Tystnaden som jag varit så rädd för har även dämpats av ett intensivt pladdrande med Frida, som jag dragit igång Författarpodden ihop med. Första avsnittet kom ut i förrgår och vi har spelat in ytterligare ett par under min vecka här. Idén var hennes och det är sjukt kul allihop och jag är så glad att hon snärjde mig till projektet. Författarpodden går att lyssna på i iTunes eller Soundcloud för den som är nyfiken och planen är att släppa ett avsnitt i veckan resten av hösten.

Jag har blivit känd som ”hon med datorn” här, idag bjöd de på kaffe och igår sa de åt mig på skarpen att njuta lite av semestern. Sorry folks sa jag, jag åker hem blekare än jag kom men många tusen tecken rikare.

Boken jag skriver på är en roman och ingen vet vad den handlar om. Jag själv vet numera och en kompis fick veta när vi drack vin ihop för någon månad sedan, men i övrigt har jag hållit det för mig själv för att ro iland alltihop. Just nu känns det som att det kommer att gå vägen, orden skriver sig själva så där klyschigt som de kan få för sig att göra efter ett visst antal tecken och jag har hybris. Njuter av den känslan eftersom det alltid vänder neråt, i en härlig jojorörelse. Ångest och eufori.

I morgon kväll bär det av hemåt och på söndag morgon när mina barn vaknar kommer jag ligga som en klubbad säl i min säng, efter att han landat i ottan. Jag kommer att vara så trött när de väcker mig men nu när jag skriver om det längtar jag efter deras varma små kroppar, och Ilyas dregel och vassa naglar, så mycket att jag nästan går sönder.

Livet alltså. Ibland är det rackarns fint.

skrivvy
Min skrivvy från balkongen.

Fler recensioner

Skärmavbild 2013-09-14 kl. 10.45.35

Det här med att samtidigt vara på tjocken och släppa bok tar lite på krafterna, den här veckan har jag varit rätt tömd på luft. Men recensionerna har fortsatt trilla in, hittade just den här fantastiskt fina i UNT .

Andra som recenserat i veckan som gått är Ann Heberlein i Sydsvenska Dagbladet och Ella Andrén i Kristianstadsbladet.

Och från dagarna runt släppet i slutet av augusti finns bland annat:
Björn af Kleen i Expressen.
Kristian Ekenberg i Arbetarbladet.
Eva Dandanelle i NSD.
Johan Malmberg i Helsingborgs Dagblad.

Eva-Lotta Hultén i Göteborgsposten förstås, som jag nämnt innan.

Men ännu inget hos ”drakarna” Svenskan och DN.

Recensionsdags

Recensionerna har börjat droppa in. Den i Göteborgsposten idag gjorde mig knäsvag av glädje. Men den satte också ord på något som återigen känns viktigt att lyfta fram:

”Stängningen handlade inte om kollektiv bestraffning utan om att skydda unga människor från att utsättas för övergrepp. Men om man skolats till att anse att rättigheter tillhör de starka, och de svaga endast har skyldigheter, så är det helt logiskt att se något som görs till skydd för svaga som en bestraffning av de starka. Stängningen bör därmed betraktas som ett skydd av alla elever – från att fostras till pennalister och skaffa sig en människosyn som inte hör hemma på 2000-talet.” (Ur Göteborgsposten 130907)

rec_gp

Kollektivt straff eller kollektivt ansvar?

”Styrelsen för Lundsbergs skola erkänner ett stort ansvar för de elever som drabbats…”

Så inleds Lundsbergs styrelses pressmeddelande som lagts upp på skolans hemsida. Under ett ögonblick så kort att jag knappt hinner registrera känslan, tror jag att de menar ansvar för de elever som drabbats av de vuxnas ignorans. Men tji fick jag. Förstås. För meningen fortsätter:

”…av Skolinspektionens drastiska beslut om tillfälligt verksamhetsförbud med omedelbar verkställighet. Många av skolans elever har svårt att hitta motsvarande utbildning på annan ort och elever med föräldrar bosatta i utlandet har ställts inför stora problem att fullfölja sin skolgång.”

För det första: Skolinspektionens beslut var inte drastiskt. Att Lundsberg fick verksamhetsförbud beror på att de som styr skolan trott sig stå över lagen. Att Skolinspektionen sedan inte har befogenhet att stänga det  internat som lever i symbios med undervisningen gör det lättare att förstå den hävda stängningen men lika svårt att bli annat än djupt sorgsen över sveket det innebär mot de elever som farit illa på riktigt.

För det andra: Alla de kränkta nöjda elever, som återtagit ordet de nyligen ansåg det gå inflation i, inte stått på bar backe. Väldigt många har släkt och vänner på de andra två riksinternat som finns kvar i Sverige, i synnerhet på Sigtuna. Livet för barn med föräldrar utomlands skulle faktiskt underlättas av att bo närmare en flygplats.

För det tredje: Det är något väldigt osympatiskt över att vuxna tillhörande en högutbildad ekonomisk elit framställer sig som offer och skyller allt på myndigheter och medier, när det vore så lätt för dem att ta ett djupt andetag och erkänna delaktighet. Ringa någon av alla de elever som utsatts och slutat i tysthet och be dem om ursäkt. För lika mycket som straffet av lundsbergarna själva upplevs som kollektivt är det ett kollektivt ansvar som de vägrar att se.

Men idag kom alltså beslutet från förvaltningsrätten om att Lundsbergs skola får öppna igen.

Veckans största frågetecken

Den galnaste veckan i mannaminne närmar sig sitt slut. I måndags satt jag på ett kafé och funderade på om jag verkligen var redo för föräldraledighet och stilla lunk. Eftersom jag födde 10 veckor för tidigt sist hade jag fått order av barnmorskan att ta det väldigt lugnt. Men så darrade telefonen av frågan från en vän om jag läst om vad som hänt på Lundsberg och den stillasittande tillvaron var till ända.

Jag har fortfarande inte läst ikapp allt som sagts och tyckts under veckan, men några av mina största personliga frågetecken är:

En representant från Lundsbergs styrelse uttalade sig i nyheterna om att rektor Staffan Hörnberg fick gå på grund av han tillåtit en invigning. Rektorn skrev därefter ett ”öppet brev” på Facebook där han beskyllde Aftonbladet för att ha spridit falska rykten om honom. Men Aftonbladet citerade väl bara styrelseledamoten från nyheterna? Eller menar rektorn att styrelsens beslut baserades på skvaller de läst i Aftonbladet? Fattar inte.

Rektorns ripjakt är för övrigt något han ägnar sig åt varje år. Det var där han befann sig helgen då allt urartade på Lundsberg hösten 2011, vilket ledde till att husföräldrarna Daniela och Jan kontaktade Skolinspektionen. En kan tycka att rektorn borde ha insett betydelsen av att vara på plats den första kritiska helgen. Om han var mån om att undvika urartad invigning alltså. Eller så var syftet med jakten att undvika själva invigningen.

Sedan undrar väl alla var Marie Wallenberg, Lundsbergs styrelseordförande sedan sju år, gömmer sig. Är hon alltså på tjäderjakt? Hon är ordförande för styrelsen på ett riksinternat i kris och vägrar uttala sig? En enda intervju gav hon under senaste skandalen, ”exklusivt” till DN. Och den handlade enbart om hur chockad hon var. Det är inte okej någonstans. Inte heller att alla före detta elever i styrelsen gömmer sig och skickar fram ledamöter som endast har barn på skolan och ingen personlig erfarenhet, personer från näringslivet som är mer vana att hantera media men står lågt i rang i Lundsbergshierarkin.

Det blir spännande att följa fortsättningen på, som forskaren Petter Sandgren uttrycker det i dagens DN, ”kampen mellan näringslivet och staten (Skolinspektionen)”. Och än har jag inte fött barn, trots livstempo-ökningen (peppar peppar).

I tisdags chattade jag med DN:s läsare, för den som missade det. Det var alltså innan skolan stängt, rektorn sparkats och styrelsen ställt sina platser till förfogande.

Författarfrågorna som sällan ställs

Tydligen finns min bok på förlaget nu. Om jag vill kan jag rulla dit idag och hämta den. Har haft mardrömmar hela natten, hela sommaren faktiskt, om att jag slår upp en sida och hittar femton korrfel i samma mening. Helt normalt tydligen.

Så för att fira detta stora tar jag mig an uppmaningen från Sara Lövestam att besvara de Författarfrågor man aldrig får.

1. Vad trodde du att din senaste bok skulle handla om, innan du visste bättre?
Många års vatten har flutit under broarna sedan min förra bok och jag har påbörjat flera efter den. Efter att Nour fötts och vi bott sex veckor på sjukan var jag helt säker på att jag skulle skriva en reportagebok om flaskmatning och om det jämställda föräldraskapet inom prematurvården. Jag har även en halvfärdig roman i utkastmappen, som antagligen kommer att behöva byta genre för att bli klar. Jag har länge tänkt skriva om min pappa, gjorde en roadtrip för ett par år sedan då jag sökte upp flera av hans levande vänner, men inte riktigt kommit på hur jag ska gå vidare.

Framför allt är det ovanan att hellre börja skissa på framtida projekt än att ta mig tid att landa i en idé, som kommit i vägen. Därför behövdes nog det som slutligen skedde, för att jag skulle få tummen ur röven. Förläggar-Anders på Forum hörde av sig och sa att han trodde att jag hade ”potential att bli en riktigt bra fackboksförfattare” och eftersom jag är sjukt svag för smicker så nappade jag på idén. Därefter förde pliktkänslan mig i mål.

2. Kan du, utan att tjuvkika, citera första meningen i alla/minst tre av dina böcker?
Båda mina böcker har prologer vars första meningar jag minns på ett ungefär. Den inledande meningen i första kapitlet kan jag utan problem citera från båda.

3. Sista meningen då?
I första boken kan jag det. Då skrev jag också sista kapitlet nästan först. I den senaste gick allt så fort att jag har svårt att förstå att jag ens blivit klar.

4. Vad är det vanligaste folk säger när du berättar att du är författare?
De flesta frågar vad jag skrivit. Ofta följt av: Jag känner igen titeln, den fick rätt stor uppmärksamhet eller? Varpå jag säger att den fick sig ett uppsving under internatskoledebatten vintern 2012, samtidigt som jag tänker att det lika gärna kan ha att göra med att Ränderna går aldrig ur är ett välanvänt uttryck.

5. Kan du nämna tre företeelser i dina böcker, utöver intrig och karaktärer, som inte stämmer överens med verkligheten? Var det medvetet eller omedvetet?
Det enda medvetna jag kan komma på är att jag flyttade ett hus i Djursholm från en gata till en annan i första boken. Den senaste är dokumentär, därför hoppas jag innerligt att det mesta i den stämmer överens med verkligheten.

6. Hur peppar du dig själv när du tvivlar på din egen berättelse?
Jag låter den vila. Eller så pratar jag med min sambo som är den mest engagerade och engagerande jag känner och som alltid får mig på bättre tankar.

7. Vilken av dina bokkaraktärer har varit svårast att skriva? Varför?
Elins mamma i Ränderna var ångestladdad att skriva om, tills jag lät fiktionen ta över och ge henne eget liv.

8. Har du funderat på att tatuera något vackert på din rygg/nacke, så att din (eventuella) partner har något att titta på på dagarna, kvällarna och nätterna?
Jag vänder endast ryggen åt min partner när jag sover och då gör han detsamma. Sover alltså, så nej, tanken har ännu inte slagit mig. En fet tatuering i pannan däremot…

Kampen om tiden

Det närmar sig på alla sätt och vis. Igår kom ett gigantiskt paket från Samdistribution som jag under en euforisk halvtimme trodde var den nya boken. 16 kilo hemsläpat paket på cykel senare, upptäckte jag att det (dessvärre) endast var restupplagan av den förra bokens pocket.

Vi är i vecka 31+0 idag. En hel vecka längre gångna jämfört med när Nour föddes. Känns otroligt. Vi firade med att träffa den nya specialistläkaren, som vi fått efter att jag bröt ihop hos barnmorskan och sa att jag aldrig mer ville träffa den gamla. Två gånger hann jag gå till denna ”expert” som fick mig att gråta ohejdat i timmar efteråt. Först när jag vägrade gå tillbaka medgav barnmorskan att jag varit långt ifrån den enda som haft problem med personkemin. Men tyvärr fanns ingen att klaga till eftersom personen i fråga var ”högsta hönset”. Överläkare visade det sig efter lite googling, känns ju fresh.

Men idag mötte vi den nya. En varm, lyssnande och noggrann läkare. Jag vet inte hur stor del av intrycket som baserades på lättnaden över att slippa den förra, men jag var redo att gråta av tacksamhet efteråt, så stor var skillnaden.

Tappen var mer påverkad än den borde men inte utplånad. En rad prover togs för att utesluta olika infektioner och jag fick även bricanyl mot sammandragningarna. En medicin som visserligen kan ge ångest och hjärtklappning, men även snabbmognar barnets lungor, ifall det vill komma tidigt. Och det kan ju vara en investering värd lite pulshöjning föreställer jag mig.

Enligt Bokus skickas Att vara utan att synas inom 16 dagar om jag beställer den idag. Den rafflande jämna kampen om tiden fortsätter alltså mellan boken och barnet.

Vem hinner först?