Det som är härligt att bo nära Råsunda är att man hör målet ett par sekunder innan man ser det på teven. Lika härligt är att folk hänger ut från balkongerna och snackar match när man är på väg hem från tåget. Men härligast är att jag känner på mig att vi kommer se många fler matcher live i fortsättningen. I blickfånget från vår balkong bygger de ännu en arena och om den blir nationalplatå som lovats, kommer vi nästan kunna se matcherna från ballen. Kunna ta inträde rent av.

Det här med att känna lust att blogga går verkligen upp och ner. Trots att mycket hänt och många bilder tagits (inskolning, reggaefestival, Nours första mata-fåglarna) har jag inte orkat riktigt. Jag har rent teoretiskt mer skrivtid nu, i och med att Nour är dagisbarn, men den här veckan möblerar vi om kontoret fullständigt, brorsan flyttar ut efter sju år och det känns vemodigt men samtidigt nystartigt. Höst rent av. Så tiden går åt det, men nästa vecka. Då! Ska jag jaga flowet Lisa pratar om. Och jag håller ju med henne om allt hon skriver, i en framtid kommer DAMP att krylla av författare som fikar bort dagarna i väntan på att karaktärerna ska leda oss vidare. (Jag kommer att försöka värva dig Lisa, så fort vi får platser lediga.)

Nour älskar i alla fall dagis, i lördags morse stod hon missmodig vid ytterdörren när klockan passerat nio och vi ännu inte gått hemifrån. De första dagarna blev hon jättearg när vi kom och hämtade och vägrade gå därifrån, men nu verkar hon ha förstått att det finns en kontinuitet i den där platsen full med barn, sånger och leksaker, och igår kastade hon sig glädjestrålande i min famn vid hämtning.

Vi försökte kompensera henne i lördags med att ta henne på reggeafestival i Uppsala, men liksom i Prideparaden somnade hon som en stock i vagnen bakom sina hörselskydd, innan hon hunnit se särskilt mycket. Vaknade istället vid två när vi kommit till lägenheten vi skulle sova över i, och tyckte att det var morgon tills jag slutligen lyckades övertyga henne att hon hade fel. Jag vet att det finns föräldrar som älskar att sova med sitt barn mellan sig, men Nour är en vandal. Snurrar, sparkar, slåss. Det får hon gärna göra, i sin egen säng. Klockan åtta nästa morgon vaknade hon med ett skratt och började springa runt runt runt, hungrig på livet och på vad söndagen hade att bjuda på.

Men idag är det onsdag. Och Sverige leder med 3-0 över Skottland.

Nour är på dagis bara några hundra meter bort och jag saknar henne. Längtar efter att plocka upp henne där om en stund, tänker att de nog precis vaknat efter vilan nu och ska äta mellanmål i solen.

Allt hon gjort den här veckan har berört mig så starkt. Hur hon lär sig något varje dag, nya handlingar och ord som följer med henne hem. Imorse gick hon ut i hallen och hämtade sin pappas sko. Gick in i vårt rum och la den i hans säng. Jag vet inte varför, men det var så fint. På dagis hämtar de leksakerna och lägger tillbaka dem på samma plats efteråt. Härom dagen balanserade hon ett pussel i famnen, med sin fyllgubbegång och tappade bitarna gång på gång. Men hon visste åtminstone vart hon skulle.

Eller igår när jag öppnade grinden och tre minimänniskor satt runt ett minibord på en minibänk, åt mackor och drack juice. Och en av dem var Nour, med ben så korta att de dinglar i luften. Som tittade upp på mig och skrattade, ville slita sig och hoppa ner, men först skulle de säga Tack för maten. Sedan sprang hon, med min hand i sin, på de korta benen in i huset där alla leksaker finns och visade mig. Gul spade, röd spade, blå spade. Hon älskar dem högt, spadarna.

Mitt lilla barn, min lilla människa. Skolade in sig själv, men jag tror att vi hade det på känn. ”Man kan undra om hon alls knutit an till er” sa någon på skämt och jag tänker att det måste ändå göra tusen gånger ondare att vända ryggen och gå från mitt gråtande barn på dagis, än att behöva slåss för att få med mig henne hem. Och om jag skulle behöva dra det så långt att jag för Nour var likvärdig med vilken okänd människa som helst, så skulle jag ändå kunna leva med det, min kärlek till henne förändras ju inte för det. Och med tanke på det känsliga, osäkra, blyga barn jag själv var en gång i tiden, fyller det mig till bristningsgränsen av segeryra av att hon är så trygg.

Som sagt. Det är ett nytt uppvaknade varje gång jag inser att jag är morsa nu för tiden. Och en dagismorsa dessutom. Nej, jag måste gå nu, jag hämtar på dagis den här veckan.

Sådana saker kommer jag att säga i höst. Stort.

Dagis var en succé, åtminstone om man ser det ur ett frigörelseperspektiv. Inskolningsplanen var att vi i tre dagar skulle vara med Nour mellan nio och tre och därefter endast lämna och hämta som vanligt.

Efter två timmar på gården och i lekrummet var det dags för lunch.
Ni kan gå nu, sa de då. Kom tillbaka efter vilan.

Dryga två timmar senare kom vi tillbaka. Då satt Nour med de andra barnen och åt ostmacka. Hon hade ätit lunch själv, dubbla portioner med både sked och gaffel. Sovit en och en halv timme på vilan och imorgon behövde vi nog bara hämta och lämna, för hon klarade sig fint utan oss.

Hon har inte nämnt er en enda gång.

Enda smolket i bägaren, bland trygg plats och trygg personal, var väl genuspedagogiken, den obefintliga. Flickan T och pojken E sprang omkull varandra när de lekte. T började gråta, varpå pedagogen sa:
E, du måste vara försiktig. Du vet att T inte är en pojke.

Neeeeeeeeeeeeej, ville jag skrika och samtidigt slänga mig på golvet och banka nävarna i det. Istället en vuxen och sansad tyst suck inombords.

Kan vi inte bara be dem att låtsas att hon är en pojke sa sambo, som var ungefär lika peppad som jag på den fällda kommentaren. Och kanske skulle det hjälpa, åtminstone för att få dem att se mönstret i sitt beteende.

Men det kommer väl utvecklingssamtal och föräldramöten. Där jag kan vara den där kvinnan som Martin Melin redan pekat ut mig som.

Idag börjar Nour på dagis. Jag är helt pirrig, spattig, har börja-skolan-mage. Åt Nour. Eftersom hon inte har vett att själv fatta hur stort detta är.

Sista intensivskrivardagen. Imorgon tillbaka till Stockholm och jag längtar efter sambo och lägenheten. Visserligen flyter det bra med texten nu, men det är tidspressen som gör mig effektiv.

Sitter som sagt på loftet i vår bod, som kryllar av de barndomsminnen som mamma tagit hit. Jag ska välja ut det som jag tycker passar mitt eget barn och resten ska väl slängas antar jag.

Fraggelbandet fanns här. Som jag letat, det var min närmaste vän och följeslagare från femårsåldern och framåt. Varje resa till och från dagis lyssnade vi på det och jag kan fortfarande alla sånger utantill. Vissa är sega, men man orkade aldrig spola kassettband, man genomled, medan andra är helt briljanta.

Så nu skrivs boken till en-pytteliten-skalbaggsunge-som-vill-växa-till-en-jätte-och-det-sitter-han-och-önskar-för-sig-själv-en-eftermiddag-mitt-i-solen-på-en-gammal-sten (allt i samma andetag). Med mera.

Energiladdare under skrivpausen.

Jag är på skrivcamp på landet. Nour rensar maskrosor med sin mormor och solen skiner igen efter tre dagar av regn. För att producera text istället för bränna har jag förvisat mig själv till loftet ovanpå ladan.

Och oj så bra det går, här sitter jag och bloggar.

Men det går framåt, tio sidor igår, tio i förrgår. Den vanliga ångesten vs euforin, oj så bra, fy fan va kass, går väl inte att komma ifrån antar jag. Min taktik är att kräkas ur mig så mycket som möjligt för att redigera senare.

Klockan ett ska jag ta paus och lyssna på sommar.

Nour börjar dagis om mindre än vecka och tränar på att gå i gummistövlar. Med tanke på att de är två storlekar för stora går det bra. En aning svåra att klättra i bara.

Jag har fortfarande inte helt hämtat mig från dagens kommentarskrig i bloggosfären. Bland annat har jag fått veta att alla feminister och fredsaktivister är svaga personer och att alla bögar gillar smink, kläder och att prata känslor. Samma person anser sig tolerant och fördomsfri och har låtit sina barn själva välja leksaker och läggning. Sedan blev det ju pojkleksaker åt pojkarna och flickleksaker åt flickorna och två heterobarn i slutändan, så nog har biologismen bevisat att det sociala arvet är en myt ändå. In my face!

Någon annan hävdar att det ligger i pojkars natur att gilla bilar och motorredskap. Motkommentaren att bilar funnits långt kortare än människans existens fick ingen respons. Inte heller det enkla faktum att vi under barnens första levnadsår, helt bestämmer över vad som sägs, görs och leks med i hemmet, och att vi därför i stor utsträckning styr våra barns utveckling in på önskad bana, verkar snudda så mångas medvetande.

Någon skriver om en pojke som gillade att byta blöjor på sin docka när han var liten och att de nu, trettio år senare, fortfarande skrattar åt detta hemma. Vad som nu finns att skratta åt i det? Att han så fort han började dagis fick höra att han betedde sig som en tjej och lära sig att sluta leka med dockor?

Otaliga studier visar på hur olika vi behandlar pojkar och flickor. Det är viktigt för de flesta att veta könet på ett spädbarn, för att kunna köpa ”rätt” presenter. Flickor på dagis ombeds hjälpa till att duka fram lunchen, medan de ”bångstyriga” pojkarna får leka av sig i lekrummet. Om en pojke gillar att sitta och pilla med klossar i ensamhet är han ”ett ovanligt barn”, en flicka som gillar bilar och att klättra i träd är en ”pojkflicka”. Barn lär sig väldigt snabbt vad som är att vara ett ”normalt” barn och att sträva därefter. Och vuxna barn har cementerat sina barndomsroller. Många bryter sig loss, vilket i sig ofta möter starka känslor från framför allt de egna föräldrarna.

Någon skrev idag att jag inte kan förändra orättvisorna mellan könen genom att hindra flickor från att ha på sig rosa tröjor, eller tvinga dem att leka med lastbilar. Och det vill jag inte heller. Jag vill däremot att alla barn ska ha möjlighet att utveckla sin personlighet i den riktning de önskar. Om min son vill gå till dagis i klänning och hårspänne, vill jag att han ska kunna göra det, utan att tillrättavisas av personal eller av barn vars föräldrar lärt dem vad som är manligt och kvinnligt. Om min dotter vill vara pirat eller spindelman ska hon få vara det utan att någon frågar henne om hon inte satt på sig fel utklädnad. Jag vågar påstå att ett barn inte könsbestämmer färger, saker eller kläder förrän omgivningen gör det åt dem. Jag vågar tro att de flesta flickor är starka, modiga och busiga liksom de flesta killar är söta, försiktiga och omhändertagande. Om de får utrymme att vara det.

Eller för att ta ett exempel:

Jag och min sambo vet något om vår dotter som vi inte avslöjat förut. Hon är lesbisk. Nu säger ni säkert att hon är ett litet barn och att vi inte kan veta vad hon har för läggning, eftersom hon ju knappt själv vet. Men det kan vi tala om för er, att det vet vi. Det är så. Och vi uppmuntrar henne så gott vi kan.

Exempelvis kommenterar vi andra söta flickor som vi möter i parken eller på öppna förskolan. Ser du Nour, hur den snygga flickan gör sig till för dig, kan vi säga. Och när vi träffar andra döttrar till våra vänner, brukar vi fnissa och säga att Titta, ni är på dejt. Nour har faktiskt en flickvän nu, dottern till en av våra nära vänner. Hon har självklart pojkkompisar också, men då är vi tydliga med att de inte kan vara kära i varandra, men däremot väldigt goda vänner.

Nour kan inte så många ord än, men vi tycker oss ana att hon tänker mycket på sin flickvän, och det är så himla gulligt. När hon greppar tag i skottkärran eller gräsklipparen händer det att vi ler mot varandra. Vår älskade lilla butchflata säger vi kärleksfullt, högt så att hon hör och känner sig bekräftad.

Om Nour skulle komma på att hon är heterosexuell en dag skulle vi självfallet stötta henne. Men vi skulle nog tala om att det inte är så himla lätt att leva som heterosexuell. Om jag ska vara ärlig hoppas jag för hennes skull på att hon ska fortsätta att gilla tjejer, det blir liksom bäst för alla att det är så.

Känns det jobbigt att läsa? För många av dem som kritiserat mig idag är det antagligen det. Men om man byter ut ”lesbisk” mot ”heterosexuell” i ovanstående meningar, är jag och min sambo inte längre några hjärntvättare, utan istället en spegelbild av hur samhället ser ut idag. Föräldrar som önskar sig ”normala” barn och gör allt de kan för att få som de vill.

Jag är glad över dagens utflykt till andra sidan. Det skedde av slumpen och på grund av en konstig dröm jag hade igår natt, och jag kommer nog inte läsa vidare så mycket på omnämnda blogg på ett tag, men jag lärde mig något. Och trots att jag är både feminist och fredsaktivist känner jag mig inte alls svag. Tvärtom starkare än någonsin.

Godnatt.

Strax efter min tillagda fundering över ordvalet i föregående text, dök detta inlägg upp på Martin Melins blogg.

Och jag svarade förstås:

Hej Martin.

/Agnes

Imorgon tar vi båten till Gotland. Då jobbade vi för RFSU och hängde i deras tält och det regnade som det alltid gör när jag är där. I år ska jag göra mitt första betalda filmjobb, en informationsfilm som jag börjar känna mig riktigt peppad på att göra.

Just nu mellanlandar vi över natten hemma i Solna, efter underbart häng på Barnens ö med grymma vänner. Vi grillade lamm och badade från klippor i havet. Nu sitter jag på balkongen och njuter av att inte behöva ha massa kläder på mig. Har lovat mig själv att skriva fyra sidor ikväll, men blicken dras istället mot Flickvännen som jag håller på att läsa ut och verkligen gillar. Smart och välskriven.

Nour vaknade mitt i natten med hostan från helvetet och med hög feber. Men allmäntillståndet, ordet jag aldrig tagit i min mun innan jag fick barn, är bra. Hon leker och lever rövare som vanligt. Blöder näsblod, det kommer så ofta nu för tiden att vi vant oss. Men jag antar att hon kommer att få bränna ett kärl förr eller senare, om det fortsätter i samma takt.

Livet är gott. Trots att jag håller skrivdeadline sämre och sämre för varje minut som slinker förbi.