DN skrev en skral notis om amning i morse som visserligen byggdes ut under dagen (med mer eller mindre tvivelaktiga fakta).

Sexitiotvå kommentarer hittills. Man blir så varm i hjärtat av den hätska stämningen, blir man inte?

Mamma pausade på väg till Curries begravningsplats och lät oss ta farväl. Jag lät Nour följa med ner, hon tyckte så mycket om Currie och även om döden inte är ett begrepp för henne än, tänkte jag att det på något sätt skulle ge henne något.

Currie låg i en låda på gräset och Nour var ömsint och försiktig. Blev först lika svindlande glad som alltid över att få träffa sin favoritkatt (det tålamodet som Currie visade under deras korta tid tillsammans var helt obegripligt), därefter konfunderad. Currie reagerade inte på klapparna, hon var kall och någon annanstans helt klart, än där med oss.

För mig var det en stor bit barndom som dog igår. 1992 var jag 13 år. Vår äldre katt fick ungar och Currie stannade hos oss. Hon var en underlig katt. Kuvad av sin mamma, högljudd och dreglade kopiöst när hon blev kelad med, trampade med stålklor i ens knä och ruskade slutligen på huvudet så att slemmet flög åt alla håll. Men varje kväll fem i tio stod hon utanför min sovrumsdörr för att få komma in och sova där. En gång, jag tror att det var strax efter gymnasiet, lämnade hon hemmet och var borta i fyra månader. Tills hon en morgon väckte mamma med sitt jamande, hungrig och hemma igen. Som om ingenting hade hänt.

Nu är Currie i katthimlen med sin mamma. Arton år är inte dåligt för en katt. Sorgen denna gång är så annorlunda, så positiv jämfört med den som jag burit på efter pappa, under majoriteten av mitt liv. Trots tårarna är jag glad, varm inuti av minnena, och jag tänker att det är så här det borde få vara vid alla förluster: Att man hade förmågan att koncentrera sig på glädjen över att någon funnit, och inte drunka i förtvivlan över att den inte längre finns kvar.

Det här är Kurre. Var är Kurre var min favoritbok när jag var liten. Jag började som bekant inte gå förrän jag var arton månader, och skälet sägs vara att jag satt och läste Var är Kurre hela dagarna istället.

Inte mycket har förändrats. Fortfarande slösurfar jag hellre än joggar.

Nour är inte så mycket för att läsa böcker, mer för att äta och riva sönder dem. Men det finns en, som hon andäktigt lyssnar sig igenom och vill höra igen och igen och igen. (om man inte räknar Var bor du lilla råtta, men det gör man inte för den sjunger man sig genom.)

Boken som Nour älskar är Var är Kurre.

Så till alla er som tvivlar, som gång på gång påtalar hur himla liiiiiik Nour är sin pappa: Hon har ärvt min hjärna.

(Och jag hade faktiskt också rak lugg och galna korkskruvar och skittjockt hår när jag var barn, ni ska få se! Jag ska rota fram en bild)

Det som är härligt att bo nära Råsunda är att man hör målet ett par sekunder innan man ser det på teven. Lika härligt är att folk hänger ut från balkongerna och snackar match när man är på väg hem från tåget. Men härligast är att jag känner på mig att vi kommer se många fler matcher live i fortsättningen. I blickfånget från vår balkong bygger de ännu en arena och om den blir nationalplatå som lovats, kommer vi nästan kunna se matcherna från ballen. Kunna ta inträde rent av.

Det här med att känna lust att blogga går verkligen upp och ner. Trots att mycket hänt och många bilder tagits (inskolning, reggaefestival, Nours första mata-fåglarna) har jag inte orkat riktigt. Jag har rent teoretiskt mer skrivtid nu, i och med att Nour är dagisbarn, men den här veckan möblerar vi om kontoret fullständigt, brorsan flyttar ut efter sju år och det känns vemodigt men samtidigt nystartigt. Höst rent av. Så tiden går åt det, men nästa vecka. Då! Ska jag jaga flowet Lisa pratar om. Och jag håller ju med henne om allt hon skriver, i en framtid kommer DAMP att krylla av författare som fikar bort dagarna i väntan på att karaktärerna ska leda oss vidare. (Jag kommer att försöka värva dig Lisa, så fort vi får platser lediga.)

Nour älskar i alla fall dagis, i lördags morse stod hon missmodig vid ytterdörren när klockan passerat nio och vi ännu inte gått hemifrån. De första dagarna blev hon jättearg när vi kom och hämtade och vägrade gå därifrån, men nu verkar hon ha förstått att det finns en kontinuitet i den där platsen full med barn, sånger och leksaker, och igår kastade hon sig glädjestrålande i min famn vid hämtning.

Vi försökte kompensera henne i lördags med att ta henne på reggeafestival i Uppsala, men liksom i Prideparaden somnade hon som en stock i vagnen bakom sina hörselskydd, innan hon hunnit se särskilt mycket. Vaknade istället vid två när vi kommit till lägenheten vi skulle sova över i, och tyckte att det var morgon tills jag slutligen lyckades övertyga henne att hon hade fel. Jag vet att det finns föräldrar som älskar att sova med sitt barn mellan sig, men Nour är en vandal. Snurrar, sparkar, slåss. Det får hon gärna göra, i sin egen säng. Klockan åtta nästa morgon vaknade hon med ett skratt och började springa runt runt runt, hungrig på livet och på vad söndagen hade att bjuda på.

Men idag är det onsdag. Och Sverige leder med 3-0 över Skottland.

Nour är på dagis bara några hundra meter bort och jag saknar henne. Längtar efter att plocka upp henne där om en stund, tänker att de nog precis vaknat efter vilan nu och ska äta mellanmål i solen.

Allt hon gjort den här veckan har berört mig så starkt. Hur hon lär sig något varje dag, nya handlingar och ord som följer med henne hem. Imorse gick hon ut i hallen och hämtade sin pappas sko. Gick in i vårt rum och la den i hans säng. Jag vet inte varför, men det var så fint. På dagis hämtar de leksakerna och lägger tillbaka dem på samma plats efteråt. Härom dagen balanserade hon ett pussel i famnen, med sin fyllgubbegång och tappade bitarna gång på gång. Men hon visste åtminstone vart hon skulle.

Eller igår när jag öppnade grinden och tre minimänniskor satt runt ett minibord på en minibänk, åt mackor och drack juice. Och en av dem var Nour, med ben så korta att de dinglar i luften. Som tittade upp på mig och skrattade, ville slita sig och hoppa ner, men först skulle de säga Tack för maten. Sedan sprang hon, med min hand i sin, på de korta benen in i huset där alla leksaker finns och visade mig. Gul spade, röd spade, blå spade. Hon älskar dem högt, spadarna.

Mitt lilla barn, min lilla människa. Skolade in sig själv, men jag tror att vi hade det på känn. ”Man kan undra om hon alls knutit an till er” sa någon på skämt och jag tänker att det måste ändå göra tusen gånger ondare att vända ryggen och gå från mitt gråtande barn på dagis, än att behöva slåss för att få med mig henne hem. Och om jag skulle behöva dra det så långt att jag för Nour var likvärdig med vilken okänd människa som helst, så skulle jag ändå kunna leva med det, min kärlek till henne förändras ju inte för det. Och med tanke på det känsliga, osäkra, blyga barn jag själv var en gång i tiden, fyller det mig till bristningsgränsen av segeryra av att hon är så trygg.

Som sagt. Det är ett nytt uppvaknade varje gång jag inser att jag är morsa nu för tiden. Och en dagismorsa dessutom. Nej, jag måste gå nu, jag hämtar på dagis den här veckan.

Sådana saker kommer jag att säga i höst. Stort.

Dagis var en succé, åtminstone om man ser det ur ett frigörelseperspektiv. Inskolningsplanen var att vi i tre dagar skulle vara med Nour mellan nio och tre och därefter endast lämna och hämta som vanligt.

Efter två timmar på gården och i lekrummet var det dags för lunch.
Ni kan gå nu, sa de då. Kom tillbaka efter vilan.

Dryga två timmar senare kom vi tillbaka. Då satt Nour med de andra barnen och åt ostmacka. Hon hade ätit lunch själv, dubbla portioner med både sked och gaffel. Sovit en och en halv timme på vilan och imorgon behövde vi nog bara hämta och lämna, för hon klarade sig fint utan oss.

Hon har inte nämnt er en enda gång.

Enda smolket i bägaren, bland trygg plats och trygg personal, var väl genuspedagogiken, den obefintliga. Flickan T och pojken E sprang omkull varandra när de lekte. T började gråta, varpå pedagogen sa:
E, du måste vara försiktig. Du vet att T inte är en pojke.

Neeeeeeeeeeeeej, ville jag skrika och samtidigt slänga mig på golvet och banka nävarna i det. Istället en vuxen och sansad tyst suck inombords.

Kan vi inte bara be dem att låtsas att hon är en pojke sa sambo, som var ungefär lika peppad som jag på den fällda kommentaren. Och kanske skulle det hjälpa, åtminstone för att få dem att se mönstret i sitt beteende.

Men det kommer väl utvecklingssamtal och föräldramöten. Där jag kan vara den där kvinnan som Martin Melin redan pekat ut mig som.

Idag börjar Nour på dagis. Jag är helt pirrig, spattig, har börja-skolan-mage. Åt Nour. Eftersom hon inte har vett att själv fatta hur stort detta är.

Sista intensivskrivardagen. Imorgon tillbaka till Stockholm och jag längtar efter sambo och lägenheten. Visserligen flyter det bra med texten nu, men det är tidspressen som gör mig effektiv.

Sitter som sagt på loftet i vår bod, som kryllar av de barndomsminnen som mamma tagit hit. Jag ska välja ut det som jag tycker passar mitt eget barn och resten ska väl slängas antar jag.

Fraggelbandet fanns här. Som jag letat, det var min närmaste vän och följeslagare från femårsåldern och framåt. Varje resa till och från dagis lyssnade vi på det och jag kan fortfarande alla sånger utantill. Vissa är sega, men man orkade aldrig spola kassettband, man genomled, medan andra är helt briljanta.

Så nu skrivs boken till en-pytteliten-skalbaggsunge-som-vill-växa-till-en-jätte-och-det-sitter-han-och-önskar-för-sig-själv-en-eftermiddag-mitt-i-solen-på-en-gammal-sten (allt i samma andetag). Med mera.

Energiladdare under skrivpausen.

Jag är på skrivcamp på landet. Nour rensar maskrosor med sin mormor och solen skiner igen efter tre dagar av regn. För att producera text istället för bränna har jag förvisat mig själv till loftet ovanpå ladan.

Och oj så bra det går, här sitter jag och bloggar.

Men det går framåt, tio sidor igår, tio i förrgår. Den vanliga ångesten vs euforin, oj så bra, fy fan va kass, går väl inte att komma ifrån antar jag. Min taktik är att kräkas ur mig så mycket som möjligt för att redigera senare.

Klockan ett ska jag ta paus och lyssna på sommar.

Nour börjar dagis om mindre än vecka och tränar på att gå i gummistövlar. Med tanke på att de är två storlekar för stora går det bra. En aning svåra att klättra i bara.