Om varför mitt barns första fotbollsträning gjorde mig så jävla arg

Idag följde jag min dotter till sin allra första fotbollsträning. Hon har peppat så vansinnigt och skuttade på lätta fötter in på Råsunda IS:s konstgräsplan. Där myllrade av barn, bland annat en kompis från förskolan hon gick på förut, som hon längtat efter att träffa. Och nu skulle de få chans att ses, rätt ofta till och med.

En man iklädd klubbens färger, lösgjorde sig ur klungan av föräldrar och barn.

”Nu vill vi att alla tjejer går bort till tjejtränarna där borta och och killarna stannar här med killtränarna”, sa han och pekade med hela handen mot den del av planen dit tjejerna skulle bege sig. Just när de satt sig där, vände han dem ryggen och berättade om vad som skulle hända härnäst. ”Nej då, han vänder inte ryggen mot tjejerna”, tröstade en mamma när jag muttrade, ”Han pratar med oss föräldrar.” Men oavsett vad syftet eller budskapet var, stod han med ryggen vänd mot tjejerna och ansiktet mot killarna och pratade, i ytterligare fem minuter.

Killarna delades därefter in i mindre grupper av sina ledare, fick varsin boll och började träna dribbling. Tjejerna delades in två och två för att träna passningar. Det var den enda kontakt de fick med en fotboll under den timme som träningen varade. När killarna fick fortsätta känna på bollen, träna passning, dribbling och slutligen spelade match, fick tjejerna leka kull och ”Vem är rädd för ledarna?”

Avslutningsvis samlades grupperna igen. ”Sätt er nu grabbar, tjejerna sitter redan fint”, sa huvudledaren. Då fick jag nog och vrålade ”Har ni hört talas om genuspedagogik?” men dessvärre har jag dragit på mig något slags halsfluss från helvetet och har helt tappat rösten. Så orden föll platt ett par centimeter från min mun. Och tur var kanske det, jag minns hur pinsamt det var med upprörda föräldrar som stod och skrek grejer längs sidlinjerna.

På väg därifrån frågade Nour varför barnen haft olika träningar, varför de delat upp tjejerna och killarna. ”Varför tror du att de delade upp er?” frågade jag. Hon tänkte länge. ”För att…” började hon några gånger. Men hon kom aldrig på något svar.

Någon som kan hjälpa Nour med svaret? Varför dela in femåringar efter kön? När grupperna spelar samma tid, på samma plats, med endast några koner som skiljer dem åt? Jag kan det nämligen inte.

När jag själv började spela någon gång på 1980-talet fick vi inte dela plan eller träningstid med killarna. De hade redan spelat i flera år, då intresset för ett tjejlag hade varit för svagt (att som tjej propsa på att få spela i killaget krävde ett självförtroende som åtminstone jag saknade). Men visst förstod vi att vi var ett lag som ingen trodde på, som ingen ville satsa på, det fanns inga pengar att spendera på oss, inte heller att tjäna på oss och vi tjejer slutade ju alltid spela efter bara några år. När killarna fick blå-vita glansiga overaller i lagets färger, fick vi knallrosa med reklamtryck över hela ryggen och vi fick de sämsta träningstiderna, efter att alla killagen hade valt först.

Och jag fick en riktigt obehaglig och sorgsen känsla i kroppen där vid sidlinjen idag, när jag förstod att så gott som ingenting hänt sedan jag började spela fotboll för nästan 30 år sedan. Åtminstone inte på Råsunda IS.

Innan hon somnade, vårt barn som varit på sin första fotbollsträning idag, mumlade hon att det inte varit riktigt som hon tänkt sig. De hade inte fått spela någon fotboll. Och hon önskade att de hade fått spela alla tillsammans, så att hon kunnat vara med sin vän, från den gamla förskolan, han som hon längtat efter att träffa.

———-
Tillägg, apropå frågan vi fått om vad vi kommer att göra nu: Samma kväll som träningen varit, efter att Nour varit ledsen över hur det blivit, frågade vi henne om hon ville att vi skulle prata med ledarna på Råsunda IS. Hon sa att hon ville skriva ett brev till dem och bland annat fråga varför alla barn inte fick spela tillsammans. Vi filar på brevet nu och jag vet att även tidningen Expressen varit i kontakt med klubben efter att jag skrev inlägget, för en kommentar till en artikel som publiceras under dagen.

En väg mot en barn- och ungdomsidrott där alla känner sig sedda, delaktiga och likabehandlade, är att fortsätta engagera sig, ifrågasätta och lägga sig i. På många sätt känns den världen överväldigande stereotyp, svår att bryta sig igenom och förändra, men liksom världen omkring oss förändras kan idrotten göra detsamma. Jag har också fått flera tips på klubbar som inte särbehandlar barnen och vem vet, kanske blir det i någon av dem jag fortsätter att härja framöver. Ännu mer nu, när jag fått rösten tillbaka.

—-

Ett till tillägg: Strax efter lunch ringde en av tränarna från Råsunda IS och sa att han fått mitt inlägg skickat till sig från Expressen. Jag sa att min avsikt varit att ta kontakt med dem innan exempelvis en kvällstidning gjorde det, men att vi inte hunnit samla tankarna helt och att blogginlägget fått eget liv i sociala medier. Efter ett rätt långt samtal bestämde vi att jag skulle komma på deras styrelsemöte samma kväll och prata mer. Vilket jag gjorde och från att stämningen i luften var rätt laddad, möttes vi slutligen i den gemensamma drömmen om att barn ska få spela fotboll för att det är roligt.

Som ett svar till några av kommentarerna som kommit efter Expressenartikeln, är jag, som ideellt engagerad i alla möjliga sammanhang, medveten om att många jobbar väldigt hårt för inga pengar alls och gör sitt allra bästa. Men det är ändå idrottsföreningars styrelsers uppgift och ansvar att ta fram och stå bakom de metoder och den pedagogik som används för att lära ut fotboll. De strukturerna kan vara väldigt svåra att komma åt som enskild, nyanländ, engagerad förälder. Därför använde jag mitt bästa vapen, att skriva, som metod ”att kommunicera missnöjet på”. Och jag hoppas liksom personen som skrev kommentaren, att jag inte dödat någons engagemang med mitt inlägg. Helt förståeligt var flera närvarande på mötet upprörda och kände sig kränkta över min text, bland annat poängterade en ledare att flickorna haft mer bollkontakt än jag upplevt. Leken är en oerhört viktig del av fotbollen när barnen är så små och jag var inte kritisk mot flickornas träning som sådan, utan mot att flickor och pojkar delades upp. Jag tycker att det är jättebra med mycket lek, men jag tror att båda könen behöver den lika mycket. Jag hoppas också att jag har sått frön i ledningens tankar, (i många ledningars tankar, jag vet att problemet inte är isolerat till en enda fotbollsklubb) om alternativa sätt att sätta ihop fotbollslag. En chans jag antagligen inte fått om inte Expressen nosat rätt på storyn. Och jag är hundra procent redo att engagera mig som tränare, om Råsunda IS skulle komma fram till att knattelag där barnens kön är irrelevant för uppdelningen, är bästa vägen till ett glädjefyllt idrottande.

Mysteriet med BVC-kurvorna

En gåta: Två förskolekompisar, fyra år gamla med samma längd och vikt, går på kontroll på BVC. Det enda barnets föräldrar får höra att alla kurvor följs åt och att allt ser bra ut. Det andra barnet får frågan om hen gillar att äta och föräldrarna får en varning om möjlig övervikt.

Hur är det möjligt?

Svaret? Barnen har olika kön.

Ovanstående scen utspelades framför ögonen på en kompis till mig, vars barn var det som hade misstänkt början på övervikt. Ett aktivt barn vars främsta kost utgörs av hemlagad mat med begränsat intag socker. Som fyra år gammal blev medveten att det finns något som kallas för vikt och att den är av stor betydelse att hålla koll på.

Igår provade jag att byta kön på min son i BVC-appen, som jag just upptäckt och eftersom jag älskar att fylla i formulär, förälskat mig i. Döm om min förvåning när han som flicka hoppade upp en hel kurva på vikten. Från att ligga en över på båda var han plötsligt lite över två kurvor över på vikten. Samma värde som tidigare på längden. Och jag slängde iväg ett upprört sms till min kompis som svarade med historien ovan.

Min kompis, med dottern som låg ”för högt” på viktkurvan (ja, det var flickan som enligt normen skulle väga mindre, varför är vi inte förvånade) frågade sin BVC-sköterska varför barn har olika kurvor beroende på kön. ”För att pojkar väger mer” var svaret hon fick. Samma svar mötte jag överallt när jag började googla. Ingen mer ingående förklaring än så. Inget ”pojkars pung väger som alla vet minst 500 gram” eller ”pojkars självförtroende gör deras hjärnor och hjärtan lite större än flickors”. Det bara är så och det verkar alla acceptera. Till och med författaren till Vår barnläkarbok, i vars utgåva från 2009 jag började läsa idag. Där stod att pojkar föds större än flickor. Det stod att en genomsnittlig pojke är 52 centimeter lång och väger 3600 gram medan en genomsnittlig flicka är 50 centimeter lång och väger 3400 gram. För det första förklarar det inte varför pojkar och flickor senare delar längdkurva men har olika viktkurva. För det andra blir genomsnittsvikten per centimeter 69,2 gram för nyfödda pojkar och 70 gram för flickor. Med andra ord är den genomsnittliga pojke boken pratar om lättare i förhållande till sin längd än en nyfödd genomsnittlig flicka. Och ändå följer pojken, från dagen han föds, en kurva där han förväntas vara tyngre.

Vår barnläkarbok
gör inte skillnad på barnens kön i sin längd- och viktkurva. Det gör däremot BVC (som uppges som källa för de könsobestämda kurvorna i boken). Samma BVC som ger fyraåriga flickor, som om de varit pojkar endast betraktats som ”helt normalviktiga starka killar”, kommentarer om att de är ovanligt matglada och där föräldrarna får rådet att skära ner i intaget av mat.

Varför? Kan någon ge mig svaret? Jag har verkligen letat och det jag hittat visar endast att om nu kurvorna måste könsindelas, rimligen borde byta plats. Flickor föds tyngre i förhållande till sin längd och bör därför vara tyngre ett tag framöver. Eller?

Bort med könskurvorna! Barnläkaren i föräldrapodden jag nyss lyssnade på sa att vikten inte har någon betydelse innan barnet blivit 18 månader. Är det alltså bara ännu en av tusentals metoder att så tidigt som det bara går, cententera könsrollerna? ”Duktiga” flickor är späda och petiga med maten, medan pojkar är hungriga och stora? Eller finns det en vettig förklaring jag kan köpa?

I så fall, upplys mig gärna. Innan jag imploderar av irritation.

En högljudd minoritet

Idag läste jag DN-artikeln om Sigtuna av Björn af Kleen. Skälet till att jag ens hittade den i semesterkoman var för att jag är med i gruppen Sigtunafördettningar på Facebook, där det under dagen hade postats kommentarer av några som känt sig censurerade i kommentarsfältet till en annan grupp som kallar sig Save SSHL. Sidan har flera tusen likes och ett par personer hade uttryckt en åsikt som admin beslutat att ta bort. När förändringens vindar blåser som starkast vaknar de mest konservativa och skriver på väggar i grupper. Och de förstår sällan att de stjälper istället för hjälper.

Artikeln i DN är på många sätt knasig läsning för en utomstående, men en text som väcker mängder av igenkänning för en invigd. De engagerade föräldrar som vet sina barns bästa och som är emot den nya rektorn. Vill sparka ut henne. Hon stänger de anrika elevhemmen, hon byter ut husföräldrarna. Hon har fattat vad det handlar om, tänker jag. Hon har bestämt sig för att bryta upp strukturer och bygga en ny sorts skola och det är modigt. Hon har styrelsens stöd, för första gången för så radikala förslag skulle jag tro, vilket är en förutsättning för att stå upp mot den ekonomiskt starka och röstmässigt högljudda grupp föräldrar som vill bevara till varje pris.

Föräldern Rickard i artikeln är oerhört upprörd över rektors ”vänsterretorik”. Riv strukturerna! hade hon skrivit i ett mail till föräldrar och elever. Använt sig av ”feministiska ordval” hade hon också gjort.

Det går nästan att känna spottet flyga ur den upprörde Rickards mun. Riva strukturer. Ett sådant jävla vänsterpåfund. De feminstiska ordvalen blir jag nyfiken på, de återges inte, men att feminism är något dåligt i Rickards värld framgår tydligt. Rivna strukturer och feminism är per automatik något dåligt i den konservativa internatskolevärlden.

Föräldrarna hotar att ta barnen från skolan samtidigt som de hintar om att de nog kan pytsa in lite stålars om det behövs. Lite fundraising, lite donationsvilja. Flera kan inte släppa sin gamla skola, de är villiga att dunka huvudet blodigt i Herrgårdens stängda dörr i försök att få den att gå upp igen. Herrgården är kungens gamla elevhem, det går inte att stänga Herrgården. Det förstår väl varenda rojalist. Var ska kungen då dricka kaffe på återträffen?

Men vad de inte fattar är att skolan inte handlar om att de ska ha någonstans att fnittra och minnas på dekadjubiléet. Som elever tyckte vi att de var rätt töntiga när de svassade omkring i Bergas korridorer och ville provligga sin gamla säng. Och när jag var där i våras och blev lite blödig över var i rummet jag haft skrivbordet på min tid, var tjejerna som bodde där precis lika ointresserade. Skolan är till för de elever som går där, inte för dem som gick där 1995 eller 1958.

Jag tycker att Sigtunas nya rektor är något viktigt på spåren och jag tror att hennes satsning kan riva, eller åtminstone rucka, strukturer som verkligen behöver försvinna. Jag förstår sorgen över uppsagda husföräldrar. Jag gillade verkligen min husfar och hade också gråtit om han fått sluta. Om mina föräldrar startat en protestgrupp för att störta rektorn hade jag säkert också propagerat för hennes avgång. De vuxna har makten, över sina barn och över pengarna de hotar att lägga på skolgång på en annan skola än SSHL. Men när till och med fördettingarna i Sigtunas styrelse insett att det bästa för skolan är att moderniseras, känns det sorgligt att föräldrarna inte kan se att all energi de lägger på att stoppa förändringarna endast handlar om dem själva. Om en skoltid de saknar, en hierarkisk struktur de vurmar för. Kampen har egentligen ingenting alls att göra med deras barns bästa.

Låt den högljudda minoriteten ta sina barn till en annan skola. Kanske till någon i Stockholm. (En av de mest upprörda eleverna i artikeln, vars elevhem skulle stängas, tyckte att det var för få stockholmare på hemmet han erbjudits som alternativ.) Så kan de utlandssvenskar som behöver en trygg skola i Sverige få bygga den ifred ihop med kompetenta pedagoger.

Och alla ni kränkta, hotade och hotande föräldrar, väx upp. Lyft blicken. Häng lite mer med era barn och ta reda på vad de verkligen tänker och känner. Alltså det som ligger bakom allt det ni lärt dem att de ska säga att de tycker. Så kanske det går upp för er att världen ständigt förändras och en välmående skola likaså.

Santa Teresa och semester i semestern

Så kom vi till sist till vårt lilla paradis. En cabina bland åtta andra, en uteplats med hängmatta några steg från poolen. Luftkonditionering, heta dagar och ljumma kvällar. Internetuppkoppling.

Vi har betat av mer än halva resan nu och om en dryg vecka lämnar vi de spansktalande för amerikanerna. Nour vill lära sig, tränar små fraser med grannarna där vi bor nu. Hello. Thank you. Igår simmade hon från poolens ena ände till den andra utan hjälp och fick hejarop och applåder av en av de amerikanska gästerna. Nu blir det glass till efterrätt hojtade han glatt och eftersom icecream är ett av de ord som Nour kan sedan länge, frågade hon om det var så. Fick alla barn som simmade en poollängd glass?

Och det blev lite av en firarkväll. Vi åt surf and turf, grillat kött, svärdfisk och hummer som var topp tre godaste rätten på hela resan. Vi hamnade på ett ställe precis vid stranden, små krabbor sicksackade sig fram mellan våra fötter, stjärnorna glimmade ikapp mot en korpsvart sky och stunden var så harmonisk att Nour inte ens blev upprörd när det visade sig att glassen var slut.

Nu är första heldagen snart till ända, Nour och Ilya har slocknat och vi vuxna knarkar internet på uteplatsen. Vi hyrde en bil på väg hit som var så liten att vi på allvar fick ifrågasätta vår packning. Vagnen fick stryka på foten, de små trötta resevagnshjulen hade antagligen ändå knäckts på ett ögonblick på de ojämna vägarna. Utflykten från San José inleddes med Puntamala, djungel invid havet i en cabina som i brist på mänskliga gäster intagits av fladdermöss, ödlor och myror. Där hade vagnen också varit rätt överflödig. Och det var så hett. Stackars Ilya har svettats som om det inte funnits någon morgondag, nu sover han i AC:n under resesängens myggnät. Jag skulle kunna skriva en hyllningshymn till den där resesängen. Allt från första veckans kringflackande, till den iskalla natten i bergen ovanför San José, skyddet mot fladdermössen i Punta Mala och nu, en hederlig mysig koja där han alltid känner igen sig.

Livet är ljuvligt. Hur är det möjligt att resa så länge? frågade glassamerikanen och syftade på att vi är borta så länge från våra jobb. Deras dotter väntar tvillingar i maj och överväger att helt sluta jobba eftersom barnomsorgen kostar mer än hon tjänar. Sverige alltså, vilket land, tänker jag ibland. Det här blir Fi:s valår jävlarimig. Och jag drar mig till minnes den första tiden hemma igen från en resa. När allt är så enkelt. Att resa, förstå tidtabeller, följa vägskyltar, handla basvaror. Till och med Försäkringskassan känns logisk. Men jag tänker också mycket på hur viktigt det är att vi måste fortsätta kämpa mot rasismen och nazismen. (Heja Malmö häromdagen.)

Det är förstås långt ifrån enbart en dans på rosor att långresa tillsammans. Alla konflikter som uppstår hemma byter skepnad och blir ibland än mer intensiva när vi är tillsammans så mycket. Och att Nour är en av jordens envisaste människor gör förhandlandet evigt och frustrerande, lite eftersom hennes föräldrar är minst lika envisa. Ilya flyter med, blir säkert envis han med när han lär sig hur. Han pratar massor, säger faktiskt något som låter som mamma, men också haranger av långa inlevelsefulla helt obegripliga ljud. De är såna grymma globetrotters båda två. Och här får alla pusta ut, känns det som, på semester i semestern.

stuganStugan i bergen, resans hittills kallaste plats.

solnedgang_puntamalaSolnedgången i Punta Mala.

farjanLand i sikte på färjan från Puntarenas.

hangmattshangHäng på stranden i Santa Teresa.

pipafriaPipa fria en la playa.

Blondinbella och Fittupproret

Särskilt två saker i nyhetsflödet från Sverige har fångat min uppmärksamhet i fjärran land. Blondinbellas ställningstagande mot feminismen och Fittupproret. Och de hör ju ihop, ämnena, eftersom skälet till förlösta kvinnors negligerade underliv i allra högsta grad har med feminism och jämställdhet att göra. För som Blixa som skriver i sitt inlägg Den tabubelagda fittan om om hur fittskador normaliseras. (Läs, läs!) får nästan alla förlossningsskadade kvinnor höra att skadorna är heeelt normala och inte går att göra något åt. I samma värld där forskningen hittat metoder att byta ut klaffar i hjärtan och att sy ihop små, små blodkärl och massa annat nästintill magiskt. (Ni har väl sett Grey´s anatomy?)

Jag födde mitt första 1600 gram tunga barn med kejsarsnitt i vecka 30. Jag hade inte kämpat mig till snittet, det var Nour som låg med fötterna ner. Jag fick höra rätt mycket efteråt om vilket stort ingrepp jag utsatts för. Jag tröstades även med att snittet inte äventyrade mina chanser att föda vaginalt i framtiden. Det hade inte gjort mig något att ”tvingas” föda med snitt i framtiden, jag återhämtade mig snabbt, var mig precis lik bara några veckor efteråt. Lite dålig känsel i området runt snittet bara.

Mitt andra, 4090 gram tunga, barn födde jag vaginalt. Jag hade inga egentliga skäl att propagera för snitt, hade hört skräckhistorier om hur psykiskt tungt det var att övertala vården och jag tänkte att om det var mindre påfrestande att föda vaginalt skulle det antagligen gå som en dans. Dessutom var jag nyfiken på smärtan. Mina rädslor inför förlossningen var att något skulle hända med barnet på väg ut och eller att jag skulle spricka mycket och inte bli sydd på ett bra sätt.

Förlossningen gick fort och framstår, trots stormen och skränet i huvudet, som väldigt stillsam på den film som min killes riggade iPhone fångade. Ilya kom ut och han skrek intensivt men ingen la upp honom på mitt bröst. Där pausas filmen och där började även dramatiken. Skälet att han ”glömdes kvar” vid mina fötter var att jag inte slutade blöda. När barnmorskorna till slut försökte få upp honom var navelsträngen för kort för att nå fram, jag hade för ont för att hålla honom och slutligen rullades jag iväg på operation.

Med blicken i taket genom korridorerna tänkte jag två saker. Äntligen ska jag få bedövning. Och Om jag sprack något kommer jätteskickliga kirurger att sy ihop mig, vilket tur jag haft. Ingen hade hunnit säga något om det nämligen, om huruvida jag sprack, eftersom det blev så bråttom till operation.

På BB några timmar senare när jag fick instruktioner om hur jag skulle få ut den halvmeterlånga blodstoppande tygtrasa som pulats in i min livmoder, frågade jag hur många stygn jag hade fått. ”Vi räknar inte stygn” svarade barnmorskan då. Många av mina vänner hade berättat om sina stygn, att de sytt sju, tre, ibland bara ett. Att barnmorskan sa så betydde alltså att stygnen var så många att de tappat räkningen. Enligt henne var det alltså helt normalt att ha så många stygn att de inte gick att räkna.

Jag hade galet ont. En barnmorska försökte hjälpa mig ur sängen och när jag skrek högt frågade hon var det kändes mest. ”I svanskotan” viskade jag och hon såg frågande ut. Folk pratar om eftervärkar, jag kände inte en enda. Däremot kände jag svanskotan, som barnmorskan på efterkontrollen konstaterade hade brutits vid förlossningen. ”Det är väldigt vanligt att du bryter svanskotan om du skadat den tidigare” sa hon.

Under allt som hänt, all smärta jag känt (prova att sitta på en spräckt svanskota ihop med så-många-stygn-som inte-går-att-räkna, inte så skönt) plus bröstinfektionen jag fick (som förstås också var helt normal) har jag ändå känt tacksamhet över att det var kirurger som lagade mig och inte en överbelastad barnmorska i slutet av sitt skift. I min skräck inför att inte lappas ihop på rätt sätt tyckte jag att det var värt att offra de första timmarna med mitt nyfödda barn. Det jag missade sist, som snittad prematurförälder, missade jag igen. Och när jag tänker på det nu, börjar jag gråta.

Jag känner mig nästan helt som vanligt igen. Jag har läkt toppenfint sa barnmorskan och det har fortfarande bara gått fyra månader. Min svanskota har slutat värka, jag säger inte länge ”aj” varje gång jag reser mig, men den molar alltid lite och när jag sitter för länge i en bil eller på en stol får jag nästan panik och vill springa iväg. När jag skadade svanskotan sist (i skidspåret) kunde jag inte göra sit-ups utan smärta på flera år. Tänk att mödravården vet att kvinnor med tidigare skadade svanskotor ”nästan alltid bryter dem” och att det ändå inte informeras något om det. Någonsin.

Jag hörde på radio att en förlossningen kostar ungefär 20 000 kronor, ett snitt 40 000 och en svår förlossning 60 000. Vilka skitsummor det är, på det stora hela, om en ser till hur mycket ett barn kostar samhället. Varför kan inte varje kvinna själv få välja hur hon vill föda sitt barn? Enda skälet till att det är lönsamt att låta kvinnor föda vaginalt, gärna mot deras vilja efter påtryckningar, är på grund av att de allra flesta tiger efteråt. I nuläget får varannan kvinna bestående skador. Skador som ofta är väldigt enkla att rätta till men som inte rapporteras på grund av skamkänslor inför sitt kön.

Och jag blev också en sådan. Som mörkade min ångest över hur ont jag hade, som grät mig till sömns i flera veckor på grund av att jag trott att jag skulle föda mitt barn och gå hem sex timmar senare. Ingen hade förvarnat mig om vad som hände efter att barnet kommit. Det är ett svart hål. Du har lite ont, du behöver vänta in magmusklerna. Inget mer. Jo förresten, massa jävla fokus på hur du ska få bort magen, hur mycket tid det tar och så vidare. En kroppsdel som vi kan prata om utan att känna skam, men som är en fesen parentes i återhämtningsprocessen.

Det här kom att handla väldigt lite om Blondinbellas inlägg i debatten. Bland annat menar hon att Sverige är helt jämställt. Jämställt i den bemärkelse att män och kvinnor tas på lika stort allvar och har samma rättigheter och värde. Och jag frågar mig själv. Skulle förlossningsvården och den nonchalans som omgärdar skadorna som följer se ut på samma sätt om det var män som födde barn?

Med facit och ett barn i varje hand, en liten ”snittad” och en jättestor ”normalfödd” skulle jag utan minsta tvekan, i alla väder, om jag mot förmodan skulle föda fler barn, välja snitt. Men nu finns inte det valet, inte utan en jätteutredning först, eftersom snitt kostar samhället 20 000 kronor extra. Och eftersom det naturliga är att föda vaginalt. Men om naturen fått styra mitt öde hade jag antagligen varit död nu. Och min förlossning kom att kosta samhället betydligt mer än genomsnittet. En överläkare plus team på operation i nästan två timmar, en (helt fantastisk) narkosläkare som höll mig sällskap i huvudändan, en specialbyggd robot som lyfte mig mellan sängarna. Jag fick två påsar blod, ryggbedövning och mängder av smärtstillande. Om jag inte tjatat mig till hemgång (pga ångest över amningshets och väntande storasyster hemma) hade jag antagligen blivit kvar på sjukan upp mot en vecka.

Blondinbella bloggar om sin praktiskt taget helt problemfria förlossning. Själv kan jag fortfarande inte tänka på min egen utan att bli illa till mods. Jag tror inte att jag hade behövt känna så här om jag blivit förberedd, om någon berättat för mig vad jag hade att vänta. Det var först när jag hittade det här inlägget som jag kunde bryta ihop lite i soffan av igenkänning.

Jag hoppas att fler vågar haka på Fittupproret och bryta tystnaden. Det känns förstås skitjobbigt att trycka på ”publicera” efter att ha skrivit det här. Samtidigt en sådan lättnad, eftersom jag faktiskt inte pratat med någon om det på riktigt. Inte ens med min kille, han som står mig närmast och känner mig allra bäst.

En by för att fostra ett barn

En kompis har postat ett länk på Facebook, angående ett blogginlägg om pappors ansvar att ta föräldraledigt. I fejankommentarsfältet skriver någon att de viktigaste månaderna är de första åtta, då pappan oftast inte är där. Någon annan svarar att Ja, tänk den som ändå hade kunnat vara hemma från dag noll.

Igår hamnade vi i en diskussion om amning vid matbordet, med utgångspunkt i att en av kusinerna är gravid. Jag frågade hur synen på amning är här och en av mostrarna drog igång ordentligt om att det är en kvinnas plikt att ge sitt barn bröstet och att de som inte ammas inte knyter an till sina mödrar lika bra. Och hon gjorde en gest mot min kille och sa att det är därför Ilya tyr sig så mycket till sin pappa.

Som att det skulle vara något negativt.

Nours första år tänkte jag att hon inte genomgick alla olika faser för att hon var prematur. Men nu, när Ilya snart är fyra månader och på så många olika sätt liknar sin syster, har jag kommit fram till att mycket av det som spädbarn går igenom antagligen mest har med samhällsstrukturen att göra. Att praktiskt taget alla barn lever isolerade med sina mödrar det första året och att det får följder. Och liksom mannen i kommentarsfältet, som drömde om att vara hemma från dag noll, tror de allra flesta att bara en förälder i taget kan vara hemma. Jag trodde också det, innan Nour kom.

Det krävs en by för att fostra ett barn, brukar det väl sägas. Medan några av de mest konservativa barnpsykologerna på TV hävdar att det blir spretigt och otryggt för en bebis som inte är med sin mamma jämt. Vad de nu har för bevis för det. Det enda jag själv har märkt som följd för ett barn med många vuxna närvarande är att det känner sig tryggt med flera vuxna. Och kanske borde jag sörja att mina band till Nour är så ”svaga” att hon efter två nätter i samma rum som mig och min kille här i Arica, bad att få flytta en våning upp till sin farmor istället.

Hade de varit lika bästisar och bundis om farmor inte vyssat, kramat och matat Nour sedan födseln? Det får vi aldrig svar på, men om det är en bieffekt av bortvald amning är det något jag tacksamt tar emot.

Och visst går det att vara hemma tillsammans eller dela på dagarna från dag noll. Sverige har det generösaste föräldraförsäkringssystemet i världen. Ni skulle se folks reaktioner när de förstår att vi får betalt i mer än ett år för att vara med våra barn. (Även om det förstås ses som en kvinnas uppgift här, ”Varför ska du vara ledig, du har väl inte fött några barn?” fick min kille höra första dagen.) I andra länder använder föräldrar semesterdagar och obetald tjänstledighet för att inte helt missa sitt barns spädbarnstid.

Jag intervjuade en bankrådgivare till en artikel en gång om möjligheterna för ett par att ta lån för att vara föräldralediga tillsammans. Hon sa att hon starkt avrådde att sätta sig i skuld för sådant som inte var att betrakta som investeringar, vilket lät som en sund inställning. Det som kändes mindre sunt var att hon såg bilköp som en investering men inte att vara med sitt barn. Hon pratade också mycket om pensionsbortfallet vid tjänstledighet. Det lät som att ett slukhål väntade det par som ville ”investera” i sitt förhållande.

Men vad kostar skilsmässorna samhället? Alla småbarnsföräldrar som får smaka på följderna av ett ojämställt föräldraskap? Alla kvinnor som har lägre lön på grund av deras långa frånvaro från arbetsmarknaden? Det sa inte rådgivaren något om. Och vad är det egentligen som hindrar oss från att spara pengar till gemensam föräldraledighet när vi sparar till sådant som hus, bilar och resor? Vi vet ju oftast att barnet ska komma mer än ett halvår i förväg och har inte sällan planerat det betydligt längre än så?

Fram till mars är det sommarlov i Chile. Vi bor femton personer, vuxna och barn, i samma tvåvåningshus. Nour flänger som ett somrigt yrväder i trappan mellan våningarna. Just nu är det en hel liten by som fostrar våra barn. Hur kommer det sig att de flesta av oss väljer något annat?

huset
Huset och trappan.

Once you go kaos…

Strax innan vi lämnade Sverige hängde vi en kväll med ett kompispar med barn i exakt samma ålder. När vi sa hej då skämtade någon om att vi skulle komma hem från vårt tremånandersäventyr alldeles utmattade och från och med då och för all framtid bara välja charter. Två barn och tusen resmål och små hus och slingriga vägar och spyor och nappflaskor att diska och allmänt kaos. Vem orkar i längden liksom.

Och jag måste erkänna att det var lite av en livskrock för mig första gången vi klev av flyget i Santiago och åkte hem till kusinens lilla lägenhet, där nästan alla mostrar samlats. En gullig tax kom emot mig och jag gick ner på knä för att visa att jag gillade hundar och så fort jag kliade henne bakom örat så kissade hon på mig. Vi sov tre personer i ett litet sovrum medan mostrarna sov på luftmadrasser i vardagsrummet och i badrummet låg nerkissat tidningspapper eftersom den inkontinenta hunden även hade reumatism och därför inte kunde gå ut. Jag hade bott ensam sedan jag var 19 och jag hatade oordning, hatade att inte få gå på toaletten ifred eftersom det gjorde mig förstoppad. Och ja, jag var rätt förstoppad överlag på den tiden. Och hade inte ens några barn. Men så vande jag mig, eller jag inte bara vande mig, jag började älska att massor av människor samlades på en plats bara för att vi skulle komma dit.

Vi har provat att åka på charter med barn. Vi gled omkring bland all-inclusive-armbanden, poolen var fin och buffén helt okej och vi fick myror i brallorna efter ungefär två timmar. Här är det tvärtom så tvära kast att jag får ett sammanbrott ungefär var tredje dag för att i nästa ögonblick sträcka armarna mot himlen och tacka livet för allt det gett mig.

Vi kom just tillbaka från en galet fin tredagarsutflykt till San Antonio – Viña del mar – Olmué. Vi skulle lämna Santiago vid 20 och men kom iväg vid 22 och när vi slutligen strax efter midnatt vinglade in i kusinens flickväns föräldrahem satt nio personer vid ett matbord, som stått dukat sedan då vi skulle ha dykt upp, och väntade. Där fanns tonfisk med potatis, sallad, ris, bröd och dryck. Barnen som slocknat i bilen trycktes in i ett av de sovrum som fanns (Babybjörns resesäng som vecklar ut sig själv, vilken gåva till den kringresande spädbarnsföräldern den är)  och vi andra slog oss ner vid bordet och trots att ögonen gick i kors så var det så himla härligt. Dagen därpå drog hela det stora gänget mödrar, några fäder, systrar och barn till stranden med picknick till alla, parasoll och leksaker. Nour byggde sandslott och lät sig jagas av vågorna och sa efteråt att det varit den roligaste dagen i livet, vilket hon sagt tre fyra gånger sedan vi kom hit.

Igår drog vi vidare till Viña del mar och en gammal vän från Sovjettiden. Där åt vi lunch på ett casino (där vi sumpade vår ovärderliga ersättningsportionerare, vilket  förstås var mindre kul) hängde i parken, vid havet och slutligen på ett glasskafé som nästan gjorde goda cappuccino (hade de bara skippat att hälla sirap över alltihop…) Trötta och vindpinade åkte vi framåt kvällskvisten (ett par timmar försenade förstås) mot kusinens kompis hus i Olmué.  Återigen upp och ner för berg i snäva kurvor, vägar som smalnade av, en het sol som dalade och slutligen en grind i slutet av en sandig väg. De där heta sandiga vägarna som tar slut för att övergå i en oas av lantligt hus, avokado- persiko- och tomatodlingar, den kontrasten  slår det mesta. I huset bodde alltså kompisen med sin fru och hennes pappa och vi käkade kvällsmat med avokado från trädgården och blickade ut över dalen.

Nu är vi tillbaka i Santiago efter att ha köat oss genom ett par timmars eftermiddagstrafik och imorgon ska vi vidare till Arica, underbara Arica i norr, staden som min killes mamma föddes i. Ytterligare några av de släktingar som bodde i huvudstaden förut har flyttat hem och huset vi brukar bo i har fått fler rum och fler invånare och jag längtar. För once you go kaos så vill du inte ha något annat. Det är kringflängandet som blir kryddan och att komma fram är att nå paradiset och alla möten med alla som längtat efter oss och tagit ledigt för vår skull och lagat den godaste maten som de vet att vi alltid vill äta. Och hur de röjer ur minst ett rum för oss att sova i och själva sover skavfötters  och strandhänget och churrosarna och havet. Och när det bara finns en toalett men den har det mjukaste toapappret. Då är livet som bäst.

Jag vet att jag lika gärna kunnat bli en sådan som väljer charter. När jag var liten hatade jag kaos och ville bo på hotell med fyrkantiga pooler och kärnfamiljer. Som vuxen är jag tacksam över att den fasen gick över. Lika tacksam är jag över att Nour jublar för varje extra människa som rör sig i hennes omgivning, över hennes tårar över att skiljas åt, över hur hennes spanska nu skuttar ur munnen med fler ord för varje dag. Över att den avslappnade attityd om att ”självklart finns det plats för alla och inte är det väl så meckigt att resa med en tremånaders” smittat av sig på mig så pass mycket att jag känner likadant. Och på Ilya också uppenbarligen, eftersom det mesta med honom är enkelt.

Arica imorgon alltså. Jag återkommer om hur bra wifin är där.

olmue
I Olmué. Nour i vattnet och Ilya i skuggan. Livet i ett nötskal.

sanantonio
Delar av gänget i San Antonio.

Santiago och släktingarna

Sex år har gått sedan vi reste runt i Chile och letade efter min killes halvsystrar som han aldrig träffat. Vi tog en svettig buss till staden vi trodde att de var på semester i och ringde alla personer med deras mammas namn som vi hittade i telefonkatalogen, utan att hitta rätt. Smådeppiga åt vi middag på ett ändå rätt mysigt ställe längs turisstråket och en knapp vecka senare åkte vi tillbaka till Sverige utan att ha hittat eller träffat några systrar.

Nästan två år senare fick vi kontakt med den äldsta av dem via Facebook. Hon blev chockad men peppad och efter att ha konfronterat sin pappa som bekräftat att det fanns en bror hon inte visste om, bestämde vi att vi skulle ses när vi kom till Chile nästa gång. Ett par veckor senare stod vi på Plaza de Brazil i centrala Santiago. Vi hade filmkamera med oss och väntade, nervösa och tysta. Utom Nour, som hade fötts sedan förra resan och nu satt i sin paraplyvagn och hojtade.

Så plötsligt stod de där, äldsta syrran och mellansyrran och Nours då femåriga kusin. Första mötet.

Igår hämtade den yngsta syrran upp oss efter jobbet, för spontanhäng hemma hos dem. Vi beställde sushi för hemkörning, efter en stund dök äldsta syrran upp, därefter min killes pappa och hans sambo. Nour spelade fotboll med sin kusin ute i trädgården, vi korkade upp vin och summerade tiden som gått sedan sist. Och när Nour kom in och sa att hon vill att vi flyttar hit, insåg jag vilka lyckans ostar vi är och hur mycket som hänt sedan den första, rätt stela, middagen i samma hus för fyra år sedan. Då den okända sonen plötsligt dök upp och ställde saker på ända. Hur fint vi landat i den nya familjen, att Nour fått tre nya fastrar, tre nya kusiner och en farfar här. För Ilya kommer de alltid ha funnits.

Nu chillar vi i soffan hemma hos kusinen som vi bor hos. Ikväll ska vi grilla, kanske en hel gris, vem vet. Och i sådana här stunder, när solen gassar ute, fläkten svalkar inne och eksemen på Nours händer flugit sin kos på endast ett par dygn, känns det väldigt lockande att flytta hit. Samtidigt som det förstås finns mycket som avskräcker.  Jämställdhetsdiskussionen vi är delaktiga i hemma känns ljusår bort här, det är inte ens politiskt inkorrekt att propagera för cementerade könsroller. Snarare är det norm.

På planet till Chile ner stannade en flygvärdinna upp när min kille hade Ilya i famnen och sa att ”Jag måste bara säga att du tar väldigt fint hand om det där barnet.” ”Ja, han är ju min son”, kontrade min kille. Flygvärdinnan ryckte på axlarna: ”Ja men ändå, de flesta fäder är inte sådär”. Jag läser på nätet om hemma i Sverige och om Belinda Olssons andra ”feministprogram”. Att hon gör narr av närvarande pappor på öppna förskolan. Här finns inga föräldralediga pappor, inga öppna förskolor. När vi berättar att vi plockat ut tre månaders föräldraledighet var för att dra på betald semester tror de flesta inte sina öron. Särskilt det här med att även pappor får betalt för att vara med sina barn skakar om. Och vi blir som ett vandrande statement med Ilya i Babybjörnen på min killes mage, den rosa napphållaren till nappen med hjärtan på. ”Heter han Blomma i andranamn? Varför?”

Men det finns förstås andra små bidrag som ytterligare gör vardagen fantastisk. De har karuseller i köpcentret. Det finns numera oparfymerade blöjor. Även om det mesta är långt ifrån oparfymerat. Skosulorna på Nours nya sandaler luktar till exempel tuggummi och hon tar ständigt av sig dem för att utbrista ett långt ”aaaaaaah” när hon kör in näsan i dem. Allt är generellt väldigt sött, färgglatt och smaksatt. Men frukten. Smakar himmel helt av egen kraft.

chile_1

Den perfekta blandningen

Att inte få sova var det jag våndades mest över inför att bli spädbarnsförälder på nytt. Nour började visserligen sova hela nätter från fyra månader, men innan dess, när hon var ny och åt var tredje timme dygnet runt, när vi delade upp nätterna i skift och värmde bröstmjölken till sonden och senare flaskan. Jag vande mig aldrig vid det, att slitas ur djupsömnen i vargtimmen var alltid lika vidrigt.

Jag tänkte också att det var fullt möjligt att vi den här gången skulle få ett kolikbarn som aldrig sov, eftersom vi trots den knaggliga sjukhusstarten, haft ett så lätt första barn.

Så kom Ilya. Han låg mellan oss i sängen i sitt lilla näste under  första sjukhusnatten, liten men helt enorm, och jag sov riktigt gott, tanken snuddade inte ens vid medvetandet att han skulle sluta andas. Så kom vi hem och att gå upp i vargtimmen var fortfarande ångestladdat, men han var som sagt frisk och stark och allt blev lite enklare av att han var hungrig och skrek. Nour fick vi väcka, hon var för trött för att själv komma på att hon måste äta i början och att ställa alarmet för att gå upp och mata sitt barn är en logik som en sömnig hjärna slår ifrån sig helt.

Det var först när jag fick ett fullgånget barn som jag insåg hur mycket av det för oss självklara spädbarnslivet med Nour som hade att göra med att hon var prematur. Och nu fattar jag vad folk menade som sa att de önskade oss en lätt första tid eftersom ”vi hade det så tufft sist”. Vi kände inte till något annat då och vi har alltid bara sett fördelar med att få barn för tidigt. (Vi fick vara tillsammans på sjukan dygnet runt, vi blev båda primärföräldrar, vi kom på att det gick att dela föräldraledigheten i halvtid från start, all hjälp första tiden på sjukhuset, rutinerna som vi fick med oss hem.) Jag har aldrig ångrat eller sörjt att hon kom i vecka 30 och inte 40.

Det blev den perfekta blandningen. Prematurbarnet vs fyrakilosklumpen. För jag blir fortfarande glad när Ilya skriker, över att han är stark och frisk nog att uttrycka sig på det sättet. Jag fascineras över hur snabbt han utvecklas och växer. Och även om vi försöker skydda honom mot alla slags baciller, vet vi att han har ett immunförsvar som kan hantera en förkylning. Och som han sover. Aldrig hade jag kunnat gissa att vi skulle överkompenseras på det här sättet.

Snart drar vi på långresa hela gänget, kanske slås rutinerna i spillror då. Men just nu flyter livet på som en porlande bäck. Nour har just lämnat sitt livs mest intensiva trotsfas bakom sig, är glad och lugn och peppad, och i morse åt jag frukost med lyckan ilande i hela kroppen.

Vi är ett helt gäng nu. Det är så osannolikt coolt.

ilyanour

Om rätten att överleva sin graviditet

Min pappa var läkare. Hans specialisering skulle bli öron näsa hals, men han hann aldrig bli klar. I december 1983, strax innan det som blev den sista julen i hans liv, åkte han från Moçambiques fastland till ön Maromeo. De behövde en läkare där och han skulle under två veckor hjälpa till på plats.

Vi var kvar i Beira och längtade efter både honom och julafton. I en pärm med hans samlade brev finns ett gäng från de där dagarna när vi var ifrån varandra. Breven som aldrig skickades eftersom postgången var så dålig. Breven som jag inte minns om vi hann läsa tillsammans innan de hamnade i pärmen efter hans död.

I ett av de första beskrev han oron inför att behöva utföra kejsarsnitt. Han var enda läkaren och uppgiften skulle falla på honom om någon fick komplikationer vid förlossningen. Det slutade med att han fick göra tre. I två av dem överlevde både mamma och barn, i det tredje var barnet redan dött, men mamman överlevde. Jag kan inte föreställa mig hur rädd han kan ha varit, men uppenbarligen segrade förhoppningen att lyckas genomföra operationen över att inte våga försöka alls. En av de nyfödda fick också heta Anders efter honom.

Pappa var nära att fastna över jul på Maromeo. Det enda planet som fanns på ön var ständigt fullsatt. Utöver kejsarsnitten var det hans största oro: att missa julafton med oss. Till slut hann han hem. Jag minns den julen väldigt väl, jag ritade av isbjörnar ur en Bamsetidning som vi klippte ut och hängde på en kvist som fick spela gran. Dagarna innan hade jag sjungit Brevet från lillan (pappa kom hem, för jag längtar efter dig) under tandborstningen, med tårarna rinnande. Pappa hann hem till oss. Men kvinnorna på Maromeo som födde på julafton fick en förlossning utan ens en nästan färdig öron- näsa- halsläkare i närheten.

Just nu pågår Musikhjälpens insamling som uppmärksammar hur många mödrar som fortfarande genomgår osäkra graviditeter och förlossningar. Och trots att även Sverige har en förlossningsvård i kris räddade den både mitt och åtminstone ett av mina barns liv. Utan den hade Nour antagligen inte överlevt som för tidigt född. Utan den hade jag antagligen förblött den 9 oktober i år, av en reva i livmoderhalsen. Tack vare skickliga kirurger och snabba ryck är jag idag så gott som återställd. Och Nour är levande och frisk.

Rätten att överleva sin graviditet borde vara självklar för alla. Min kusin Lotta har startat en insamling i sin son Ottos namn. Han föddes härom dagen och är fantastisk. Hon kommer att dubbla den summa som samlas in och här kan den som vill lämna ett bidrag.