Jag har tänkt att jag och Nour tillsammans ska lyssna på kassettbanden från Beira från den 28 februari 1984. Där jag pratar och sjunger sånger och pappa är med, bara dagarna innan han dog. Nour sjunger också väldigt många sånger, hittar på egna, med sin nasala, lena barnröst som låter nästan som min gör på bandet. Hon är fyra år nu, lika gammal som jag var när pappa dog. Och jag, hur obegripligt det än känns, är lika gammal som han någonsin blev.

Den 30 april 1984 hade han fyllt 34 år. 34 år. Det är ju ingenting. På bilden av honom i fönstret i vår lägenhet ser han plötsligt så ung ut. Har han alltid sett ut så där? Är det bara jag som har åldrats?

Sedan jag var fyra år har jag jagat åldern 34. Jag vet inte riktigt vad jag ska göra av känslan att snart vara där. För jag antar att han liksom jag, såg sina barn växa. Och jag tror att han,liksom jag, tog för givet att få se oss bli stora. Och så bara dog han. Hann han ens tänka att vi aldrig mer skulle ses?

När jag åkte till Gränna över natten för ungefär en månad sedan frågade Nour om jag skulle dö då. Jag var så nära att lova att leva, säga att självklart kommer jag tillbaka, du har ingenting alls att oroa dig för. Men det gick inte. Orden fastnade och jag klappade henne på huvudet där vi stod i hallen och jag sa att jag ska göra mitt allra bästa för att överleva så länge jag kan och vi ses i morgon, älskade fina.

Och i morse dansade Nour och min kille i vardagsrummet, till låtarna som ska vara med i andra chansen i melodifestivalen. Titta mamma, titta, ropade Nour gång på gång och jag skrattade och vi var alla så glada. Och jag tänkte på det där bandet från den 28 februari 1984, när jag sjunger och pappa pratar, som damp ner hos folk flera månader efter att pappa dött. Att han utan att vi visste det hade fyra ynka dagar kvar av livet då. Han säger att han mår bra, har varit lite krasslig bara, men snart är på benen igen. Och vi sitter allihop uppkrupna i sängen med bandspelaren som vi fortfarande har stående på landet någonstans.

Och jag satte mig i kökssoffan och grät. Har knappt kunnat sluta. Vi är där nu, jag och Nour, där min och pappas gemensamma väg för alltid tog slut.

Jag minns dagen då jag insåg att jag levt längre utan pappa än med honom, hur det var som att han aldrig funnits men ändå alltid, alltid gjorde sig påmind.

Och på måndag har det gått 29 år.

DN:s ledare häromdagen, om att barn inte är någon rättighet, vad var det för smörja? Personen som skrivit texten är upprörd över att alla Malmökvinnor mellan 25 och 35 erbjuds avgiftsfri kontroll av äggstockar, hormoner  etcetera. Hen poängterar att det handlar om skattemedel (och EU-bidrag) som slösas bort på dessa gamla kvinnor som borde haft vett att göra barn tidigare. Hen fasar för att dagens kvinnor alla vill vänta till medelåldern med att föda och göra karriär istället. Och visst kan de väl få göra det, men i så fall ska inte samhället och skattebetalarna stå för notan.

För det första: 25-35 räknas inte som gammalt, varken som fertil eller steril, i något land i världen längre.

För det andra: Den största källan till barnlöshet i Sverige är inte, som skribenten hävdar, ålder, utan sjukdomar som endometrios, PCO och andra av  vetenskapen (kvinnliga) negligerade tillstånd som borde ha fått forskningsskattepengar i minst samma utsträckning som (manliga) magsår fått.

För det tredje: Okunskap förvärrar ofta tillståndet hos dessa kvinnor, något som en undersökning i 25-årsåldern kan förhindra. Själv hade jag oregelbunden mens hela tonåren, vilket ”botades” med en p-pillersort som visade sig dölja och förvärra den PCO som jag i tjugoårsåldern fick veta att jag hade. Om ungdomsmottagningen haft kunskap och resurser nog att ge mig en ordentlig undersökning från början, hade jag sluppit gå den omvägen och kanske till och med sparat samhället pengar.

För det fjärde: Om jag använder samma retorik som författaren till debattartikeln, borde ju ingen som gör ”onaturliga” livsval få hjälp av sjukvården. Alla de som stressat, hetsat, ätit för mycket mat och vars hjärta lägger av, borde i så fall få en avhyvling i stil med: Hur kunde du vara så dum och låta din kropp skena iväg på det här sättet, det förstår ju vem som helst att ett hjärta inte håller för det? Och sedan själva få stå för sin hjärtinfarktsnota?

Nej för vet ni, det är någonting heeelt annat. Endast när det gäller kvinnor som nyttjar rätten till sin egen kropp börjar det moraliseras och gastas.

Jag blir så jävla sur.

Vid frukostbordet imorse.
Jag: ”Nu är det mars.”
Nour: ”Det är min mars!”

Jag hatar mars. Denna nyckfulla månad som varje år ångrar sig om våren och som dessutom tog pappa ifrån mig, för 28 år sedan på söndag.

Nour är tre år nu, jag 32. Om ett år är vi där pappa och jag skildes åt: 4 år mot 33.

När Nour sitter med sitt frukostägg på sin bruna tripptrapp och hojtar att mars är hennes, inser jag att det är på tiden att skriva ny historia. Det är dags att gilla mars. Hennes mars i hennes värld där båda föräldrarna ska finnas kvar och se henne växa upp.

Det känns lika blandat hoppfullt och vemodigt som mars. Men dags.

Vi skulle gå på återbesök med Nour till neonatalavdelningen på Danderyds sjukhus. Det var nog dryga två år sedan, Nour var några månader gammal och mitt emot oss i väntrummet satt en pappa, en mamma och ett litet neobarn. Jag började prata med pappan om tiden på neo, man gör liksom det med andra neoföräldrar. Har det där osynliga bandet mellan sig.

Pappan sa att han aldrig trott att det skulle vara så här att vara förälder. Han hade inte förväntat sig att vara så delaktig. Men eftersom de fick barn i vecka 28 hade båda inkallats till avdelningen för heltidstjänst. Sedan utskrivningen gick de tillsammans på alla kontroller, liksom jag och min sambo går tillsammans på alla Nours kontroller.

Jag har ingen empiri att luta mig mot, men jag tror att dubbel föräldranärvaro på BVC är högre hos neoföräldrar än hos andra. Inte för att man bryr sig mer om sitt barn när det fötts för tidigt, utan för att båda föräldrarna på relativt lika villkor fått chans att vara lika bra föräldrar från början.

Det finns ju en förväntan på oss kvinnor att direkt veta hur vi är mammor. Jag kan återkalla känslan nu när jag ofta får nya arbetsuppgifter på jobbet: Jag låtsas att jag har koll på läget, utan att alls ha det, för att förr eller senare få det. Precis som att få barn, jag lärde mig med hjälp av tid och övertygelse.

Pappor förväntas stå åt sidan och lära sig efter hand. För dem är det enligt rådande föreställningar inte något medfött att ta hand om ett barn.

På neonatalavdelningen slapp vi stora delar av förväntningarna, för ingenting med vårt barns födelse var naturligt. Hon hade så många sladdar kopplade till sin kropp att det krävdes två personer för att ens lyfta henne ur kuvösen i början. När jag tänker tillbaka på den där tiden, som vi för tre år sedan var mitt i just nu, så är det det tvåsamma jag minns. Första veckorna: Min sambo satt känguru, jag riggade sondmatningen tätt intill. Mot slutet: Min sambo satt känguru och jag satt i kafét och redigerade romanmanus. Nästa mål satt jag känguru och han åkte hem till den spindelvävsbelagda lägenheten och la i en tvätt.

Makten som barnmorskorna har. De nyblivna papporna på neo som funderade på om det var dags att gå tillbaka till jobbet, trycktes vänligt men bestämt ner på en stol intill kuvösen.

Du behövs här. Vi fixar alla intyg du behöver.

Hur många pappor till fullgångna barn har fått höra det?

Mycket finns att lära från vården av för tidigt födda barn. Framför allt att båda föräldrarna är lika bra och lika viktiga. Redan från början.

Semlorna minns jag också förstås. I Mörby centrums kafé. Och det lilla lejonet som jag köpte till Nour när vi fick veta att hon hade knas med hjärtat. Den hängde i droppställningen ända till hemgång. De äckliga mackorna nere i kafét, bristen på trådlöst nätverk, innan iPhone fanns i var människas hand. Oändlig teknologisk tid har passerat. Ändå bara tre år.

Vi har ett tidrapporteringssystem på jobbet. Varje dag innan jag går hem fyller jag i hur mycket tid jag lagt på olika projekt. Under kategorin interntid läggs allt som inte går att koppla till en kund, ett extremt långt toalettbesök till exempel.

I och med att tidrapporteringen sakta blivit del av min vardag, har jag börjat se hela livet som en pott med tid som ska räcka till. En timme, vecka eller månad som en rak linje och så allt jag vill göra, hinna, som en linje parallellt. En ännu längre, en för lång linje.

När jag var deprimerad för snart tio år sedan, gjorde jag en veckoförteckning som jag satte på kylen. Jag klippte ut små fyrkanter med tid som jag satte fast på varje veckodag. Sova. Läsa. Chilla. Jag behövde varva ner. Jag hade bränt ut mig inifrån. Tänkt mig för trött. Det hjälpte mig att planera för ingenting.

Mitt psykiska läge idag är fjärran från då. Men min förmåga att ta på mig grejer och vilja göra ännu mer, är konstant. Då var varje pusselbit ett ångestmoment. Just nu är allt roligt. Men gränsen är hårfin. När jag stressar blir jag som en adrenalinstinn, ettrig terrier. Håret står rakt ut bakom mig när jag i överljudsfart rusar mot nya mål.

Men sedan kommer den bittra eftersmaken, när jag blir irriterad över att mitt barn vill plocka upp alla snökockor hon hittar på väg från dagis, för att jag ”måste” komma hem för att svara på ett mail. När jag är så trött att jag önskar att jag ska snubbla ut framför en buss.

Jason och arga Agnes var en av mina favoritböcker som barn. Jason hängde alltid vågrätt från sin stressade mammas arm, vart de än var på väg. Nu var det inte mamman som hette Agnes och var arg, men när jag själv var ett barn och läste boken, kände jag igen mammas stress och jag tänkte att jag aldrig skulle bli sådan själv.

Min mamma älskar mig och hon ska köpa lila skridskor, sa Nour till sin kompis mamma på dagis idag, strax innan jag hämtade.

Det första har hon ju helt rätt i. Det andra hann jag inte med. Och det anklagar jag inte mig själv för alls, faktiskt, men jag har liksom kapat en timme av den nattsömn jag anser mig behöva för att hinna mer saker. Och jag önskar att jag hade hunnit, så att Nour fick prova isen i Vasaparken imorgon förmiddag.

Jag vacklade hem idag, helt utmattad. Men så kollade jag mailen och hade fått ett spännande förslag och så gick terriern och hjärnan igång på högvarv igen.

Jag skrev en roman 2007. Den blev utgiven 2009. Jag bävade inför släppet. Inte för att det var en självbiografi, men för att alla skulle tro att det var en. Ramarna är desamma. Uppväxt i brukssamhälle i Norduppland, gymnasietid på internat i Sigtuna. En mamma, morbror, mormor, klasskompisar, husföräldrar och kusiner. Ingen bror. De som känner mig vet att min bror är min andra halva, min viktigaste person. Jag tänkte att broderns frånvaro skulle rädda mig.

Så blev det förstås inte. Folk letade efter sig själva i texten, hittade någon de inte liknade vid sig själva. Eller någon som de kände igen. Oavsett så väckte det känslor och reaktioner. Skapade tystnad.

Min mamma berättade efteråt att hon stressläst sig genom Ränderna går aldrig ur, inte kunnat ta in berättelsen, endast sökt efter sig själv. När hon var klar första gången läste hon den igen. Tyckte om. Sa att hon var stolt över mig.

Hon är mitt största fan.

Vad hade jag gjort utan henne? De senaste veckorna har så tydligt uppmärksammat mig på att jag hade varit någon helt annan utan henne. Våra föräldrars vilja styr våra liv och senare, som föräldrar själva, styr vi våra barn. Det är oundvikligt. Jag har varit arg på den totala frihet som mamma gav mig. När jag var yngre och önskade mig en kamera i julklapp, fick en av mamma, och sa att jag inte längre skulle bli läkare utan fotograf. Då blev hon overkligt glad. Hon sa att jag var så kreativ och att det hade känts så trist att jag skulle ge upp det konstnärliga livsvalet. Jag tyckte att hon var larvig. Hon borde tycka att jag skulle bli läkare. Pappa hade ju varit det.

Inte ens när jag stal bitar av vårt gemensamma liv för att skriva en bok, ryggade mamma tillbaka. Jag skulle med största sannolikhet reagera defensivt om Nour som vuxen bestämde sig för att låna mig till sin fiktion. Vad ska folk tänka om mig, vem kommer jag att framstå som?

Under de senaste veckorna när åsiktsvindarna stundtals fått väggarna att knaka, har mammas sms kommit som stadiga påminnelser om att jag gör rätt: Du är suverän! Dina inlägg var så bra och så tydliga. Små påminnelser om att hon finns där och håller med mig i sak.

Märk väl att min mamma som privatperson inte står opåverkad av detta. Jag använder vårt gemensamma släktnamn som trovärdighetsmarkör, beviset för att jag är någon och har mandat att uttala mig. Cecilia Hagen skrev en krönika i Expressen där vi lyfts fram lite extra. Nu, tänkte jag, nu kommer till och mamma säga att detta börjar bli jobbigt. Men jag hade fel.

Jag hade aldrig skrivit en en internatskoleskildring med klassproblematik eller trätt fram i media, om mamma varit någon annan. Jag inser att tack vare henne tillit till min förmåga och hennes uppmuntran att gå den väg som känns viktig för mig, har jag kunnat göra rätt utan att rasa ihop på vägen.

En storartad insikt som får tårarna att droppa i morgonkaffet.

Det har snackats en del om Kvällsöppet, där Eva Rusz bland annat gick till attack mot de föräldrar som enligt henne är vansinniga nog att dela sin föräldraledighet 50/50. Jag såg inte programmet förrän igår kväll, på SVT Play, när jag och sambo var ensamma hemma. Nour, 2,5 år och enligt Eva Rusz således i behov av endast en primärförälder, hade packat väskan och åkt till sin farmor över natten. Hon gör det rätt ofta, packar sin väska och drar till farmor. För att hon längtar dit.

När Nour varit hemma från neonatal i ett par dagar, fortfarande sondmatad med andningslarm på magen, lämnade vi henne ensam i mormors och farmors famn, i vår lägenhet på Lilla Essingen. Vi visade dem hur man sondmatade, hur man gjorde hjärt- och lungräddning ifall Nour skulle sluta andas, visade dem hur larmen fungerade. Vi klev helt sonika ut genom dörren och gick och lyssnade på en radiodokumentär i Kulturhuset.

Jag hade svårt att koncentrera mig, svårt att sitta still. Svårt att släppa kontrollen. Förstås. Jag hade just bott sex veckor på en neonatalavdelning, rädd att mitt barn skulle sluta andas. Tanken på att vara maktlös inför att något sådant ska hända, är fruktansvärd.

Men min drivkraft den dagen var övertygelsen om att Nour skulle få ett rikt och lyckligt liv om många vuxna fick chans att stå henne nära. Jag tänkte att inte förrän jag har mod att låta andra än jag själv och Nours pappa vagga henne till sömns, kommer någon annan än vi kunna ta plats.

Allt eftersom fler och fler rabiata reaktionära krafter som Eva Ruzs får medialt utrymme och trycker ner föräldrar som valt att tycka annorlunda än hon, översköljs jag av en ilska att likna vid den urmoderskraft som sägs kunna lyfta bilar. Men även av en insikt om att trots att någon kallar sig sanningssägande psykolog, så har hon inte mer rätt än jag. 

Eva Rusz får mig inte att känna att jag är en dålig förälder, tvärtom triggar hon mig att köra på i precis den anda vi gjort hittills. Att dela föräldraledigheten 50/50. Att släppa in andra vuxna.  Vi har en egensinnig, trygg och cool unge med åtminstone fem viktiga vuxna i sitt liv, primära vårdnadshavare i det avseendet att de matat henne, vyssat henne, klätt på henne och kramat henne, sedan hon var blott sju veckor gammal och vägde 2,5 kilo.

Jag är nyfiken på vad Eva grundar sin forskning i. Rent historiskt finns det väl inga barn som vuxit upp med endast en primärförälder? Jag tänker snarare på bygemenskap, jägarsamhällen, ammor, mor- och farföräldrar som slutit upp i en gemensam omvårdnad. Jag känner visserligen några som aldrig gick på dagis som små utan var  hemma med sina hemmafru-mödrar fram tills skolåldern. En av dem fick som vuxen vattkoppor på grund av att hon aldrig ”utsattes” för andra barn eller barnsjukdomar under de första åren.

Allt har en baksida. Men ett barn som drunknar i kärlek blir sällan uppfuckat.

Jag hade glömt att det kan kännas så här. Omsluten av min burkbunker, den parallella världen som jag försöker skriva. Jag har inte varit inne i den på länge nu. Inte ens i somras när jag satt på loftet på landet och skrev, var det särskilt roligt. Men just lever berättelsen sitt eget liv och jag vill inte slita mig från den, för den är så varm och go att röra sig i.

Jag har skrivit dryga femton sidor idag, det har nog aldrig hänt förr, tror att tio bittert frampressade sidor varit rekordet. Idag har de runnit ur mig och jag känner hopp om att vara på rätt väg. Kanske få ur mig några sidor till innan jag somnar.

Samtidigt början längtan och saknade komma krypande. Min kille och mitt barn långt borta. Nour hade frågat efter mig i morse och jag blev så gripen av det att jag begav mig iväg för att köpa de böckerna jag lovat henne. Eller som jag lovat den spansktalande sidan av familjen snarare, hon har nästan inga sagor på det språket.

Det blev två stycken och jag har bläddrat genom dem några gånger redan. Som att det skulle mildra saknaden.

Men det är så bra för mig att vara här, för mig själv med mina tankar. En galen stad utanför, fina vänner som drar ut mig på en tapa eller två ibland, och en hotellfrukost som fick mig att kräla ur sängen i morse, trots att jag egentligen var för bakfull. Det fina med Spanien är att folk generellt inte äter frukost, så buffén är igång ända till halv elva. Vardagar också.

Och skrivlusten. Den har varit på långväga semester minst sagt.

Fyra år har gått sedan mitt senaste besök i Madrid. Allt har blivit obeskrivligt dyrt och ingen röker längre på krogen. Det är en annan stad.

La cebra Camila och La casa de la Mosca Fosca

Imorgon, barnvagnsmarsch mot mödradödlighet. Här kan man kolla in sin närmaste ort.

Vi hade bott på sjukan i sex veckor med nyfödda Nour. Kvar i magen hade vi varit i v 36, men nu var hon ute sedan länge och vi längtade hem. Dagarna segade sig fram, men undan för undan försvann sladdarna på Nours kropp. Nu bodde vi alla tre tillsammans i ett rum och hon hade endast andningslarmet fäst med tejp på magen. Var tredje timme gick vi ut och bad dem värma lite mat, som vi sondmatade i fåtöljen framför tv:n.

Vi hade börjat småtjata på läkarna om att få åka hem, och torsdag hade satts som ett vagt datum. Det blev torsdag morgon. En läkare kom in och visade hur vi skulle göra hjärt- och lungräddning ifall Nours hjärta stannade. Vi fick med oss några prematurblöjor och tillsatser att blanda i bröstmjölken. Vi fick lära oss koppmata, ifall sonden skulle slitas ur av flinka små fingrar.

Vi satte på Nour de stickade minikläderna som Terese mamma stickat, placerade vår sovande skrutt i babyskyddet vi lånat av Bullen och Helena. Väskorna var packade. Vi tog en sista bild på oss tre i spegeln. Promenerade korridoren fram, vinkade till föräldrarna vars barns namn var välbekanta och vars närvaro var en så stor del av vår så kallade vardag. Kramade de sköterskor som betytt mest, Nours rummis Amanda som varit där ett par veckor längre, men också snart skulle få lämna.

Vi spände fast oss i bilen vi lånat av mamma, gled ut från parkeringen. Sambo körde, jag satt där bak och höll Nours lilla hand, hon sov sig vanan trogen genom hela resan. Det var dassig mars, den 5 mars närmare bestämt, och vi närmade oss Lilla Essingen. Lägenheten vi sovit i när vi pendlat under fyra veckor, nu skulle den fyllas av en ny familjemedlem som vi äntligen skulle få ansvara för själva.

Många hade varit ledsna för vår skull, över att vi gick miste om hur det egentligen ska vara när man fött barn. Hänga gäng hemma och lära känna varandra på riktigt. Och på sätt och vis kan man säga att allting började där i bilen på väg hem. Så jävla grymt det kändes. Så lycklig jag var.

Vi var i mål. Med ett helt liv framför oss.

En minimänniska, 2,5 kilo, på väg hem.