Vi har ett tidrapporteringssystem på jobbet. Varje dag innan jag går hem fyller jag i hur mycket tid jag lagt på olika projekt. Under kategorin interntid läggs allt som inte går att koppla till en kund, ett extremt långt toalettbesök till exempel.

I och med att tidrapporteringen sakta blivit del av min vardag, har jag börjat se hela livet som en pott med tid som ska räcka till. En timme, vecka eller månad som en rak linje och så allt jag vill göra, hinna, som en linje parallellt. En ännu längre, en för lång linje.

När jag var deprimerad för snart tio år sedan, gjorde jag en veckoförteckning som jag satte på kylen. Jag klippte ut små fyrkanter med tid som jag satte fast på varje veckodag. Sova. Läsa. Chilla. Jag behövde varva ner. Jag hade bränt ut mig inifrån. Tänkt mig för trött. Det hjälpte mig att planera för ingenting.

Mitt psykiska läge idag är fjärran från då. Men min förmåga att ta på mig grejer och vilja göra ännu mer, är konstant. Då var varje pusselbit ett ångestmoment. Just nu är allt roligt. Men gränsen är hårfin. När jag stressar blir jag som en adrenalinstinn, ettrig terrier. Håret står rakt ut bakom mig när jag i överljudsfart rusar mot nya mål.

Men sedan kommer den bittra eftersmaken, när jag blir irriterad över att mitt barn vill plocka upp alla snökockor hon hittar på väg från dagis, för att jag ”måste” komma hem för att svara på ett mail. När jag är så trött att jag önskar att jag ska snubbla ut framför en buss.

Jason och arga Agnes var en av mina favoritböcker som barn. Jason hängde alltid vågrätt från sin stressade mammas arm, vart de än var på väg. Nu var det inte mamman som hette Agnes och var arg, men när jag själv var ett barn och läste boken, kände jag igen mammas stress och jag tänkte att jag aldrig skulle bli sådan själv.

Min mamma älskar mig och hon ska köpa lila skridskor, sa Nour till sin kompis mamma på dagis idag, strax innan jag hämtade.

Det första har hon ju helt rätt i. Det andra hann jag inte med. Och det anklagar jag inte mig själv för alls, faktiskt, men jag har liksom kapat en timme av den nattsömn jag anser mig behöva för att hinna mer saker. Och jag önskar att jag hade hunnit, så att Nour fick prova isen i Vasaparken imorgon förmiddag.

Jag vacklade hem idag, helt utmattad. Men så kollade jag mailen och hade fått ett spännande förslag och så gick terriern och hjärnan igång på högvarv igen.

Jag skrev en roman 2007. Den blev utgiven 2009. Jag bävade inför släppet. Inte för att det var en självbiografi, men för att alla skulle tro att det var en. Ramarna är desamma. Uppväxt i brukssamhälle i Norduppland, gymnasietid på internat i Sigtuna. En mamma, morbror, mormor, klasskompisar, husföräldrar och kusiner. Ingen bror. De som känner mig vet att min bror är min andra halva, min viktigaste person. Jag tänkte att broderns frånvaro skulle rädda mig.

Så blev det förstås inte. Folk letade efter sig själva i texten, hittade någon de inte liknade vid sig själva. Eller någon som de kände igen. Oavsett så väckte det känslor och reaktioner. Skapade tystnad.

Min mamma berättade efteråt att hon stressläst sig genom Ränderna går aldrig ur, inte kunnat ta in berättelsen, endast sökt efter sig själv. När hon var klar första gången läste hon den igen. Tyckte om. Sa att hon var stolt över mig.

Hon är mitt största fan.

Vad hade jag gjort utan henne? De senaste veckorna har så tydligt uppmärksammat mig på att jag hade varit någon helt annan utan henne. Våra föräldrars vilja styr våra liv och senare, som föräldrar själva, styr vi våra barn. Det är oundvikligt. Jag har varit arg på den totala frihet som mamma gav mig. När jag var yngre och önskade mig en kamera i julklapp, fick en av mamma, och sa att jag inte längre skulle bli läkare utan fotograf. Då blev hon overkligt glad. Hon sa att jag var så kreativ och att det hade känts så trist att jag skulle ge upp det konstnärliga livsvalet. Jag tyckte att hon var larvig. Hon borde tycka att jag skulle bli läkare. Pappa hade ju varit det.

Inte ens när jag stal bitar av vårt gemensamma liv för att skriva en bok, ryggade mamma tillbaka. Jag skulle med största sannolikhet reagera defensivt om Nour som vuxen bestämde sig för att låna mig till sin fiktion. Vad ska folk tänka om mig, vem kommer jag att framstå som?

Under de senaste veckorna när åsiktsvindarna stundtals fått väggarna att knaka, har mammas sms kommit som stadiga påminnelser om att jag gör rätt: Du är suverän! Dina inlägg var så bra och så tydliga. Små påminnelser om att hon finns där och håller med mig i sak.

Märk väl att min mamma som privatperson inte står opåverkad av detta. Jag använder vårt gemensamma släktnamn som trovärdighetsmarkör, beviset för att jag är någon och har mandat att uttala mig. Cecilia Hagen skrev en krönika i Expressen där vi lyfts fram lite extra. Nu, tänkte jag, nu kommer till och mamma säga att detta börjar bli jobbigt. Men jag hade fel.

Jag hade aldrig skrivit en en internatskoleskildring med klassproblematik eller trätt fram i media, om mamma varit någon annan. Jag inser att tack vare henne tillit till min förmåga och hennes uppmuntran att gå den väg som känns viktig för mig, har jag kunnat göra rätt utan att rasa ihop på vägen.

En storartad insikt som får tårarna att droppa i morgonkaffet.

Det har snackats en del om Kvällsöppet, där Eva Rusz bland annat gick till attack mot de föräldrar som enligt henne är vansinniga nog att dela sin föräldraledighet 50/50. Jag såg inte programmet förrän igår kväll, på SVT Play, när jag och sambo var ensamma hemma. Nour, 2,5 år och enligt Eva Rusz således i behov av endast en primärförälder, hade packat väskan och åkt till sin farmor över natten. Hon gör det rätt ofta, packar sin väska och drar till farmor. För att hon längtar dit.

När Nour varit hemma från neonatal i ett par dagar, fortfarande sondmatad med andningslarm på magen, lämnade vi henne ensam i mormors och farmors famn, i vår lägenhet på Lilla Essingen. Vi visade dem hur man sondmatade, hur man gjorde hjärt- och lungräddning ifall Nour skulle sluta andas, visade dem hur larmen fungerade. Vi klev helt sonika ut genom dörren och gick och lyssnade på en radiodokumentär i Kulturhuset.

Jag hade svårt att koncentrera mig, svårt att sitta still. Svårt att släppa kontrollen. Förstås. Jag hade just bott sex veckor på en neonatalavdelning, rädd att mitt barn skulle sluta andas. Tanken på att vara maktlös inför att något sådant ska hända, är fruktansvärd.

Men min drivkraft den dagen var övertygelsen om att Nour skulle få ett rikt och lyckligt liv om många vuxna fick chans att stå henne nära. Jag tänkte att inte förrän jag har mod att låta andra än jag själv och Nours pappa vagga henne till sömns, kommer någon annan än vi kunna ta plats.

Allt eftersom fler och fler rabiata reaktionära krafter som Eva Ruzs får medialt utrymme och trycker ner föräldrar som valt att tycka annorlunda än hon, översköljs jag av en ilska att likna vid den urmoderskraft som sägs kunna lyfta bilar. Men även av en insikt om att trots att någon kallar sig sanningssägande psykolog, så har hon inte mer rätt än jag. 

Eva Rusz får mig inte att känna att jag är en dålig förälder, tvärtom triggar hon mig att köra på i precis den anda vi gjort hittills. Att dela föräldraledigheten 50/50. Att släppa in andra vuxna.  Vi har en egensinnig, trygg och cool unge med åtminstone fem viktiga vuxna i sitt liv, primära vårdnadshavare i det avseendet att de matat henne, vyssat henne, klätt på henne och kramat henne, sedan hon var blott sju veckor gammal och vägde 2,5 kilo.

Jag är nyfiken på vad Eva grundar sin forskning i. Rent historiskt finns det väl inga barn som vuxit upp med endast en primärförälder? Jag tänker snarare på bygemenskap, jägarsamhällen, ammor, mor- och farföräldrar som slutit upp i en gemensam omvårdnad. Jag känner visserligen några som aldrig gick på dagis som små utan var  hemma med sina hemmafru-mödrar fram tills skolåldern. En av dem fick som vuxen vattkoppor på grund av att hon aldrig ”utsattes” för andra barn eller barnsjukdomar under de första åren.

Allt har en baksida. Men ett barn som drunknar i kärlek blir sällan uppfuckat.

Jag hade glömt att det kan kännas så här. Omsluten av min burkbunker, den parallella världen som jag försöker skriva. Jag har inte varit inne i den på länge nu. Inte ens i somras när jag satt på loftet på landet och skrev, var det särskilt roligt. Men just lever berättelsen sitt eget liv och jag vill inte slita mig från den, för den är så varm och go att röra sig i.

Jag har skrivit dryga femton sidor idag, det har nog aldrig hänt förr, tror att tio bittert frampressade sidor varit rekordet. Idag har de runnit ur mig och jag känner hopp om att vara på rätt väg. Kanske få ur mig några sidor till innan jag somnar.

Samtidigt början längtan och saknade komma krypande. Min kille och mitt barn långt borta. Nour hade frågat efter mig i morse och jag blev så gripen av det att jag begav mig iväg för att köpa de böckerna jag lovat henne. Eller som jag lovat den spansktalande sidan av familjen snarare, hon har nästan inga sagor på det språket.

Det blev två stycken och jag har bläddrat genom dem några gånger redan. Som att det skulle mildra saknaden.

Men det är så bra för mig att vara här, för mig själv med mina tankar. En galen stad utanför, fina vänner som drar ut mig på en tapa eller två ibland, och en hotellfrukost som fick mig att kräla ur sängen i morse, trots att jag egentligen var för bakfull. Det fina med Spanien är att folk generellt inte äter frukost, så buffén är igång ända till halv elva. Vardagar också.

Och skrivlusten. Den har varit på långväga semester minst sagt.

Fyra år har gått sedan mitt senaste besök i Madrid. Allt har blivit obeskrivligt dyrt och ingen röker längre på krogen. Det är en annan stad.

La cebra Camila och La casa de la Mosca Fosca

Imorgon, barnvagnsmarsch mot mödradödlighet. Här kan man kolla in sin närmaste ort.

Vi hade bott på sjukan i sex veckor med nyfödda Nour. Kvar i magen hade vi varit i v 36, men nu var hon ute sedan länge och vi längtade hem. Dagarna segade sig fram, men undan för undan försvann sladdarna på Nours kropp. Nu bodde vi alla tre tillsammans i ett rum och hon hade endast andningslarmet fäst med tejp på magen. Var tredje timme gick vi ut och bad dem värma lite mat, som vi sondmatade i fåtöljen framför tv:n.

Vi hade börjat småtjata på läkarna om att få åka hem, och torsdag hade satts som ett vagt datum. Det blev torsdag morgon. En läkare kom in och visade hur vi skulle göra hjärt- och lungräddning ifall Nours hjärta stannade. Vi fick med oss några prematurblöjor och tillsatser att blanda i bröstmjölken. Vi fick lära oss koppmata, ifall sonden skulle slitas ur av flinka små fingrar.

Vi satte på Nour de stickade minikläderna som Terese mamma stickat, placerade vår sovande skrutt i babyskyddet vi lånat av Bullen och Helena. Väskorna var packade. Vi tog en sista bild på oss tre i spegeln. Promenerade korridoren fram, vinkade till föräldrarna vars barns namn var välbekanta och vars närvaro var en så stor del av vår så kallade vardag. Kramade de sköterskor som betytt mest, Nours rummis Amanda som varit där ett par veckor längre, men också snart skulle få lämna.

Vi spände fast oss i bilen vi lånat av mamma, gled ut från parkeringen. Sambo körde, jag satt där bak och höll Nours lilla hand, hon sov sig vanan trogen genom hela resan. Det var dassig mars, den 5 mars närmare bestämt, och vi närmade oss Lilla Essingen. Lägenheten vi sovit i när vi pendlat under fyra veckor, nu skulle den fyllas av en ny familjemedlem som vi äntligen skulle få ansvara för själva.

Många hade varit ledsna för vår skull, över att vi gick miste om hur det egentligen ska vara när man fött barn. Hänga gäng hemma och lära känna varandra på riktigt. Och på sätt och vis kan man säga att allting började där i bilen på väg hem. Så jävla grymt det kändes. Så lycklig jag var.

Vi var i mål. Med ett helt liv framför oss.

En minimänniska, 2,5 kilo, på väg hem.

Hemma igen. Har intervjuat fantastiskt spännande kvinna i Tingsryd. Träffat kusinbarn Elsa två veckor, ljuvliga lilla varelse. Inlett livet som förälder till barn med åksjuka, spya nummer två på en rastplats i Stavsjö. Kört sjukt många mil i bil, älskar att köra bil! Sett fyra rådjur springa över vägen i gnistrande snö och bländande sol. Om jag kört på dem hade jag nog inte haft ett lika ljust minne från stunden.

Krypkörningsköat från Södertäljetrakten och mår fortfarande illa från avgaslukten. Sitter som en säck grus i fåtöljen hemma. Nour bad om att få gå och lägga sig. Kröp upp i sin säng. Pussade Pingu på ena sidan, apan på andra, stoppade in nappen och vinkade. Finaste.

Vad gör man förresten med ett hårömt barn med krulligt hår som håller på att inta formen av en enda enorm dreadlock?

Vi valde en av årets sämsta dagar att bila 48 mil, det kunde jag ana mig till redan imorse när jag genom fönstret såg grannen försöka få loss sin bil som satt fast i en snöhög.

I höjd med Södertälje blev Nour åksjuk, kräktes upp två bananer och ett ägg i mitt knä. Hon har aldrig blivit åksjuk förr, verkade dessutom glad och nöjd och knaprade bondgårdskex när det hände, så jag förstod först inte vad som hände. Nederbördsattack från yttre rymden.

Jag skulle släppa av familjen i Jönköping och köra de sista milen själv för den intervju jag ska göra. Men snökaoset stod i vägen. Vi blev kvar hos vänner i Hovslätt allihop. Men imorgon ska solen skina och jag glida fram i sjuttio på nittiovägen och sjunga högt till P1.

Nour ville ha mera kex ca fem sekunder efter spyan. Sedan somnade hon som en stock.

PoP-barnen rockar loss i Hovslätt.

Sedan några månader tillbaka kallar en av lärarna på Nours dagis mig för Alice. Det började lite oskyldigt så jag tänkte att hon skulle komma på sig själv rätt snart. Dessvärre gjorde hon inte det och ju längre tiden gick, desto svårare blev det att säga något. Ursäkta, men jag heter faktiskt Agnes. Det kändes så snorkigt.

Min sambo tyckte att jag var töntig. Det var väl bara att säga till. Hur svårt kunde det vara? Tills en eftermiddag när han hämtade Nour och läraren sa nåt i stil med: Nour har varit så glad hela dan, det kan du hälsa Alice.

Där stod min kille, med tidernas chans att rätta henne. Du menar Agnes? Istället nickade han och gick. Han har inte kallat mig töntig sedan dess.

Två gånger har jag ringt och sjukanmält och fått prata med just den läraren två gånger, sagt klart och tydligt: Hej det här är AGNES, Nours mamma, men det har inte hjälpt.

Jag har så sakteliga börjat gilla namnet Alice, tänkt att det kan få vara en del av mig.

Men så åkte vi till Sälen över nyår, ihop med några kompisar, och när vi kom hem igen slutade Nour abrupt att säga mamma. Sa Agnes istället. Agnes! hojtar hon mästrande, jag gillar det inte, men eftersom hon gjort samma sak på dagis i en dryg månad nu så skedde slutligen miraklet. Idag när jag lämnade Nour, sa läraren:

Godmorgon Nour. Godmorgon Agnes.

Undrens tid är sannerligen inte förbi. Men jag saknar Alice.

Blev inspirerad av Johannas inlägg om uppdelningen i hemmet och snodde rubrikerna rakt av. Hon i sin tur fick tummen ur röven tack vare Hanna som efterlyste ”mer om ämnet”.

BEBISNÄTTER:
Nours första sex veckor tillbringade hon på neo, och eftersom vi pendlade mellan sjukan och hemmet under den tiden, tog personalen nätterna som bestod av sondmatning var tredje-fjärde timme. När vi fick flytta hem vabbade vi båda i ytterligare en månad och då tog vi varannan natt. Eller en tog 23 – och 03- matningarna den andra tog 07- och 10-matningarna. Efter ett par dagar kom BVC på hembesök, såg att min sambo gäspade, frågade varför och han svarade att nattpasset varit hans. BVC-tanten viftade vilt med armarna och sa att kvinnan minsann hade kroppen full av pigghormon och att mannen därför borde sova på nätterna ”för att undvika att barnet skakades.”

Vi satt båda som tigande frågetecken. Sa BVC-tanten precis att en av oss var konstant pigg av hormoner (kvinnan: den ammande) och en av oss benägen att skaka barnet om han inte fick sömn (mannen: den våldsamma)? Vi fick höra många sjuka grejer under vår första tid med Nour, den var nog ändå den värsta.

Jag delammade i ungefär tre månader, vartannat mål fick Nour bröstet, varannan bröstmjölk i flaska, tills fryslagret var slut. Därefter ersättning varvat med bröstmjölk. Från tre månader bara ersättning. På neo hävdade de att ett barn som introduceras för flaskan för tidigt väljer bort bröstet. Jag hävdar att det är skitsnack. Däremot tror jag att barn som för sent introduceras för flaskan, vägrar att ta den.

Min kille var mycket bättre på att vara tålmodig och kärleksfull i alla lägen, när Nour var ny. Nu när hon är äldre är vi nog lika bra.

NATTNINGAR:
Vi tar ungefär varannan, men gör vissa delar gemensamt. En drar ner rullgardinen, hittar napp och försvunna gosedjur, den andra sätter på pyjamas och borsta tänderna. En lägger Nour i sängen, släcker och säger gonatt. Vi har aldrig läst sagor i sängen, men å andra sidan hade hon spjälsäng tills för ett par veckor sedan. Hon sover tills ca 08 dagen därpå, men en av oss har ändå ”nattskiftet”, framför allt pga de näsblödningar hon har till och från.

DAGIS & VAB:
Vi har helansvaret varannan vecka. Varannan vecka lämnar, hämtar och vabbar jag. Varannan vecka lämnar, hämtar och vabbar min kille. Det skulle kunna slå ut väldigt obalanserat, men i nuläget står det 2-1, där jag är den som vabbat en gång och han två. Nour är hittills sällan sjuk (peppar peppar).

Vi fick idén från en kompis som hade separerat och där de provat varannan-vecka-livet medan de fortfarande levde tillsammans. Många säger att det inte går att leva så, samtidigt som det är enda alternativet om man skiljs åt på riktigt. Funkar det då måste det kunna fungera nu. Och det gör det, det är grymt och ett enkelt sätt att dela rakt av.

STÄD, MAT & DISK:
Jag städar, han lagar all mat. Disken delar vi på, fast jag är mer plockig, pedant och pådirekten. Dessutom lagar jag mat ibland under mina hämtveckor. Men han tar pappersinsamlingen och återvinningen som jag hatar, och handlar för det mesta. Fast han ringer nästan alltid och frågar vad eller om han ska handla, så jag kan aldrig släppa det helt.

TVÄTT: Alla har varsin tvättkorg. Jag tvättar mina grejer, han sina och så tar båda med Nours grejer. Det funkar bra.

RÄKNINGAR/RÄNTOR/EKONOMI: Vi har inte delad ekonomi men ett konto som vi kallar Nours, fast det egentligen bara är gemensamt, som vi för över en lika stor summa till varje månad. En gång hyrde vi bräda i Sälen, jag betalade med mitt eget kort som inte hade täckning. ”Jag provar med Noursans kort” sa jag, halade fram det och köpet gick igenom. ”Det är skönt att ha morsan som ställer upp” sa killen bakom disken och jag tyckte det var så pinsamt att han trodde att jag levde på min mamma att jag bara, ”Alltså det är min dotters kort.” Och jag framstod säkert som en snäppet sämre person än innan.

Vi sparar matkvitton i ett glas som det är meningen att vi ska räkna ihop i slutet av månaden, vilket vi sällan gör och i slutet av månaden betalar jag majoriteten av de gemensamma räkningarna, han för över halva summan.

ÖVRIGT:
Föräldraledigheten delade vi 50/50 från dagen då Nour var beräknad att födas. De tio veckorna fram till dess var vi hemma gemensamt. Efter sommaren jobbade min kille heltid en månad, därefter pluggade jag och han var hemma 100 %. Mars till efter sommaren var jag hemma.

Heltidsledigheten var tung och trist, jag tror att det berodde på att min kille jobbade mer än vi kommit överens om och att jag kände mig ensam i föräldraskapet. 50/50 var himlen. Vid eventuella ytterligare barn har jag sagt att det är uteslutet för mig att vara hemma heltid, och jag tror att det är väldigt många kvinnor som känner samma sak, men inte vågar säga något av skam och skuld och rädsla inför att dömas som dåliga mödrar.

Jag köper nästan alla Nours kläder och är även den som rensar ur det som är urvuxet ur garderoben. Jag är också den som pysslar hemma, fixar lampor, möbler och annat som höjer mysfaktorn. Det har vi tjafsat en del om. Han säger att han inte bryr sig om mys för att han trivs hur det än ser ut. Jag säger att skälet till att han inte bryr sig är för att jag gör det, och att han inte hade trivts lika bra om jag inte fixat och donat. Detsamma med kläderna. Min kille anser aldrig att Nour behöver nya men när jag handlar tycker han det är bra och att de behövs.

Men vi pratar mycket om jämställdhet och har en gemensam strävan för att hitta en så harmonisk balans som möjligt.