Bjöds på mysig tacodinner hemma hos Clärfi ikväll. Mycket kärlek, omtanke och god mat. Vi hade en lång lista av saker vi skulle prata om, men våra barn hade för mycket energi. Jag är hemma igen och listan är oavbockad.

Nästa gång blir det barnfritt med planka och stöl istället.

Det var mycket folk, sol men frusna tår. Nour, sambo, svärmor och Lina som sällskap och känslan av att världen går att förändra.

Igår fick jag ett band av mamma, som vi spelat in och skickat från Moçambique i årsskiftet 1983/84, och som nådde Sverige först efter pappas död.

I 26 år har det legat i en låda hemma hos min farbror, olyssnat. Igår kväll riggade jag bandspelaren, stängde alla dörrar, tryckte på play och la mig på sängen.

Det var magiskt. Och lamslående sorgligt. Det värsta är när vi pratar om framtiden. Om vad vi längtar efter, om vad vi önskar oss i födelsedagspresent. Vad vi ska göra när vi kommer tillbaka till Sverige.

I slutet sjunger vi en sång jag och brorsan, som vi just hade lärt oss alla (åtta tror jag) verserna till:

Det var en gång en flicka som hette Josefin,
Josefin fin fin, Jose Jose Jose fin.
Den enda skatt hon ägde, det var en symaskin,
symaskin skin skin, syma ma ma ma ma maskin.

Jag hade glömt att jag kunnat den sången, som är så morbid. Bilden av Josefin som sitter och trampar på havets botten. Men jag minns nu att jag älskade den, jag minns att jag sjöng den mycket, efter att vi kommit hem till Sverige igen.

Pappa berättar om baden vi tar varje dag, om att vi firat nyår, om alla brev vi fått. Att han haft jour på sjukhuset och tagit emot fyra skottskador på en dag. Banditerna har sprängt elledningarna och generatorn brummar i bakgrunden. Efter sången säger han att bandet börjar ta slut och det är dags att säga hej då.

Ha det så jättebra, säger han. Vi hörs snart igen.

Och så tog bandet slut. Och jag la kudden över huvudet och grät, tills tröttheten vann och jag somnade.

Internationella kvinnodagen och tiden är kommen för Nours första demonstration. Barnvagnsmarchen i Kungsträdgården kl. 12.00.

Imorse vinglade jag upp vid sju med en slemhostig Nour. När hon somnade om gjorde jag äggmackor till den godaste hemmagjorda latten hittills. Jag läste DN, där en artikel hade rubriken ”Ränderna går aldrig ur” utan att handla om mig.

Solen sken och trottoarerna var glashala. Jag gick ut i slashasbyxor och köpte färg. Målade klart sovrummet och flyttade (med viss hjälp) två garderober från ett rum till ett annat. En enorm känsla av tillfredsställelse infann sig.

Vid två kom solen in i lägenheten. Vi kommer att få en så grym kvällssol på balkongen i vår och sommar.

Nu sjunger Pernilla för sitt liv i Melodifestivalen. Huvudnyheten denna vecka, framför jordbävningar och självmordsattentat, har varit att hon missar sin brorsas bröllop. Stackars Pillan.

Den 4 mars 1983 klev jag och resten av familjen ur ett plan på Beiras flygplats för ett liv i Moçambique. 42 grader i skuggan och brorsan vände i dörren, ville åka hem till Sverige igen.

Den 4 mars 1984, exakt ett år senare, dog min pappa efter en kort tids sjukdom, på sjukhuset i samma stad.

Den 4 mars 2008, återvände vi för första gången i samlad trupp, mamma, brorsan och jag, till vårt gamla hus i Beira. Kvinnan som bodde där berättade att pappa störde dem på nätterna. Att han osaligt strosade omkring och åt upp deras mat.

Hon hoppades att vi kunde ta med honom därifrån, döda människor hänger oftast kvar för att de inte fått ta avsked. Och nu var hela familjen samlad igen, på samma dag som han dog 24 år senare. Större symbolisk kraft är svår att hitta.

Jag vet inte om hon fick rätt. Jag har tänkt maila så många gånger men inte kommit mig för. Men jag hoppas att pappa hakade på oss hem och finns omkring oss.

Den 4 mars 2009 fyllde Nour sex veckor och vi fick löftet om att äntligen få åka hem från neonatalavdelningen på Danderyds sjukhus. Nour var fortfarande så liten då, så skör med sonden som hängde och slängde och konstant provocerade henne att slita ut den ur näsan. Samtidigt så stark och egensinnig och ojojoj vad vi längtade hem då, bort från sjukhuskorridorerna.

Den 4 mars 2010 försöker jag skriva ett blogginlägg samtidigt som Nour far som en projektil genom lägenheten och försöker stoppa fingrarna i alla de löst sittande eluttag som finns. Livet gör som det vill. För ett år sedan var det omöjligt att föreställa sig att den lilla klumpen skulle bli en rufsig människa. Fortfarande känns det så overkligt att vara förälder. Overkligt att jag snart är lika gammal som min pappa blev, overkligt att Nour är min, att vi har gjort henne.

Att jag lugnade ner mig och slutade vara ledsen till slut. För jag ägnade väldigt många år åt att vara ledsen, över allt det jag önskade att jag haft men ansåg mig ha förlorat.

Nour är ett väldigt lyckligt barn. Jag hoppas att hon får fortsätta vara det.

Om en stund ska vi till farmis i Igelboda och äta en bakelse i pappas ära. Med mycket grädde, liksom grädden han enligt andra älskade, grädden som de bjöd pappas spöke på i Beira.

Och för ungefär en kvart sedan fick jag mitt livs första hemleverans av matvaror. Oerhört höga vuxenpoäng på det, får man väl säga?

Jag, fyra år gammal, med pappa och brorsa på stranden i Beira.

Nour, sex veckor, får äntligen chilla hemma i soffan.

Pissnön piskar utanför och jag äter frukost, jetlag har vi allihop, Nour somnade slutligen vid midnatt och vaknade halv elva. Nu sitter hon på pottan inne på toa och pratar högt för sig själv och om en stund ska vi på neouppföljning på Danderyd, bara ett par dagar ifrån ettårsdagen av vår hemfärd därifrån.

Nour gillar läkare. Kuvöstiden verkar inte ha skapat några större trauman, vilket är skönt och själv längtar jag lite efter att få träffa de gamla kompisarna på neonatal igen.

Här är Nour på Lima flygplats, när hon just fått hela personalen på vaccinationskliniken att engagera sig i gulafebern-frågan, för att Nour skulle slippa vaccineras och få åka vidare till Costa Rica.

Nour har gjort ett val. Hon älskar:
Banan
Mango
persika
Melon
plommon
kiwi

Hon hatar:
Ananas
papaya
vattenmelon
jordgubbe

Blir lite stolt. Jag väljer ocksa gärna bort ananas och papaya. Dock inte vattenmelon och jordgubbe.

Nour har ocksa under resan lärt sig att säga:
caca (bajs)
agua (vatten)
mama (mamma)
aca (här)

Vi kom just tillbaka till civilisationen efter nagra blota och varma dagar i puerto viejo. Imorgon ska vi vidare till Santa Teresa och halsa pa en kompis till mamma. Mamma ar ocksa har nu, det har jag antagligen glomt att beratta.

Idag för ett år sedan föddes hon. Vår ljuvliga dotter. Då 1,6 kg och 43 cm lång, nu nästan tio kg och 75 cm. Här finns ett klipp från hennes livs första födelsedagstårta med sång. Hon var förstummad, stirrade tillbaka på alla skrålande människor som hade just henne i fokus.

I DN imorse en bild på en flicka på Haiti som mördats när hon letade efter mat till sin familj. Vi bläddrar oss fram genom morgontidningen och fäller tårar vid våra köksbord, skänker en slant och går vidare. Det vidriga går inte att greppa mer än ett par dagar. Och min dotter knaprar på en riskaka, ännu lyckligt ovetande om fattigdom, svält eller att simpel diarré dödar många barn i världen varje dag.

Jag önskar henne mod, självkänsla och empati. Jag hoppas att hon kan och vill göra något bra av de förutsättningar hon har. Jag hoppas att hon blir lycklig nog att förstå att allt är möjligt för henne. Och jag hoppas att hon alltid får känna sig så här trygg och harmonisk. Att inga jordbävningar tar hennes familj ifrån henne. (även om det var väldigt nära veckan innan hon föddes)

Det är en skön kärlek, den till Nour. Så intensiv och evig och redan börjar tiden innan hon fanns att blekna. Att en liten människa kan vara så stor. Och att man utan ansträngning älskar denna lilla, mer och mer mer hela tiden.

Efter att ha krupit bakåt i ungefär en månad, förstod Nour idag hur man gör för att komma framåt. Och hon flög fram genom rummet, euforiskt skrattande. Och lagom till att vi ska flyga 13 timmar till Santiago.