I och med att tidrapporteringen sakta blivit del av min vardag, har jag börjat se hela livet som en pott med tid som ska räcka till. En timme, vecka eller månad som en rak linje och så allt jag vill göra, hinna, som en linje parallellt. En ännu längre, en för lång linje.

När jag var deprimerad för snart tio år sedan, gjorde jag en veckoförteckning som jag satte på kylen. Jag klippte ut små fyrkanter med tid som jag satte fast på varje veckodag. Sova. Läsa. Chilla. Jag behövde varva ner. Jag hade bränt ut mig inifrån. Tänkt mig för trött. Det hjälpte mig att planera för ingenting.

Mitt psykiska läge idag är fjärran från då. Men min förmåga att ta på mig grejer och vilja göra ännu mer, är konstant. Då var varje pusselbit ett ångestmoment. Just nu är allt roligt. Men gränsen är hårfin. När jag stressar blir jag som en adrenalinstinn, ettrig terrier. Håret står rakt ut bakom mig när jag i överljudsfart rusar mot nya mål.

Men sedan kommer den bittra eftersmaken, när jag blir irriterad över att mitt barn vill plocka upp alla snökockor hon hittar på väg från dagis, för att jag ”måste” komma hem för att svara på ett mail. När jag är så trött att jag önskar att jag ska snubbla ut framför en buss.

Jason och arga Agnes var en av mina favoritböcker som barn. Jason hängde alltid vågrätt från sin stressade mammas arm, vart de än var på väg. Nu var det inte mamman som hette Agnes och var arg, men när jag själv var ett barn och läste boken, kände jag igen mammas stress och jag tänkte att jag aldrig skulle bli sådan själv.

Min mamma älskar mig och hon ska köpa lila skridskor, sa Nour till sin kompis mamma på dagis idag, strax innan jag hämtade.

Det första har hon ju helt rätt i. Det andra hann jag inte med. Och det anklagar jag inte mig själv för alls, faktiskt, men jag har liksom kapat en timme av den nattsömn jag anser mig behöva för att hinna mer saker. Och jag önskar att jag hade hunnit, så att Nour fick prova isen i Vasaparken imorgon förmiddag.

Jag vacklade hem idag, helt utmattad. Men så kollade jag mailen och hade fått ett spännande förslag och så gick terriern och hjärnan igång på högvarv igen.

Jag var just Pam i ett sådant ögonblick.

Så jag spårade Moa på Facebook. Hon bodde sedan en kort tid tillbaka i Stockholm. Vi sågs för en fika. En till. Vi babblade. Vi insåg att vi blivit våra föräldrar, eller åtminstone hade de färgat oss så pass mycket att vi gillade varandra som de vuxna vi blivit. Och sedan ett par dagar delar vi kontor i Hornstull.

Jag är snart färdig journalist. För första gången under min plågsamt långa tid på högskolan, känns det bra. Dels för att jag inte orkar med de där korridorerna längre, jag vill vara fri och slippa irritera mig på att andras åsikter styr mig, och dels för att jag börjar knyta band till personer med samma drivkrafter, samma strävan som jag.

Den att förändra. Strukturer, samhället, världen. Personer i samma startläge som jag, som vill åt samma håll, är tröttirriterade och peppade på samma sätt. Moa är en sådan och många många omkring mig glöder, brinner, sprätter kraft omkring sig.

Den 8 mars är den internationella kvinnodagen. Förra årets barnvagnsmarsch genomförs igen, gå dit alla päron med små knoddar i vagn!

Och gå in HÄR för att skriva något till de kvinnor som Actionaid stöttar i den kampanj som de sjösatte idag. Kvinnor som kämpar för de rättigheter som alla bör ha, men som få kan ta för givet.

Våren tittade fram idag och det känns i hela kroppen. Att det är dags att förändra världen. Typ nu.

Hilda kom från Ångermanland och började jobba som barnskötare åt min mamma och hennes syster, när deras mamma omkommit plötsligt och tragiskt i en ridolycka. Mamma var knappt ett år när det hände, hennes syster tre, och Hilda blev som en extramamma för dem. När morfar gifte om sig och barnskötarens uppgift blev överflödig, stannade Hilda kvar, som sällskapsdam åt morfars mamma i samma by, och blev en livsviktig person för väldigt många människor, och för mig när jag senare föddes.

Sommaren efter att pappa dog bodde jag två veckor hos Hilda. Jag metade, åt hembakta fullkornsbullar med honung, lekte med sakerna i hennes vita sagoskåp. Gick till handelsboden och lyssnade på hennes historier. Hon berättade om de två nyfödda som förväxlats på BB som det visades en dokumentär om för bara någon månad sedan på SVT. Så det var sant, tänkte jag då, och jag anar att allt Hilda berättade var sant.

Tiden hos henne puttade mig ut ur den klaustrofobiska skräck som gjort att jag knappt klarat av att släppa mamma ur blicken sedan pappa försvann. Hilda räddade mitt liv på många sätt.

Sommar följde på sommar och min kusinbästis började följa med. Vi satt hela dagarna på Hildas brygga och metade, drog upp abborre efter abborre. Hilda klagade alltid på att de var för små för att äta, men fileade dem ändå, och stekte dem i smör åt oss. Jag kommer inte ihåg vilken sommar som blev den sista, men som det mesta av barndomens självklarheter gör, rann besöken ut i sanden till slut.

När Nour föddes i v 30+1 fick jag veta att Hilda också fötts för tidigt, fast nästan hundra år tidigare och med betydligt sämre förutsättningar. Symboliken blev plötsligt ännu starkare i att lägga till Hilda som mellannamn. Hilda betyder den stridbara, och hon var också en av de starkaste tryggaste personer jag känt. Hon stickade helt fantastiska kläder till min seniga Rosa Panter i gummi och bakade världens godaste chokladbiskvier. Hon gifte sig aldrig, fick aldrig biologiska barn, men sa att hon hade allt hon kunde önska sig bland sin vunna familj i Bjärka Säby. En gång om året tog hon inlandsbanan hem till sina systrar i Ångermanland, till ett liv som jag inte visste någonting om.

Hilda dog i cancer mitt i min trotsigaste tonår och jag har haft väldigt svårt att förlåta mig själv för att vi stod så långt ifrån varandra då. Jag var kaxig och elak och argsint. När vi sågs sista gången var hon svag och frånvarande, jag grät och sa förlåt och hoppades att hon hörde. Ett par dagar senare dog hon, mitt i ett avsnitt av Huset Elliot, som var min favoritserie då. Min moster ringde och jag gick sönder.

Hildas brygga. Som vi var tvungna att ha flytvästar på. Den bästa platsen på jorden.

Jag vaknade av Nour röst som ropade efter tomten. Det är som en djup slurpande känsla i kroppen att inse att en vidrig dröm är osann. Att verkligheten rymmer ett levande barn. Hela dagen har jag pillat och petat på henne, snusat i håret. Irriterad har hon blivit förstås. Så messade min bror och bad om telefonnumret till kusinen på sängen, som jag kramat i min dröm. Som från ingenstans.

Mina rädslor har skiftat genom livet. När jag var blyg var min största rädsla nya människor. Sociala sammanhang fyllda av främlingar. Jag har varit rädd för att tappa kontrollen på många olika nivåer, rädd för att göra fel, rädd för att förlora min familj. Rädd för konflikter. Rädd för otydlighet.

Jag har varit rädd för mina drömmar och för vad de försöker berätta för mig. Men jag läste mig till att död i en dröm oftast inte betyder död i verkligheten utan att något nytt är väg, en förändring i livet.

I eftermiddags pratade jag med mamma i telefon. Vi har letat lägenhet åt henne här i Solna, hon ville bo närmare oss. Hon sa att hon kommit på att hon vill bo i Norrköping istället.

Livet har sina vägar. Men hellre en mamma i Norrköping än ett barn i respirator.

Det första Nour gör när hon vaknar är att försäkra sig om att tomten fortfarande bor kvar. Så det börjar luta mot att han får stanna året ut.

Vi gav Nour en vuxensäng i 2-årspresent i fredags. Jag ägnade hela dagen åt att montera, måla, hänga ljusslinga och möblera om. Efter dagis klev hon in, slog ut med armarna och utbrast ”Oj!”. Fick syn på apan som hängde armkrok i den nya sänggaveln och gastade ”Apa apa apa!” Dansade omkull på golvet av glädje.

Morgonen efter hittade jag henne under sängen, efter att skräckslaget ha letat genom hela lägenheten först. (Hon hade krupit in i det lilla hålet längst till vänster på bilden) Hur länge hon legat där vet jag inte, men vi hade inte vaknat. Generellt gör vi inte det. Nour sover hela natten, dryga 13 timmar. Vi lägger henne i sängen och säger godnatt klockan sju, lämnar rummet och hon somnar praktiskt taget jämt, inom fem minuter. En gång runt jul när hon väcktes av näsblod, var hon skräckslagen över att somna om själv. Hon gallskrek. Det är enda gången jag kan minnas.

Vi trodde att det skulle ändras när hon bytte säng. Inga spjälor som höll henne tillbaka, små tassande fötter mot golvet, ovilja att gå och lägga sig. Men ingenting annat hände än att hon i vanlig ordning sjöng tre-fyra sånger för sig själv, och somnade.

En del av mig har svårt att skriva sådana här skrytinlägg. En annan del av mig tror att vår envisa övertygelse om att varken vi eller Nour sover gott i samma säng, hjälpt henne att hitta trygghet i vår tydlighet. I sitt rum, bland sina djur och saker. Samma del av mig vill producera en hel skock barn, bara för att se om det är möjligt att upprepa bragden: Ett barn som sover hela natten (och som man som bonus älskar så att det gör ont i hela kroppen).

Igår natt drömde jag att Nour satt en bit ballong i halsen och att jag hittade henne livlös i sängen. När jag vaknade mördade jag metodiskt alla rester från kalaset, med en milt molande värk i magen av insikten att jag inte kan skydda mitt barn mot alla faror. Jag tänkte: Är sorgen över att mista ett barn lättare att bära om man har ett till?

Häromdagen låg min sambo magsjuk i soffan, sovande och blek som ett lakan, Nour hade svårt att acceptera hans stillhet, riktigt upprörd gjorde den henne och hon gick fram och klappade honom nästan hårdhänt på kinden. Och jag teleporterades känslomässigt till avskedet av min egen pappa, då jag strök hans kalla kind och bad honom vakna igen, och jag fick lämna rummet för att inte behöva förklara mina för Nour helt obegripliga tårar.

Det jag vill komma fram till: När livet är så här fint och jag mår så här bra. Så gör tanken på döden ännu ondare och lyckan blir skör. Som den alltid är. Men ändå. Nour gör mig så glad. Och jag minns tiden då jag var deprimerad och det enda jag kunde pressa fram känslomässigt, var likgiltighet.

När jag mår bra så känner jag.

Men hur ska vi få Tonten att flytta? Nour är så fäst vid honom och vill att vi äter alla mål mat tillsammans. Som ett gift gammalt par är de.

För det gick bra idag, vi är i mål med vår egen uppsats och fick beröm för det arbete vi lagt ner för att kommentera respondenternas. Efteråt gick jag till utbildningsexpeditionen eftersom den utbildning jag en gång i tiden påbörjade har bytt namn och för att kunna ta ut examen måste jag föras över till det nya systemet.
Du kan plocka ut din examen NU om du vill sa den vänliga kvinnan och plötsligt hade jag inte längre en termin kvar utan var färdig, det som jag förhalat, förfasat så länge. Tiden var här.

Men så skrev hon ut Ladok och tog tillbaka sitt uttalandet och stunden var förbi. Men jag har åtminstone registrerats på rätt program.

Så jag ville köpa en bakelse med rosa lock för att fira min c-uppsats och min icke-examen. Och där på konditoriet satt plötsligt min rummis från Madrid som jag inte sett på säkert fem år och hon hade en dotter på åtta månader och bodde i Solna och jag blev så svindlande glad.

På väg hem fick vi inte plats på bussen så vi promenerade istället och det var isigt med lagom kall luft. Vi gick förbi lägenheten i huset precis mitt emot vårt, där mamma just nu leder budgivningen. Så sjukt om hon skulle bo där. Närmare kommer man inte.

Vi åt middag.

Jag ringde farmor som lät piggare än någonsin och när jag la på hade jag fått ett mail från praktikplatsen jag vill ha, om att jag borde komma förbi, ta en fika och snacka mer. Och det var som att livets alla pusselbitar föll på plats exakt samtidigt.

Jag bestämde mig för att skita i att gå till gymmet (det som hade varit första besöket på mer än två år, varför bryta en vinnande vana) och istället lägga mig i soffan, titta på Mad Men och äta bakelsen. Jag gick ut i hallen för att hämta min ryggsäck, där datorn låg.

Och den var borta. Ryggsäcken stod inte i hallen och tiden färdades bakåt, till hissfärden upp som inte varit trång utan luftig, promenaden från Solna Centrum, lättviktig. Jag hade inte burit något på ryggen. Inte klagat på hur datorn gnagt sig in i höften bakifrån som jag brukar.

Paniken. Tanken på Time Machine som gormat om att det är 50 dagar sedan senaste back-up och jag som ignorerat det. Den förbiflimrande bilden av var jag senast sett min ryggsäck. I Solna Centrums lekhage. På golvet.

I möjligen en halv minut satt jag på huk i hallen med händerna för ansiktet. Sedan slängde jag på mig jackan och sprang. Halkade hit och dit på de hala trottoarfläckarna, flög ner för trapporna mot parken där Nours dagis ligger. Sprang så att det väste från mina otränade lungor.

Det var som i en film. Avtrubbad av utmattningen och urladdningen från tidigare på dagen, dunkande puls efter språngmarchen. Jag sicksackade mellan de strosande kvällsmänniskorna inne i centrumet. För fokuserad för att ta av mig mössan, trots att jag svettades. Jag nådde hörnet innan lekhagen.

Och där låg den. Ryggsäcken. Jag föll på knä intill en pappa som lekte med sin dotter. Öppnade med darrande fingrar locket, för att se om allt fanns kvar.

Oj, en dator flämtade pappan.
Två timmar senare fnissade jag och tårarna rann längs kinderna. Tack för att du höll vakt.

Jag flög därifrån.

Alla möten jag varit sedan dess har varit bättre , och det är väl så med att nå mötenas rock bottom, ingenting blir värre efter det.

Mötet igår var bra, framför allt för att vi satt skönt i en mjuk soffa utan stress och pratade om året som gått. Året som jag på många tappat eller slarvat bort. en blick utifrån skulle räcka för att avundas mig själv, ett facit utan känslohinna. Istället har jag lindat in mig i prestationsångest och glömt att njuta.

Om jag inte börjar gilla läget i nuet, kommer det aldrig att ske. Och om jag inte kan njuta av att skriva böcker och leva min dröm, så är det lika bra att lägga ner.

Som livet är för Nour. Varje dag när hon kommer hem grabbar hon tag i sin gåvagn och springer varv efter varv runt lägenheten, tjutande av glädje. Varje morgon vaknar hon med en sång i huvudet. Hon vet ännu ingenting om prestationsångest, hon är ett barn och hon är glad.

Bokbussen var fantastisk, Sara Lövestam på sätet intill fick tiden att rusa. Högläsning och roliga frågor från Clara, gamla och nya klasskompisar likaså. Jag och Sara hade konstigt mycket gemensamt och bytte böcker. Jag började läsa hennes igår på pendeln hem och har svårt att slita mig. Jag tänkte, att en person pratet flyter så lätt tillsammans med, måste skriva på ett lika tilltalande sätt. Och så var det.

Bokmässan i känslor: Trängsel som fick mig att vilja vända och springa allt jag orkade åt andra hållet. Jag var redo att slå ner folk och folk var redo att slå ner mig. Jag hittade en lugn vrå, där en annan Sara intervjuade mig, jag hängde i RFSU:s monter och lyssnade på viktiga ord om Kongo. Men sedan fick jag nog. Trots Tema Afrika, trots författare från Mocambique som jag önskade att jag hade energi att höra.

Istället gick jag hem till Emma, Tommy, Eskil och Livia på Andra långgatan och sov gott hela natten. Tog tåget hem dagen därpå.

På onsdag klockan tio har jag möte med förläggaren. Jag vacklar i tanken på mitt bokprojekt. Allt som oftast är jag redo att lägga ner, men ibland tänker jag att nu skriver jag ur mig det här så att jag kan gå vidare sedan. Jag vet varför jag vacklar, det ligger på gränsen till för nära. Jag vet också att verkligheten inte har något med det här att göra, jag måste frysa ut den så att den lämnar mig ifred.

Jag får allt svårare att definiera vad min författardröm består av. Allra först var det ju att alls bli utgiven, men nu? Bekräftad och berömd? När jag var liten och bäst i klassen på svenska var jag unik. På bokmässan var jag en av miljoner författare som alla har något speciellt. Jag har trott att allt kommer att kännas på riktigt om jag bara får ut en bok till. Men vad händer om ingenting händer? Om samma tomhet som vid debuten infinner sig igen. Om polletten aldrig trillar ner på riktigt?

Vad deppigt det låter, jag är inte deppig. Jag är övervägande på gränsen till lycklig. Nervös inför mötet på onsdag, jag har aldrig lämnat ifrån mig halva texter på det här sättet förut. Men jag får inte ursäkta mig, ska inte ursäkta mig. Inte säga Det här är inte alls hur texten kommer att se ut i slutändan, just nu är den skitdålig.

En gång i tiden var jag så introvert att jag mådde fysiskt illa i alla typer av folksamlingar. Jag svettades bort ett frackbröllop sittande i skir rosa klänning, sökande efter något att säga min bordsherre. Vilken klass går du i då? Nian, du då? Åttan… Jaha…Mmm. Jag undvek frisörer, i skräck inför kallpratet, för jag hade inget att säga. Jag hade sådan telefonskräck att jag lämnade huset om det ringde och jag var ensam där. Bara för att kunna hävda att jag inte hade hört. Under de första två månader som jag och min nuvarande sambo hängde, ringde jag honom en gång. Sms var minst sagt en revolution i mitt liv.

Jag är inte sådan längre. Men jag har ofta den där isande nervositeten i magen, illamåendet inför att konfronteras med det läskiga, obekanta. Rädsla för att misslyckas. Men jag vet att det handlar om att uthärda, och att det som inte dödar, härdar.

Men ibland, eller ganska ofta, kan jag fråga mig själv varför jag var tvungen att välja just författare som inneboende dröm, när yrket inkluderar allt det där som är så jobbigt för mig. Som kräver att jag gång på gång tvingar mig själv över nya gränser. Och lämnar mig utmattad i en hög på golvet.

Jag tänker på allt som för oss samman. Trots att våra liv i grunden varit så olika fram tills de sammanstrålade, finns vissa komponenter som vi delar: en vardag som över en natt rycktes upp med rötterna i ett annat land. En försvunnen pappa.

Jag har ägnat stora delar åt mitt liv åt att älta medan han har alltid varit positiv. Han har hjälpt mig att bli bättre på att leva i nuet. Jag tror att jag har lärt honom att det är okej att vara sorgsen ibland.

Jag har feber och sjukt ont i halsen. Försöker skriva en arbetsdagbok om den kvantitativa textanalys vi gör om Förbifart Stockholm, men vad betyder det? Så jag berättar lite om vad jag ätit till middag, om halsen som ömmar. Om min uppgivenhet angående att bygga in staden i vägar. Kan man inte bara förbjuda bilar?

Mailade manus till förläggaren för vad som känns som hundra år sedan. Hon svarade igår, efter vissa inte särskilt kraftfulla påtryckningar från mitt håll. Hon har snabbläst manuset nu. Hon vill ha ett möte.

Jag ser fram emot dagen när jag slutar vara nervös inför bokförlagsmöten. Jag laddar inför den perioden i mitt liv då jag är så övertygad om min egen briljans att jag skuttar iväg på möten, redo att simma i superlativ.

I väntan på den dagen får jag hålla till godo med en förläggare som vill diskutera manus.