Den 4 mars 1983 klev jag och resten av familjen ur ett plan på Beiras flygplats för ett liv i Moçambique. 42 grader i skuggan och brorsan vände i dörren, ville åka hem till Sverige igen.

Den 4 mars 1984, exakt ett år senare, dog min pappa efter en kort tids sjukdom, på sjukhuset i samma stad.

Den 4 mars 2008, återvände vi för första gången i samlad trupp, mamma, brorsan och jag, till vårt gamla hus i Beira. Kvinnan som bodde där berättade att pappa störde dem på nätterna. Att han osaligt strosade omkring och åt upp deras mat.

Hon hoppades att vi kunde ta med honom därifrån, döda människor hänger oftast kvar för att de inte fått ta avsked. Och nu var hela familjen samlad igen, på samma dag som han dog 24 år senare. Större symbolisk kraft är svår att hitta.

Jag vet inte om hon fick rätt. Jag har tänkt maila så många gånger men inte kommit mig för. Men jag hoppas att pappa hakade på oss hem och finns omkring oss.

Den 4 mars 2009 fyllde Nour sex veckor och vi fick löftet om att äntligen få åka hem från neonatalavdelningen på Danderyds sjukhus. Nour var fortfarande så liten då, så skör med sonden som hängde och slängde och konstant provocerade henne att slita ut den ur näsan. Samtidigt så stark och egensinnig och ojojoj vad vi längtade hem då, bort från sjukhuskorridorerna.

Den 4 mars 2010 försöker jag skriva ett blogginlägg samtidigt som Nour far som en projektil genom lägenheten och försöker stoppa fingrarna i alla de löst sittande eluttag som finns. Livet gör som det vill. För ett år sedan var det omöjligt att föreställa sig att den lilla klumpen skulle bli en rufsig människa. Fortfarande känns det så overkligt att vara förälder. Overkligt att jag snart är lika gammal som min pappa blev, overkligt att Nour är min, att vi har gjort henne.

Att jag lugnade ner mig och slutade vara ledsen till slut. För jag ägnade väldigt många år åt att vara ledsen, över allt det jag önskade att jag haft men ansåg mig ha förlorat.

Nour är ett väldigt lyckligt barn. Jag hoppas att hon får fortsätta vara det.

Om en stund ska vi till farmis i Igelboda och äta en bakelse i pappas ära. Med mycket grädde, liksom grädden han enligt andra älskade, grädden som de bjöd pappas spöke på i Beira.

Och för ungefär en kvart sedan fick jag mitt livs första hemleverans av matvaror. Oerhört höga vuxenpoäng på det, får man väl säga?

Jag, fyra år gammal, med pappa och brorsa på stranden i Beira.

Nour, sex veckor, får äntligen chilla hemma i soffan.

Imorgon flyger vi till Chile. Om två veckor vidare till Costa Rica. En dryg månad borta från slask, stress och grus i hallen. Ojojoj så härligt det ska bli.

Ren tvätt ligger i högar i vardagsrummet. Jag borde börja packa men har fastnat i det apatiska stadiet av resfebern. Så fort Let´s dance tar paus ska jag ta tag i mig själv, intalar jag halvövertygande mig själv, listan är lång på bordet.

Jag kommer att sova dåligt inatt. Fjärilar och glömda sista-sekunden-måsten.

Bokhora har recenserat min bok nu. Inge vidare sa jag deppigt till sambo efter läsning. Han höll inte alls med, tyckte att den framhävde massa bra saker. Jäjä, läs och döm själva. Det är åtminstone lite speciellt att förknippas med porr.

Idag för ett år sedan föddes hon. Vår ljuvliga dotter. Då 1,6 kg och 43 cm lång, nu nästan tio kg och 75 cm. Här finns ett klipp från hennes livs första födelsedagstårta med sång. Hon var förstummad, stirrade tillbaka på alla skrålande människor som hade just henne i fokus.

I DN imorse en bild på en flicka på Haiti som mördats när hon letade efter mat till sin familj. Vi bläddrar oss fram genom morgontidningen och fäller tårar vid våra köksbord, skänker en slant och går vidare. Det vidriga går inte att greppa mer än ett par dagar. Och min dotter knaprar på en riskaka, ännu lyckligt ovetande om fattigdom, svält eller att simpel diarré dödar många barn i världen varje dag.

Jag önskar henne mod, självkänsla och empati. Jag hoppas att hon kan och vill göra något bra av de förutsättningar hon har. Jag hoppas att hon blir lycklig nog att förstå att allt är möjligt för henne. Och jag hoppas att hon alltid får känna sig så här trygg och harmonisk. Att inga jordbävningar tar hennes familj ifrån henne. (även om det var väldigt nära veckan innan hon föddes)

Det är en skön kärlek, den till Nour. Så intensiv och evig och redan börjar tiden innan hon fanns att blekna. Att en liten människa kan vara så stor. Och att man utan ansträngning älskar denna lilla, mer och mer mer hela tiden.

2010 blir grymt, jag känner det på mig. Även om jag redan brutet löftet att blogga oftare.

Summerade decenniet som gått och insåg att jag närapå hunnit glömma vem jag varit. Alldeles i början av 00-talet flyttade jag till Hornstull. Jag jobbade på PR-byrå, blev deprimerad och emigrerade till Spanien. Förlorade både farfar och morfar. Immigrerade. Jag pluggade tusen saker (filmvetenskap, spanska, journalistik, humanekologi), återvände till Mocambique där pappa dött 22 år tidigare, gjorde en dokumentär om hiv. Gick i terapi Jag blev ihop med min kille (inte ens min allra mest romantiska sida kunde tro att vi skulle få varandra till slut). Jag fick barn. Tog körkort. Gav ut en roman. I slutet av 2009 var jag väldigt, väldigt trött.

Men nu är det 2010. Och i år ska jag:
- Åka till Chile/Costa Rica och vara borta hela februari. Hej då -15 grader.
- Vara mammaledig. Hänga på öppna förskolan, klappa händerna, dricka latte.
- Skriva färdigt min andra roman. Men för att inte behöva gå omvägen via att slänga flera hundra sidor text, ska jag gå och tänka på den i några månader först. Medan jag klappar händerna och dricker latte.

När 1999 blev 2000 stod jag på en altan i Saltsjöbaden och försökte tända en cigarr, men det var så kallt att mina stela, röda fingrar inte fick tändaren att fungera. Första dagen på nya året vaknade jag på en madrass på golvet i ett av övervåningens gästrum och tog Blå tåget tillbaka till resväskan på någons golv och bakfyllemat på pizzerian som låg i Stadsmissionens (eller var det Frälsningsarméns?) hus i Hornstull. Vid den tidpunkten trodde jag nog ändå att jag skulle ha lyckats gå klart skolan innan inträdet av nästa årtionde.

Innan 2020 ska jag ha min examen. Farmor, jag lovar.

Usch vad jag har tappat bloggstinget. Min förhoppning inför 2010 är ett uppsving på den fronten, ny energi, långresa, mammaledighet, nya böcker att skriva och tankar att formulera.

Har sedan en vecka morfars enorma skrivbord vid ett av fönstren med bästa utsikten, och där ska jag sitta en del under året som kommer, har jag tänkt.

Jag snodde den här listan av Ida, en av alla de personer jag hoppats träffa mycket mer än jag gjort i år.

Årets bedrift: Jag födde ett barn, gav ut en bok och tog körkort, mer eller mindre samtidigt, trots att det inte alls var meningen.

Årets bittra: Bostadsträsket. Det är alltid hårt att förlora en budgivning.

Årets bästa semester: Costa Ricaresan, som innehöll jordbävningar och skumpiga vägar och resulterade i att Nour kom 10 veckor för tidigt. Jag kommer antagligen aldrig mer våga resa gravid, men å ljuva naivitet som jag befann mig i då. Då alla sammandragningar var ofarliga och normala och jag inte var rädd en enda gång.

Årets nytillskott: Nour, och vilken toppspelare hon är!

Årets förlust: Jag har vunnit så mycket i år, men flera vänner har drabbats av missfall och dödsfall bland nära anhöriga vilket givit perspektiv på tillvaron.

Årets vuxenpoäng: Att flytta till en fyra i Solna känns rätt vuxet.

Årets fysiska förändring: Trots att jag spelat korpenfotboll under våren har jag förlorat nästintill all muskelmassa och nått nya bottennivåer på vågen.

Årets nya kändisförälskelse: Får väl säga Carlos Rojas för det här initiativet.

Årets mest gåshudframkallande låt: The Blower´s daughter. Gammal som gatan, men nyupptäckt i min gåshudbok.

Årets läsupplevelse: Jag kan ju inte direkt säga att min egen bok varit den största läsupplevelsen i år men garanterat den mest tjatiga. Vinter, vår och sommar med näsan i manuset.

Årets insikt: Köttfrossan är över. Det är dags att bli vegetarian igen.

Årets tv-besatthet: So you think you can dance, är som en drog.

Årets fest: Releasefesten, den egna. Jag som dissat födelsedagssången de senaste tjugo åren blev sjungen för av 400 personer, på en scen. Och dansade natten lång i eufori.

Jag är tillbaka. Numera Solnabo. Det känns ljuvligt. Utanför mitt fönster finns granar, inga grannar. Jag kan vattna blommorna naken. Om jag hade blommor alltså, de dog allihop av uttorkning veckan innan flytten.

Igår kväll tog vi pendeln in till stan. Inom en kvart var på Stureplan, jag är kär i pendeln, förstår inte hur det kunnat ta så lång tid för mig att förstå värdet av att lämna innerstan. Vi åt Moules frites på restaurang och drog vidare till 30 på Laroy, mina kompisars gemensamma 30-årsfest.

Många på festen kände jag från Sigtunatiden. Många hade läst min bok. En kille som heter Peder sa att han faktiskt bott på Herrgården och inte på Sandvreten som i boken. Det var på skämt och jag skämtade tillbaka att jag lovade att korrigera felet till nästa upplaga. Vissa klappade mig bara på axeln och sa att de gillat den och jag blev lika glad för varje kommentar.

När jag somnade framåt gryningen med fantastisk sambo vid min sida och världens finaste dotter i rummet intill, var jag så där lycklig som man är i såpbubblekorta stunder. Tänk att det här är mitt liv, att jag har alltså det här.

Och känslan hänger kvar idag också faktiskt.

Granar, inte grannar

Så här såg jag ut igår. Skoluniform och Gimo IF-overall. (flickfotbollen fick en dräkt i rosa med en pytteliten logga på vänster bröst. Trots att våra färger var blå och vit) Mest imponerande var att mamma sparat den åt mig i alla år, att min moster sparat sig egen (och hade på sig den) i lika många.

Dokumenterat av Clara och skälet till att jag har nedslagen blick är för att jag lyfter på kjolen och blottar låret. Dessvärre utanför bild.

Jag var på mitt livs bästa fest igår kväll. Vart jag än tittade stod personer jag gillade. Mest satt jag på en stol vid ett bord och skrev och skrev i deras böcker, och när kön slutligen tog slut hade nästan alla gått hem.

Tack ni som gjorde gårdagskvällen till en av de bästa i livet. Tack ni som berättade hur stolta ni var över mig, ni som dragit på er skoluniformer och Gimo IF-overaller, öste blommor och choklad över mig. När jag slutligen kraschade i sängen flimrade era ansikten förbi, klickklickklick, i fotoblixtsken. Och några av er hann jag inte ens krama.

Idag tre recensioner. En bra, en halvbra och en dålig. Plus minus noll, fast inte egentligen, för att bli sågad är 1000 gånger bättre än att bli ignorerad. Och faktiskt reagerade jag på den negativa kritiken med större lugn än jag trott. Jag blev sugen på att diskutera klyschor, trovärdighet, höga förväntningar som slås i kras.

UNT var snällast. De hade förstått mig på pricken. SvD var rätt schysta fram till slutet och Helsingborgs Dagblad skrev ur besvikelsens vrede. Den stackars recensenten hade förväntat sig en Ondskan 2, och det kan jag inte annat än hålla med om, Ondskan och Ränderna går aldrig ur har väldigt lite gemensamt.

Den varma känslan från igår slår högst. De som börjat läsa på väg hem och messat, de som redan läst och gillat. De som stått i bibliotekskön och hört minst fem personer framför fråga efter min bok. Så inslaget i P1 som fick mig att minnas varför jag överhuvudtaget skrev boken. För att det är viktigt att diskutera klassfrågan i en samtidskontext, i ett helhetsperspektiv. Det bör ses som ett varningstecken och inte en diss att en recensent tycker att jag skriver klyschigt och otrovärdigt om något som ser ut precis så. För det finns faktiskt backslickkillar som anser att alla har det lika bra som dem, och det finns invandrarkillar som är reko.

Sedan har jag en förkärlek för kontraster och risken finns alltid att bli klyschig då. Vi hade seminarium i skolan i morse (klockan nio, jag var inte mitt piggaste jag) och jag blev opponerad på en text om att bo på Gullmarsplan. Jag vävde samman en gammal dam som tvångsflyttats från sin stambytta lägenhet med chockhöjd hyra, med en fartig mäklare i säljartagen. Den lilla mot den stora. Kontrasterande sa klassen. Klyschigt? tänkte jag.

Drömde att hade en jobbig liten hund, den såg ut ungefär såhär. Den satt i mitt knä, grydde och skällde.

En syster till en kompis tog hunden till sin egen famn. Slet av huvudet på den och pillade fram ett batteri. Satte i ett nytt.

Den var trött sa hon och hunden blev lugn.