Såg sista delen av Förnuft och känsla igår kväll. Har sett den förr, på bio tror jag, men hade glömt hur det slutade.

Inatt drömde jag att jag var som den äldsta systern Elinor, tillknäppt och återhållsam. Jag stod i en skolkorridor och såg människor röra sig fram och tillbaka, jag stod stilla, rörde mig inte.

Jag kände så mycket att jag ville skrika rakt ut. Men jag vågade inte. Jag var blyg igen, ingen skulle prata med mig och jag skulle prata med ingen. Så himla ledsen var jag.

Vaknade med känslan av att ha suttit i en väldigt liten bur alldeles för länge. Tack självbevarelsedriften, för att du räddade mig ur de blygas fängelse, tänkte jag och gick på toa.

Nu kliar halsen, inte bli sjuk inte bli sjuk, vi har fotbollspremiär ikväll, mot Slum Flum 19.00.

Jag och mitt livs andra Blocketköp står på perrongen i Kallhäll. Det enda som saknas nu är ett barn att stoppa i det.

Drömde inatt att Nour och jag blev kidnappade av två skalliga män i vår egen bil. Mitt i en park stod vi, jag tog Nour i famnen, kastade mig ut och skrek HJÄLP! Vaknade närmast panikslagen, sjukt läskigt var det.

Har varit förskonad från mardrömmar ett tag, kanske återfallet beror på att jag tjuvläste en gammal dagbok. Där hade jag bland annat skalat av en pastor sitt ansikte och mixat hans hjärna.

Those were the days.

…är äntligen över. Idag börjar VM, tjoho! Sändningarna börjar klockan tre i eftermiddag och håller på tills gryningen, ojojoj.
S
ommaren firar detta med att regna bort utanför. Den säger: det gör ingenting om solen inte skiner. Alla kommer ändå sitta inne och titta på tv i en månad framåt.

DN kör stenhårt på VM-temat idag. Men när, NÄR, ska de lära sig att Afrika inte är ett land?

Jag och Nour är tillbaka i civilisationen och medan vi varit borta har balkongen fått solnedgångssol. Helt fantastiskt. Det hade man aldrig kunnat tro när vi var på visning i ösregn i oktober.

Jag korsade just hundrasidorsspärren på nya boken och mörkret sänker sig över Sankt Annas skärgård. Jag har haft det så underbart bra, outtröttliga Nour har underhållits av sin lika outtröttliga mormor, och jag har skrivit. Flyttat in i historien och längtat tillbaka till den under fikapauserna. Det är så mycket lättare att skriva den här gången, lättare att bara köra på och karaktärerna bygger sig själva. Jag hjälper dem bara på traven. Just nu känns målet i sikte, det kommer att bli en bok och den kommer att betyda mycket för mig. Så kändes det inte riktigt när jag kom hit.

Men kroppen dunkar av vemod, jag kan bara lyssna på sorglig musik när jag skriver, och de skönaste passagerna är de som gör ont. Imorgon väntar Stockholm och en tom lägenhet och jag bävar, vill inte tillbaka. Skulle kunna stanna här i veckor, månader. Skit i vädret, det får regna om det vill.

Fina Terese kom och hälsade på och mellan skrivsessionerna (i hennes fall fältarbetesrapport) gick vi på promenader och ältade livet utanför de fiktiva historiernas.

Jag har närmat mig vad det är att känna lugn här och jag saknar det redan.

Jag var i stan, vid NK. Mörkret låg tätt och människorna som rörde sig var ansiktslösa skuggor. Plötsligt en kvinna och hennes kanske femåriga dotter framför mig. Kvinnan hade ett litet nyfött barn i sina armar, för tidigt fött kunde jag se, på hur litet det var och på grund av allt hår som det hade i ansiktet.

Kvinnan kunde inte svenska och när jag frågade vad som hade hänt svarade hon inte. Hon var dessutom i chock, hon hade fött för tidigt, mitt på gatan.
Får jag hjälpa dig? frågade jag, men hon förstod inte, hon var så matt, orkade inte och jag tog barnet i mina armar. Jag ska hjälpa dig viskade jag och började springa. Ropade åt dottern och mamman att följa efter. Jag visste att Danderyds neonatalavdelning låg någonstans på Hamngatan, men jag hittade inte ingången. Vägen tog slut och naturen tog vid. Jag måste till ett sjukhus.

Jag nådde RFSU:s lokaler, de hade haft möte och folk vällde ut genom dörren.
Ring ambulans, jag har ett för tidigt fött barn här skrek jag frustrerat och den lilla började kallna. Skulle inte överleva. Jag borde ha tänkt på hud mot hud, hur hade jag kunnat glömma hur viktig min kroppsvärme var!? Jag la barnet innanför tröjan, den lilla kalla kroppen mot mitt bröst.

Ambulansen kom, två sjukvårdare kom springande med en kuvös. Mamman var inte där, hur skulle hon hitta sitt barn nu? Och hur skulle jag klara av att skiljas från det. Jag ville inte. Jag ville stanna, jag ville ta hand om det.

Jag vaknade, så fruktansvärt sorgsen. Jag vill veta hur det gick, om det barnet hittade sin mamma igen.

Jag vill att det ska flytta in här och bo med oss.

Journalisten frågade idag hur det känns, att kunna växla från en vardag och ett nu i en lägenhet i Solna, till tidigt åttiootal i inbördeskrigets Mocambique. Och framför allt, att kunna hoppa mellan att ha en levande pappa och en död, med en knapptryckning.

Det är svårhanterligt. Tårarna hjälper inte riktigt. Jag har aldrig hört honom prata så här, jag vill prata tillbaka, jag vill veta vem han hade varit, blivit, vart vi hamnat. Det där om:et, som är så lätt och så farligt att fastna i, som kan äta upp en, ta all tid, föra alla tankar och känslor bort från nuet. Jag har i många år suttit med det där om:et som ett galler omkring mig och jag vill inte dit igen. Men när pappa pratar om sommaren som kommer, om somrar i en framtid många år framåt, om sina, våra planer i en senare del av livet. Då är det lätt att fastna igen. För det vi kom hem till, sorgens Sverige som var mörkt och kargt och hopplöst, var så tungt att börja om i, gå vidare i.

Jag tänker på vad sambo sa när vi strosade härom dagen och jag just lyssnat på det första bandet. Liksom för mig har hans liv gjort plötsliga vändningar. Att vi ens hamnade i samma land till slut kan tyckas som en slump. Eller som ödet, beroende på hur man väljer att se det. Och jag är lycklig i mitt liv, så som det blev, jag vill inte ändra någonting.

I slutet av det senaste bandet kommer jag in i rummet iklädd pappas stora skor, hans shorts och tröja. En liten pajas, kallar han mig och jag kluckar av fniss, så högt att nästan bara hundar kan höra, och jag kan minnas den där känslan av bekymmerslös glädje. Det får mig också att tänka på drömmen jag hade, bara någon dag efter att pappa dog, då han kom gående längs vår gata i Beira med en resväska i handen och sa att han var hemma nu.

Och det galna med bandet, som är inspelat den 29 februari 1984, är att han pratar om att vi alla äntligen är friska igen. Att han är tillbaka på jobbet, mamma snart också. Allt är som vanligt. Det är så ofattbart att han ska dö. Och kanske är det därför jag fått för mig att han flyttat in hit i vår lägenhet i Solna. Kanske därför det händer massa konstiga saker här hemma. För att logiken saknas. Tidsglappet mellan bandets nu och verklighetens fem dagar senare, behöver fyllas i av något som får mig att förstå.

Nour och jag har lekt ikväll. Jag har byggt klosstorn, hon har raserat dem och slungat iväg klossarna med ett skratt. Nu sover hon och jag sitter i den gröna fåtöljen jag fått av brorsan, med ett glas vin framför datorn. Jag har tänt ljus i fönstret och ställt fram pappas bild, den harmoniska som gjordes i mängder av kopior när vi kom hem, så att alla fick en var. Jag gottar mig i tankarna på hur det hade varit om han levt. Tänker på det fantastiska brev som Nour fick av min farbror, pappas bror, i somras som ett Välkommen till världen.

Anders skulle ha älskat dig skrev han.

Jag ska göra allt jag kan för att hon ska förstå varför. Och jag har brev, band, bilder och många människors minnen till hjälp på vägen.

Jag har aldrig mått så bra som nu säger pappa. Jag pausar bandet, pausar tiden. Han är lycklig. Jag är lycklig.

Men ikväll tänker jag vara ledsen.

Den här finfina presenten fick jag av sambo när han kom hem från jobbet idag. Han hade hittat dem på ett bokbord i Botkyrka och vad passar bättre än dessa efter helgens revolt på släktmötet. Efter den yngre generationens brainstorming i fredags, höjde jag rösten i lördags och är numera en av medlemmarna i Projektgruppen för nyförvärv inom ELE trävaru AB. Den första kvinnan någonsin att tillägga. Under släktens 100-åriga historia har ingen kvinna innehaft en styrelsepost eller dylikt, trots en kvinnlig ägarandel på 40 procent. På vissa platser går jämställdhetsarbetet långsamt, särskilt inom slutna sällskap som släktföretag och internatskolor inbillar jag mig. Men undrens tid är inte förbi.

Mamma kom förbi idag och lämnade över ännu ett pappaband. Detta är en hel timme lång och spelades in tre dagar innan han dog. Kuvertet är poststämplat i Beira den 5 mars 1984. Han dog den 4:e. Mamma hittade det hemma hos Ingrid, en av pappas bästa vänner, som även hon haft det i en låda i 26 år.

Jag blev tårögd bara av att ha det i handen.

Meningen är att jag ska hålla mig tills imorgon, då jag ska lyssna tillsammans med en P1-journalist som samlar kassettbandshistorier. Jag hoppas att han inte har problem med gråtande intervjuoffer.

Poststämpeln.

Den 4 mars 1983 klev jag och resten av familjen ur ett plan på Beiras flygplats för ett liv i Moçambique. 42 grader i skuggan och brorsan vände i dörren, ville åka hem till Sverige igen.

Den 4 mars 1984, exakt ett år senare, dog min pappa efter en kort tids sjukdom, på sjukhuset i samma stad.

Den 4 mars 2008, återvände vi för första gången i samlad trupp, mamma, brorsan och jag, till vårt gamla hus i Beira. Kvinnan som bodde där berättade att pappa störde dem på nätterna. Att han osaligt strosade omkring och åt upp deras mat.

Hon hoppades att vi kunde ta med honom därifrån, döda människor hänger oftast kvar för att de inte fått ta avsked. Och nu var hela familjen samlad igen, på samma dag som han dog 24 år senare. Större symbolisk kraft är svår att hitta.

Jag vet inte om hon fick rätt. Jag har tänkt maila så många gånger men inte kommit mig för. Men jag hoppas att pappa hakade på oss hem och finns omkring oss.

Den 4 mars 2009 fyllde Nour sex veckor och vi fick löftet om att äntligen få åka hem från neonatalavdelningen på Danderyds sjukhus. Nour var fortfarande så liten då, så skör med sonden som hängde och slängde och konstant provocerade henne att slita ut den ur näsan. Samtidigt så stark och egensinnig och ojojoj vad vi längtade hem då, bort från sjukhuskorridorerna.

Den 4 mars 2010 försöker jag skriva ett blogginlägg samtidigt som Nour far som en projektil genom lägenheten och försöker stoppa fingrarna i alla de löst sittande eluttag som finns. Livet gör som det vill. För ett år sedan var det omöjligt att föreställa sig att den lilla klumpen skulle bli en rufsig människa. Fortfarande känns det så overkligt att vara förälder. Overkligt att jag snart är lika gammal som min pappa blev, overkligt att Nour är min, att vi har gjort henne.

Att jag lugnade ner mig och slutade vara ledsen till slut. För jag ägnade väldigt många år åt att vara ledsen, över allt det jag önskade att jag haft men ansåg mig ha förlorat.

Nour är ett väldigt lyckligt barn. Jag hoppas att hon får fortsätta vara det.

Om en stund ska vi till farmis i Igelboda och äta en bakelse i pappas ära. Med mycket grädde, liksom grädden han enligt andra älskade, grädden som de bjöd pappas spöke på i Beira.

Och för ungefär en kvart sedan fick jag mitt livs första hemleverans av matvaror. Oerhört höga vuxenpoäng på det, får man väl säga?

Jag, fyra år gammal, med pappa och brorsa på stranden i Beira.

Nour, sex veckor, får äntligen chilla hemma i soffan.

Imorgon flyger vi till Chile. Om två veckor vidare till Costa Rica. En dryg månad borta från slask, stress och grus i hallen. Ojojoj så härligt det ska bli.

Ren tvätt ligger i högar i vardagsrummet. Jag borde börja packa men har fastnat i det apatiska stadiet av resfebern. Så fort Let´s dance tar paus ska jag ta tag i mig själv, intalar jag halvövertygande mig själv, listan är lång på bordet.

Jag kommer att sova dåligt inatt. Fjärilar och glömda sista-sekunden-måsten.

Bokhora har recenserat min bok nu. Inge vidare sa jag deppigt till sambo efter läsning. Han höll inte alls med, tyckte att den framhävde massa bra saker. Jäjä, läs och döm själva. Det är åtminstone lite speciellt att förknippas med porr.