Imorgon kväll bär det av tillbaka till Sverige. Vi lyfter vid åtta på kvällen och landar i Sverige dagen därpå någon timme innan midnatt. Tanken på det känns utmattande. Varje gång vi sagt Nu åker vi hem till Nour under resan, har hon frågat Hem till Solna?. Nu verkar hon inte överdrivet sugen på att åka hem till Solna och hon frågar ofta om några fler ska med. Farfar till exempel.

Det har varit en av de fina upplevelserna under resans gång, att Nour har fått en farfar. Hon har också haft grymt kul med sina kusiner och haft ett stort födelsedagskalas i norr.

En annan bra sak är att jag har skrivit rätt många sidor roman och dagbok men inte lika många blogginlägg. Man får vara glad för det lilla.

Och lagom till vi landat kommer min artikel i Filter. Den har jag också skrivit en del på under resan. Och i juli ska jag gå på Pearl Jam, hur stort är inte det?

2012 blir nog ett bra år. Första halvåret av 2011 måste gå till historien som tidernas sämsta. Upprepning av en sådan vår kan jag tänka mig att slippa.

På Nours ettårsdag tänkte jag ge henne ett fotoalbum som en sammanfattning av hennes liv hittills. Jag hann inte. Samma sak när hon fyllde två, men det blev inte av. Därför sitter jag nu har med tusentals bilder och försöker välja. Laddar upp på fotosajt med långsamt internet.

Så tidskrävande att jag överväger att ge det där albumet på fyraårsdagen istället.

Vi har ätit resans hittills godaste middag på lyxrestaurang i Tacna och jag är lite full men mest glad över att vi kommit undan regnet och bergen och den ständigt medföljande tanken på att en jordbävning inte är klockren just precis där. Bland bergen.

Mer än halva tiden av resan har gått. Flera gånger har jag fått höra att mitt barn inte liknar mig alls. Visst är hon mörkare, visst är jag den som sticker ut som spinkig och blek. Jag nickar och ler och säger att ja, inte alltid kan ens gener vara starkast. Samtidigt som jag ser så mycket i henne som påminner mig om mig.

Inte bara att hon är besatt av färgen lila. Hon sjunger också, jämt. Och bra. Lär sig texterna snabbt och håller tonen, jag är mycket stolt, till och med när hon sitter på en gunga i en hotellträdgård och överröstar stillheten som folk betalat massa pengar för. Hon älskar fisk. Och durazno (persika).

Vi i Peru och imorgon ska vi tillbaka till Chile där abuelita och tia landar på eftermiddagen. Utflykten till Arequipa kan sammanfattas med tre ord. Regn. berg (evighetslång bilresa) och trafikkaos. Och på väg tillbaka räknade vi till 164 kors vid vägkanten, ett för varje person som dött trafikdöden.

De regntunga skyarna förföljde oss hela vägen tillbaka. Det regnade till och med i öknen. Men här, i Tacna, är himlen klar.

Det är även flera saker med Nour som inte alls påminner mig om mig. Hon kan snurra runt sin egen axel eller sitta i en karusell timme ut och timme in, utan att må illa eller spy eller ens vilja sluta. Hon går fram till främlingar och pratar. Hon gillar inte pommes frites.

Nour rusar barfota och badar i poolen. Hon envisas fortfarande med att prata svenska med kusiner och mostrar, men igår rann den första helspanska meningen ur henne. Det mörkrufsiga håret, plötsligt en i mängden, och Pricken har upptäckt en ny del av världen.

Igår hängde vi med L:s systrar, matade ankor från båtar och rusade ner för slänter.

Idag är det julafton. Klapparna öppnas först efter midnatt.

Är i Chile. Fjärran från debatter, jobb och svenskt mörker. Vi kom igår, stannar en månad och jag ligger på en säng i Santiago, nästan anpassad till tidsskillnaden, och känner mig avslappnad.

Nour fick en knallgul ryggsäck i resepresent. Där låg hennes böcker, nappen och Wangari, snuttegiraffen som följt henne nästan varje dag sedan födseln. Det mest oumbärliga, som jag ställde ifrån mig vid en informationsdisk och kom på att jag glömt först ett par timmar senare.

Det blev en minst sagt förvirrad start på resan, men nu är vi framme med återfunnen rygga och en rad varma dagar framför oss. Och så läser jag om de två svenska journalisternas dom och deras öde känns så nära och jag blir så sorgsen. Och snäppet mer förbannad på Carl Bildt, trots att jag inte trodde att det var möjligt.