Skälet till att jag inte länkat till någon här, har inte varit för att jag inte velat, utan för att jag inte fattat hur man gör. Men nu så!

Jag ska på skrivarresa med mig själv vecka 12. Det känns läskigt att åka helt ensam, så halva jag klurar konstant på liksasinnade att bjuda med. Andra halvan tänker att det är viktiga grejer det här med att klara av sig själv som enda sällskap.

Jag vill att det ska vara varmt, men inte för varmt för att sitta under ett parasoll och skriva. Alternativt sitta inne och titta ut på vädret utan att få för mycket ångest. Det får inte vara för långt bort men i ett annat land. Det får inte vara ett öde hus på ett berg, men heller inte en överbefolkad turistort.

Någon som har tips eller förslag eller som själva gjort ensamresor till klockrena platser?

Sedan några månader tillbaka kallar en av lärarna på Nours dagis mig för Alice. Det började lite oskyldigt så jag tänkte att hon skulle komma på sig själv rätt snart. Dessvärre gjorde hon inte det och ju längre tiden gick, desto svårare blev det att säga något. Ursäkta, men jag heter faktiskt Agnes. Det kändes så snorkigt.

Min sambo tyckte att jag var töntig. Det var väl bara att säga till. Hur svårt kunde det vara? Tills en eftermiddag när han hämtade Nour och läraren sa nåt i stil med: Nour har varit så glad hela dan, det kan du hälsa Alice.

Där stod min kille, med tidernas chans att rätta henne. Du menar Agnes? Istället nickade han och gick. Han har inte kallat mig töntig sedan dess.

Två gånger har jag ringt och sjukanmält och fått prata med just den läraren två gånger, sagt klart och tydligt: Hej det här är AGNES, Nours mamma, men det har inte hjälpt.

Jag har så sakteliga börjat gilla namnet Alice, tänkt att det kan få vara en del av mig.

Men så åkte vi till Sälen över nyår, ihop med några kompisar, och när vi kom hem igen slutade Nour abrupt att säga mamma. Sa Agnes istället. Agnes! hojtar hon mästrande, jag gillar det inte, men eftersom hon gjort samma sak på dagis i en dryg månad nu så skedde slutligen miraklet. Idag när jag lämnade Nour, sa läraren:

Godmorgon Nour. Godmorgon Agnes.

Undrens tid är sannerligen inte förbi. Men jag saknar Alice.

När jag gick yogakurs i Svalöv 2005 uppmanades vi att välja en plats i tanken, att dra sig tillbaka till för att finna lugn. Jag valde Hildas brygga i Bjärka Säby, inklämd i en vik mellan vass, skog och stenar. Som det kryllade av abborrar under.

Hilda kom från Ångermanland och började jobba som barnskötare åt min mamma och hennes syster, när deras mamma omkommit plötsligt och tragiskt i en ridolycka. Mamma var knappt ett år när det hände, hennes syster tre, och Hilda blev som en extramamma för dem. När morfar gifte om sig och barnskötarens uppgift blev överflödig, stannade Hilda kvar, som sällskapsdam åt morfars mamma i samma by, och blev en livsviktig person för väldigt många människor, och för mig när jag senare föddes.

Sommaren efter att pappa dog bodde jag två veckor hos Hilda. Jag metade, åt hembakta fullkornsbullar med honung, lekte med sakerna i hennes vita sagoskåp. Gick till handelsboden och lyssnade på hennes historier. Hon berättade om de två nyfödda som förväxlats på BB som det visades en dokumentär om för bara någon månad sedan på SVT. Så det var sant, tänkte jag då, och jag anar att allt Hilda berättade var sant.

Tiden hos henne puttade mig ut ur den klaustrofobiska skräck som gjort att jag knappt klarat av att släppa mamma ur blicken sedan pappa försvann. Hilda räddade mitt liv på många sätt.

Sommar följde på sommar och min kusinbästis började följa med. Vi satt hela dagarna på Hildas brygga och metade, drog upp abborre efter abborre. Hilda klagade alltid på att de var för små för att äta, men fileade dem ändå, och stekte dem i smör åt oss. Jag kommer inte ihåg vilken sommar som blev den sista, men som det mesta av barndomens självklarheter gör, rann besöken ut i sanden till slut.

När Nour föddes i v 30+1 fick jag veta att Hilda också fötts för tidigt, fast nästan hundra år tidigare och med betydligt sämre förutsättningar. Symboliken blev plötsligt ännu starkare i att lägga till Hilda som mellannamn. Hilda betyder den stridbara, och hon var också en av de starkaste tryggaste personer jag känt. Hon stickade helt fantastiska kläder till min seniga Rosa Panter i gummi och bakade världens godaste chokladbiskvier. Hon gifte sig aldrig, fick aldrig biologiska barn, men sa att hon hade allt hon kunde önska sig bland sin vunna familj i Bjärka Säby. En gång om året tog hon inlandsbanan hem till sina systrar i Ångermanland, till ett liv som jag inte visste någonting om.

Hilda dog i cancer mitt i min trotsigaste tonår och jag har haft väldigt svårt att förlåta mig själv för att vi stod så långt ifrån varandra då. Jag var kaxig och elak och argsint. När vi sågs sista gången var hon svag och frånvarande, jag grät och sa förlåt och hoppades att hon hörde. Ett par dagar senare dog hon, mitt i ett avsnitt av Huset Elliot, som var min favoritserie då. Min moster ringde och jag gick sönder.

Hildas brygga. Som vi var tvungna att ha flytvästar på. Den bästa platsen på jorden.

Jag drömde att Nour låg i koma och med största sannolikhet skulle dö. Hela drömmen bestod av väntan. Jag gick in ett rum där min kusin satt på en säng. Förut stod vi varandra nära, men nu har vi inte hörts på mer än ett år. Jag grät, kramade henne och sa att jag var så glad att hon var min vän. Sedan ringde min bror. Han frågade hur läget var. Jag sa att det inte var så bra, att vi höll på att mista Nour. Han var tyst en lång stund. ”Kan vi inte prata om något roligare” sa han sedan.

Jag vaknade av Nour röst som ropade efter tomten. Det är som en djup slurpande känsla i kroppen att inse att en vidrig dröm är osann. Att verkligheten rymmer ett levande barn. Hela dagen har jag pillat och petat på henne, snusat i håret. Irriterad har hon blivit förstås. Så messade min bror och bad om telefonnumret till kusinen på sängen, som jag kramat i min dröm. Som från ingenstans.

Mina rädslor har skiftat genom livet. När jag var blyg var min största rädsla nya människor. Sociala sammanhang fyllda av främlingar. Jag har varit rädd för att tappa kontrollen på många olika nivåer, rädd för att göra fel, rädd för att förlora min familj. Rädd för konflikter. Rädd för otydlighet.

Jag har varit rädd för mina drömmar och för vad de försöker berätta för mig. Men jag läste mig till att död i en dröm oftast inte betyder död i verkligheten utan att något nytt är väg, en förändring i livet.

I eftermiddags pratade jag med mamma i telefon. Vi har letat lägenhet åt henne här i Solna, hon ville bo närmare oss. Hon sa att hon kommit på att hon vill bo i Norrköping istället.

Livet har sina vägar. Men hellre en mamma i Norrköping än ett barn i respirator.

Det första Nour gör när hon vaknar är att försäkra sig om att tomten fortfarande bor kvar. Så det börjar luta mot att han får stanna året ut.

Blev inspirerad av Johannas inlägg om uppdelningen i hemmet och snodde rubrikerna rakt av. Hon i sin tur fick tummen ur röven tack vare Hanna som efterlyste ”mer om ämnet”.

BEBISNÄTTER:
Nours första sex veckor tillbringade hon på neo, och eftersom vi pendlade mellan sjukan och hemmet under den tiden, tog personalen nätterna som bestod av sondmatning var tredje-fjärde timme. När vi fick flytta hem vabbade vi båda i ytterligare en månad och då tog vi varannan natt. Eller en tog 23 – och 03- matningarna den andra tog 07- och 10-matningarna. Efter ett par dagar kom BVC på hembesök, såg att min sambo gäspade, frågade varför och han svarade att nattpasset varit hans. BVC-tanten viftade vilt med armarna och sa att kvinnan minsann hade kroppen full av pigghormon och att mannen därför borde sova på nätterna ”för att undvika att barnet skakades.”

Vi satt båda som tigande frågetecken. Sa BVC-tanten precis att en av oss var konstant pigg av hormoner (kvinnan: den ammande) och en av oss benägen att skaka barnet om han inte fick sömn (mannen: den våldsamma)? Vi fick höra många sjuka grejer under vår första tid med Nour, den var nog ändå den värsta.

Jag delammade i ungefär tre månader, vartannat mål fick Nour bröstet, varannan bröstmjölk i flaska, tills fryslagret var slut. Därefter ersättning varvat med bröstmjölk. Från tre månader bara ersättning. På neo hävdade de att ett barn som introduceras för flaskan för tidigt väljer bort bröstet. Jag hävdar att det är skitsnack. Däremot tror jag att barn som för sent introduceras för flaskan, vägrar att ta den.

Min kille var mycket bättre på att vara tålmodig och kärleksfull i alla lägen, när Nour var ny. Nu när hon är äldre är vi nog lika bra.

NATTNINGAR:
Vi tar ungefär varannan, men gör vissa delar gemensamt. En drar ner rullgardinen, hittar napp och försvunna gosedjur, den andra sätter på pyjamas och borsta tänderna. En lägger Nour i sängen, släcker och säger gonatt. Vi har aldrig läst sagor i sängen, men å andra sidan hade hon spjälsäng tills för ett par veckor sedan. Hon sover tills ca 08 dagen därpå, men en av oss har ändå ”nattskiftet”, framför allt pga de näsblödningar hon har till och från.

DAGIS & VAB:
Vi har helansvaret varannan vecka. Varannan vecka lämnar, hämtar och vabbar jag. Varannan vecka lämnar, hämtar och vabbar min kille. Det skulle kunna slå ut väldigt obalanserat, men i nuläget står det 2-1, där jag är den som vabbat en gång och han två. Nour är hittills sällan sjuk (peppar peppar).

Vi fick idén från en kompis som hade separerat och där de provat varannan-vecka-livet medan de fortfarande levde tillsammans. Många säger att det inte går att leva så, samtidigt som det är enda alternativet om man skiljs åt på riktigt. Funkar det då måste det kunna fungera nu. Och det gör det, det är grymt och ett enkelt sätt att dela rakt av.

STÄD, MAT & DISK:
Jag städar, han lagar all mat. Disken delar vi på, fast jag är mer plockig, pedant och pådirekten. Dessutom lagar jag mat ibland under mina hämtveckor. Men han tar pappersinsamlingen och återvinningen som jag hatar, och handlar för det mesta. Fast han ringer nästan alltid och frågar vad eller om han ska handla, så jag kan aldrig släppa det helt.

TVÄTT: Alla har varsin tvättkorg. Jag tvättar mina grejer, han sina och så tar båda med Nours grejer. Det funkar bra.

RÄKNINGAR/RÄNTOR/EKONOMI: Vi har inte delad ekonomi men ett konto som vi kallar Nours, fast det egentligen bara är gemensamt, som vi för över en lika stor summa till varje månad. En gång hyrde vi bräda i Sälen, jag betalade med mitt eget kort som inte hade täckning. ”Jag provar med Noursans kort” sa jag, halade fram det och köpet gick igenom. ”Det är skönt att ha morsan som ställer upp” sa killen bakom disken och jag tyckte det var så pinsamt att han trodde att jag levde på min mamma att jag bara, ”Alltså det är min dotters kort.” Och jag framstod säkert som en snäppet sämre person än innan.

Vi sparar matkvitton i ett glas som det är meningen att vi ska räkna ihop i slutet av månaden, vilket vi sällan gör och i slutet av månaden betalar jag majoriteten av de gemensamma räkningarna, han för över halva summan.

ÖVRIGT:
Föräldraledigheten delade vi 50/50 från dagen då Nour var beräknad att födas. De tio veckorna fram till dess var vi hemma gemensamt. Efter sommaren jobbade min kille heltid en månad, därefter pluggade jag och han var hemma 100 %. Mars till efter sommaren var jag hemma.

Heltidsledigheten var tung och trist, jag tror att det berodde på att min kille jobbade mer än vi kommit överens om och att jag kände mig ensam i föräldraskapet. 50/50 var himlen. Vid eventuella ytterligare barn har jag sagt att det är uteslutet för mig att vara hemma heltid, och jag tror att det är väldigt många kvinnor som känner samma sak, men inte vågar säga något av skam och skuld och rädsla inför att dömas som dåliga mödrar.

Jag köper nästan alla Nours kläder och är även den som rensar ur det som är urvuxet ur garderoben. Jag är också den som pysslar hemma, fixar lampor, möbler och annat som höjer mysfaktorn. Det har vi tjafsat en del om. Han säger att han inte bryr sig om mys för att han trivs hur det än ser ut. Jag säger att skälet till att han inte bryr sig är för att jag gör det, och att han inte hade trivts lika bra om jag inte fixat och donat. Detsamma med kläderna. Min kille anser aldrig att Nour behöver nya men när jag handlar tycker han det är bra och att de behövs.

Men vi pratar mycket om jämställdhet och har en gemensam strävan för att hitta en så harmonisk balans som möjligt.

DN skrev om lockpriser i gårdagens ekonomidel. Det stod bland annat att ett sätt för en mäklare att bli fälld var om han eller hon vid ett flertal tillfällen sålt ett objekt till ett betydligt högre pris än det utsatta, utan rimlig förklaring.

För det är olagligt att sätta lockpriser.

Jag var på visning i söndags i en lägenhet på 41 kvadrat i Solna, med utropspris 1 195 000 kr. Den var fin, sekelskifte och mycket folk stod i en ring runt mäklaren när jag kom in. Mäklaren, vars röst var stark och stockholmsk, sa att han var övertygad om att lägenheten skulle gå för mellan 1 700 000 och 2 000 000 kr. Han bar mörk kostym, tredagarrstubb, han hade placerat intresselistor på köksbordet som alla trängdes kring.

När jag och mäklaren möttes i sovrummet några minuter senare, frågade jag hur det kom sig att han satt ett så extremt lågt utgångspris. Mäklaren svarade att alla gjorde så, därför gjorde han också så.

Jag frågade varför inte stans samlade mäklare kunde ha ett mötet där de bestämde att från och med nu skiter vi i lockpris, eftersom det är så sjukt jobbigt som spekulant att vara tvungen att buda upp saker minst en halv mille och att många säljare fått så höga förväntningar att de inte är beredda att sälja trots budgivning. Mäklaren svarade att det var en fin tanke men att man som mäklare inte brydde sig om allas bästa. Det är var man för sig själv. Det handlar om att tjäna pengar, priserna skulle bli lägre med acceptpris och jag skulle tjäna mindre. Man kan ju inte jobba gratis, log mäklaren.

Då la min mamma sig i, det är hon som letar lägenhet, och hon har varit med i ett par budgivningar där säljaren förväntat sig för mycket och inte accepterat hennes lagda bud. Hon frågade mäklaren om det inte var så att mäklarnas utlovade höga försäljningspriser resulterar i en massa missnöjda säljare, som tror sig kunna få mer än de faktiskt kan få för sina lägenheter, och jo, skrattade mäklaren, det är ju visserligen ett problem. Men du behöver inte oroa dig för mig sa han till mamma. Den här lägenheten kommer att gå för minst 1,7, jag har redan fått ett förhandsbud på det.

Vi gick därifrån, strök våra namn från intresselistan vi skrivit upp oss på tidigare. Mäklarens uppgift är att vara en neutral part mellan köpare och säljare. Istället tisslar och tasslat den med säljaren (jag vet, jag har varit på båda sidor om staketet) och säger att vi lägger ett lägre pris för att dra hit folk och så landar den antagligen en miljon ovanför det. Blinkat konspiratoriskt i den hemliga förbund som slutits. Det är för jävligt.

Men det jag egentligen ville komma till var det som stod i DN- artikeln om vad som krävs för att fälla en mäklare. Att han eller hon utan förklarlig anledning sålt objekt till överpris. För han som jag träffade hade ju en förklaring. Han stod mitt i rummet, inför ca 40 vittnen, och sa med hög röst att jag har satt ett lockpris för att få hit er alla, men nu när ni är här berättar jag hur det egentligen ligger till.

Och jag blir så sjukt sugen på att anmäla honom. Bara för sakens skull.

Mäklarhuset var det förresten. För er som är sugna på att, kanske inte köpa, men sälja.

Sånger som Nour kan hela eller delar av och sjunger mycket och ofta:

Ro ro barnet
Kära lilla ponny
Tumme möter tumme
Kalle Anka satt på en planka
Vi äro musikanter
Jungfru jungfru skär
Björnen sover
Byssan lull
Tänk vad roligt att alla är här
Blinka lilla stjärna
Lille katt
Los pollitos dicen
Bä bä vita lamm
Vi komma ifrån Riara
Litet hus vid skogens slut
Sankta Lucia
Tomtarnas julnatt
Imse vimse spindel
Ekorrn satt i granen

Idag sorterade jag in papper som byggts på hög sedan 2005, i pärmar på kontoret. Nu sitter jag vid skrivbordet hemma, där jag gjorde samma sak i förrgår, men endast papper från 2009 eftersom vi inte har bott här längre än så, och frågar mig hur det kan komma sig att något som är så enkelt kan vara så svårt.

För varje viktigt blad papper som läggs i en hög växer ångestormen med någon millimeter och aktar man sig inte blir man biten i rumpan med sylvassa tänder till slut. Idag har jag hittat årsbesked som jag letade efter till deklarationen för flera år sedan och då var övertygad om att de aldrig skickats ut. Som jag begärt fram igen, ringt samtal och telefonköat för. HELT i onödan.

Allt som hade krävts var en liten pärm. Tänk att det tagit mig så här lång tid att förstå det.

(Jag var välorgansierad fram tills 2004 då jag blev deprimerad och sedan dess har ordningssinnet halkat efter, trots den psykiska återhämtningen, och svansen har fått växa. Men idag klippte jag av den och jag tyckte mig skymta dess förkolnade rester från bussen på Västerbron på väg hem. Och jag är så jublande stärkt av denna upplevelse att jag funderar på att ta mig an klädkammaren där allt fortfarande är täckt av ett tunt lager byggdamm.)

Underst i högarna låg de sista spåren av det ordningssamma jaget som fanns tidigare. Brevpapper i olika mönster, färgglada klistermärken att fästa på dagboken samlade i plastficka.

Jag är en sentimental storbölare av naturen. När jag kämpade med romanen förstod jag att jag var inne på rätt spår när själva scenen jag skrev på fick mig att gråta. Därför drack jag även gärna vin när jag skrev, en typ av fusk visserligen och jag strök ofta i efterhand stora stycken skrivna på fyllan. Men vissa finns kvar.

Jag gråter över förluster. Över att jag inte fick ha min pappa kvar i livet. Nästan allt som har med honom att göra gör mig ledsen. Brev, minnen, spridda visioner av hur han skulle ha varit om han levt. Hur mycket han hade älskat Nour. För jag tror att han hade ÄLSKAT Nour.

Just nu är jag inne i en väldigt fin fas i livets balansgång. Nästan ingenting som Nour gör irriterar mig. Igår låg hon och ormade sig på gruset utanför huset i säkert fem minuter, ursinnig och ledsen över att vi inte skulle gå till rutschkanan. Väl i hissen mötte vi grannen som lät Nour hälsa på deras hund, och lyckan var total, fram tills vi skulle in till oss. Då ruskade det stora vemodet om oss med full kraft igen. Och vi tillbringade fem minuter på golvet i hallen. På grund av vovven som åtminstone en av oss ville se mer av.

Vi har pratat lite om det där hemma, om hur man ska hantera en tvåårings vredesutbrott. Jag tror att de är så problemfria för mig för att jag lätt identifierar mig med känslan. Det enda som skiljer mig från Nour är att jag i de allra flesta fall, inte lägger mig på golvet och skrikgråter, när jag känner mig missförstådd eller felbehandlad. I övrigt är känslan densamma. Och det jag behöver höra minst i ett sånt läge är hur löjlig jag är och hur svårt jag gör livet för alla andra genom att inte skärpa mig.

När Nour var ny tog det mig lång tid att knyta an. Ett spädbarn är så obegripligt, så litet och viljestarkt och samtidigt helt oförmöget att förklara vad som är fel. Men så gick dagarna och månaderna och kärleken som från början var nästan skamfylld för att den inte kändes tillräckligt mycket, förvandlades. Och växte. Och nu är Nour som en kroppsdel, som en del av själen, som inte går att föreställa sig livet utan, och jag älskar henne så vansinnigt.

Och det får mig att gråta. Lyckan över att hon blev just hon och bor hos just oss. Rädslan för att något ska inträffa som gör att hon inte får stanna kvar.