Jag har fortfarande inte helt hämtat mig från dagens kommentarskrig i bloggosfären. Bland annat har jag fått veta att alla feminister och fredsaktivister är svaga personer och att alla bögar gillar smink, kläder och att prata känslor. Samma person anser sig tolerant och fördomsfri och har låtit sina barn själva välja leksaker och läggning. Sedan blev det ju pojkleksaker åt pojkarna och flickleksaker åt flickorna och två heterobarn i slutändan, så nog har biologismen bevisat att det sociala arvet är en myt ändå. In my face!
Någon annan hävdar att det ligger i pojkars natur att gilla bilar och motorredskap. Motkommentaren att bilar funnits långt kortare än människans existens fick ingen respons. Inte heller det enkla faktum att vi under barnens första levnadsår, helt bestämmer över vad som sägs, görs och leks med i hemmet, och att vi därför i stor utsträckning styr våra barns utveckling in på önskad bana, verkar snudda så mångas medvetande.
Någon skriver om en pojke som gillade att byta blöjor på sin docka när han var liten och att de nu, trettio år senare, fortfarande skrattar åt detta hemma. Vad som nu finns att skratta åt i det? Att han så fort han började dagis fick höra att han betedde sig som en tjej och lära sig att sluta leka med dockor?
Otaliga studier visar på hur olika vi behandlar pojkar och flickor. Det är viktigt för de flesta att veta könet på ett spädbarn, för att kunna köpa ”rätt” presenter. Flickor på dagis ombeds hjälpa till att duka fram lunchen, medan de ”bångstyriga” pojkarna får leka av sig i lekrummet. Om en pojke gillar att sitta och pilla med klossar i ensamhet är han ”ett ovanligt barn”, en flicka som gillar bilar och att klättra i träd är en ”pojkflicka”. Barn lär sig väldigt snabbt vad som är att vara ett ”normalt” barn och att sträva därefter. Och vuxna barn har cementerat sina barndomsroller. Många bryter sig loss, vilket i sig ofta möter starka känslor från framför allt de egna föräldrarna.
Någon skrev idag att jag inte kan förändra orättvisorna mellan könen genom att hindra flickor från att ha på sig rosa tröjor, eller tvinga dem att leka med lastbilar. Och det vill jag inte heller. Jag vill däremot att alla barn ska ha möjlighet att utveckla sin personlighet i den riktning de önskar. Om min son vill gå till dagis i klänning och hårspänne, vill jag att han ska kunna göra det, utan att tillrättavisas av personal eller av barn vars föräldrar lärt dem vad som är manligt och kvinnligt. Om min dotter vill vara pirat eller spindelman ska hon få vara det utan att någon frågar henne om hon inte satt på sig fel utklädnad. Jag vågar påstå att ett barn inte könsbestämmer färger, saker eller kläder förrän omgivningen gör det åt dem. Jag vågar tro att de flesta flickor är starka, modiga och busiga liksom de flesta killar är söta, försiktiga och omhändertagande. Om de får utrymme att vara det.
Eller för att ta ett exempel:
Jag och min sambo vet något om vår dotter som vi inte avslöjat förut. Hon är lesbisk. Nu säger ni säkert att hon är ett litet barn och att vi inte kan veta vad hon har för läggning, eftersom hon ju knappt själv vet. Men det kan vi tala om för er, att det vet vi. Det är så. Och vi uppmuntrar henne så gott vi kan.
Exempelvis kommenterar vi andra söta flickor som vi möter i parken eller på öppna förskolan. Ser du Nour, hur den snygga flickan gör sig till för dig, kan vi säga. Och när vi träffar andra döttrar till våra vänner, brukar vi fnissa och säga att Titta, ni är på dejt. Nour har faktiskt en flickvän nu, dottern till en av våra nära vänner. Hon har självklart pojkkompisar också, men då är vi tydliga med att de inte kan vara kära i varandra, men däremot väldigt goda vänner.
Nour kan inte så många ord än, men vi tycker oss ana att hon tänker mycket på sin flickvän, och det är så himla gulligt. När hon greppar tag i skottkärran eller gräsklipparen händer det att vi ler mot varandra. Vår älskade lilla butchflata säger vi kärleksfullt, högt så att hon hör och känner sig bekräftad.
Om Nour skulle komma på att hon är heterosexuell en dag skulle vi självfallet stötta henne. Men vi skulle nog tala om att det inte är så himla lätt att leva som heterosexuell. Om jag ska vara ärlig hoppas jag för hennes skull på att hon ska fortsätta att gilla tjejer, det blir liksom bäst för alla att det är så.
Känns det jobbigt att läsa? För många av dem som kritiserat mig idag är det antagligen det. Men om man byter ut ”lesbisk” mot ”heterosexuell” i ovanstående meningar, är jag och min sambo inte längre några hjärntvättare, utan istället en spegelbild av hur samhället ser ut idag. Föräldrar som önskar sig ”normala” barn och gör allt de kan för att få som de vill.
Jag är glad över dagens utflykt till andra sidan. Det skedde av slumpen och på grund av en konstig dröm jag hade igår natt, och jag kommer nog inte läsa vidare så mycket på omnämnda blogg på ett tag, men jag lärde mig något. Och trots att jag är både feminist och fredsaktivist känner jag mig inte alls svag. Tvärtom starkare än någonsin.
Godnatt.
