Fick mail från lärare, som jag bett lämna över sina skrivna kommentarer angående mitt ex-jobb, till en klasskompis. Måste säga att det känns himla skönt att vi slipper sköta våra egna liv och fatta våra egna beslut:

”Oavsett vad Du bestämt med E, så är min bedömning att hon i första hand ska jobba med sitt eget arbete. Du borde ju varit här själv. Du får mina anvisningar på måndag den 28/3. ”

Södertörns högskola: jag kommer inte att sakna dig, ditt omyndigförklarande och din administrativa efterblivenhet, ett endaste dugg efter examen.

Om du någonsin låter mig ta den.

Jag är på ensamskrivresa i Madrid. Jag kom fram sent igår kväll och blev skjutsad in till stan på motorcykel av min gamla rummis. Det var som att strosa ner för memory lane med en fläkt i ansiktet, och jag hade njutit helt och slappnat av om inte min väska med dator stått och balanserat mellan hans ben. Jag såg hur datorn flög iväg och splittrades i hundratals bitar innan jag skrivit en rad.

Jag bodde här i ett år. Allt är sig likt och annorlunda. Många saknar jobb nu, det är inga vidare tider. Vi körde förbi mitt gamla hus, det bor inga studenter där längre, bara frånskilda män.

Nu ska jag skriva med överljudsfart, en halv roman minst. Eller åtminstone en bit av den halva som saknas. Jag har ett skrivbord på hotellrummet, där sitter jag nu. Jag har också den bästa hotellfrukosten i världen i magsäcken. Stora bitar kiwi och vattenmelon, knaperstekt bacon, croissanter och gott kaffe.

Tut tut, nu kör vi!

Imorgon, barnvagnsmarsch mot mödradödlighet. Här kan man kolla in sin närmaste ort.

Vi hade bott på sjukan i sex veckor med nyfödda Nour. Kvar i magen hade vi varit i v 36, men nu var hon ute sedan länge och vi längtade hem. Dagarna segade sig fram, men undan för undan försvann sladdarna på Nours kropp. Nu bodde vi alla tre tillsammans i ett rum och hon hade endast andningslarmet fäst med tejp på magen. Var tredje timme gick vi ut och bad dem värma lite mat, som vi sondmatade i fåtöljen framför tv:n.

Vi hade börjat småtjata på läkarna om att få åka hem, och torsdag hade satts som ett vagt datum. Det blev torsdag morgon. En läkare kom in och visade hur vi skulle göra hjärt- och lungräddning ifall Nours hjärta stannade. Vi fick med oss några prematurblöjor och tillsatser att blanda i bröstmjölken. Vi fick lära oss koppmata, ifall sonden skulle slitas ur av flinka små fingrar.

Vi satte på Nour de stickade minikläderna som Terese mamma stickat, placerade vår sovande skrutt i babyskyddet vi lånat av Bullen och Helena. Väskorna var packade. Vi tog en sista bild på oss tre i spegeln. Promenerade korridoren fram, vinkade till föräldrarna vars barns namn var välbekanta och vars närvaro var en så stor del av vår så kallade vardag. Kramade de sköterskor som betytt mest, Nours rummis Amanda som varit där ett par veckor längre, men också snart skulle få lämna.

Vi spände fast oss i bilen vi lånat av mamma, gled ut från parkeringen. Sambo körde, jag satt där bak och höll Nours lilla hand, hon sov sig vanan trogen genom hela resan. Det var dassig mars, den 5 mars närmare bestämt, och vi närmade oss Lilla Essingen. Lägenheten vi sovit i när vi pendlat under fyra veckor, nu skulle den fyllas av en ny familjemedlem som vi äntligen skulle få ansvara för själva.

Många hade varit ledsna för vår skull, över att vi gick miste om hur det egentligen ska vara när man fött barn. Hänga gäng hemma och lära känna varandra på riktigt. Och på sätt och vis kan man säga att allting började där i bilen på väg hem. Så jävla grymt det kändes. Så lycklig jag var.

Vi var i mål. Med ett helt liv framför oss.

En minimänniska, 2,5 kilo, på väg hem.

Det är oundvikligt, en dag som denna, att inte föra tankarna från utmaningens sista ämne till pappa.

Idag var sista dagen han fanns. Idag fast för 27 år sedan. Den 3 mars 1984.

Det som är synd med stunden före en katastrof, är att man är ovetande om dess betydelse. Det är liksom bara en vanlig dag, inget last moment, inget man tror sig behöva komma ihåg alls, 27 år senare.

Jag har varit på Bodyattack ikväll, jag är så utpumpad att jag knappt kan tänka. Innan det gjorde jag en lång intervju och hade handledning. Kom hem till ett litet speedo-barn som inte ville sova. En bra sista dag ändå. Om man ska dra tanken så långt.

Hej då utmaningen som skulle ta 30 dagar men som tog mig… tre… månader?

Jag har återfunnit en vän som jag då var för ung för att känna. Moa. Våra föräldrar bodde i Västerås samtidigt under 80-talets början, var engagerade i diverse solidaritetsrörelser (Afrikagrupperna, Brödet och fiskarna) och åkte på varsitt håll till olika delar av Afrika för att göra skillnad. Vi kom aldrig tillbaka till Västerås efter vår resa, pappa dog och vi hamnade i Norduppland istället. Tappade kontakten med stora delar av det gamla livet. Då och då bläddrar jag i de gamla fotoalbumen och förra året, när jag plöjde pärmarna med pappas och mammas brev från och till Moçambique, stötte jag på många välbekanta namn, bland annat Moas pappas efternamn, som är rätt ovanligt.

Så jag spårade Moa på Facebook. Hon bodde sedan en kort tid tillbaka i Stockholm. Vi sågs för en fika. En till. Vi babblade. Vi insåg att vi blivit våra föräldrar, eller åtminstone hade de färgat oss så pass mycket att vi gillade varandra som de vuxna vi blivit. Och sedan ett par dagar delar vi kontor i Hornstull.

Jag är snart färdig journalist. För första gången under min plågsamt långa tid på högskolan, känns det bra. Dels för att jag inte orkar med de där korridorerna längre, jag vill vara fri och slippa irritera mig på att andras åsikter styr mig, och dels för att jag börjar knyta band till personer med samma drivkrafter, samma strävan som jag.

Den att förändra. Strukturer, samhället, världen. Personer i samma startläge som jag, som vill åt samma håll, är tröttirriterade och peppade på samma sätt. Moa är en sådan och många många omkring mig glöder, brinner, sprätter kraft omkring sig.

Den 8 mars är den internationella kvinnodagen. Förra årets barnvagnsmarsch genomförs igen, gå dit alla päron med små knoddar i vagn!

Och gå in HÄR för att skriva något till de kvinnor som Actionaid stöttar i den kampanj som de sjösatte idag. Kvinnor som kämpar för de rättigheter som alla bör ha, men som få kan ta för givet.

Våren tittade fram idag och det känns i hela kroppen. Att det är dags att förändra världen. Typ nu.

Med en charmoffensiv! (Som reaktion på mitt arga påhopp?)

Hemma igen. Har intervjuat fantastiskt spännande kvinna i Tingsryd. Träffat kusinbarn Elsa två veckor, ljuvliga lilla varelse. Inlett livet som förälder till barn med åksjuka, spya nummer två på en rastplats i Stavsjö. Kört sjukt många mil i bil, älskar att köra bil! Sett fyra rådjur springa över vägen i gnistrande snö och bländande sol. Om jag kört på dem hade jag nog inte haft ett lika ljust minne från stunden.

Krypkörningsköat från Södertäljetrakten och mår fortfarande illa från avgaslukten. Sitter som en säck grus i fåtöljen hemma. Nour bad om att få gå och lägga sig. Kröp upp i sin säng. Pussade Pingu på ena sidan, apan på andra, stoppade in nappen och vinkade. Finaste.

Vad gör man förresten med ett hårömt barn med krulligt hår som håller på att inta formen av en enda enorm dreadlock?

Vi valde en av årets sämsta dagar att bila 48 mil, det kunde jag ana mig till redan imorse när jag genom fönstret såg grannen försöka få loss sin bil som satt fast i en snöhög.

I höjd med Södertälje blev Nour åksjuk, kräktes upp två bananer och ett ägg i mitt knä. Hon har aldrig blivit åksjuk förr, verkade dessutom glad och nöjd och knaprade bondgårdskex när det hände, så jag förstod först inte vad som hände. Nederbördsattack från yttre rymden.

Jag skulle släppa av familjen i Jönköping och köra de sista milen själv för den intervju jag ska göra. Men snökaoset stod i vägen. Vi blev kvar hos vänner i Hovslätt allihop. Men imorgon ska solen skina och jag glida fram i sjuttio på nittiovägen och sjunga högt till P1.

Nour ville ha mera kex ca fem sekunder efter spyan. Sedan somnade hon som en stock.

PoP-barnen rockar loss i Hovslätt.

Jag saknar att känna mig stark och vältränad.
Jag saknar att kunna gå ut utan vinterjacka.
Jag saknar att ha träskor, slink i slink ur.
Jag saknar att ligga utsträckt i min brors soffa och prata om livet.
Jag saknar inspirationen när den är som kraftfullast.
Jag saknar att längta efter den bok jag läser.
Jag saknar tiden då det bara fanns tre tv-kanaler.
Jag saknar kontanter i plånboken.
Jag saknar kollegorna på damp, är det influensans fel?