Jan Boris berättar i Aftonbladet om sin tid på Lundsberg. Han argumenterar utifrån resonemanget att de ”riktiga” Lundsbergarna måste försvara sig mot påhitten från ”ett och annat rötägg”.

Den som gjort något dumt den här gången, är någon som ”inte har anknytning till Lundsberg sedan tidigare.”

Även Ian Wachtmeister utttalar sig, om att det är ”dags att rensa i rabatterna.”

Vi ”riktiga Lundsbergare”, måste alltså rensa bort rötäggen, dem, ur rabatterna för att problemet ska lösas.

Att identifiera sig med sin skola och alla dess tidigare (goda) elever på det där sättet, 40-50 år efter studenten, måste vara unikt för internatskolor. Vem skulle komma på att försvara något som sker på exempelvis det högstadium man gått på, ens ett år efteråt? Och vem skulle komma på tanken att säga att det fanns ”riktiga” elever i kontrast mot något annat?

Nu får vi verkligen hoppas att diskussionen och skolinspektionen tar sig förbi Rötäggsnivån. Om man har ett regelverk baserat på en hierarkisk struktur, drar man oundvikligen in våld och kränkningar i sina uppfostringsmetoder. Är det verkligen en så omöjlig tanke för Lundsbergs rektor (och ledning)?

De senaste dagarna har dels varit en påminnelse om vad drömmen om att ge ut en bok bestod av. Visst, till stor del var det från början att ens lyckas bli utgiven och när jag först började skriva var internatskolan inget självklart tema. När ämnet väl fallit på plats var målet att skapa diskussion. Att inifrån kasta ljus på en skev sluten värld. Som inte förändrats nämnvärt sedan Jan Guillous tid. Där den allmänna uppfattningen som rådde var att det inte fanns några fattiga och att eleverna på skolan var något slags gränssnitt av befolkningen.

Nära tio år tog det mig att få tillräcklig distans. Och inte ens för två år sedan, när recensionsdagen kom för Ränderna går aldrig ur, hade jag modet att lägga diskussionen på den nivå som jag gjort under de senaste dagarna.

För även om det kan vara svårt att tro så har jag många vänner kvar från min skoltid. Och väldigt många före detta internatskoleelever identifierar sig så starkt med sin gamla skola och sin roll som ”fördetting” att det upplevs som ett personangrepp att kritisera strukturerna som formade oss alla där.

Med humor borstade vi av oss övergreppen. Vi skrattade åt dem. Och liksom #prataomdet, vinnare av Stora journalistpriset härom dagen, synliggjorde de för många osynliga gränserna, så har den debatt som blommat upp om övergreppen på Lundsberg och Grenna, väckt många minnen hos mig. Minnen kring de övergrepp jag själv utsattes för, men kanske främst de övergrepp jag utsatte andra för.

Jag har inget emot internatskolor som fenomen. Men dessvärre hänger de nästan alltid ihop med en hierarkisk ordning och pennalism.

Ränderna går aldrig ur är ingen självbiografi. Det är en roman där varje händelse som skolan har inblandning i, är förankrad i verkligheten. Men där Elin levde sitt liv annorlunda än jag. Mesigare på vissa sätt, modigare på andra. Även där är gränserna svårdragna och nyanserna små.

I media är jag mig själv. Det är svårare. Men ärligare.

Jag var inte helt beredd på, som min gamle klasskompis från Sigtuna formulerade det, ”det mediedrev som du startat”. Jag har inte bloggat så mycket här och jag har inte pratat så mycket om min bok på ett tag.

Men här finns mitt debattinlägg om saken.

Och här kan du beställa boken om du blivit sugen på att läsa.

Det har snackats en del om Kvällsöppet, där Eva Rusz bland annat gick till attack mot de föräldrar som enligt henne är vansinniga nog att dela sin föräldraledighet 50/50. Jag såg inte programmet förrän igår kväll, på SVT Play, när jag och sambo var ensamma hemma. Nour, 2,5 år och enligt Eva Rusz således i behov av endast en primärförälder, hade packat väskan och åkt till sin farmor över natten. Hon gör det rätt ofta, packar sin väska och drar till farmor. För att hon längtar dit.

När Nour varit hemma från neonatal i ett par dagar, fortfarande sondmatad med andningslarm på magen, lämnade vi henne ensam i mormors och farmors famn, i vår lägenhet på Lilla Essingen. Vi visade dem hur man sondmatade, hur man gjorde hjärt- och lungräddning ifall Nour skulle sluta andas, visade dem hur larmen fungerade. Vi klev helt sonika ut genom dörren och gick och lyssnade på en radiodokumentär i Kulturhuset.

Jag hade svårt att koncentrera mig, svårt att sitta still. Svårt att släppa kontrollen. Förstås. Jag hade just bott sex veckor på en neonatalavdelning, rädd att mitt barn skulle sluta andas. Tanken på att vara maktlös inför att något sådant ska hända, är fruktansvärd.

Men min drivkraft den dagen var övertygelsen om att Nour skulle få ett rikt och lyckligt liv om många vuxna fick chans att stå henne nära. Jag tänkte att inte förrän jag har mod att låta andra än jag själv och Nours pappa vagga henne till sömns, kommer någon annan än vi kunna ta plats.

Allt eftersom fler och fler rabiata reaktionära krafter som Eva Ruzs får medialt utrymme och trycker ner föräldrar som valt att tycka annorlunda än hon, översköljs jag av en ilska att likna vid den urmoderskraft som sägs kunna lyfta bilar. Men även av en insikt om att trots att någon kallar sig sanningssägande psykolog, så har hon inte mer rätt än jag. 

Eva Rusz får mig inte att känna att jag är en dålig förälder, tvärtom triggar hon mig att köra på i precis den anda vi gjort hittills. Att dela föräldraledigheten 50/50. Att släppa in andra vuxna.  Vi har en egensinnig, trygg och cool unge med åtminstone fem viktiga vuxna i sitt liv, primära vårdnadshavare i det avseendet att de matat henne, vyssat henne, klätt på henne och kramat henne, sedan hon var blott sju veckor gammal och vägde 2,5 kilo.

Jag är nyfiken på vad Eva grundar sin forskning i. Rent historiskt finns det väl inga barn som vuxit upp med endast en primärförälder? Jag tänker snarare på bygemenskap, jägarsamhällen, ammor, mor- och farföräldrar som slutit upp i en gemensam omvårdnad. Jag känner visserligen några som aldrig gick på dagis som små utan var  hemma med sina hemmafru-mödrar fram tills skolåldern. En av dem fick som vuxen vattkoppor på grund av att hon aldrig ”utsattes” för andra barn eller barnsjukdomar under de första åren.

Allt har en baksida. Men ett barn som drunknar i kärlek blir sällan uppfuckat.

Ni vet i Dallas när Bobby har varit blind i flera månader och Pam hälsar på honom på sjukhuset och han säger: ”vilken vacker röd klänning du har” ?

Jag var just Pam i ett sådant ögonblick.

I höst ska jag inte köpa busskort. 25 minuter genom Hagaparken på cykel ska bli min väg till jobbet. Idag var jag redaktör på Posten i Västra skogen och vände hemåt i ösregn. Fick en regnponcho av vakten i receptionen, Inger på Dagis trodde att jag var brevbäraren som kom för att hämta ett barn.

Min bror blev utskriven idag. Han ringde och lät som sig själv. Och jag har blivit webbredaktör för en bokförlagssajt. Så jävla glad. Igår skrev jag copy halva dagen och kände mig ungefär som när jag rimmade till Kanal 5:s julaftonshallåa i början av 2000-talet. Euforisk.

Energin är åter, rutinerna sitter. Att gå till jobbet ger energi. Och Nour har slutat med blöja. Från en dag till en annan. Några bajskorvar föll på landetgrannens gräsmatta, i övrigt knappt ett enda missöde.

Förr köpte jag ny elevkalender varje hösts början. Nu har jag nästan glömt hur min handstil ser ut.

Jag är en vän av rutiner. De tunga dagarna när jag helst hade vägrat gå upp, går jag till jobbet ändå. Jag går upp, slår på kaffemaskinen, läser tidningen och lämnar lägenheten.

Jag irrar runt för att hitta stigen. Balansen mellan behovet av stabilitet, aka heltidsjobb, och friheten, aka skapandet. Jag skriver många och långa artiklar om hälsa och boende och skog och stål och brevbärare. Samtidigt som romanen ligger i en mapp på ett datorskrivbord och samlar virtuellt damm.

På fredag får jag sommarpaus från jobbet. Kl. 11.30 samma dag ska jag intervjuas i P4 vid Våffelstugan i Sigtuna. Det känns som en sval bris från ett annat liv.

I söndags tvingade min sambo mig att skriva 1000 tecken idé till en mycket betydelsefull tidskrifts chefredaktör. Jag orkade inte, beskrev hur dränerad på kreativitet jag var. Min sambo sa att jag var en tönt, att det bara var att skriva skiten. Jag blev arg och ledsen och la mig under täcket.

Men jag skrev de 1000 tecknen. Och insåg hur viktiga de var för mig.

Jag tänker på min brorsa hela tiden. Han lever men i en parallell verklighet och jag hälsar på i den världen så ofta som kraften tillåter. Men det är svårt att om och om igen konfronteras med insikten att vissa saker inte blir bra bara för att man önskar sig det.

DN:s artikel om kreativitet hos galenpannor påminde mig om oss båda. Om timmarna vi suttit i hans soffa, pratat om kaoset, livet och kärleken. Om jag önskar mig något så är att det att få ha den känslan igen. Den av bror och syster, bästisar och bundis.

Jag tänker att för hans skull ska jag aldrig sluta skriva saker för min egen. På samma sätt som jag spelar fotboll, dricker vin på uteserveringar och ser min dotter växa upp.

Jag har känt mig låg och trött och med för mycket att göra. Så fort majsolen kommer så blir helgerna fullbokade och sömntimmarna få och stressen en ständig följeslagare. Och det var håglös jag kände mig i förmiddags, precis innan chefen kallade in mig på sitt kontor och frågade om jag ville jobba där. För alla var nöjda med mig och ville ha mig kvar.

Det är nästan pinsamt hur mitt humör slog volt och knut på sig själv och hur jag efteråt satt och flinade vid min skärm och plötsligt var texten jag försökte få ihop helt okej och livet i allmänhet rätt lyckligt. Och jag kan så himla mycket föreställa mig tanken på sjukpenningsgrundande inkomst och betald semester, det kan jag verkligen.

Har firat med pommes, biff, bea och vitt vin på uteservering i solen och känt livsandarna återvända. Enda frågan som nu svävar fri i universum är när jag ska få tid att skriva klart min roman…

Jag har inte tröttnat på bloggen. Jag har haft svårt att formulera mig. Min brorsa mår inte bra. Jag saknar honom mycket men vill inte blogga om det. Så när något som tar mycket plats i tankarna inte hamnar i skrift, försvinner det mesta av det andra.

Jag gör praktik och trivs fantastiskt bra. Vaknar på morgnarna och skuttar till jobbet.
Jag har varit i Sälen och åkt snowboard i 20-gradig värme. Det var annorlunda. Vi åkte över gränsen till Norge. Jag och Nour fotograferades för ”den lokala avisen” när vi chillade i kuddhögen på en restaurang.
Jag har ”räddat” vårt sommarställe som mamma ville sälja. Så nu måste jag lära mig allt om hur man sår gräs och tapetserar gamla väggar.

Nour pratar och växer och säger att hon älskar mig. Det är stor kraft i de orden.

Jag hade glömt att det kan kännas så här. Omsluten av min burkbunker, den parallella världen som jag försöker skriva. Jag har inte varit inne i den på länge nu. Inte ens i somras när jag satt på loftet på landet och skrev, var det särskilt roligt. Men just lever berättelsen sitt eget liv och jag vill inte slita mig från den, för den är så varm och go att röra sig i.

Jag har skrivit dryga femton sidor idag, det har nog aldrig hänt förr, tror att tio bittert frampressade sidor varit rekordet. Idag har de runnit ur mig och jag känner hopp om att vara på rätt väg. Kanske få ur mig några sidor till innan jag somnar.

Samtidigt början längtan och saknade komma krypande. Min kille och mitt barn långt borta. Nour hade frågat efter mig i morse och jag blev så gripen av det att jag begav mig iväg för att köpa de böckerna jag lovat henne. Eller som jag lovat den spansktalande sidan av familjen snarare, hon har nästan inga sagor på det språket.

Det blev två stycken och jag har bläddrat genom dem några gånger redan. Som att det skulle mildra saknaden.

Men det är så bra för mig att vara här, för mig själv med mina tankar. En galen stad utanför, fina vänner som drar ut mig på en tapa eller två ibland, och en hotellfrukost som fick mig att kräla ur sängen i morse, trots att jag egentligen var för bakfull. Det fina med Spanien är att folk generellt inte äter frukost, så buffén är igång ända till halv elva. Vardagar också.

Och skrivlusten. Den har varit på långväga semester minst sagt.

Fyra år har gått sedan mitt senaste besök i Madrid. Allt har blivit obeskrivligt dyrt och ingen röker längre på krogen. Det är en annan stad.

La cebra Camila och La casa de la Mosca Fosca