Ida har flyttat ut nu och jag har tagit över hennes vackra skrivbord vid fönstret. Jag har svår skrivångest, om två veckor börjar skolan och då måste jag ha koll på läget. Så bra koll att inga romanförsök kväver min c-uppsats.

Men det är en typisk måndag idag. Hej facebook, hej hemnet, hej alfapet, hej allt utom den bok som jag helt tappat greppet om. Har dessutom skrivit ut i storlek åtta för att spara papper, vilket gör det oöverskådliga än mer oöverskådligt.

Men det är åtminstone rent och välstädat här.

Jag och mitt livs andra Blocketköp står på perrongen i Kallhäll. Det enda som saknas nu är ett barn att stoppa i det.

Drömde inatt att Nour och jag blev kidnappade av två skalliga män i vår egen bil. Mitt i en park stod vi, jag tog Nour i famnen, kastade mig ut och skrek HJÄLP! Vaknade närmast panikslagen, sjukt läskigt var det.

Har varit förskonad från mardrömmar ett tag, kanske återfallet beror på att jag tjuvläste en gammal dagbok. Där hade jag bland annat skalat av en pastor sitt ansikte och mixat hans hjärna.

Those were the days.

Vi körde ett lass skräp till Östberga, i vår lånade röda kombi. I containern märkt med Trä låg en fantastisk byrå, mahognybrun. Jag insåg att den var precis vad jag behövde för att göra min kontorsplats till den finaste av alla. Jag bestämde mig för att rädda den.
Får man ta den bara sådär? frågade min följeslagare.
Det är klart. Jag räddar den ju, de kommer ju bara bränna den.

En annan skräpslängare kom fram. Oj vad fin den var konstaterade hon.
Jag ska rädda den sa jag.
Man får inte ta saker från behållarna kontrade hon och pekade på skylten som sa att Här slänger du ditt skräp, våga inte sno med dig nån annans din jävel.

Jag stod kvar med armarna runt byrån. En kvinna i gul väst kom fram, hon jobbade där uppenbarligen.
Har du slängångest? undrade hon vänligt.
Ja, så var det ju, jag hade slängt min fina byrå och ångrat mig! Ja den här kan jag ju inte slänga! log jag tillbaka.

Jag släpade ut byrån, ställde den så diskret jag kunde vid bilen, medan vi lassade ur resten. Kusten verkade klar och jag tog ut en av byråns lådor, ställde in i bakluckan. Då stod en annan person i gul väst plötsligt där.
Tog du inte just den där från Trä? Ingen fråga, ett konstaterande.
Harkel harkel, Jo, men jag tänkte rädda den, den är för vacker för att dö.

Det var förbjudet att stjäla skräp. Mannen i västen upplyste mig om att han nu kunde anmäla mig för stöld. Han undrade hur det skulle se ut om alla som kom dit tog med sig saker därifrån, fullständig laglöshet skulle det leda till. Faktiskt hände det att personalen också såg saker som de gillade, men inte heller de kunde ta saker hur som helst. För hur skulle det se ut!?

Jag menade att det väl vore bra om folk bytte saker med varandra, det blev ju en mer miljövänlig typ av återvinning. De kunde ju ta betalt om de ville.

Mannen i gula västen var benhård. Millimeter från att anmäla mig var han, sa han. Jag bad om ursäkt, sa att jag tyckte att det var synd på en så vacker byrå. Jag kånkade tillbaka den till containern, lät den glida ur mina händer ner mot kremering.

Knappt hade jag hunnit ta ett steg bakåt när en gigantisk grävskopa dök ner och krossade min vackra mahognybyrå. Mosad i tusen flisor, till oigenkännlighet.
De tog din byrå sa följeslagaren som inte sett grävskopan.
Nej, de tog den inte. De mördade den. Jag pekade ner i splittret. Där syntes en bit sorgset trä med ett vackert nyckelhål i.

Det kommer ta mig en tids sorgearbete att kunna återvända till Östberga igen. Återvinning my ass. Mördare är vad de är.

Verkar som att nästa vinter blir precis lika vidrig som den förra.

Det som är härligt att bo nära Råsunda är att man hör målet ett par sekunder innan man ser det på teven. Lika härligt är att folk hänger ut från balkongerna och snackar match när man är på väg hem från tåget. Men härligast är att jag känner på mig att vi kommer se många fler matcher live i fortsättningen. I blickfånget från vår balkong bygger de ännu en arena och om den blir nationalplatå som lovats, kommer vi nästan kunna se matcherna från ballen. Kunna ta inträde rent av.

Det här med att känna lust att blogga går verkligen upp och ner. Trots att mycket hänt och många bilder tagits (inskolning, reggaefestival, Nours första mata-fåglarna) har jag inte orkat riktigt. Jag har rent teoretiskt mer skrivtid nu, i och med att Nour är dagisbarn, men den här veckan möblerar vi om kontoret fullständigt, brorsan flyttar ut efter sju år och det känns vemodigt men samtidigt nystartigt. Höst rent av. Så tiden går åt det, men nästa vecka. Då! Ska jag jaga flowet Lisa pratar om. Och jag håller ju med henne om allt hon skriver, i en framtid kommer DAMP att krylla av författare som fikar bort dagarna i väntan på att karaktärerna ska leda oss vidare. (Jag kommer att försöka värva dig Lisa, så fort vi får platser lediga.)

Nour älskar i alla fall dagis, i lördags morse stod hon missmodig vid ytterdörren när klockan passerat nio och vi ännu inte gått hemifrån. De första dagarna blev hon jättearg när vi kom och hämtade och vägrade gå därifrån, men nu verkar hon ha förstått att det finns en kontinuitet i den där platsen full med barn, sånger och leksaker, och igår kastade hon sig glädjestrålande i min famn vid hämtning.

Vi försökte kompensera henne i lördags med att ta henne på reggeafestival i Uppsala, men liksom i Prideparaden somnade hon som en stock i vagnen bakom sina hörselskydd, innan hon hunnit se särskilt mycket. Vaknade istället vid två när vi kommit till lägenheten vi skulle sova över i, och tyckte att det var morgon tills jag slutligen lyckades övertyga henne att hon hade fel. Jag vet att det finns föräldrar som älskar att sova med sitt barn mellan sig, men Nour är en vandal. Snurrar, sparkar, slåss. Det får hon gärna göra, i sin egen säng. Klockan åtta nästa morgon vaknade hon med ett skratt och började springa runt runt runt, hungrig på livet och på vad söndagen hade att bjuda på.

Men idag är det onsdag. Och Sverige leder med 3-0 över Skottland.

Försöker lägga upp en bild med telefonen som inte tar upp hela sidan.

Vi trotsade regnet och gjorde familjeutflykt till Uppsala reggaefestival. Nu är det uppehåll, barnet sover och stämningen är grym.

Idag är det 65 år sedan atombomben släpptes över Hiroshima, alltid lika viktigt att uppmärksamma med tanke på att kärnvapen ständigt är nära att användas i krig av diverse aggressiva krafter världen över.

Här var Stockholms Freds på Nagasakidagen den 8 augusti, på sextioårsdagen, för fem år sedan. Tusen tranor för en kärnvapenfri värld.

Har äntligen funnit fredagsron och det är nu dags att börja läsa finfina Simonas säkert lika finfina bok. Har även ställt mig i reservationskön för Josefin Palmgrens Engångsligg, som någon sorts tyst protest mot DN:s recension (hittar den inte på nätet än). Allt krut på att såga, men vi debutanter är faktiskt kött- och blodmänniskor, inte gjorda av papp. (tyckte för övrigt att det här var en bra reaktion på recensionen.) Jag fick också en recension som handlade mer om recensentens förväntningar och förhoppningar än om själva boken, det verkar vara rätt vanligt.

Nour är på dagis bara några hundra meter bort och jag saknar henne. Längtar efter att plocka upp henne där om en stund, tänker att de nog precis vaknat efter vilan nu och ska äta mellanmål i solen.

Allt hon gjort den här veckan har berört mig så starkt. Hur hon lär sig något varje dag, nya handlingar och ord som följer med henne hem. Imorse gick hon ut i hallen och hämtade sin pappas sko. Gick in i vårt rum och la den i hans säng. Jag vet inte varför, men det var så fint. På dagis hämtar de leksakerna och lägger tillbaka dem på samma plats efteråt. Härom dagen balanserade hon ett pussel i famnen, med sin fyllgubbegång och tappade bitarna gång på gång. Men hon visste åtminstone vart hon skulle.

Eller igår när jag öppnade grinden och tre minimänniskor satt runt ett minibord på en minibänk, åt mackor och drack juice. Och en av dem var Nour, med ben så korta att de dinglar i luften. Som tittade upp på mig och skrattade, ville slita sig och hoppa ner, men först skulle de säga Tack för maten. Sedan sprang hon, med min hand i sin, på de korta benen in i huset där alla leksaker finns och visade mig. Gul spade, röd spade, blå spade. Hon älskar dem högt, spadarna.

Mitt lilla barn, min lilla människa. Skolade in sig själv, men jag tror att vi hade det på känn. ”Man kan undra om hon alls knutit an till er” sa någon på skämt och jag tänker att det måste ändå göra tusen gånger ondare att vända ryggen och gå från mitt gråtande barn på dagis, än att behöva slåss för att få med mig henne hem. Och om jag skulle behöva dra det så långt att jag för Nour var likvärdig med vilken okänd människa som helst, så skulle jag ändå kunna leva med det, min kärlek till henne förändras ju inte för det. Och med tanke på det känsliga, osäkra, blyga barn jag själv var en gång i tiden, fyller det mig till bristningsgränsen av segeryra av att hon är så trygg.

Som sagt. Det är ett nytt uppvaknade varje gång jag inser att jag är morsa nu för tiden. Och en dagismorsa dessutom. Nej, jag måste gå nu, jag hämtar på dagis den här veckan.

Sådana saker kommer jag att säga i höst. Stort.