Har som resten av världens tonåringar fastnat i Twilightserien. Lånade tvåan på spanska av kusinen i Santiago, som är besatt av vampyrböcker. Fick för ett tag sedan ett mail av bibliotekarien på SSHL som sa att min bok var den näst mest utlånade boken där. Efter Twilight alltså.

Nour är frisk igen och vi har nått mostrarna och kusinerna i norr. Idag har vi hängt på stranden och kom just mosiga och varma tillbaka till huset.

Ända sedan jag pluggade spanska på gymnasiet har jag varit besatt av tanken på churros. De åt dem hela tiden i textböckerna och verkade så gott. Sist jag var här provade jag första gången och idag när churrosmannen med churrosvagnen kom plöjande på stranden, hoppade hjärtat över ett slag.

Nour doppade, efter mycket om och men, äntligen fötterna i havet.

Att säga hej då till Santiago var sorgligt, Bea följde oss till flygplatsen och vi grät mycket allihop. Men jag hoppas och tror att våra vägar snart kommer att mötas igen.

Hängig men glad Nour, brottas med photo booth

Nour är hängig. 39,2 graders feber i morse, hon har fått alvedon och badat kallt, att öppna ett fönster har inte särskilt stor betydelse för svalkan här. Men hon är lika tapper som vanligt, glad och peppad, trots att energin inte riktigt räcker till.

Just nu är vi hemma hos släktingar med trådlöst nätverk, (happy happy joy joy) vi har flyttat tillbaka från Bea till kusinerna och kisshunden vid Plaza de Brasil och på måndag drar vi vidare till Arica i norr.

Middagskonfrontationen hemma hos farfar slutade med att vi sov över. Efter rätt många flaskor vin började stora frågor att ställas. Det är en svår balansgång för mig, att lägga mig i lagom mycket. Helst vill jag överösa dem alla med tusen frågor, men sambo är inte alls lika framfusig och jag vill inte sabba något. Den här gången var det yngsta systern som var pådrivande. Jag fick det mesta på film och några av oss grät en skvätt. Men jag ställer mig allt oftare frågan om hela vårt dokumentärfilmsprojekt främst är en ursäkt att få ställa frågor. Kommer vi någonsin klippa ihop alla dessa timmar av material, eller hamnar de i någon låda sedan, när våra egna själars sår är läkta?

Många känslor väcks och sätts i omlopp. Nästan alla här verkar ha syskon de aldrig lärt känna, pappor som inte vill veta av dem eller som helt försvunnit. Och själv kämpar jag med att lära känna min egen pappa, som fanns där men dog, innan jag fick chans att ställa en endaste viktig fråga.

Imorgon är sista dagen i Santiago. Vi är bjudna på söndagslunch med systrarna och deras tio kusiner, samtliga kvinnor. Första mannen att integreras i klanen, är sambo.

Vi ar tillbaka. Solen tar ratt bra pa den chilenska stranden, jag ar brand och om i kroppen och nagra timmar i bilko gor sitt till. Hjarnan ar degig nu och om ett par timmar ska hela tjocka slakten samlas. Sambo, jag, Nour, de tre systrarna och pappan. Fredagmiddag, en spannade sadan och jag ar sa glad over att vart sokande gatt sa mycket battre den har gangen. Inte som sist. Familjemedlemmarna ar funna och fangade, hemligheterna uppdagade. Och slaktingarna blir bara fler. Pa sondag ar vi bjudna pa kusinlunch hemma hos Bea, en av kusinerna ar kock och ska laga thaimat.

Hinner inte blogga mer an sa, langtar till min egen dator med prickar over tangenterna.

Jag och Nour chillar hemma hos faster Bea. Vi ska sova har inatt och imorgon ska vi till playan, de andra ar ute och letar efter en barnstol till bilen infor resan dit. Barnsakerhet ar inte hogprio har, pa flygplatsen hade de aldrig hort talas om ordet bilbarnstol och praktiskt taget all barnmat och valling ar fullproppad med socker, men vi agerar svenskt och forsoker ga runt problemen. Hittills gar det ratt bra faktiskt. Nour har borjat dricka kopiosa mangder vatten, men ar inte lika hungrig pa mat, vilket ar forstaeligt med tanke pa hettan. Nya saker hander med henne varje dag. Hon kryper numera ratt fort. Klattrar och klanger och svunnen ar den tid da man i godan ro lamnade henne pa golvet och hon satt kvar en timme eller tva. Imorse forsokte hon skutta ur sangen under ett obevakat ogonblick.

Bea bor i ett Almodovarhus i tva vaningar, med starka farger och udda mobler, hogt i tak, stora fonster, spiraltrappa och snygga foton pa vaggarna. Jag tror att det ar husets storlek som dessutom gor det svalt. Det ar en drom att vara har, fria fran Leia, den inkontinenta hunden, som de senaste dagarna har ballat ur fullstandigt. Av svartsjuka eller karlek, ingen vet, men hon kastade sig standigt over Nour, skallde och ylade och det ar stor lattnad som fyller mig har, i huset utan hund.

Men imorgon blir det alltsa playan, isla negra, och overnattning. Tiden flyger, pa fredag ska vi traffa den tredje systern som kommit tillbaka fran semestern. Kanske aven Nours farfar.

Vi och systrarna hittade varandra. Det var ett glädjefyllt möte och mycket stress släppte efter att vi vankat av och an i väntan på att de skulle dyka upp. Vi satte oss på ett hak, drack kaffe och påbörjade ett samtal som jag tror kommer fortsätta under hela vår vistelse här.

Det är varmt. Jag har hittat ett kafé med trådlöst nätverk. Nytvättat hår torkar på några minuter och jag har nog aldrig njutit så mycket av värme som nu, efter den svensk-sibiriska vintern. På flyget hit drömde jag att det snöat i Chile. Så var det tack och lov inte.

Nour och faster Bea.

Vi ar framme i Santiago, har sovit bort jetlagen och ar redo for nya aventyr.

Nour var en sann hjalte hela resan. Hon somnade under starten pa Arlanda, sov ett par timmar och vaknade pa ett stralande humor. Planet var fullt av deltagare till Kanal 5:s seriosa storsatsning Wipeout och Nour lat sig hanforas av kandisglansen. Men nar Dolph Lundgren slog sig ner pa satet intill likt en pepparkaksfargad legosoldat, sag hon smatt forfarad ut.

I Madrid dodade vi ratt manga timmar. Nour holl sig vaken och blev alltmer peppad och overtrott. Nar planet antligen lyfte kl 01.00 somnade hon med nappflaskan i mungipan och sov hela natten. Och sa landade vi i trettiogradig hetta och ett helt folk som pratar spanska.

Hon verkar gilla det. Hon borjar till och med bli kompis med Leia, sambos kusins ganska ackliga hund, som kissar overallt. Imorse hade de en stund av spirande vanskap, Nour och Leia pa heltackningsmattan i vardagsrummet.

Senare idag ska vi forhoppningsvis antligen fa traffa sambos tva av tre halvsystrar och nervositeten ligger som en brustablett i magen. Sist vi var har, 2007, forsokte vi ocksa traffa dem, utan lycka. Men nu har de haft bade mail- och telefonkontakt och vi har en betydligt mindre kamera med oss, som forhoppningsvis inte ska fa dem att springa at andra hallet.

Tre nyfunna systrar for sambo, tva nya kusiner for Nour. Hall tummarna for att allt gar vagen idag.

Klockan är tio och vi är på Madrids flygplats och väntar på att få kliva på planet till Santiago. Nour är pigg som en mört och kryper framåt, bakåt, ålar och krälar bland bakterierna på golvet. Förhoppningsvis kommer hon att slockna lagom till vi lyfter och sova gott till den chilenska morgonen.

Aldrig förr har gråspräcklig asfalt varit så vacker, heja barmark, låt den ha anlänt till Stockholm när vi är tillbaka.

Lyckan pickar pick pock i bröstet. Målet med denna resa är att få samma hudton som övriga familjemedlemmar.

När vi kommer tillbaka till Sverige igen ska jag vara föräldraledig. Jag har ju tänkt att Nour ska sova några timmar sådär på förmiddagen medan jag gör espresso på espresso i min finfina födelsedagsmaskin och skriva böcker.

Men min finfina maskin har i snart ett år gjort skitäckligt kaffe. Trots baristakurs, egen kvarn och rätt tryck i ehrm…kokaren har ingen vacker crema prytt toppen av min kopp.

Jag har varit nära att slänga ut skiten genom fönstret.

Tills igår. Då min superkusin kom och fixade biffen. För felet var varken mitt eller maskinens. Det var kvarnens. Den malde inte tillräckligt fint. Men kusinen monterade isär och byggde ihop och i morse började glädjetårarna nästan droppa ner i kaffekoppen.

Det var så gott. Och vackert. Creman som snömodd i koppen.