Mot nya mål

Sju månader har gått sedan mitt senaste inlägg. Under den tiden har jag inte fått någon bok utgiven och inte spelat in ett endaste avsnitt av Författarpodden. Men jag har lagt ett manus i byrålådan (eller utkastmappen) och påbörjat ett nytt, jag har jobbat som redaktör och jag har blivit vald till ordförande för Svenska Freds, världens bästa och äldsta fredsförening. Så stort, coolt, svindlande läskigt och peppigt.

Mitt mål under de kommande två åren är att vi ska gå från åtta tusen medlemmar till åtta miljoner. För vem vill inte ha fred?

Just nu har jag just återhämtat mig från fyra dygn i Almedalen med efterföljande dunderförkylning. Slår i spikar i allt möjligt på landet och läser böcker om fredsbyggande.

Jag har filosofiska samtal med min sjuåring och mindre djupa men alltmer ordrika utbyten med min två-och-ett-halvt-åring. Jag känner ofta en intensiv lycka över hur jävla bra jag har det. Men jag gråter också en hel del över hur orättvis världen är och samlar kraft inför att förändra det.

Det kommer inte att bli mycket mer bloggande här framöver. Men följ mig gärna på Svenska Freds ordförandeblogg, där jag förhoppningsvis håller ett lite högre tempo.

Och i sinom tid är jag säkert tillbaka här också.

 

På resa med barn i Florida

Nästan två år har gått sedan vi tog vårt pick, pack, vår femåring och vår tremånaders bebis och drog till Nord- Mellan och Sydamerika på en tre månaders resa. Och nu gör vi det igen, en inte lika fullt så lång resa och med lite äldre barn. En som är två och en som snart fyller sju. Och vilken ofantlig skillnad det är än så länge. Enbart till det bättre bör tilläggas.

Vi har nu varit tio dagar på resande fot i Florida. Vi inledde med en tolvtimmars flygresa dagtid. Sverige-England- Miami. Att flyga med Nour är ingen match, hon är ett proffs. Men jag fasade länge inför att behöva knalla fram och tillbaka i gången med tvååringen timme ut och timme in, be medpassagerare om ursäkt när de fick en gaffel slungad i bakhuvudet, eller ett övertrött gallskrik i örat. Men Ilya satt större delen av tiden fängslad vid skärmen som visade barn-tv. Som en enorm (och fördyrande) bonus hade han egen flygstol. De flesta som försökt flyga med en ettochetthalvtåring i knäet och samtidigt äta en flygplansmåltid känner till utmaningen. Att ens få plats i en flygstol med en annan människa i knäet är en utmaning.

Vi kom fram, hämtade vår hyrbil och blev del av the american life i den bemärkelse att det typ inte existerar trottoarer eller bussar i Miami. Det finns cykelbanor utmärkta mitt i bilarnas körfält, men jag har hittills inte sett någon riskera livet i ett försök att ta sig fram bland alla trucks och enorma jeepar. Igår sa Nour att hon var trött på att ta bilen överallt, varför kan vi inte promenera lite? frågade hon. Och jag höll med. Vi får en full tank för 25 dollar, skamligt lite pengar. I de välbärgade förorterna har alla hushåll minst en bil per körduglig familjemedlem och vid de busshållplatser som du får leta länge för att hitta, står de mindre välbärgade och väntar, väntar, väntar på en buss som aldrig kommer.

Bilköerna har ingen början och inget slut. De är konstanta. I varje bil sitter en person och trummar på ratten, scrollar telefonen eller äter en macka. Varför finns ingen kollektivtrafik? vill jag skrika men tystas av hostan från avgaserna. Men inte ens i tvåtimmarsköerna på sträckor som tagit oss kortare tid att gå (om det funnits trottoarer) har våra barn klagat. Ilya tittar ut genom fönstret och tjoar Bil! och för en som gillar att titta på bilar är Miami sannerligen paradiset. Däremellan samsas de (oftast) om iPaden och monterar körsbärstårtor i någon gratisapp.

Jetlagen var svårast dag två. Då somnade båda barnen i bilen runt sju på kvällen svensk tid och var så gott som omöjliga att väcka. Slutligen satt de svårmodiga och hålögda som två påsar skridskor och försökte förstå vad vi ville dem för ont. Själv har jag gillat att vara morgonpigg, att vakna klockan sex och vara peppad.

Efter fyra dagar hos min sambos farbror i Miami styrde vi kosan mot Orlando och nöjesparkerna. Tipsare hade hintat om att Universal studios parker var för lite äldre barn än våra, men eftersom vi hade ett Harry Potter-fan med oss i lasten tog vi risken. Vi inledde ändå med Disneys Magic Kingdom på söndagen, parken för lite mindre barn. Där var väldigt mycket folk. Det enda jag tänkte på under hela dagen var att vi borde ha väntat till måndagen. Nour tyckte att det var okej men att bergochdalbanorna var mesiga. På måndagen var vi istället på Universal och skillnaden var massiv. Lagom mycket folk, korta köer och sjukt coola attraktioner. Jag och Nour bestämde oss för att åka något slags bergodalbana inuti Hogwarts där det långt i förväg flaggades för att den inte var något för den åksjuke. Vilket jag ignorerade, hur snurrig kunde jag möjligtvis bli?

När vi kom ut sa Nour: Igen! och min sambo tittade på mig och sa Du är helt grön. Och jag fick sitta på en bänk och djupandas i nästan en timme och stirra rakt ut i luften. Nour fick en interaktiv trollstav av sin farmor som det gick att trolla med på utvalda magiska platser i parkerna och att se Nour uppleva det, ihop med att åka Hogwartsexpressen, är en av de små ädelstenar som kommer att pryda höjdpunktshalsbandet av minnen som jag bär med mig tillbaka till Svedala.

Idag kom vi till Naples som ligger på västkusten två timmar norr om Miami. Vi bor i en hyrd lägenhet och satt för några för några timmar på den vita stranden och såg solen gå ner i havet. Eller jag satt, Nour och Ilya sprang varv efter varv runt sin egen axel. Vi hittade en lekpark också, äntligen, och det finns trottoarer! Och i morgon kommer en kompis från Kanada på spontanbesök ett par dagar.

Jag tänker mycket på språk. Mina barn kan två och det är så coolt. Engelska är inte ett av dem men i Florida pratar väldigt många spanska. Och mer än halva grejen med att resa är att kunna kommunicera med människor och jag önskar att jag ägnat större del av mitt liv åt att bli bra på många språk.

Kaffet är gott, en liten latte här är en stor latte hemma. Det kan vara bra att be om osötad espresso om du handlar utanför de stora kedjorna, vissa kaféer tjoffar oombett i ett kilo socker. Allt är för övrigt enormt. En glasskula här är som tre hemma. Till och med bananerna ser ut som muterade gurkor.

Men för att summera de bästa resetipsen hittills:

1. Air Bnb är världens bästa uppfinning.

2. Vi har fått låna en Zen Yoyo-sulky av kompisar (tack!) som går att vika ihop till handbagagestorlek och som inte ens Arlanda kunde tvinga oss att checka in. Även om Ilya helst promenerar, han är outtröttlig, har just nått kan-själv-fasen och vill göra allt på samma sätt som vi gör. Därför sitter han ständigt på för låga stolar på restaurangerna, med kniv och gaffel i högsta hugg, och gormar så fort han inte får göra saker exakt som han själv tänkt sig. Men samtidigt har han börjat prata alltmer och kan ibland till och med förklara så att vi fattar logiken i hans hjärna. Så just nu tycker jag nästan allt han gör är gulligt. Och jag ska minnas den här tiden längre fram när hans egensinnighet tilltar i styrka.

3. Resesängen som går att fälla upp på två sekunder fick haka på även denna gång. Den är så grym.

Och det absolut finaste med hela reseupplevelsen hittills är våra barns interaktion med varandra. De leker, springer, skrattar, bygger, gungar, tittar på film, allt tillsammans. De bråkar egentligen enbart om iPaden, men till och med den kan de samsas om längre stunder.

Då och då tänker jag på Sverige och att tio dagar känns som tio veckor. På att jag skrev ett bokmanus på tre veckor som hela mitt liv kretsade kring och som jag nu knappt minns vad det handlar om. (Eller det är klart jag gör, men jag har nästan helt kunnat släppa våndan inför att någon ska läsa det och tycka saker om det) På hur overklig empatikollapsen vi lämnat bakom oss känns. Vi drog just när det började hojtas om att stänga Öresundsbron. Häromnatten drömde jag att jag var på flykt, men vaknade i frivillig exil med nackspärr som enda minne från natten. Jag önskar att vi kan komma tillbaka till ett land som förstår att vi måste hjälpa, att det är de som flyr som behöver andrum och inte vi. Jag skäms så mycket och vi kommer att få skämmas länge för hur vi agerar just nu. I vår fred och vårt överflöd.

Om dåliga recensioner och maktmissbruk

Snubblade över en recension av min senaste bok Att vara utan att synas, skriven av en före detta internatelev som kallar sig Hanna. Hon har bott på samma elevhem som jag, fast några år tidigare. Hon gillar inte boken, tycker att analysen är löjligt överdramatiserad och liknar helheten vid Hänt i veckan. Hon tycker också att jag säljer ut skolan, trots att jag trivdes när jag gick där.

Så långt inget oväntat, jag är van att kallas sell out. Det är tillägget hon skrivit under som får mig att reagera.

Hon skriver:
Efter att ha skummat Agnes andra ”självbiografiska” bok om sin tid på skolan (hon syftar på Ränderna går aldrig ur), så konstaterar jag att hon slutade frivilligt efter att ha outat sin rumskamrat som haschrökare till skolkuratorn. Denna flicka blev relegerad. Alltså: Hon hade verkligen gjort bort sig, ett otroligt klantigt misstag som gör henne till en skvallerbytta och dålig kamrat. Hon slutade sista terminen i tredje ring. Samma skolkurator fanns där när jag gick på skolan och det var ett välkänt faktum att hon var på jakt efter haschrökare och rapporterade vidare till högre ort. Agnes är antingen extremt naiv eller skadade sin vän med flit.

Alltså: Enligt Hanna var det allmänt känt att internatskolans kurator rapporterade till skolans ledning när hen fått besök av elever med problem. Ränderna går aldrig ur är fiktiv, jag var visserligen elev på skolan men hoppade inte av och min verkliga rummis blev inte relegerad efter att ha sökt hjälp hos kuratorn. Historien om skolhälsovården i boken var i grunden sann, baserad på andra personers berättelser, men att det var så vedertaget och pågick i så många år, hade jag ingen aning om.

Hannas slutsats är att det är Elin, eller ”jag” som varit en ”skvallerbytta och dålig kamrat”, som skadat sin vän med flit genom att uppmana henne att hitta någon att prata med när hon mådde dåligt. Inte att kuratorn eller skolan gjort något fel. Är inte det helt uppåt väggarna att eleverna lär sig undvika de vuxna eftersom det är en självklarhet att de missbrukar sin makt och sitt övertag? Att det är deras eget fel om de är dumma nog att lita på dem? Att en vuxen med tystnadsplikt som söks upp av ett barn som behöver hjälp, rapporterar vidare och får fortsätta med det? År ut och år in. Ett barn, kanske hundratals mil hemifrån, som inte har någon annan vuxen. Som, om hen testar positivt på ett drogtest, blir utkastad och hemskickad.

Jag minns att attityden hos många var som Hannas under mina år som internatelev. Att det ofta handlade om status, vilka elever som var värda att få stanna och vilka som lika bra kunde dra. Jag försökte även belysa det i boken när jag skrev den. Men att läsa en kommentar av en verklig elev, många år efter hennes egen student, om att det är den hjälpsökandes fel om den får skit när den söker hjälp, gör det så tydligt hur hårt internatens strukturer sitter och hur viktigt det är att de förändras.

Kanske borde jag tacka Hanna för det?

Skrivesa och författarpodd

forfattarpodden
Jag, Frida och Författarpodden.

Den här veckan har varit ljuvlig på så många sätt. Sedan i lördags är jag på skrivresa, helt ensam på en charter i Turkiet. Eller jag är långt ifrån ensam, har ungefär trehundra svenskar, norrmän och danskar som badar och solar medan jag sitter på hotellets kafé och skriver. Jag har varit på skrivresa ensam en gång tidigare. Då tyckte jag att det var jobbigt och isolerat och jag hade lite samma farhågor när jag begav mig mot Arlanda. Men det har känts bra så gott som hela tiden, med undantag från när jag saknat mina barn och min kille förstås.

Tystnaden som jag varit så rädd för har även dämpats av ett intensivt pladdrande med Frida, som jag dragit igång Författarpodden ihop med. Första avsnittet kom ut i förrgår och vi har spelat in ytterligare ett par under min vecka här. Idén var hennes och det är sjukt kul allihop och jag är så glad att hon snärjde mig till projektet. Författarpodden går att lyssna på i iTunes eller Soundcloud för den som är nyfiken och planen är att släppa ett avsnitt i veckan resten av hösten.

Jag har blivit känd som ”hon med datorn” här, idag bjöd de på kaffe och igår sa de åt mig på skarpen att njuta lite av semestern. Sorry folks sa jag, jag åker hem blekare än jag kom men många tusen tecken rikare.

Boken jag skriver på är en roman och ingen vet vad den handlar om. Jag själv vet numera och en kompis fick veta när vi drack vin ihop för någon månad sedan, men i övrigt har jag hållit det för mig själv för att ro iland alltihop. Just nu känns det som att det kommer att gå vägen, orden skriver sig själva så där klyschigt som de kan få för sig att göra efter ett visst antal tecken och jag har hybris. Njuter av den känslan eftersom det alltid vänder neråt, i en härlig jojorörelse. Ångest och eufori.

I morgon kväll bär det av hemåt och på söndag morgon när mina barn vaknar kommer jag ligga som en klubbad säl i min säng, efter att han landat i ottan. Jag kommer att vara så trött när de väcker mig men nu när jag skriver om det längtar jag efter deras varma små kroppar, och Ilyas dregel och vassa naglar, så mycket att jag nästan går sönder.

Livet alltså. Ibland är det rackarns fint.

skrivvy
Min skrivvy från balkongen.

Om ett år som tvåbarnsförälder

07.52 var klockan den 9 oktober när Ilya gav ifrån sig sitt livs första skrik. En enorm smurf med svart kalufs vid mina fötter, så många gånger större än min förstfödda, hon som var 1603 gram tung och som vistats så många veckor i kuvös.

I morse efter födelsedagssången vid spjälsängen åt vi pannkakor till frukost hela gänget, Ilya hade nog ingen aning om varför. Nour har planerat sin lillebrors födelsedag minutiöst sedan i somras. Hon har pratat pynt, paket och tårta till leda. Syskonkärleken mina barn emellan har överrumplat mig detta första år. Nour skulle gå i döden för Ilya. Tiden innan han föddes var en av hennes oroligaste och trotsigaste perioder hittills i livet. Men sedan han kom har hon varit hans beskyddare. Velat dela rum, ha med honom på allt hon själv hittar på, till och med på det första pyjamaspartyt med övernattning hos en kompis förra helgen. Varje morgon klättrar hon ner från sin våningssäng i hans spjälsäng, drar upp täcket till bådas haka och mornar sig. Galet gulligt. På förskolan krattar hon manegen inför att han ska komma dit, det glittrar till av glädje i hennes blick när vi pratar om att de snart kommer att vara på samma ställe hela dagarna.

Jag kan se hur lika de är. Samma snabbväxande bebislugg som måste sättas upp för att inte skymma sikten, samma krulliga nacke. Samma glugg mellan framtänderna, samma skratt. Samma krypstil, sovmönster, matglädje.

I ett år har jag haft en son och en dotter. Och lika hjärtkramande kärleken till dem och mellan dem är, lika hjärtskärande är det att se hur olika de behandlas just för att de är pojke och flicka. Inte bara att deras vikt har olika rankning på BVC-kurvan, utan även de adjektiv som sköterskor, läkare, främlingar och vänner använt för att beskriva dem. Vid ett första möte utgår dock majoriteten från att Ilya är en flicka, på grund av hårsnodden. Nour rättar dem alltid, han är min lillebror säger hon stolt och några gånger har hon sagt till mig, lite bakom ryggen på dem som gissat fel: Pojkar kan faktiskt också ha långt hår. Hon har lagt undan urvuxna klänningar med orden: De här kan Ilya få när han blir lite större. Men jag ser också hur hon formas av föreställningen om vad hennes lillebror ska gilla, vilka färger han ska bära. Från hans första månader då hon valde blommiga, spets- och hjärtprydda plagg till honom så fort hon fick chansen, har hon förflyttat sig i färgskalan. När vi kollade pyjamaser till honom nyligen och jag frågade vilken hon gillade bäst, ville hon köpa en vit med blå stjärnor på. När jag frågade varför hon gillade den sa hon att den hade färger som en lillebror ska ha.

Hon har hållit fast vid att han ska få en regnbågstårta på sin födelsedag. Men när vi valde dekoration på mataffärens bakavdelning sträckte hon sig mot en blandning av blå och grå kulor och sa: De här passar bäst för honom.

Mitt första år som tvåbarnförälder har varit ett av de lyckligaste i mitt liv. Att föda ett fullgånget barn var en enorm skillnad mot den oro som följer av att ha ett barn på neo, oroa sig för syreupptagning, andning, kanyler och nålar över hela den lilla känsliga kroppen. Jag gråter fortfarande varje gång jag tänker på den gången de skulle ta ett blodprov på Nour och stack henne i fyrtio minuter utan att lyckas. Hur hon först kämpade emot för att slutligen ge upp kampen och helt stilla låta sig stickas och stickas och stickas. Min starka unge.

Ilya fick vara frisk och stor från början. Och som pojke är han ett praktexemplar. Han tillåts väga mer, äta mer, ta mer plats. Han kallas stark och stor och duktig. Och jag ser hur min uppgift växer, är att hjälpa honom att fortsätta känna trygghet att få vara precis den han är, allt han är.

En vän som just fått sitt andra barn satt på ett kafé häromdagen, när ett äldre par kom fram till henne och kikade ner i vagnen. Oj så fin. Är det en hon eller han? … Eller är det kanske en hen? hade de frågat och vännen som blev överraskad över den öppna frågan från en åldersgrupp hon själv har fördomar mot, svarade glad och lättad att ja, det är en hen.

Hen som i att könet är irrelevant. Och jag önskar min son på hans första födelsedag att hans kön och de attribut som tillskrivs det, får vara fortsatt ovidkommande för honom. Än så länge gör han ingen skillnad på varken människor eller ting. Allt han vill är att få smaka lite på det han möter.

Inte ens min kusins toalettborste klarade sig undan häromveckan.

Om varför mitt barns första fotbollsträning gjorde mig så jävla arg

Idag följde jag min dotter till sin allra första fotbollsträning. Hon har peppat så vansinnigt och skuttade på lätta fötter in på Råsunda IS:s konstgräsplan. Där myllrade av barn, bland annat en kompis från förskolan hon gick på förut, som hon längtat efter att träffa. Och nu skulle de få chans att ses, rätt ofta till och med.

En man iklädd klubbens färger, lösgjorde sig ur klungan av föräldrar och barn.

”Nu vill vi att alla tjejer går bort till tjejtränarna där borta och och killarna stannar här med killtränarna”, sa han och pekade med hela handen mot den del av planen dit tjejerna skulle bege sig. Just när de satt sig där, vände han dem ryggen och berättade om vad som skulle hända härnäst. ”Nej då, han vänder inte ryggen mot tjejerna”, tröstade en mamma när jag muttrade, ”Han pratar med oss föräldrar.” Men oavsett vad syftet eller budskapet var, stod han med ryggen vänd mot tjejerna och ansiktet mot killarna och pratade, i ytterligare fem minuter.

Killarna delades därefter in i mindre grupper av sina ledare, fick varsin boll och började träna dribbling. Tjejerna delades in två och två för att träna passningar. Det var den enda kontakt de fick med en fotboll under den timme som träningen varade. När killarna fick fortsätta känna på bollen, träna passning, dribbling och slutligen spelade match, fick tjejerna leka kull och ”Vem är rädd för ledarna?”

Avslutningsvis samlades grupperna igen. ”Sätt er nu grabbar, tjejerna sitter redan fint”, sa huvudledaren. Då fick jag nog och vrålade ”Har ni hört talas om genuspedagogik?” men dessvärre har jag dragit på mig något slags halsfluss från helvetet och har helt tappat rösten. Så orden föll platt ett par centimeter från min mun. Och tur var kanske det, jag minns hur pinsamt det var med upprörda föräldrar som stod och skrek grejer längs sidlinjerna.

På väg därifrån frågade Nour varför barnen haft olika träningar, varför de delat upp tjejerna och killarna. ”Varför tror du att de delade upp er?” frågade jag. Hon tänkte länge. ”För att…” började hon några gånger. Men hon kom aldrig på något svar.

Någon som kan hjälpa Nour med svaret? Varför dela in femåringar efter kön? När grupperna spelar samma tid, på samma plats, med endast några koner som skiljer dem åt? Jag kan det nämligen inte.

När jag själv började spela någon gång på 1980-talet fick vi inte dela plan eller träningstid med killarna. De hade redan spelat i flera år, då intresset för ett tjejlag hade varit för svagt (att som tjej propsa på att få spela i killaget krävde ett självförtroende som åtminstone jag saknade). Men visst förstod vi att vi var ett lag som ingen trodde på, som ingen ville satsa på, det fanns inga pengar att spendera på oss, inte heller att tjäna på oss och vi tjejer slutade ju alltid spela efter bara några år. När killarna fick blå-vita glansiga overaller i lagets färger, fick vi knallrosa med reklamtryck över hela ryggen och vi fick de sämsta träningstiderna, efter att alla killagen hade valt först.

Och jag fick en riktigt obehaglig och sorgsen känsla i kroppen där vid sidlinjen idag, när jag förstod att så gott som ingenting hänt sedan jag började spela fotboll för nästan 30 år sedan. Åtminstone inte på Råsunda IS.

Innan hon somnade, vårt barn som varit på sin första fotbollsträning idag, mumlade hon att det inte varit riktigt som hon tänkt sig. De hade inte fått spela någon fotboll. Och hon önskade att de hade fått spela alla tillsammans, så att hon kunnat vara med sin vän, från den gamla förskolan, han som hon längtat efter att träffa.

———-
Tillägg, apropå frågan vi fått om vad vi kommer att göra nu: Samma kväll som träningen varit, efter att Nour varit ledsen över hur det blivit, frågade vi henne om hon ville att vi skulle prata med ledarna på Råsunda IS. Hon sa att hon ville skriva ett brev till dem och bland annat fråga varför alla barn inte fick spela tillsammans. Vi filar på brevet nu och jag vet att även tidningen Expressen varit i kontakt med klubben efter att jag skrev inlägget, för en kommentar till en artikel som publiceras under dagen.

En väg mot en barn- och ungdomsidrott där alla känner sig sedda, delaktiga och likabehandlade, är att fortsätta engagera sig, ifrågasätta och lägga sig i. På många sätt känns den världen överväldigande stereotyp, svår att bryta sig igenom och förändra, men liksom världen omkring oss förändras kan idrotten göra detsamma. Jag har också fått flera tips på klubbar som inte särbehandlar barnen och vem vet, kanske blir det i någon av dem jag fortsätter att härja framöver. Ännu mer nu, när jag fått rösten tillbaka.

—-

Ett till tillägg: Strax efter lunch ringde en av tränarna från Råsunda IS och sa att han fått mitt inlägg skickat till sig från Expressen. Jag sa att min avsikt varit att ta kontakt med dem innan exempelvis en kvällstidning gjorde det, men att vi inte hunnit samla tankarna helt och att blogginlägget fått eget liv i sociala medier. Efter ett rätt långt samtal bestämde vi att jag skulle komma på deras styrelsemöte samma kväll och prata mer. Vilket jag gjorde och från att stämningen i luften var rätt laddad, möttes vi slutligen i den gemensamma drömmen om att barn ska få spela fotboll för att det är roligt.

Som ett svar till några av kommentarerna som kommit efter Expressenartikeln, är jag, som ideellt engagerad i alla möjliga sammanhang, medveten om att många jobbar väldigt hårt för inga pengar alls och gör sitt allra bästa. Men det är ändå idrottsföreningars styrelsers uppgift och ansvar att ta fram och stå bakom de metoder och den pedagogik som används för att lära ut fotboll. De strukturerna kan vara väldigt svåra att komma åt som enskild, nyanländ, engagerad förälder. Därför använde jag mitt bästa vapen, att skriva, som metod ”att kommunicera missnöjet på”. Och jag hoppas liksom personen som skrev kommentaren, att jag inte dödat någons engagemang med mitt inlägg. Helt förståeligt var flera närvarande på mötet upprörda och kände sig kränkta över min text, bland annat poängterade en ledare att flickorna haft mer bollkontakt än jag upplevt. Leken är en oerhört viktig del av fotbollen när barnen är så små och jag var inte kritisk mot flickornas träning som sådan, utan mot att flickor och pojkar delades upp. Jag tycker att det är jättebra med mycket lek, men jag tror att båda könen behöver den lika mycket. Jag hoppas också att jag har sått frön i ledningens tankar, (i många ledningars tankar, jag vet att problemet inte är isolerat till en enda fotbollsklubb) om alternativa sätt att sätta ihop fotbollslag. En chans jag antagligen inte fått om inte Expressen nosat rätt på storyn. Och jag är hundra procent redo att engagera mig som tränare, om Råsunda IS skulle komma fram till att knattelag där barnens kön är irrelevant för uppdelningen, är bästa vägen till ett glädjefyllt idrottande.

Mysteriet med BVC-kurvorna

En gåta: Två förskolekompisar, fyra år gamla med samma längd och vikt, går på kontroll på BVC. Det enda barnets föräldrar får höra att alla kurvor följs åt och att allt ser bra ut. Det andra barnet får frågan om hen gillar att äta och föräldrarna får en varning om möjlig övervikt.

Hur är det möjligt?

Svaret? Barnen har olika kön.

Ovanstående scen utspelades framför ögonen på en kompis till mig, vars barn var det som hade misstänkt början på övervikt. Ett aktivt barn vars främsta kost utgörs av hemlagad mat med begränsat intag socker. Som fyra år gammal blev medveten att det finns något som kallas för vikt och att den är av stor betydelse att hålla koll på.

Igår provade jag att byta kön på min son i BVC-appen, som jag just upptäckt och eftersom jag älskar att fylla i formulär, förälskat mig i. Döm om min förvåning när han som flicka hoppade upp en hel kurva på vikten. Från att ligga en över på båda var han plötsligt lite över två kurvor över på vikten. Samma värde som tidigare på längden. Och jag slängde iväg ett upprört sms till min kompis som svarade med historien ovan.

Min kompis, med dottern som låg ”för högt” på viktkurvan (ja, det var flickan som enligt normen skulle väga mindre, varför är vi inte förvånade) frågade sin BVC-sköterska varför barn har olika kurvor beroende på kön. ”För att pojkar väger mer” var svaret hon fick. Samma svar mötte jag överallt när jag började googla. Ingen mer ingående förklaring än så. Inget ”pojkars pung väger som alla vet minst 500 gram” eller ”pojkars självförtroende gör deras hjärnor och hjärtan lite större än flickors”. Det bara är så och det verkar alla acceptera. Till och med författaren till Vår barnläkarbok, i vars utgåva från 2009 jag började läsa idag. Där stod att pojkar föds större än flickor. Det stod att en genomsnittlig pojke är 52 centimeter lång och väger 3600 gram medan en genomsnittlig flicka är 50 centimeter lång och väger 3400 gram. För det första förklarar det inte varför pojkar och flickor senare delar längdkurva men har olika viktkurva. För det andra blir genomsnittsvikten per centimeter 69,2 gram för nyfödda pojkar och 70 gram för flickor. Med andra ord är den genomsnittliga pojke boken pratar om lättare i förhållande till sin längd än en nyfödd genomsnittlig flicka. Och ändå följer pojken, från dagen han föds, en kurva där han förväntas vara tyngre.

Vår barnläkarbok
gör inte skillnad på barnens kön i sin längd- och viktkurva. Det gör däremot BVC (som uppges som källa för de könsobestämda kurvorna i boken). Samma BVC som ger fyraåriga flickor, som om de varit pojkar endast betraktats som ”helt normalviktiga starka killar”, kommentarer om att de är ovanligt matglada och där föräldrarna får rådet att skära ner i intaget av mat.

Varför? Kan någon ge mig svaret? Jag har verkligen letat och det jag hittat visar endast att om nu kurvorna måste könsindelas, rimligen borde byta plats. Flickor föds tyngre i förhållande till sin längd och bör därför vara tyngre ett tag framöver. Eller?

Bort med könskurvorna! Barnläkaren i föräldrapodden jag nyss lyssnade på sa att vikten inte har någon betydelse innan barnet blivit 18 månader. Är det alltså bara ännu en av tusentals metoder att så tidigt som det bara går, cententera könsrollerna? ”Duktiga” flickor är späda och petiga med maten, medan pojkar är hungriga och stora? Eller finns det en vettig förklaring jag kan köpa?

I så fall, upplys mig gärna. Innan jag imploderar av irritation.

En sista fika på Fika

Om två dagar sätter vi oss på ett flyg tillbaka mot Sverige. Just nu gör vi vårt bästa för att plocka russinen ur Torontokakan. Nour sveper runt på en sparkcykel som till allas stora glädje hittades i en soptunna häromdagen. Jag har köpt regnbågsfärgade skrivarvantar på Kensington, hippiestadsdelen. Vi har lånat en lägenhet med knarrande trägolv och stuckatur av en tjej som heter Amelie. Och vi har allihop börjat längta hem på riktigt. Alla utom Ilya möjligen, som ändå varit halva sitt liv på resande fot. Det blir en helt ny värld för honom där hemma, dagar i sträck utan att sitta nedtryckt i ett babyskydd. Rutiner, barnstol och annan lyx han inte har en aning om ens existerar.

Efter ett par dagar här kunde vi inte hålla oss från att åka förbi New York när det ändå låg så ”nära”. Vi pausade vid Niagara falls, i ett hotellrum på ett casino som hade fallen precis utanför fönstret. Dagen därpå såg vi ingenting alls på grund av all dimma och snö. Men efter tio timmar i hyrbil genom snålblåst och ösregn nådde vi de amerikanska vännerna vi hittat i Santa Teresa. I ett sagohus bodde de, ungefär en halvtimme med tåg från det stora äpplet. De bjöd på ugnsrostade grönsaker och kyckling, pulled pork och långa samtal inpå småtimmarna. Mjuka sängar i i ett tornliknande gästrum. New York city var kallt men coolt, min första gång där och allt var stort. Men vi lyckades hitta Brooklyn, ett leksaksmuseum, frihetsgudinnan, Chelsea market och några mysiga kaféer. Tunnelbana åkte vi också och gul taxibil.

I fredags kom vi tillbaka till Toronto och våren. I morgon ska det bli 21 grader och Nour hoppas på att äntligen få slippa strumpor. Vi skulle alla gärna slippa hennes strumpor, minst en halvtimme varje förmiddag går åt att lirka på dem på olika sätt.

fikaFönsterplatsen på kafét Fika, med dalahästar i fönstersmygen. Möjligen var det hemlängtan som drev mig hit.

Hipsters, cyklister och kanotister

Som jag misstänkte går resans sista tredjedel i överljudsfart, blogginläggen som stod som spön i backen har övergått i ökentorka. Men från ett hotellrum i Courtenay, kommer här en kort summering av många dagar. Utifrån kommer stötvis dova ljud som jag igår trodde var valar, men som är bilar som susar över en närliggande bro. Vancouver Island, i kombination med att ha hikeälskande vänner boende här, är en energikick utan dess like. Glaciärer, stenstränder, kanoter på biltaket. Tidigare idag gled vi ljudlöst fram genom glasklart och iskallt vatten. ”Det du ska tänka på är att direkt lägga dig på rygg om vi välter” sa vännen tillika guiden eftersom jag hade Ilya i babybjörn på magen. Själv skötte han den bakre paddeln och vi höll oss alla över ytan. Nour fick se ett vattenfall på nära håll och miste nästan en stövel. Vi kom hem vindpinade och lyckliga och imorgon är sista dagen.

Den ska inledas med att hitta en ny resväska. En av våra tre slets bokstavligen i stycken under transporten från San Fransisco. Men innan vi upptäckte det var de försvunna allihop i ett halvt dygn. Flygbolaget skyllde på att väskan var ”överpackad” och Trygg Hansa betalar inte ut ersättning för försening om utresan inte skett från Norden. Visakortets försäkring gällde endast i 60 dagar och vi har varit borta i drygt 70. Tur i oturen har den lilla staden största och bästa secondhandaffären där vi hoppas hitta en ny kappsäck i morgon bitti. Jag blir sugen på att skala av ännu mer packning och resa lätta som fjädrar. Ibland tänker jag på överflödet som kommer att möta oss hemma, i garderober, skafferi och bokhyllor. Vad ska vi med allt det här till hoppas jag att jag tänker och att jag på ångorna av reseenergin skänker bort allihop till bättre behövande.

Och idag blev han sex månader, vår yngsta diamant. Diamanter är de båda två och så mycket händer med dem, dagligen. Nour har lärt sig skriva, simma och cykla. Hon pratar fortfarande spanska med oss och börjar skrapa ihop ett basalt engelsk ordförråd. Ilya har lärt sig sitta, rulla, skratta, äta mos och att låta som en knarrande dörr. Han har två riskorn till tänder som biter hål på ditt finger om du inte passar dig. Syskonkärleken de visar varandra är hjärtknipande, deras tålamod är imponerande tänjbart. Varje gång vi lämnar en plats gråter Nour hjärtskärande, varje gång vi intar en ny är hon överväldigad och vill stanna ”minst femton dagar”. Vi har åkt så mycket taxi, bil, buss och flyg utan att de gnäller. Ilya somnar praktiskt taget så fort han hör ljudet av en motor. Nour skriver, pysslar, sjunger. Ställer alltmer svårbesvarade frågor. Varför lever vi? Vad finns inuti oss? Varför finns jorden?

På fredag hägrar Toronto. Dit vill Nour inte åka eftersom hon trivs så bra här. Om två veckor kommer hon inte vilja lämna Toronto heller. Men kanske ändå, om vi lockar med Sverige, Solna, kojan, gosedjuren och den egna cykeln, som hon nu kan surra till förskolan på utan stödhjul. Äntligen känns det fint att få komma hem, jag antar att det är en överlevnadsmekanism. Det är tungt att gå och längta i tre månader, lika tungt att inte stå ut med tanken på att resa hemåt när det väl är dags.

Glassmannen plus familj i cabinan i Santa Teresa blev våra vänner och nästa vecka tar vi kanske oss hem till dem i New York. Stannar till vid Niagarafallen på vägen. Vi ska ha vår bas i Nicos nyrenoverade lägenhet i Toronto. ”Den kommer att bli hur snygg som helst, här ska duschen vara”, visade han via Skype för ett par månader sedan. Då var han fortfarande helt säker på att det skulle hinna bli klart i tid. Han lät inte riktigt lika övertygad när vi hördes förra veckan. Men det mesta löser sig, det har vi blivit varse flera gånger under resans gång.

I San Fransisco fick Ilya kredd för sin hipsterfrippa och vi älskade alla staden, även om ett lågtryck drog in ungefär samtidigt som vi. Som grädde på moset kraschade värmesystemet hos vännerna vi bodde hos och alla de kläder som legat längst ner i packningen kläddes på samtidigt. Jag hade som mest sex tröjor lager på lager, men vi lyckades ändå åka på förkylning alla fyra. Ilyas första, han kraxade som en uppgiven kråka och det var svårt att se vad som var dreggel och vad som var snor. Stackarn. Men nu mår vi alla bra igen. Och det var en välkommen svalka efter två månader av konstant överhettning.

I San Francisco åt vi även resans hittills godaste mat, vietnamesiskt i Ferry building och japanskt i Cupertino. Vi åkte på roadtrip till vinstaden Sonoma, provade rötjut på vingård och satt i badtunna inpå småtimmarna. Vi återsåg min kompis Cristina som jag lärde känna på en strand i San Sebastian 2001 när vi ”pluggade” spanska. Jag firade min 35-årsdag med att åka till Silicon Valley och köpa en sprillans Macbook Air, så nu har skrivprojektet ingen ursäkt längre, avslutade med tapas och fina vänner och med att sova sista natten på ett B&B med filmstjärnekänsla.

Och vi fortsätter att ge människor jag-tror-inte-mina-öron-reaktioner med att berätta att vi är på betald semester i tre månader tack vare Sveriges fantastiskt generösa föräldraförsäkring.

Cristina Cristina kände staden som sin egen innerficka och visade oss San Franciscos guldkorn.

SantaCruz En av de sista dagarna åkte vi till USAs äldsta nöjesfält som såg ut som en Edvard Hopper-målning. Väldigt coolt men rätt blåsigt och kallt.

sexmanader Ilya vaknade på sexmånadersdagen med ett glädjetjut och en bra hårdag. För att upptäcka att den nya pyjamasen, i väl tilltagen 18-månadersstorlek, satt lite tajt.

NourCyklarNour hoppade upp på den lilla lånecykeln och drog iväg som att hon aldrig hört ordet stödhjul. Hon hade för bråttom för att se tårarna av rörelse som sprutade ur föräldrarnas ögon.

resvaskanVår resväska, som visserligen var inköpt på gatan i Santiago, men som ändå inte förtjänade att bli av med två bär- och ett rullhandtag, få dragkedjan avsliten och sidotyget rivet i stycken. Här med kompenserande tejpning av flygplatspersonalen.

vancouverislandEn liten bit av den fantastiskt vackra Vancouver Island. Här vid lågvatten.

En högljudd minoritet

Idag läste jag DN-artikeln om Sigtuna av Björn af Kleen. Skälet till att jag ens hittade den i semesterkoman var för att jag är med i gruppen Sigtunafördettningar på Facebook, där det under dagen hade postats kommentarer av några som känt sig censurerade i kommentarsfältet till en annan grupp som kallar sig Save SSHL. Sidan har flera tusen likes och ett par personer hade uttryckt en åsikt som admin beslutat att ta bort. När förändringens vindar blåser som starkast vaknar de mest konservativa och skriver på väggar i grupper. Och de förstår sällan att de stjälper istället för hjälper.

Artikeln i DN är på många sätt knasig läsning för en utomstående, men en text som väcker mängder av igenkänning för en invigd. De engagerade föräldrar som vet sina barns bästa och som är emot den nya rektorn. Vill sparka ut henne. Hon stänger de anrika elevhemmen, hon byter ut husföräldrarna. Hon har fattat vad det handlar om, tänker jag. Hon har bestämt sig för att bryta upp strukturer och bygga en ny sorts skola och det är modigt. Hon har styrelsens stöd, för första gången för så radikala förslag skulle jag tro, vilket är en förutsättning för att stå upp mot den ekonomiskt starka och röstmässigt högljudda grupp föräldrar som vill bevara till varje pris.

Föräldern Rickard i artikeln är oerhört upprörd över rektors ”vänsterretorik”. Riv strukturerna! hade hon skrivit i ett mail till föräldrar och elever. Använt sig av ”feministiska ordval” hade hon också gjort.

Det går nästan att känna spottet flyga ur den upprörde Rickards mun. Riva strukturer. Ett sådant jävla vänsterpåfund. De feminstiska ordvalen blir jag nyfiken på, de återges inte, men att feminism är något dåligt i Rickards värld framgår tydligt. Rivna strukturer och feminism är per automatik något dåligt i den konservativa internatskolevärlden.

Föräldrarna hotar att ta barnen från skolan samtidigt som de hintar om att de nog kan pytsa in lite stålars om det behövs. Lite fundraising, lite donationsvilja. Flera kan inte släppa sin gamla skola, de är villiga att dunka huvudet blodigt i Herrgårdens stängda dörr i försök att få den att gå upp igen. Herrgården är kungens gamla elevhem, det går inte att stänga Herrgården. Det förstår väl varenda rojalist. Var ska kungen då dricka kaffe på återträffen?

Men vad de inte fattar är att skolan inte handlar om att de ska ha någonstans att fnittra och minnas på dekadjubiléet. Som elever tyckte vi att de var rätt töntiga när de svassade omkring i Bergas korridorer och ville provligga sin gamla säng. Och när jag var där i våras och blev lite blödig över var i rummet jag haft skrivbordet på min tid, var tjejerna som bodde där precis lika ointresserade. Skolan är till för de elever som går där, inte för dem som gick där 1995 eller 1958.

Jag tycker att Sigtunas nya rektor är något viktigt på spåren och jag tror att hennes satsning kan riva, eller åtminstone rucka, strukturer som verkligen behöver försvinna. Jag förstår sorgen över uppsagda husföräldrar. Jag gillade verkligen min husfar och hade också gråtit om han fått sluta. Om mina föräldrar startat en protestgrupp för att störta rektorn hade jag säkert också propagerat för hennes avgång. De vuxna har makten, över sina barn och över pengarna de hotar att lägga på skolgång på en annan skola än SSHL. Men när till och med fördettingarna i Sigtunas styrelse insett att det bästa för skolan är att moderniseras, känns det sorgligt att föräldrarna inte kan se att all energi de lägger på att stoppa förändringarna endast handlar om dem själva. Om en skoltid de saknar, en hierarkisk struktur de vurmar för. Kampen har egentligen ingenting alls att göra med deras barns bästa.

Låt den högljudda minoriteten ta sina barn till en annan skola. Kanske till någon i Stockholm. (En av de mest upprörda eleverna i artikeln, vars elevhem skulle stängas, tyckte att det var för få stockholmare på hemmet han erbjudits som alternativ.) Så kan de utlandssvenskar som behöver en trygg skola i Sverige få bygga den ifred ihop med kompetenta pedagoger.

Och alla ni kränkta, hotade och hotande föräldrar, väx upp. Lyft blicken. Häng lite mer med era barn och ta reda på vad de verkligen tänker och känner. Alltså det som ligger bakom allt det ni lärt dem att de ska säga att de tycker. Så kanske det går upp för er att världen ständigt förändras och en välmående skola likaså.