På resa med barn i Florida

Nästan två år har gått sedan vi tog vårt pick, pack, vår femåring och vår tremånaders bebis och drog till Nord- Mellan och Sydamerika på en tre månaders resa. Och nu gör vi det igen, en inte lika fullt så lång resa och med lite äldre barn. En som är två och en som snart fyller sju. Och vilken ofantlig skillnad det är än så länge. Enbart till det bättre bör tilläggas.

Vi har nu varit tio dagar på resande fot i Florida. Vi inledde med en tolvtimmars flygresa dagtid. Sverige-England- Miami. Att flyga med Nour är ingen match, hon är ett proffs. Men jag fasade länge inför att behöva knalla fram och tillbaka i gången med tvååringen timme ut och timme in, be medpassagerare om ursäkt när de fick en gaffel slungad i bakhuvudet, eller ett övertrött gallskrik i örat. Men Ilya satt större delen av tiden fängslad vid skärmen som visade barn-tv. Som en enorm (och fördyrande) bonus hade han egen flygstol. De flesta som försökt flyga med en ettochetthalvtåring i knäet och samtidigt äta en flygplansmåltid känner till utmaningen. Att ens få plats i en flygstol med en annan människa i knäet är en utmaning.

Vi kom fram, hämtade vår hyrbil och blev del av the american life i den bemärkelse att det typ inte existerar trottoarer eller bussar i Miami. Det finns cykelbanor utmärkta mitt i bilarnas körfält, men jag har hittills inte sett någon riskera livet i ett försök att ta sig fram bland alla trucks och enorma jeepar. Igår sa Nour att hon var trött på att ta bilen överallt, varför kan vi inte promenera lite? frågade hon. Och jag höll med. Vi får en full tank för 25 dollar, skamligt lite pengar. I de välbärgade förorterna har alla hushåll minst en bil per körduglig familjemedlem och vid de busshållplatser som du får leta länge för att hitta, står de mindre välbärgade och väntar, väntar, väntar på en buss som aldrig kommer.

Bilköerna har ingen början och inget slut. De är konstanta. I varje bil sitter en person och trummar på ratten, scrollar telefonen eller äter en macka. Varför finns ingen kollektivtrafik? vill jag skrika men tystas av hostan från avgaserna. Men inte ens i tvåtimmarsköerna på sträckor som tagit oss kortare tid att gå (om det funnits trottoarer) har våra barn klagat. Ilya tittar ut genom fönstret och tjoar Bil! och för en som gillar att titta på bilar är Miami sannerligen paradiset. Däremellan samsas de (oftast) om iPaden och monterar körsbärstårtor i någon gratisapp.

Jetlagen var svårast dag två. Då somnade båda barnen i bilen runt sju på kvällen svensk tid och var så gott som omöjliga att väcka. Slutligen satt de svårmodiga och hålögda som två påsar skridskor och försökte förstå vad vi ville dem för ont. Själv har jag gillat att vara morgonpigg, att vakna klockan sex och vara peppad.

Efter fyra dagar hos min sambos farbror i Miami styrde vi kosan mot Orlando och nöjesparkerna. Tipsare hade hintat om att Universal studios parker var för lite äldre barn än våra, men eftersom vi hade ett Harry Potter-fan med oss i lasten tog vi risken. Vi inledde ändå med Disneys Magic Kingdom på söndagen, parken för lite mindre barn. Där var väldigt mycket folk. Det enda jag tänkte på under hela dagen var att vi borde ha väntat till måndagen. Nour tyckte att det var okej men att bergochdalbanorna var mesiga. På måndagen var vi istället på Universal och skillnaden var massiv. Lagom mycket folk, korta köer och sjukt coola attraktioner. Jag och Nour bestämde oss för att åka något slags bergodalbana inuti Hogwarts där det långt i förväg flaggades för att den inte var något för den åksjuke. Vilket jag ignorerade, hur snurrig kunde jag möjligtvis bli?

När vi kom ut sa Nour: Igen! och min sambo tittade på mig och sa Du är helt grön. Och jag fick sitta på en bänk och djupandas i nästan en timme och stirra rakt ut i luften. Nour fick en interaktiv trollstav av sin farmor som det gick att trolla med på utvalda magiska platser i parkerna och att se Nour uppleva det, ihop med att åka Hogwartsexpressen, är en av de små ädelstenar som kommer att pryda höjdpunktshalsbandet av minnen som jag bär med mig tillbaka till Svedala.

Idag kom vi till Naples som ligger på västkusten två timmar norr om Miami. Vi bor i en hyrd lägenhet och satt för några för några timmar på den vita stranden och såg solen gå ner i havet. Eller jag satt, Nour och Ilya sprang varv efter varv runt sin egen axel. Vi hittade en lekpark också, äntligen, och det finns trottoarer! Och i morgon kommer en kompis från Kanada på spontanbesök ett par dagar.

Jag tänker mycket på språk. Mina barn kan två och det är så coolt. Engelska är inte ett av dem men i Florida pratar väldigt många spanska. Och mer än halva grejen med att resa är att kunna kommunicera med människor och jag önskar att jag ägnat större del av mitt liv åt att bli bra på många språk.

Kaffet är gott, en liten latte här är en stor latte hemma. Det kan vara bra att be om osötad espresso om du handlar utanför de stora kedjorna, vissa kaféer tjoffar oombett i ett kilo socker. Allt är för övrigt enormt. En glasskula här är som tre hemma. Till och med bananerna ser ut som muterade gurkor.

Men för att summera de bästa resetipsen hittills:

1. Air Bnb är världens bästa uppfinning.

2. Vi har fått låna en Zen Yoyo-sulky av kompisar (tack!) som går att vika ihop till handbagagestorlek och som inte ens Arlanda kunde tvinga oss att checka in. Även om Ilya helst promenerar, han är outtröttlig, har just nått kan-själv-fasen och vill göra allt på samma sätt som vi gör. Därför sitter han ständigt på för låga stolar på restaurangerna, med kniv och gaffel i högsta hugg, och gormar så fort han inte får göra saker exakt som han själv tänkt sig. Men samtidigt har han börjat prata alltmer och kan ibland till och med förklara så att vi fattar logiken i hans hjärna. Så just nu tycker jag nästan allt han gör är gulligt. Och jag ska minnas den här tiden längre fram när hans egensinnighet tilltar i styrka.

3. Resesängen som går att fälla upp på två sekunder fick haka på även denna gång. Den är så grym.

Och det absolut finaste med hela reseupplevelsen hittills är våra barns interaktion med varandra. De leker, springer, skrattar, bygger, gungar, tittar på film, allt tillsammans. De bråkar egentligen enbart om iPaden, men till och med den kan de samsas om längre stunder.

Då och då tänker jag på Sverige och att tio dagar känns som tio veckor. På att jag skrev ett bokmanus på tre veckor som hela mitt liv kretsade kring och som jag nu knappt minns vad det handlar om. (Eller det är klart jag gör, men jag har nästan helt kunnat släppa våndan inför att någon ska läsa det och tycka saker om det) På hur overklig empatikollapsen vi lämnat bakom oss känns. Vi drog just när det började hojtas om att stänga Öresundsbron. Häromnatten drömde jag att jag var på flykt, men vaknade i frivillig exil med nackspärr som enda minne från natten. Jag önskar att vi kan komma tillbaka till ett land som förstår att vi måste hjälpa, att det är de som flyr som behöver andrum och inte vi. Jag skäms så mycket och vi kommer att få skämmas länge för hur vi agerar just nu. I vår fred och vårt överflöd.