Om dåliga recensioner och maktmissbruk

Snubblade över en recension av min senaste bok Att vara utan att synas, skriven av en före detta internatelev som kallar sig Hanna. Hon har bott på samma elevhem som jag, fast några år tidigare. Hon gillar inte boken, tycker att analysen är löjligt överdramatiserad och liknar helheten vid Hänt i veckan. Hon tycker också att jag säljer ut skolan, trots att jag trivdes när jag gick där.

Så långt inget oväntat, jag är van att kallas sell out. Det är tillägget hon skrivit under som får mig att reagera.

Hon skriver:
Efter att ha skummat Agnes andra ”självbiografiska” bok om sin tid på skolan (hon syftar på Ränderna går aldrig ur), så konstaterar jag att hon slutade frivilligt efter att ha outat sin rumskamrat som haschrökare till skolkuratorn. Denna flicka blev relegerad. Alltså: Hon hade verkligen gjort bort sig, ett otroligt klantigt misstag som gör henne till en skvallerbytta och dålig kamrat. Hon slutade sista terminen i tredje ring. Samma skolkurator fanns där när jag gick på skolan och det var ett välkänt faktum att hon var på jakt efter haschrökare och rapporterade vidare till högre ort. Agnes är antingen extremt naiv eller skadade sin vän med flit.

Alltså: Enligt Hanna var det allmänt känt att internatskolans kurator rapporterade till skolans ledning när hen fått besök av elever med problem. Ränderna går aldrig ur är fiktiv, jag var visserligen elev på skolan men hoppade inte av och min verkliga rummis blev inte relegerad efter att ha sökt hjälp hos kuratorn. Historien om skolhälsovården i boken var i grunden sann, baserad på andra personers berättelser, men att det var så vedertaget och pågick i så många år, hade jag ingen aning om.

Hannas slutsats är att det är Elin, eller ”jag” som varit en ”skvallerbytta och dålig kamrat”, som skadat sin vän med flit genom att uppmana henne att hitta någon att prata med när hon mådde dåligt. Inte att kuratorn eller skolan gjort något fel. Är inte det helt uppåt väggarna att eleverna lär sig undvika de vuxna eftersom det är en självklarhet att de missbrukar sin makt och sitt övertag? Att det är deras eget fel om de är dumma nog att lita på dem? Att en vuxen med tystnadsplikt som söks upp av ett barn som behöver hjälp, rapporterar vidare och får fortsätta med det? År ut och år in. Ett barn, kanske hundratals mil hemifrån, som inte har någon annan vuxen. Som, om hen testar positivt på ett drogtest, blir utkastad och hemskickad.

Jag minns att attityden hos många var som Hannas under mina år som internatelev. Att det ofta handlade om status, vilka elever som var värda att få stanna och vilka som lika bra kunde dra. Jag försökte även belysa det i boken när jag skrev den. Men att läsa en kommentar av en verklig elev, många år efter hennes egen student, om att det är den hjälpsökandes fel om den får skit när den söker hjälp, gör det så tydligt hur hårt internatens strukturer sitter och hur viktigt det är att de förändras.

Kanske borde jag tacka Hanna för det?

Lämna en kommentar




Kommentar: