Skrivesa och författarpodd

forfattarpodden
Jag, Frida och Författarpodden.

Den här veckan har varit ljuvlig på så många sätt. Sedan i lördags är jag på skrivresa, helt ensam på en charter i Turkiet. Eller jag är långt ifrån ensam, har ungefär trehundra svenskar, norrmän och danskar som badar och solar medan jag sitter på hotellets kafé och skriver. Jag har varit på skrivresa ensam en gång tidigare. Då tyckte jag att det var jobbigt och isolerat och jag hade lite samma farhågor när jag begav mig mot Arlanda. Men det har känts bra så gott som hela tiden, med undantag från när jag saknat mina barn och min kille förstås.

Tystnaden som jag varit så rädd för har även dämpats av ett intensivt pladdrande med Frida, som jag dragit igång Författarpodden ihop med. Första avsnittet kom ut i förrgår och vi har spelat in ytterligare ett par under min vecka här. Idén var hennes och det är sjukt kul allihop och jag är så glad att hon snärjde mig till projektet. Författarpodden går att lyssna på i iTunes eller Soundcloud för den som är nyfiken och planen är att släppa ett avsnitt i veckan resten av hösten.

Jag har blivit känd som ”hon med datorn” här, idag bjöd de på kaffe och igår sa de åt mig på skarpen att njuta lite av semestern. Sorry folks sa jag, jag åker hem blekare än jag kom men många tusen tecken rikare.

Boken jag skriver på är en roman och ingen vet vad den handlar om. Jag själv vet numera och en kompis fick veta när vi drack vin ihop för någon månad sedan, men i övrigt har jag hållit det för mig själv för att ro iland alltihop. Just nu känns det som att det kommer att gå vägen, orden skriver sig själva så där klyschigt som de kan få för sig att göra efter ett visst antal tecken och jag har hybris. Njuter av den känslan eftersom det alltid vänder neråt, i en härlig jojorörelse. Ångest och eufori.

I morgon kväll bär det av hemåt och på söndag morgon när mina barn vaknar kommer jag ligga som en klubbad säl i min säng, efter att han landat i ottan. Jag kommer att vara så trött när de väcker mig men nu när jag skriver om det längtar jag efter deras varma små kroppar, och Ilyas dregel och vassa naglar, så mycket att jag nästan går sönder.

Livet alltså. Ibland är det rackarns fint.

skrivvy
Min skrivvy från balkongen.

Taggar:,

Lämna en kommentar




Kommentar: