Om ett år som tvåbarnsförälder

07.52 var klockan den 9 oktober när Ilya gav ifrån sig sitt livs första skrik. En enorm smurf med svart kalufs vid mina fötter, så många gånger större än min förstfödda, hon som var 1603 gram tung och som vistats så många veckor i kuvös.

I morse efter födelsedagssången vid spjälsängen åt vi pannkakor till frukost hela gänget, Ilya hade nog ingen aning om varför. Nour har planerat sin lillebrors födelsedag minutiöst sedan i somras. Hon har pratat pynt, paket och tårta till leda. Syskonkärleken mina barn emellan har överrumplat mig detta första år. Nour skulle gå i döden för Ilya. Tiden innan han föddes var en av hennes oroligaste och trotsigaste perioder hittills i livet. Men sedan han kom har hon varit hans beskyddare. Velat dela rum, ha med honom på allt hon själv hittar på, till och med på det första pyjamaspartyt med övernattning hos en kompis förra helgen. Varje morgon klättrar hon ner från sin våningssäng i hans spjälsäng, drar upp täcket till bådas haka och mornar sig. Galet gulligt. På förskolan krattar hon manegen inför att han ska komma dit, det glittrar till av glädje i hennes blick när vi pratar om att de snart kommer att vara på samma ställe hela dagarna.

Jag kan se hur lika de är. Samma snabbväxande bebislugg som måste sättas upp för att inte skymma sikten, samma krulliga nacke. Samma glugg mellan framtänderna, samma skratt. Samma krypstil, sovmönster, matglädje.

I ett år har jag haft en son och en dotter. Och lika hjärtkramande kärleken till dem och mellan dem är, lika hjärtskärande är det att se hur olika de behandlas just för att de är pojke och flicka. Inte bara att deras vikt har olika rankning på BVC-kurvan, utan även de adjektiv som sköterskor, läkare, främlingar och vänner använt för att beskriva dem. Vid ett första möte utgår dock majoriteten från att Ilya är en flicka, på grund av hårsnodden. Nour rättar dem alltid, han är min lillebror säger hon stolt och några gånger har hon sagt till mig, lite bakom ryggen på dem som gissat fel: Pojkar kan faktiskt också ha långt hår. Hon har lagt undan urvuxna klänningar med orden: De här kan Ilya få när han blir lite större. Men jag ser också hur hon formas av föreställningen om vad hennes lillebror ska gilla, vilka färger han ska bära. Från hans första månader då hon valde blommiga, spets- och hjärtprydda plagg till honom så fort hon fick chansen, har hon förflyttat sig i färgskalan. När vi kollade pyjamaser till honom nyligen och jag frågade vilken hon gillade bäst, ville hon köpa en vit med blå stjärnor på. När jag frågade varför hon gillade den sa hon att den hade färger som en lillebror ska ha.

Hon har hållit fast vid att han ska få en regnbågstårta på sin födelsedag. Men när vi valde dekoration på mataffärens bakavdelning sträckte hon sig mot en blandning av blå och grå kulor och sa: De här passar bäst för honom.

Mitt första år som tvåbarnförälder har varit ett av de lyckligaste i mitt liv. Att föda ett fullgånget barn var en enorm skillnad mot den oro som följer av att ha ett barn på neo, oroa sig för syreupptagning, andning, kanyler och nålar över hela den lilla känsliga kroppen. Jag gråter fortfarande varje gång jag tänker på den gången de skulle ta ett blodprov på Nour och stack henne i fyrtio minuter utan att lyckas. Hur hon först kämpade emot för att slutligen ge upp kampen och helt stilla låta sig stickas och stickas och stickas. Min starka unge.

Ilya fick vara frisk och stor från början. Och som pojke är han ett praktexemplar. Han tillåts väga mer, äta mer, ta mer plats. Han kallas stark och stor och duktig. Och jag ser hur min uppgift växer, är att hjälpa honom att fortsätta känna trygghet att få vara precis den han är, allt han är.

En vän som just fått sitt andra barn satt på ett kafé häromdagen, när ett äldre par kom fram till henne och kikade ner i vagnen. Oj så fin. Är det en hon eller han? … Eller är det kanske en hen? hade de frågat och vännen som blev överraskad över den öppna frågan från en åldersgrupp hon själv har fördomar mot, svarade glad och lättad att ja, det är en hen.

Hen som i att könet är irrelevant. Och jag önskar min son på hans första födelsedag att hans kön och de attribut som tillskrivs det, får vara fortsatt ovidkommande för honom. Än så länge gör han ingen skillnad på varken människor eller ting. Allt han vill är att få smaka lite på det han möter.

Inte ens min kusins toalettborste klarade sig undan häromveckan.

6 kommentarer till “Om ett år som tvåbarnsförälder”

  1. I mitt huvud skrev:

    Vilken underbar syskonkärlek!
    Visst är det märkligt så tidigt genustänkandet visar sig?

  2. Rendi skrev:

    Diggar he5ret i ne4san, mycket vtgkiit att justera Jag e5kte just hiss med din man, det sjuka e4r att jag ke4nde igen honom bara ff6r att han hade samma cyklingsoutfit som pe5 en av dina bilder.

  3. car insurance Louisville skrev:

    That’s not just logic. That’s really sensible.

  4. autoinsurance skrev:

    Can I make a suggestion? I feel youve bought something good here. But what should you added a couple links to a web page that backs up what youre saying? Or possibly you would give us one thing to take a look at, one thing that may connect what youre saying to something tangible? Only a suggestion. Anyway, in my language, there arent a lot good source like this.

  5. Fachri skrev:

    mttb:I imagine intocenns needn’t be damned to Hell to haunt those sent there. Not sure there’s a Hell at all, actually, but I’m trying to communicate that powerful ad campaigns aimed at supporting a war machine have far-ranging and life-changing implications. 9/11 is probably the best reason NOT to help the Army recruit unknowing teens.Re: ”The Middle East is getting exactly what it deserves.”Are you really suggesting that an entire race and region comprised of hundreds of millions of people should be punished for the murder of 3,000 by a fringe group? Do everyday Iraqis, Iranians and Afghanis deserve to suffer any more than those who died downtown on 9/11? In fact, haven’t the policies of our government – and the Armed Forces – in that region over the last six decades contributed greatly to their plight?I’d like you to tell me how many innocent Middle Eastern lives equals the value of a single American life? Or is EVERY American life priceless? Also, if you believe for one second that Iraq was invaded because of 9/11, you are indeed drinking deeply from the Kool-Ade bowl.This is why the world hates Americans!

  6. http://autoinsuranceonlinet.info/what-is-the-cheapest-car-insurance-in-ny.html skrev:

    Your article was excellent and erudite.

Lämna en kommentar




Kommentar: