Om dåliga recensioner och maktmissbruk

Snubblade över en recension av min senaste bok Att vara utan att synas, skriven av en före detta internatelev som kallar sig Hanna. Hon har bott på samma elevhem som jag, fast några år tidigare. Hon gillar inte boken, tycker att analysen är löjligt överdramatiserad och liknar helheten vid Hänt i veckan. Hon tycker också att jag säljer ut skolan, trots att jag trivdes när jag gick där.

Så långt inget oväntat, jag är van att kallas sell out. Det är tillägget hon skrivit under som får mig att reagera.

Hon skriver:
Efter att ha skummat Agnes andra ”självbiografiska” bok om sin tid på skolan (hon syftar på Ränderna går aldrig ur), så konstaterar jag att hon slutade frivilligt efter att ha outat sin rumskamrat som haschrökare till skolkuratorn. Denna flicka blev relegerad. Alltså: Hon hade verkligen gjort bort sig, ett otroligt klantigt misstag som gör henne till en skvallerbytta och dålig kamrat. Hon slutade sista terminen i tredje ring. Samma skolkurator fanns där när jag gick på skolan och det var ett välkänt faktum att hon var på jakt efter haschrökare och rapporterade vidare till högre ort. Agnes är antingen extremt naiv eller skadade sin vän med flit.

Alltså: Enligt Hanna var det allmänt känt att internatskolans kurator rapporterade till skolans ledning när hen fått besök av elever med problem. Ränderna går aldrig ur är fiktiv, jag var visserligen elev på skolan men hoppade inte av och min verkliga rummis blev inte relegerad efter att ha sökt hjälp hos kuratorn. Historien om skolhälsovården i boken var i grunden sann, baserad på andra personers berättelser, men att det var så vedertaget och pågick i så många år, hade jag ingen aning om.

Hannas slutsats är att det är Elin, eller ”jag” som varit en ”skvallerbytta och dålig kamrat”, som skadat sin vän med flit genom att uppmana henne att hitta någon att prata med när hon mådde dåligt. Inte att kuratorn eller skolan gjort något fel. Är inte det helt uppåt väggarna att eleverna lär sig undvika de vuxna eftersom det är en självklarhet att de missbrukar sin makt och sitt övertag? Att det är deras eget fel om de är dumma nog att lita på dem? Att en vuxen med tystnadsplikt som söks upp av ett barn som behöver hjälp, rapporterar vidare och får fortsätta med det? År ut och år in. Ett barn, kanske hundratals mil hemifrån, som inte har någon annan vuxen. Som, om hen testar positivt på ett drogtest, blir utkastad och hemskickad.

Jag minns att attityden hos många var som Hannas under mina år som internatelev. Att det ofta handlade om status, vilka elever som var värda att få stanna och vilka som lika bra kunde dra. Jag försökte även belysa det i boken när jag skrev den. Men att läsa en kommentar av en verklig elev, många år efter hennes egen student, om att det är den hjälpsökandes fel om den får skit när den söker hjälp, gör det så tydligt hur hårt internatens strukturer sitter och hur viktigt det är att de förändras.

Kanske borde jag tacka Hanna för det?

Skrivesa och författarpodd

forfattarpodden
Jag, Frida och Författarpodden.

Den här veckan har varit ljuvlig på så många sätt. Sedan i lördags är jag på skrivresa, helt ensam på en charter i Turkiet. Eller jag är långt ifrån ensam, har ungefär trehundra svenskar, norrmän och danskar som badar och solar medan jag sitter på hotellets kafé och skriver. Jag har varit på skrivresa ensam en gång tidigare. Då tyckte jag att det var jobbigt och isolerat och jag hade lite samma farhågor när jag begav mig mot Arlanda. Men det har känts bra så gott som hela tiden, med undantag från när jag saknat mina barn och min kille förstås.

Tystnaden som jag varit så rädd för har även dämpats av ett intensivt pladdrande med Frida, som jag dragit igång Författarpodden ihop med. Första avsnittet kom ut i förrgår och vi har spelat in ytterligare ett par under min vecka här. Idén var hennes och det är sjukt kul allihop och jag är så glad att hon snärjde mig till projektet. Författarpodden går att lyssna på i iTunes eller Soundcloud för den som är nyfiken och planen är att släppa ett avsnitt i veckan resten av hösten.

Jag har blivit känd som ”hon med datorn” här, idag bjöd de på kaffe och igår sa de åt mig på skarpen att njuta lite av semestern. Sorry folks sa jag, jag åker hem blekare än jag kom men många tusen tecken rikare.

Boken jag skriver på är en roman och ingen vet vad den handlar om. Jag själv vet numera och en kompis fick veta när vi drack vin ihop för någon månad sedan, men i övrigt har jag hållit det för mig själv för att ro iland alltihop. Just nu känns det som att det kommer att gå vägen, orden skriver sig själva så där klyschigt som de kan få för sig att göra efter ett visst antal tecken och jag har hybris. Njuter av den känslan eftersom det alltid vänder neråt, i en härlig jojorörelse. Ångest och eufori.

I morgon kväll bär det av hemåt och på söndag morgon när mina barn vaknar kommer jag ligga som en klubbad säl i min säng, efter att han landat i ottan. Jag kommer att vara så trött när de väcker mig men nu när jag skriver om det längtar jag efter deras varma små kroppar, och Ilyas dregel och vassa naglar, så mycket att jag nästan går sönder.

Livet alltså. Ibland är det rackarns fint.

skrivvy
Min skrivvy från balkongen.

Om ett år som tvåbarnsförälder

07.52 var klockan den 9 oktober när Ilya gav ifrån sig sitt livs första skrik. En enorm smurf med svart kalufs vid mina fötter, så många gånger större än min förstfödda, hon som var 1603 gram tung och som vistats så många veckor i kuvös.

I morse efter födelsedagssången vid spjälsängen åt vi pannkakor till frukost hela gänget, Ilya hade nog ingen aning om varför. Nour har planerat sin lillebrors födelsedag minutiöst sedan i somras. Hon har pratat pynt, paket och tårta till leda. Syskonkärleken mina barn emellan har överrumplat mig detta första år. Nour skulle gå i döden för Ilya. Tiden innan han föddes var en av hennes oroligaste och trotsigaste perioder hittills i livet. Men sedan han kom har hon varit hans beskyddare. Velat dela rum, ha med honom på allt hon själv hittar på, till och med på det första pyjamaspartyt med övernattning hos en kompis förra helgen. Varje morgon klättrar hon ner från sin våningssäng i hans spjälsäng, drar upp täcket till bådas haka och mornar sig. Galet gulligt. På förskolan krattar hon manegen inför att han ska komma dit, det glittrar till av glädje i hennes blick när vi pratar om att de snart kommer att vara på samma ställe hela dagarna.

Jag kan se hur lika de är. Samma snabbväxande bebislugg som måste sättas upp för att inte skymma sikten, samma krulliga nacke. Samma glugg mellan framtänderna, samma skratt. Samma krypstil, sovmönster, matglädje.

I ett år har jag haft en son och en dotter. Och lika hjärtkramande kärleken till dem och mellan dem är, lika hjärtskärande är det att se hur olika de behandlas just för att de är pojke och flicka. Inte bara att deras vikt har olika rankning på BVC-kurvan, utan även de adjektiv som sköterskor, läkare, främlingar och vänner använt för att beskriva dem. Vid ett första möte utgår dock majoriteten från att Ilya är en flicka, på grund av hårsnodden. Nour rättar dem alltid, han är min lillebror säger hon stolt och några gånger har hon sagt till mig, lite bakom ryggen på dem som gissat fel: Pojkar kan faktiskt också ha långt hår. Hon har lagt undan urvuxna klänningar med orden: De här kan Ilya få när han blir lite större. Men jag ser också hur hon formas av föreställningen om vad hennes lillebror ska gilla, vilka färger han ska bära. Från hans första månader då hon valde blommiga, spets- och hjärtprydda plagg till honom så fort hon fick chansen, har hon förflyttat sig i färgskalan. När vi kollade pyjamaser till honom nyligen och jag frågade vilken hon gillade bäst, ville hon köpa en vit med blå stjärnor på. När jag frågade varför hon gillade den sa hon att den hade färger som en lillebror ska ha.

Hon har hållit fast vid att han ska få en regnbågstårta på sin födelsedag. Men när vi valde dekoration på mataffärens bakavdelning sträckte hon sig mot en blandning av blå och grå kulor och sa: De här passar bäst för honom.

Mitt första år som tvåbarnförälder har varit ett av de lyckligaste i mitt liv. Att föda ett fullgånget barn var en enorm skillnad mot den oro som följer av att ha ett barn på neo, oroa sig för syreupptagning, andning, kanyler och nålar över hela den lilla känsliga kroppen. Jag gråter fortfarande varje gång jag tänker på den gången de skulle ta ett blodprov på Nour och stack henne i fyrtio minuter utan att lyckas. Hur hon först kämpade emot för att slutligen ge upp kampen och helt stilla låta sig stickas och stickas och stickas. Min starka unge.

Ilya fick vara frisk och stor från början. Och som pojke är han ett praktexemplar. Han tillåts väga mer, äta mer, ta mer plats. Han kallas stark och stor och duktig. Och jag ser hur min uppgift växer, är att hjälpa honom att fortsätta känna trygghet att få vara precis den han är, allt han är.

En vän som just fått sitt andra barn satt på ett kafé häromdagen, när ett äldre par kom fram till henne och kikade ner i vagnen. Oj så fin. Är det en hon eller han? … Eller är det kanske en hen? hade de frågat och vännen som blev överraskad över den öppna frågan från en åldersgrupp hon själv har fördomar mot, svarade glad och lättad att ja, det är en hen.

Hen som i att könet är irrelevant. Och jag önskar min son på hans första födelsedag att hans kön och de attribut som tillskrivs det, får vara fortsatt ovidkommande för honom. Än så länge gör han ingen skillnad på varken människor eller ting. Allt han vill är att få smaka lite på det han möter.

Inte ens min kusins toalettborste klarade sig undan häromveckan.