Om varför mitt barns första fotbollsträning gjorde mig så jävla arg

Idag följde jag min dotter till sin allra första fotbollsträning. Hon har peppat så vansinnigt och skuttade på lätta fötter in på Råsunda IS:s konstgräsplan. Där myllrade av barn, bland annat en kompis från förskolan hon gick på förut, som hon längtat efter att träffa. Och nu skulle de få chans att ses, rätt ofta till och med.

En man iklädd klubbens färger, lösgjorde sig ur klungan av föräldrar och barn.

”Nu vill vi att alla tjejer går bort till tjejtränarna där borta och och killarna stannar här med killtränarna”, sa han och pekade med hela handen mot den del av planen dit tjejerna skulle bege sig. Just när de satt sig där, vände han dem ryggen och berättade om vad som skulle hända härnäst. ”Nej då, han vänder inte ryggen mot tjejerna”, tröstade en mamma när jag muttrade, ”Han pratar med oss föräldrar.” Men oavsett vad syftet eller budskapet var, stod han med ryggen vänd mot tjejerna och ansiktet mot killarna och pratade, i ytterligare fem minuter.

Killarna delades därefter in i mindre grupper av sina ledare, fick varsin boll och började träna dribbling. Tjejerna delades in två och två för att träna passningar. Det var den enda kontakt de fick med en fotboll under den timme som träningen varade. När killarna fick fortsätta känna på bollen, träna passning, dribbling och slutligen spelade match, fick tjejerna leka kull och ”Vem är rädd för ledarna?”

Avslutningsvis samlades grupperna igen. ”Sätt er nu grabbar, tjejerna sitter redan fint”, sa huvudledaren. Då fick jag nog och vrålade ”Har ni hört talas om genuspedagogik?” men dessvärre har jag dragit på mig något slags halsfluss från helvetet och har helt tappat rösten. Så orden föll platt ett par centimeter från min mun. Och tur var kanske det, jag minns hur pinsamt det var med upprörda föräldrar som stod och skrek grejer längs sidlinjerna.

På väg därifrån frågade Nour varför barnen haft olika träningar, varför de delat upp tjejerna och killarna. ”Varför tror du att de delade upp er?” frågade jag. Hon tänkte länge. ”För att…” började hon några gånger. Men hon kom aldrig på något svar.

Någon som kan hjälpa Nour med svaret? Varför dela in femåringar efter kön? När grupperna spelar samma tid, på samma plats, med endast några koner som skiljer dem åt? Jag kan det nämligen inte.

När jag själv började spela någon gång på 1980-talet fick vi inte dela plan eller träningstid med killarna. De hade redan spelat i flera år, då intresset för ett tjejlag hade varit för svagt (att som tjej propsa på att få spela i killaget krävde ett självförtroende som åtminstone jag saknade). Men visst förstod vi att vi var ett lag som ingen trodde på, som ingen ville satsa på, det fanns inga pengar att spendera på oss, inte heller att tjäna på oss och vi tjejer slutade ju alltid spela efter bara några år. När killarna fick blå-vita glansiga overaller i lagets färger, fick vi knallrosa med reklamtryck över hela ryggen och vi fick de sämsta träningstiderna, efter att alla killagen hade valt först.

Och jag fick en riktigt obehaglig och sorgsen känsla i kroppen där vid sidlinjen idag, när jag förstod att så gott som ingenting hänt sedan jag började spela fotboll för nästan 30 år sedan. Åtminstone inte på Råsunda IS.

Innan hon somnade, vårt barn som varit på sin första fotbollsträning idag, mumlade hon att det inte varit riktigt som hon tänkt sig. De hade inte fått spela någon fotboll. Och hon önskade att de hade fått spela alla tillsammans, så att hon kunnat vara med sin vän, från den gamla förskolan, han som hon längtat efter att träffa.

———-
Tillägg, apropå frågan vi fått om vad vi kommer att göra nu: Samma kväll som träningen varit, efter att Nour varit ledsen över hur det blivit, frågade vi henne om hon ville att vi skulle prata med ledarna på Råsunda IS. Hon sa att hon ville skriva ett brev till dem och bland annat fråga varför alla barn inte fick spela tillsammans. Vi filar på brevet nu och jag vet att även tidningen Expressen varit i kontakt med klubben efter att jag skrev inlägget, för en kommentar till en artikel som publiceras under dagen.

En väg mot en barn- och ungdomsidrott där alla känner sig sedda, delaktiga och likabehandlade, är att fortsätta engagera sig, ifrågasätta och lägga sig i. På många sätt känns den världen överväldigande stereotyp, svår att bryta sig igenom och förändra, men liksom världen omkring oss förändras kan idrotten göra detsamma. Jag har också fått flera tips på klubbar som inte särbehandlar barnen och vem vet, kanske blir det i någon av dem jag fortsätter att härja framöver. Ännu mer nu, när jag fått rösten tillbaka.

—-

Ett till tillägg: Strax efter lunch ringde en av tränarna från Råsunda IS och sa att han fått mitt inlägg skickat till sig från Expressen. Jag sa att min avsikt varit att ta kontakt med dem innan exempelvis en kvällstidning gjorde det, men att vi inte hunnit samla tankarna helt och att blogginlägget fått eget liv i sociala medier. Efter ett rätt långt samtal bestämde vi att jag skulle komma på deras styrelsemöte samma kväll och prata mer. Vilket jag gjorde och från att stämningen i luften var rätt laddad, möttes vi slutligen i den gemensamma drömmen om att barn ska få spela fotboll för att det är roligt.

Som ett svar till några av kommentarerna som kommit efter Expressenartikeln, är jag, som ideellt engagerad i alla möjliga sammanhang, medveten om att många jobbar väldigt hårt för inga pengar alls och gör sitt allra bästa. Men det är ändå idrottsföreningars styrelsers uppgift och ansvar att ta fram och stå bakom de metoder och den pedagogik som används för att lära ut fotboll. De strukturerna kan vara väldigt svåra att komma åt som enskild, nyanländ, engagerad förälder. Därför använde jag mitt bästa vapen, att skriva, som metod ”att kommunicera missnöjet på”. Och jag hoppas liksom personen som skrev kommentaren, att jag inte dödat någons engagemang med mitt inlägg. Helt förståeligt var flera närvarande på mötet upprörda och kände sig kränkta över min text, bland annat poängterade en ledare att flickorna haft mer bollkontakt än jag upplevt. Leken är en oerhört viktig del av fotbollen när barnen är så små och jag var inte kritisk mot flickornas träning som sådan, utan mot att flickor och pojkar delades upp. Jag tycker att det är jättebra med mycket lek, men jag tror att båda könen behöver den lika mycket. Jag hoppas också att jag har sått frön i ledningens tankar, (i många ledningars tankar, jag vet att problemet inte är isolerat till en enda fotbollsklubb) om alternativa sätt att sätta ihop fotbollslag. En chans jag antagligen inte fått om inte Expressen nosat rätt på storyn. Och jag är hundra procent redo att engagera mig som tränare, om Råsunda IS skulle komma fram till att knattelag där barnens kön är irrelevant för uppdelningen, är bästa vägen till ett glädjefyllt idrottande.

Mysteriet med BVC-kurvorna

En gåta: Två förskolekompisar, fyra år gamla med samma längd och vikt, går på kontroll på BVC. Det enda barnets föräldrar får höra att alla kurvor följs åt och att allt ser bra ut. Det andra barnet får frågan om hen gillar att äta och föräldrarna får en varning om möjlig övervikt.

Hur är det möjligt?

Svaret? Barnen har olika kön.

Ovanstående scen utspelades framför ögonen på en kompis till mig, vars barn var det som hade misstänkt början på övervikt. Ett aktivt barn vars främsta kost utgörs av hemlagad mat med begränsat intag socker. Som fyra år gammal blev medveten att det finns något som kallas för vikt och att den är av stor betydelse att hålla koll på.

Igår provade jag att byta kön på min son i BVC-appen, som jag just upptäckt och eftersom jag älskar att fylla i formulär, förälskat mig i. Döm om min förvåning när han som flicka hoppade upp en hel kurva på vikten. Från att ligga en över på båda var han plötsligt lite över två kurvor över på vikten. Samma värde som tidigare på längden. Och jag slängde iväg ett upprört sms till min kompis som svarade med historien ovan.

Min kompis, med dottern som låg ”för högt” på viktkurvan (ja, det var flickan som enligt normen skulle väga mindre, varför är vi inte förvånade) frågade sin BVC-sköterska varför barn har olika kurvor beroende på kön. ”För att pojkar väger mer” var svaret hon fick. Samma svar mötte jag överallt när jag började googla. Ingen mer ingående förklaring än så. Inget ”pojkars pung väger som alla vet minst 500 gram” eller ”pojkars självförtroende gör deras hjärnor och hjärtan lite större än flickors”. Det bara är så och det verkar alla acceptera. Till och med författaren till Vår barnläkarbok, i vars utgåva från 2009 jag började läsa idag. Där stod att pojkar föds större än flickor. Det stod att en genomsnittlig pojke är 52 centimeter lång och väger 3600 gram medan en genomsnittlig flicka är 50 centimeter lång och väger 3400 gram. För det första förklarar det inte varför pojkar och flickor senare delar längdkurva men har olika viktkurva. För det andra blir genomsnittsvikten per centimeter 69,2 gram för nyfödda pojkar och 70 gram för flickor. Med andra ord är den genomsnittliga pojke boken pratar om lättare i förhållande till sin längd än en nyfödd genomsnittlig flicka. Och ändå följer pojken, från dagen han föds, en kurva där han förväntas vara tyngre.

Vår barnläkarbok
gör inte skillnad på barnens kön i sin längd- och viktkurva. Det gör däremot BVC (som uppges som källa för de könsobestämda kurvorna i boken). Samma BVC som ger fyraåriga flickor, som om de varit pojkar endast betraktats som ”helt normalviktiga starka killar”, kommentarer om att de är ovanligt matglada och där föräldrarna får rådet att skära ner i intaget av mat.

Varför? Kan någon ge mig svaret? Jag har verkligen letat och det jag hittat visar endast att om nu kurvorna måste könsindelas, rimligen borde byta plats. Flickor föds tyngre i förhållande till sin längd och bör därför vara tyngre ett tag framöver. Eller?

Bort med könskurvorna! Barnläkaren i föräldrapodden jag nyss lyssnade på sa att vikten inte har någon betydelse innan barnet blivit 18 månader. Är det alltså bara ännu en av tusentals metoder att så tidigt som det bara går, cententera könsrollerna? ”Duktiga” flickor är späda och petiga med maten, medan pojkar är hungriga och stora? Eller finns det en vettig förklaring jag kan köpa?

I så fall, upplys mig gärna. Innan jag imploderar av irritation.