En sista fika på Fika

Om två dagar sätter vi oss på ett flyg tillbaka mot Sverige. Just nu gör vi vårt bästa för att plocka russinen ur Torontokakan. Nour sveper runt på en sparkcykel som till allas stora glädje hittades i en soptunna häromdagen. Jag har köpt regnbågsfärgade skrivarvantar på Kensington, hippiestadsdelen. Vi har lånat en lägenhet med knarrande trägolv och stuckatur av en tjej som heter Amelie. Och vi har allihop börjat längta hem på riktigt. Alla utom Ilya möjligen, som ändå varit halva sitt liv på resande fot. Det blir en helt ny värld för honom där hemma, dagar i sträck utan att sitta nedtryckt i ett babyskydd. Rutiner, barnstol och annan lyx han inte har en aning om ens existerar.

Efter ett par dagar här kunde vi inte hålla oss från att åka förbi New York när det ändå låg så ”nära”. Vi pausade vid Niagara falls, i ett hotellrum på ett casino som hade fallen precis utanför fönstret. Dagen därpå såg vi ingenting alls på grund av all dimma och snö. Men efter tio timmar i hyrbil genom snålblåst och ösregn nådde vi de amerikanska vännerna vi hittat i Santa Teresa. I ett sagohus bodde de, ungefär en halvtimme med tåg från det stora äpplet. De bjöd på ugnsrostade grönsaker och kyckling, pulled pork och långa samtal inpå småtimmarna. Mjuka sängar i i ett tornliknande gästrum. New York city var kallt men coolt, min första gång där och allt var stort. Men vi lyckades hitta Brooklyn, ett leksaksmuseum, frihetsgudinnan, Chelsea market och några mysiga kaféer. Tunnelbana åkte vi också och gul taxibil.

I fredags kom vi tillbaka till Toronto och våren. I morgon ska det bli 21 grader och Nour hoppas på att äntligen få slippa strumpor. Vi skulle alla gärna slippa hennes strumpor, minst en halvtimme varje förmiddag går åt att lirka på dem på olika sätt.

fikaFönsterplatsen på kafét Fika, med dalahästar i fönstersmygen. Möjligen var det hemlängtan som drev mig hit.

Hipsters, cyklister och kanotister

Som jag misstänkte går resans sista tredjedel i överljudsfart, blogginläggen som stod som spön i backen har övergått i ökentorka. Men från ett hotellrum i Courtenay, kommer här en kort summering av många dagar. Utifrån kommer stötvis dova ljud som jag igår trodde var valar, men som är bilar som susar över en närliggande bro. Vancouver Island, i kombination med att ha hikeälskande vänner boende här, är en energikick utan dess like. Glaciärer, stenstränder, kanoter på biltaket. Tidigare idag gled vi ljudlöst fram genom glasklart och iskallt vatten. ”Det du ska tänka på är att direkt lägga dig på rygg om vi välter” sa vännen tillika guiden eftersom jag hade Ilya i babybjörn på magen. Själv skötte han den bakre paddeln och vi höll oss alla över ytan. Nour fick se ett vattenfall på nära håll och miste nästan en stövel. Vi kom hem vindpinade och lyckliga och imorgon är sista dagen.

Den ska inledas med att hitta en ny resväska. En av våra tre slets bokstavligen i stycken under transporten från San Fransisco. Men innan vi upptäckte det var de försvunna allihop i ett halvt dygn. Flygbolaget skyllde på att väskan var ”överpackad” och Trygg Hansa betalar inte ut ersättning för försening om utresan inte skett från Norden. Visakortets försäkring gällde endast i 60 dagar och vi har varit borta i drygt 70. Tur i oturen har den lilla staden största och bästa secondhandaffären där vi hoppas hitta en ny kappsäck i morgon bitti. Jag blir sugen på att skala av ännu mer packning och resa lätta som fjädrar. Ibland tänker jag på överflödet som kommer att möta oss hemma, i garderober, skafferi och bokhyllor. Vad ska vi med allt det här till hoppas jag att jag tänker och att jag på ångorna av reseenergin skänker bort allihop till bättre behövande.

Och idag blev han sex månader, vår yngsta diamant. Diamanter är de båda två och så mycket händer med dem, dagligen. Nour har lärt sig skriva, simma och cykla. Hon pratar fortfarande spanska med oss och börjar skrapa ihop ett basalt engelsk ordförråd. Ilya har lärt sig sitta, rulla, skratta, äta mos och att låta som en knarrande dörr. Han har två riskorn till tänder som biter hål på ditt finger om du inte passar dig. Syskonkärleken de visar varandra är hjärtknipande, deras tålamod är imponerande tänjbart. Varje gång vi lämnar en plats gråter Nour hjärtskärande, varje gång vi intar en ny är hon överväldigad och vill stanna ”minst femton dagar”. Vi har åkt så mycket taxi, bil, buss och flyg utan att de gnäller. Ilya somnar praktiskt taget så fort han hör ljudet av en motor. Nour skriver, pysslar, sjunger. Ställer alltmer svårbesvarade frågor. Varför lever vi? Vad finns inuti oss? Varför finns jorden?

På fredag hägrar Toronto. Dit vill Nour inte åka eftersom hon trivs så bra här. Om två veckor kommer hon inte vilja lämna Toronto heller. Men kanske ändå, om vi lockar med Sverige, Solna, kojan, gosedjuren och den egna cykeln, som hon nu kan surra till förskolan på utan stödhjul. Äntligen känns det fint att få komma hem, jag antar att det är en överlevnadsmekanism. Det är tungt att gå och längta i tre månader, lika tungt att inte stå ut med tanken på att resa hemåt när det väl är dags.

Glassmannen plus familj i cabinan i Santa Teresa blev våra vänner och nästa vecka tar vi kanske oss hem till dem i New York. Stannar till vid Niagarafallen på vägen. Vi ska ha vår bas i Nicos nyrenoverade lägenhet i Toronto. ”Den kommer att bli hur snygg som helst, här ska duschen vara”, visade han via Skype för ett par månader sedan. Då var han fortfarande helt säker på att det skulle hinna bli klart i tid. Han lät inte riktigt lika övertygad när vi hördes förra veckan. Men det mesta löser sig, det har vi blivit varse flera gånger under resans gång.

I San Fransisco fick Ilya kredd för sin hipsterfrippa och vi älskade alla staden, även om ett lågtryck drog in ungefär samtidigt som vi. Som grädde på moset kraschade värmesystemet hos vännerna vi bodde hos och alla de kläder som legat längst ner i packningen kläddes på samtidigt. Jag hade som mest sex tröjor lager på lager, men vi lyckades ändå åka på förkylning alla fyra. Ilyas första, han kraxade som en uppgiven kråka och det var svårt att se vad som var dreggel och vad som var snor. Stackarn. Men nu mår vi alla bra igen. Och det var en välkommen svalka efter två månader av konstant överhettning.

I San Francisco åt vi även resans hittills godaste mat, vietnamesiskt i Ferry building och japanskt i Cupertino. Vi åkte på roadtrip till vinstaden Sonoma, provade rötjut på vingård och satt i badtunna inpå småtimmarna. Vi återsåg min kompis Cristina som jag lärde känna på en strand i San Sebastian 2001 när vi ”pluggade” spanska. Jag firade min 35-årsdag med att åka till Silicon Valley och köpa en sprillans Macbook Air, så nu har skrivprojektet ingen ursäkt längre, avslutade med tapas och fina vänner och med att sova sista natten på ett B&B med filmstjärnekänsla.

Och vi fortsätter att ge människor jag-tror-inte-mina-öron-reaktioner med att berätta att vi är på betald semester i tre månader tack vare Sveriges fantastiskt generösa föräldraförsäkring.

Cristina Cristina kände staden som sin egen innerficka och visade oss San Franciscos guldkorn.

SantaCruz En av de sista dagarna åkte vi till USAs äldsta nöjesfält som såg ut som en Edvard Hopper-målning. Väldigt coolt men rätt blåsigt och kallt.

sexmanader Ilya vaknade på sexmånadersdagen med ett glädjetjut och en bra hårdag. För att upptäcka att den nya pyjamasen, i väl tilltagen 18-månadersstorlek, satt lite tajt.

NourCyklarNour hoppade upp på den lilla lånecykeln och drog iväg som att hon aldrig hört ordet stödhjul. Hon hade för bråttom för att se tårarna av rörelse som sprutade ur föräldrarnas ögon.

resvaskanVår resväska, som visserligen var inköpt på gatan i Santiago, men som ändå inte förtjänade att bli av med två bär- och ett rullhandtag, få dragkedjan avsliten och sidotyget rivet i stycken. Här med kompenserande tejpning av flygplatspersonalen.

vancouverislandEn liten bit av den fantastiskt vackra Vancouver Island. Här vid lågvatten.