En högljudd minoritet

Idag läste jag DN-artikeln om Sigtuna av Björn af Kleen. Skälet till att jag ens hittade den i semesterkoman var för att jag är med i gruppen Sigtunafördettningar på Facebook, där det under dagen hade postats kommentarer av några som känt sig censurerade i kommentarsfältet till en annan grupp som kallar sig Save SSHL. Sidan har flera tusen likes och ett par personer hade uttryckt en åsikt som admin beslutat att ta bort. När förändringens vindar blåser som starkast vaknar de mest konservativa och skriver på väggar i grupper. Och de förstår sällan att de stjälper istället för hjälper.

Artikeln i DN är på många sätt knasig läsning för en utomstående, men en text som väcker mängder av igenkänning för en invigd. De engagerade föräldrar som vet sina barns bästa och som är emot den nya rektorn. Vill sparka ut henne. Hon stänger de anrika elevhemmen, hon byter ut husföräldrarna. Hon har fattat vad det handlar om, tänker jag. Hon har bestämt sig för att bryta upp strukturer och bygga en ny sorts skola och det är modigt. Hon har styrelsens stöd, för första gången för så radikala förslag skulle jag tro, vilket är en förutsättning för att stå upp mot den ekonomiskt starka och röstmässigt högljudda grupp föräldrar som vill bevara till varje pris.

Föräldern Rickard i artikeln är oerhört upprörd över rektors ”vänsterretorik”. Riv strukturerna! hade hon skrivit i ett mail till föräldrar och elever. Använt sig av ”feministiska ordval” hade hon också gjort.

Det går nästan att känna spottet flyga ur den upprörde Rickards mun. Riva strukturer. Ett sådant jävla vänsterpåfund. De feminstiska ordvalen blir jag nyfiken på, de återges inte, men att feminism är något dåligt i Rickards värld framgår tydligt. Rivna strukturer och feminism är per automatik något dåligt i den konservativa internatskolevärlden.

Föräldrarna hotar att ta barnen från skolan samtidigt som de hintar om att de nog kan pytsa in lite stålars om det behövs. Lite fundraising, lite donationsvilja. Flera kan inte släppa sin gamla skola, de är villiga att dunka huvudet blodigt i Herrgårdens stängda dörr i försök att få den att gå upp igen. Herrgården är kungens gamla elevhem, det går inte att stänga Herrgården. Det förstår väl varenda rojalist. Var ska kungen då dricka kaffe på återträffen?

Men vad de inte fattar är att skolan inte handlar om att de ska ha någonstans att fnittra och minnas på dekadjubiléet. Som elever tyckte vi att de var rätt töntiga när de svassade omkring i Bergas korridorer och ville provligga sin gamla säng. Och när jag var där i våras och blev lite blödig över var i rummet jag haft skrivbordet på min tid, var tjejerna som bodde där precis lika ointresserade. Skolan är till för de elever som går där, inte för dem som gick där 1995 eller 1958.

Jag tycker att Sigtunas nya rektor är något viktigt på spåren och jag tror att hennes satsning kan riva, eller åtminstone rucka, strukturer som verkligen behöver försvinna. Jag förstår sorgen över uppsagda husföräldrar. Jag gillade verkligen min husfar och hade också gråtit om han fått sluta. Om mina föräldrar startat en protestgrupp för att störta rektorn hade jag säkert också propagerat för hennes avgång. De vuxna har makten, över sina barn och över pengarna de hotar att lägga på skolgång på en annan skola än SSHL. Men när till och med fördettingarna i Sigtunas styrelse insett att det bästa för skolan är att moderniseras, känns det sorgligt att föräldrarna inte kan se att all energi de lägger på att stoppa förändringarna endast handlar om dem själva. Om en skoltid de saknar, en hierarkisk struktur de vurmar för. Kampen har egentligen ingenting alls att göra med deras barns bästa.

Låt den högljudda minoriteten ta sina barn till en annan skola. Kanske till någon i Stockholm. (En av de mest upprörda eleverna i artikeln, vars elevhem skulle stängas, tyckte att det var för få stockholmare på hemmet han erbjudits som alternativ.) Så kan de utlandssvenskar som behöver en trygg skola i Sverige få bygga den ifred ihop med kompetenta pedagoger.

Och alla ni kränkta, hotade och hotande föräldrar, väx upp. Lyft blicken. Häng lite mer med era barn och ta reda på vad de verkligen tänker och känner. Alltså det som ligger bakom allt det ni lärt dem att de ska säga att de tycker. Så kanske det går upp för er att världen ständigt förändras och en välmående skola likaså.

Syrsor, svenskar och amerikaner

Här sitter jag på vår mysiga uteplats och lyssnar på syrsor och snicksnackande amerikaner. Dricker rödvin och ångrar lite att jag inte fångade in svenskgänget som plötsligt dök upp vid vår pool när vi satt på samma uteplats och käkade middag för någon timme sedan. De hade fyra barn varav två var prematurtvillingar nu sju månader gamla. Två var jämnåriga potentiella lekkompisar till Nour. Och de hade varit på resande fot längre tid än vi och skulle vara borta nästan ett halvår totalt. Vilket var vår dröm och plan från början och nu har jag tusen frågor att ställa och lust att prata ännu mer svenska.

De hade bott i ett hus här i Santa Teresa i en månad och hade en tvillingvagn med stora hjul och jag saknade intensivt Kronansulkyn vi lämnade hemma på grund av att den var så mecklig att fälla ihop smidigt. Just nu saknar vi väldigt mycket att ha en vagn överhuvudtaget. Vi kånkar runt på Ilya i babyskyddet från bilen och eftersom han väger säkert åtta-nio kilo numera, blir mina armar som spagetti efter ungefär två meter.

Innan vi åkte funderade jag mig sönder och samman på packningen. Och med två av tre månaders facit i hand hade vi absolut inte klarar oss lika bra utan följande saker:

1. Resesängen (som jag gillar att tjata om)
2. Myggnätet som hör till
3. Barnvagn
4. Portionerare till ersättningen (vi tappade vår första veckan, men köpte en ny, ännu bättre i Chile)
5. En upplåst mobil att installera inhemska simkort i.
6. Dator

Jag har en väldigt tjock kofta med mig, som jag varit nära att skänka bort flera gånger, men som jag vet att jag kommer att behöva i exempelvis Toronto, där det låg drivor av snö sist vi skypade med Nico som vi ska hälsa på där. Och jag hade haft fantastiskt bra användning för den i stugan i bergen ovanför San José, om jag inte glömt att ta med den dit. Där var det kvällstid som svensk midsommar när den visar sitt allra sämsta ansikte. Regn, tio plusgrader och en grill som tog en timme att få igång. Jag hackade tänder när jag gick och la mig, natten påminde om den osedvanligt kalla vintern i det oisolerade huset i Alicante där jag bodde en termin, där jag sov med mössa sista månaden för att inte förfrysa hjärnan.

Egentligen har vi behövt det mesta som vi packat, när jag tänker efter. Men jag hatar att kånka bagage.

Trots att vi har mer än en månad kvar känns det som vi närmar oss slutet. Det beror säkert på att första tiden alltid går långsammast på en resa och slutet rinner iväg. Och det känns vemodigt att vi ska lämna Costa Rica, för det är som att en bit Chile hängt med oss hit. Och snart är alltihop borta och blir till en bit av vårt förflutna. Fina minnen förstås, att prata om lång tid framöver. Och en rätt schyst solbränna. Nour ser ut som en kopia av Mowgli när hon struttar omkring i sina badbyxor. I hudton, kroppsform och frisyr.

Fortfarande längtar ingen av oss hem till Solna. Nour nämnde imorse kojan i sitt rum och alla gosedjur som finns där. Inte så konstigt eftersom hon knappt har några leksaker med sig, Memory och Yatzy, sina tre lypsyl i en hjärtask, sin bundsförvant giraff-Wangari och Snuttis, en kanin-hund-gris som även Ilya är så förtjust i att han tjuter av glädje när han får krama. Ilya premiärbadade även i poolen idag, infektionen från hans tuberkulosvaccin har stått i vägen, äckligt och varigt och enormt har såret suttit där sedan slutet av januari. Äntligen början det läka och han var helt lyrisk i vattnet. Sparkade och flaxade med armarna och ville helst stanna i lika länge som syrran, vilket är ungefär tio timmar av dagens tolv vakna.

Vi åkte till en strand längre bort idag med vår pyttelilla bil och fick ge upp innan resans mål var nått, på grund av att vägen blev för smal och ojämn. När vi badat och chillat och var på väg tillbaka upptäckte vi att en jeep som stod parkerad alldeles i närheten av vår bil, haft inbrott. Två rutor krossade, lite blod från ett sår som tjuven antagligen fått med sig därifrån. Vi hade ingenting av värde lämnat i vår egen bil men den korta promenaden dit var ångestfylld. Jag mindes när vi var i Barcelona för sju år sedan och blev bestulna på all vår packning ur hyrbilen. Det var då vi lärde oss att det mesta går att ersätta, men att prylar med högt affektionsvärde är de tyngsta förlusterna. Ilya tappade sin gose-ko på Arlanda, innan vi ens lämnat Sverige, det var ett nederlag. I övrigt har vi allting kvar.

Nästa vecka väntar San Francisco och Cupertino där Teddy, Miriam och deras två barn bor. Vi ska bli hämtade på flygplatsen vilket känns lyxigt värre och jag har aldrig varit i någon del av USA, utöver flygplatsen i Houston där vi bytte plan när jag väntade Nour och jag blev förhörd om mitt kärleksliv av tulltjänstemannen. Jag vågade inte låta bli att svara, kände mig alldeles smutsig efteråt och ville bara därifrån. Och en av amerikanerna som bor i cabinan bredvid oss här, sa att det inte fanns någonting alls att uppleva i Houston. I San Francisco däremot, där sa han att många fina upplevelser väntade. Där ska jag även återse Cristina, som ihop med Tracy blev min bundis i San Sebastian 2001. Vi har inte setts sedan dess, men jag har på känn att allt är sig likt.

Om svenskgänget stannat lite längre, exempelvis slagit sig ner och druckit lite vin med oss på uteplatsen, hade jag frågat hur det varit att resa så länge. Hur de lyckats få okej att ta med sin sjuåring med skolplikt, hur de får sina barn att inte vilja knarka Netflix tills ögonen går i kors. Om de hittat linfrö här.

Om de i sin tur hade frågat oss något hade jag svarat att det varit betydligt lättare än jag trott att resa med ett spädbarn och att Nour är så stor nu att hon kan haka på allt. Hon har testat bodyboard, hon hänger i poolen med folk hon snabbt lär känna, hon har hängt med sin farmors vänner, är generellt väldigt förtjust i kvinnor i medelåldern. Hon är galet envis men lika galet kärleksfull och empatisk. Jag inser att den tid Nour och Ilya får med varandra här endast ett par timmar om dagen om vi varit kvar i Sverige. Nu tillbringar de hela dagar tillsammans och så fort hon rör sig framför honom börjar han klucka av skratt. Storasyrran, den bästa han vet.

Om vi fångar in det där svenskgänget igen och vi får med oss knepet för hur en sjuåring får vara borta fem månader från skolan, kommer vi förhoppningsvis göra en liknande resa igen. För även om det stundtals är väldigt intensivt att bo på små ytor, resa långt, se sitt minsta barn svettas utan att kunna hjälpa honom. Bli mygg- och strandloppbiten och höra sitt äldsta barn klia sönder ben och armar i sömnen, är det bland det bästa jag gjort.

Glassamerikanen kom förbi tidigare, frågade om någon av oss läst Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann. Det hade ingen av oss gjort men han sa att den varit så rolig att han skrattat högt flera gånger bland främlingar. Han pratade så länge om hur bra han tyckte boken var, att jag började ana att han önskade att vi skulle säga: Det ska vi hälsa Jonas nästa gång vi träffar honom. För Sverige är ett litet land, chansen finns ju faktiskt att vi alla känner varandra.

Men jag höll mig från att ljuga. Och tidigare idag såg jag en leguan stor som en krokodil leta efter mat bland soporna på andra sidan staketet.

Santa Teresa och semester i semestern

Så kom vi till sist till vårt lilla paradis. En cabina bland åtta andra, en uteplats med hängmatta några steg från poolen. Luftkonditionering, heta dagar och ljumma kvällar. Internetuppkoppling.

Vi har betat av mer än halva resan nu och om en dryg vecka lämnar vi de spansktalande för amerikanerna. Nour vill lära sig, tränar små fraser med grannarna där vi bor nu. Hello. Thank you. Igår simmade hon från poolens ena ände till den andra utan hjälp och fick hejarop och applåder av en av de amerikanska gästerna. Nu blir det glass till efterrätt hojtade han glatt och eftersom icecream är ett av de ord som Nour kan sedan länge, frågade hon om det var så. Fick alla barn som simmade en poollängd glass?

Och det blev lite av en firarkväll. Vi åt surf and turf, grillat kött, svärdfisk och hummer som var topp tre godaste rätten på hela resan. Vi hamnade på ett ställe precis vid stranden, små krabbor sicksackade sig fram mellan våra fötter, stjärnorna glimmade ikapp mot en korpsvart sky och stunden var så harmonisk att Nour inte ens blev upprörd när det visade sig att glassen var slut.

Nu är första heldagen snart till ända, Nour och Ilya har slocknat och vi vuxna knarkar internet på uteplatsen. Vi hyrde en bil på väg hit som var så liten att vi på allvar fick ifrågasätta vår packning. Vagnen fick stryka på foten, de små trötta resevagnshjulen hade antagligen ändå knäckts på ett ögonblick på de ojämna vägarna. Utflykten från San José inleddes med Puntamala, djungel invid havet i en cabina som i brist på mänskliga gäster intagits av fladdermöss, ödlor och myror. Där hade vagnen också varit rätt överflödig. Och det var så hett. Stackars Ilya har svettats som om det inte funnits någon morgondag, nu sover han i AC:n under resesängens myggnät. Jag skulle kunna skriva en hyllningshymn till den där resesängen. Allt från första veckans kringflackande, till den iskalla natten i bergen ovanför San José, skyddet mot fladdermössen i Punta Mala och nu, en hederlig mysig koja där han alltid känner igen sig.

Livet är ljuvligt. Hur är det möjligt att resa så länge? frågade glassamerikanen och syftade på att vi är borta så länge från våra jobb. Deras dotter väntar tvillingar i maj och överväger att helt sluta jobba eftersom barnomsorgen kostar mer än hon tjänar. Sverige alltså, vilket land, tänker jag ibland. Det här blir Fi:s valår jävlarimig. Och jag drar mig till minnes den första tiden hemma igen från en resa. När allt är så enkelt. Att resa, förstå tidtabeller, följa vägskyltar, handla basvaror. Till och med Försäkringskassan känns logisk. Men jag tänker också mycket på hur viktigt det är att vi måste fortsätta kämpa mot rasismen och nazismen. (Heja Malmö häromdagen.)

Det är förstås långt ifrån enbart en dans på rosor att långresa tillsammans. Alla konflikter som uppstår hemma byter skepnad och blir ibland än mer intensiva när vi är tillsammans så mycket. Och att Nour är en av jordens envisaste människor gör förhandlandet evigt och frustrerande, lite eftersom hennes föräldrar är minst lika envisa. Ilya flyter med, blir säkert envis han med när han lär sig hur. Han pratar massor, säger faktiskt något som låter som mamma, men också haranger av långa inlevelsefulla helt obegripliga ljud. De är såna grymma globetrotters båda två. Och här får alla pusta ut, känns det som, på semester i semestern.

stuganStugan i bergen, resans hittills kallaste plats.

solnedgang_puntamalaSolnedgången i Punta Mala.

farjanLand i sikte på färjan från Puntarenas.

hangmattshangHäng på stranden i Santa Teresa.

pipafriaPipa fria en la playa.

Fotgängarnas helvete San José

Idag åker svärmor hem, som varit med oss hela resan fram tills nu. Jag och Ilya hänger i mallen och väntar på att de andra ska komma tillbaka från avskedet på flygplatsen. Gallerian är lite av vårt andra hem och en symbol för vilka interetsuckers vi är. Vi kramar varje droppe ur tiden vi får med kaféernas internetuppkoppling. Det är nästan obeskrivligt frustrerande att inte ha wifi hemma längre, det känns som att leva utan en bit av hjärnan/almanackan/kroppen. Igår drack vi vin och åt gott hemma hos vännen Pepe-med-trådlöst-nätverk och jag fick chans att läsa ikapp lite. Alltså Nils Horner. Så galet sorgligt.

San José är en underlig stad. Biltrafiken pajar allt. Det tar upp till en timme att ta sig några kvarter i rusning. Samtidigt finns, istället för trottoarer, djupa diken längs vägarna, vilket gör det praktiskt taget omöjligt att promenera. Eftersom det tar en halv dag att ta sig in till stan från vår förort Heredia, hänger vi alltså en hel del i mallen. Och jag tänker på Mall of Scandinavia (Skandinaviens största galleria ska vi bygga, vid sidan av en av Stockholms alla onödiga arenor. För att locka dit mer folk om inte annat. Så att alla miljarder vi tagit från vård-skola-omsorg till vårt korrumperade fallosprojekt inte ska kännas helt bortkastade) som växer fram utanför vårt köksfönster i Solna och på att vi säkert kommer glida omkring där också om några år. Och vilken enorm tragedi det är att Sverige fallit offer för galleriaförgiftningen. Jag vill inte ha det här bilsamhället, jag vill ha trottoarer och folkliv och små butiker som kan gå runt ekonomiskt och inte spolas omkull av jättekedjor. Tänk om politikerna åkt på studiebesök till San José innan de började bygga, kanske hade de tänkt annorlunda då.

Nour pratar spanska som en professor, Ilya har lärt sig rulla och fått två tänder. Imorgon drar vi på nya äventyr till en gård som heter Puntamala. Där är strandens sand röd. Därefter skumpar vi vidare till Santa Teresa där vi hyrt en cabina i vilken vi ska chilla en hel vecka. Det ryktas att det finns trådlöst närverk i den.

4 mars 1984 – 2014

vattendjuret_nourVattendjuret Nour.

Vi har hyrt ett hus hundra meter från havet i Manzanillo, Costa Rica. En liten stig ringlar sig genom prunkande växtlighet, bananträd, apor och sengångare. Där den tar slut öppnar sig den vita stranden. Och havet. I natt regnade det så att taket dånade, aporna vrålade från trädtopparna.

Huset i Beira, Moçambique där vi bodde 1983-1984, låg också hundra meter från havet. Men där regnade det aldrig. Mina minnen därifrån är ljusa, fyllda av av strand, sandslott och lågvatten.

Men så blev det 4 mars. Dagen som vände upp-och-ner på de ljusa minnena. Dagen då pappa dog, plötsligt bara, en solig vilken-söndag-som-helst. Dagen då min dittills största sorg i livet, dockan som stulits från grindstolpen, byttes mot en annan betydligt mer ogreppbar.

Jag var inte ens fem fyllda och just idag har det gått 30 år. Så sjukt jävla lång tid.

30 år utan pappa. Även om han alltid är med oss. På olika sätt, i tanke och hjärta, i foton och brev. Nour borstade tänderna häromdagen med frågekedjan Hur föds getingar? – Varför finns bara en myrmamma i myrstacken? – Hur träffades du och pappa? – Varför får jag aldrig träffa morfar? Och så började hon gråta. Tills jag körde in tandborsten i hennes mun och det kittlades så mycket att tårarna blandades med ett tandkrämssprutande skratt.

Hon är jag. Tänker jag ofta. Många av mina starkaste barndomsminnen är från när jag just förlorat pappa och från när jag fortfarande hade honom kvar. När jag satt på hans axlar, höll mig fast i hans ben, flöt i högvattnet i hans famn. Resan vi gör nu kommer finnas kvar i Nour för alltid. Minnena från familjen i Chile, Costa Rica, aporna i trädgården. Sköldpaddorna som dök från stocken rakt ner i dammen tio meter bort i morse. Hon kommer att få med sig allt det här hem som en skimrande liten sten, tänker jag, för vi kommer att landa på Arlanda i slutet av april, hela och levande. Det tror jag, med full övertygelse.

Den vita sanden på stranden i Manzanillo, Puerto Viejo är så lik den i Beira. Vågorna och fötternas avtryck vid lågvatten. Nour samlar snäckor, små och trasiga, men ändå titta mamma va vackra. Och någon har berättat för henne att det går att höra havets sus i de större snäckorna, precis som någon hade berättat för mig när jag var ungefär så stor som hon. Och hon trycker en mot mitt öra, för femte gången samma dag, och säger Lyssna, hör du mamma, havet!

Ilya ligger som en ljusskygg mullvad i skuggan på en filt, gör pruttljud med läpparna och får spott i hela ansiktet. Han kommer antagligen inte minnas någonting alls från den här resan.

Idag är det 4 mars. Och Nour och jag bestämde efter sorgen vid tandborstningen att vi ska gå ut och fira minnet av pappa-morfar Anders idag. I brist på gräddtårta med jordgubbar kanske med en jättestor glass. Han hade älskat vår trädgård, antagligen gått upp i gryningen, klättrat upp i ett träd med en kikare och glott på fåglar. Han hade kunnat namnen på dem allihop.

pappaagnesgunnarBeiras strand 1983 eller 1984. Och ett av världens finaste minnen.