Pura vida i Costa Rica

Då låg vi visst plötsligt sju timmar efter Sverige. Jag hade räknat fel, vi fick backa tre istället för två. Första natten vaknade jag vad som kändes som var femte minut och undrade om det någonsin skulle bli morgon. Nu börjar vi vänja oss, jag gillar verkligen de första dagarna av att vara overkligt pigg väldigt mycket tidigare än vanligt. Jag gillar faktiskt att vara kvällstrött också, att sova är ändå det bästa livet har att bjuda. Ihop med vissa andra saker förstås.

Sist vi var i Costa Rica var Nour ett år och vi åkte upp till restaurangen där vi suttit under jordbävningen året innan, för att visa henne platsen. Eller mest för att bearbeta våra egna trauman antagligen, och för att betala för de milkshakes vi precis hunnit börja dricka när det stora skalvet kom. Det var läskigt och vemodigt och nu när mer än fem år gått och Nour blivit så stor och klok, väcker det mycket känslor att berätta för henne om de dramatiska dagarna här innan hon föddes.

Men mest av allt är Costa Rica ett skönt miljöombyte med både stora och små skillnader. Vi är i San José ett par dagar, bor hos ytterligare en av de mostrar min kille har spridda över klotet. Just nu sitter vi på ett kafé i en mall, har betalat vår hyrbil med hjälp av kontantinsättning av pengar på bank, (en bank som hölls låst, där en i taget fick komma in efter att ha kroppsvisiterats) faxning av kvittot till ett företag och nu inväntar vi ett mail som behöver skrivas ut som kvitto. Den digitala eran har inte nått hit fullt ut.

Imorgon åker vi till Villa Noor, ett hus vi hyrt vid kusten som ser lika fint ut som namnet det bär. Där ska det finnas wifi, varmvatten och en egen stig ner till havet.

Det stora vemodet

Igår kväll lämnade vi Arica. Två bilar i minikaravan, med oss i och våra nära och kära som följde oss till flyget, rullade ut från huset på Pasaje maule för sista gången.

Avskeden. Där tiden vi haft tillsammans blir till ett koncentrat där minnen vi samlat blandas med sorgen över att skiljas åt. Och mina tårar kommer alltid i hej-då-kramen, hur mycket jag än stålsätter mig, just när jag ska säga allt det där som ska sammanfatta hur mycket personen betyder för mig, allt jag hoppas på ska hända tills vi ses igen. Så att rösten stockar sig och istället mumlar fram något som ”tack för allt”, eller annan jämförbar klyscha.

När planet lyfte och Nour från fönsterplatsen hon alltid tjingar, tittade ut och sa: ”Det glimmar som guld och ädelstenar där nere.” Och jag svarade: ”Det är alla Arica hus som har sina lampor tända.” Och Nour pekade på det av husen hon trodde var kusinernas och sa att hon inte ville åka därifrån. ”Varför måste vi åka mamma, jag vill inte bo i Sverige, jag vill bo här.” Då tappade jag rösten igen och kunde heller inte ge ett vettigt svar.

Avskeden är det värsta med att resa. Den koncentrerade saknaden ebbar ut, en annan tillvaro tar vid, nya resor planeras, men de parallella världarna består. Insikten om att vi aldrig kommer att ha en vardag ihop.

Och i Kiev, där min kille växte upp och har ytterligare en familj, där hans bästa vän från barndomen står på barrikaderna men nu inte hörts av på länge, har över hundra dödats i protesterna. Det slår oss i bakhuvudet, världen krymper, samtidigt är den enorm och känslan av hjälplöshet sprider sig i kroppen. Och när jag bloggar om förlossningsvården i Sverige gör jag det från ett land där abort är förbjuden, sexualupplysningen obefintlig och där mödrarna blir allt yngre. Där de tjejer som inte vill ha barn får höra att de borde haft vett att hålla ihop benen istället för att hamna i den sits de försatts i. Men från Sverige kommer pustar av en spirande feminstisk vår och jag tänker på allt hemma som faktiskt är bra. Jag tänker på allt som kan bli så mycket bättre.

Nu är vi i Santiago igen. Nour är tillbaka i den lilla poolen på husets baksida med kusinen, hennes sorgeperioder är korta och intensiva, hennes bild av världen fortfarande ljus. Häromdagen byggde hon upp Solna i sängen när hon längtade hem. Två kuddar som var hennes och Ilyas, alla leksaker hon kånkat med sig i en hög. Och saknaden klingade av.

Det jag saknar mest från Sverige är att kunna dricka vatten direkt ur kranen.

Nour_AguNour och kusinen, tätt ihop sista timmarna i Arica.

Hej finpocket

pocketstorJag hänger inte riktigt med i svängarna där hemma men insåg idag att Att vara utan att synas finns som pocket nu, med ett nyskrivet kapitel om det som hände på Lundsberg i höstas. Jag hann aldrig hålla den i min hand innan vi drog men tycker att den ser väldans fin ut.

Och den gör mig peppad att skriva. Min dator håller på att ätas upp av ett lila monster så jag har börjat på en ny bok för hand i skrivboken och har nu dryga hundra sidor handskrivet.

Som vanligt känns texten briljant ena dan och skitdålig andra. Men vem vet, jag kanske kommer hem med ett färdigt, handskrivet manus. Ett sånt som alltid kommer bort eller sprids för vinden ut i ett hav eller eldas upp av ett galet fan.

Vi får se hur det går.

spruckenskarmDatorns skärm, som blir allt sjukare för var dag som går.

Blondinbella och Fittupproret

Särskilt två saker i nyhetsflödet från Sverige har fångat min uppmärksamhet i fjärran land. Blondinbellas ställningstagande mot feminismen och Fittupproret. Och de hör ju ihop, ämnena, eftersom skälet till förlösta kvinnors negligerade underliv i allra högsta grad har med feminism och jämställdhet att göra. För som Blixa som skriver i sitt inlägg Den tabubelagda fittan om om hur fittskador normaliseras. (Läs, läs!) får nästan alla förlossningsskadade kvinnor höra att skadorna är heeelt normala och inte går att göra något åt. I samma värld där forskningen hittat metoder att byta ut klaffar i hjärtan och att sy ihop små, små blodkärl och massa annat nästintill magiskt. (Ni har väl sett Grey´s anatomy?)

Jag födde mitt första 1600 gram tunga barn med kejsarsnitt i vecka 30. Jag hade inte kämpat mig till snittet, det var Nour som låg med fötterna ner. Jag fick höra rätt mycket efteråt om vilket stort ingrepp jag utsatts för. Jag tröstades även med att snittet inte äventyrade mina chanser att föda vaginalt i framtiden. Det hade inte gjort mig något att ”tvingas” föda med snitt i framtiden, jag återhämtade mig snabbt, var mig precis lik bara några veckor efteråt. Lite dålig känsel i området runt snittet bara.

Mitt andra, 4090 gram tunga, barn födde jag vaginalt. Jag hade inga egentliga skäl att propagera för snitt, hade hört skräckhistorier om hur psykiskt tungt det var att övertala vården och jag tänkte att om det var mindre påfrestande att föda vaginalt skulle det antagligen gå som en dans. Dessutom var jag nyfiken på smärtan. Mina rädslor inför förlossningen var att något skulle hända med barnet på väg ut och eller att jag skulle spricka mycket och inte bli sydd på ett bra sätt.

Förlossningen gick fort och framstår, trots stormen och skränet i huvudet, som väldigt stillsam på den film som min killes riggade iPhone fångade. Ilya kom ut och han skrek intensivt men ingen la upp honom på mitt bröst. Där pausas filmen och där började även dramatiken. Skälet att han ”glömdes kvar” vid mina fötter var att jag inte slutade blöda. När barnmorskorna till slut försökte få upp honom var navelsträngen för kort för att nå fram, jag hade för ont för att hålla honom och slutligen rullades jag iväg på operation.

Med blicken i taket genom korridorerna tänkte jag två saker. Äntligen ska jag få bedövning. Och Om jag sprack något kommer jätteskickliga kirurger att sy ihop mig, vilket tur jag haft. Ingen hade hunnit säga något om det nämligen, om huruvida jag sprack, eftersom det blev så bråttom till operation.

På BB några timmar senare när jag fick instruktioner om hur jag skulle få ut den halvmeterlånga blodstoppande tygtrasa som pulats in i min livmoder, frågade jag hur många stygn jag hade fått. ”Vi räknar inte stygn” svarade barnmorskan då. Många av mina vänner hade berättat om sina stygn, att de sytt sju, tre, ibland bara ett. Att barnmorskan sa så betydde alltså att stygnen var så många att de tappat räkningen. Enligt henne var det alltså helt normalt att ha så många stygn att de inte gick att räkna.

Jag hade galet ont. En barnmorska försökte hjälpa mig ur sängen och när jag skrek högt frågade hon var det kändes mest. ”I svanskotan” viskade jag och hon såg frågande ut. Folk pratar om eftervärkar, jag kände inte en enda. Däremot kände jag svanskotan, som barnmorskan på efterkontrollen konstaterade hade brutits vid förlossningen. ”Det är väldigt vanligt att du bryter svanskotan om du skadat den tidigare” sa hon.

Under allt som hänt, all smärta jag känt (prova att sitta på en spräckt svanskota ihop med så-många-stygn-som inte-går-att-räkna, inte så skönt) plus bröstinfektionen jag fick (som förstås också var helt normal) har jag ändå känt tacksamhet över att det var kirurger som lagade mig och inte en överbelastad barnmorska i slutet av sitt skift. I min skräck inför att inte lappas ihop på rätt sätt tyckte jag att det var värt att offra de första timmarna med mitt nyfödda barn. Det jag missade sist, som snittad prematurförälder, missade jag igen. Och när jag tänker på det nu, börjar jag gråta.

Jag känner mig nästan helt som vanligt igen. Jag har läkt toppenfint sa barnmorskan och det har fortfarande bara gått fyra månader. Min svanskota har slutat värka, jag säger inte länge ”aj” varje gång jag reser mig, men den molar alltid lite och när jag sitter för länge i en bil eller på en stol får jag nästan panik och vill springa iväg. När jag skadade svanskotan sist (i skidspåret) kunde jag inte göra sit-ups utan smärta på flera år. Tänk att mödravården vet att kvinnor med tidigare skadade svanskotor ”nästan alltid bryter dem” och att det ändå inte informeras något om det. Någonsin.

Jag hörde på radio att en förlossningen kostar ungefär 20 000 kronor, ett snitt 40 000 och en svår förlossning 60 000. Vilka skitsummor det är, på det stora hela, om en ser till hur mycket ett barn kostar samhället. Varför kan inte varje kvinna själv få välja hur hon vill föda sitt barn? Enda skälet till att det är lönsamt att låta kvinnor föda vaginalt, gärna mot deras vilja efter påtryckningar, är på grund av att de allra flesta tiger efteråt. I nuläget får varannan kvinna bestående skador. Skador som ofta är väldigt enkla att rätta till men som inte rapporteras på grund av skamkänslor inför sitt kön.

Och jag blev också en sådan. Som mörkade min ångest över hur ont jag hade, som grät mig till sömns i flera veckor på grund av att jag trott att jag skulle föda mitt barn och gå hem sex timmar senare. Ingen hade förvarnat mig om vad som hände efter att barnet kommit. Det är ett svart hål. Du har lite ont, du behöver vänta in magmusklerna. Inget mer. Jo förresten, massa jävla fokus på hur du ska få bort magen, hur mycket tid det tar och så vidare. En kroppsdel som vi kan prata om utan att känna skam, men som är en fesen parentes i återhämtningsprocessen.

Det här kom att handla väldigt lite om Blondinbellas inlägg i debatten. Bland annat menar hon att Sverige är helt jämställt. Jämställt i den bemärkelse att män och kvinnor tas på lika stort allvar och har samma rättigheter och värde. Och jag frågar mig själv. Skulle förlossningsvården och den nonchalans som omgärdar skadorna som följer se ut på samma sätt om det var män som födde barn?

Med facit och ett barn i varje hand, en liten ”snittad” och en jättestor ”normalfödd” skulle jag utan minsta tvekan, i alla väder, om jag mot förmodan skulle föda fler barn, välja snitt. Men nu finns inte det valet, inte utan en jätteutredning först, eftersom snitt kostar samhället 20 000 kronor extra. Och eftersom det naturliga är att föda vaginalt. Men om naturen fått styra mitt öde hade jag antagligen varit död nu. Och min förlossning kom att kosta samhället betydligt mer än genomsnittet. En överläkare plus team på operation i nästan två timmar, en (helt fantastisk) narkosläkare som höll mig sällskap i huvudändan, en specialbyggd robot som lyfte mig mellan sängarna. Jag fick två påsar blod, ryggbedövning och mängder av smärtstillande. Om jag inte tjatat mig till hemgång (pga ångest över amningshets och väntande storasyster hemma) hade jag antagligen blivit kvar på sjukan upp mot en vecka.

Blondinbella bloggar om sin praktiskt taget helt problemfria förlossning. Själv kan jag fortfarande inte tänka på min egen utan att bli illa till mods. Jag tror inte att jag hade behövt känna så här om jag blivit förberedd, om någon berättat för mig vad jag hade att vänta. Det var först när jag hittade det här inlägget som jag kunde bryta ihop lite i soffan av igenkänning.

Jag hoppas att fler vågar haka på Fittupproret och bryta tystnaden. Det känns förstås skitjobbigt att trycka på ”publicera” efter att ha skrivit det här. Samtidigt en sådan lättnad, eftersom jag faktiskt inte pratat med någon om det på riktigt. Inte ens med min kille, han som står mig närmast och känner mig allra bäst.

Irritationsmoment och bildkavalkad

Jag hinner inte blogga så mycket längre. Inte för att vi har särskilt mycket planerat, vi har bara hamnat i semesterläge. Eftersom vi snart (eller snart och snart, om tio dagar) ska vidare till Costa Rica som ligger två timmar bakom oss, har vi försökt tänja sovtiderna för kidsen och vaknar därför först vid tiosnåret. När Ilya får frukost kollar vi ett avsnitt av Lost (Netflix finns i Chile!), sedan äter vi vår frukost, duschar, klär på oss. Ungefär då behöver Ilya sova igen. Häromdagen kom vi iväg till en pool redan på förmiddagen, tyckte vi, men klockan visade sig vara kvart över ett. På samma sengångaraktiga vis rullar dagen på tills det plötsligt är kväll.

På onsdag kväll flyger vi tillbaka till Santiago och en vecka efter det lämnar vi alltså Chile för Costa Rica. Den 26 mars landar vi i San Francisco (där vi åter igen måste backa tiden och därmed hamnar nio timmar efter Sverige) och 3 april anländer vi till resans sista land, Kanada. Att resa med barn genom olika tidzoner har gått oväntat bra. Chile ligger fyra timmar efter Sverige och första morgnarna vaknade vi allihop i ottan. Men eftersom allt är förskjutet tidsmässigt på fler sätt här, alla är tidsoptimister och äter dessutom middag sjukt sent, höll både Nour och Ilya sig vakna allt längre och sov rätt snart även längre på morgnarna. Nour flyttade ju upp till sin farmor för ett par veckor sedan och vill inte komma tillbaka till vårt våningsplan. Hon ligger allt som oftast utsträckt på sin kusins säng tillsammans med hunden Polito och kollar barn-tv på övervåningen. Tv:n är på så gott som dygnet runt i de flesta hem. Imorse handlade en hel timme om en fotomodell som var gravid. I programmet satt en panel och tittade på ett annat tv-program där ytterligare några satt och analyserade ett tredje tv-program. Väldigt meta. De flesta talkshower som rullar dag som natt, har en manlig, medelålders, kostymklädd programledare med en eller fler lättklädda kvinnliga sidekicks. Det pratas oändligt mycket om kvinnors utseende. Jag saknar inte svensk tv särskilt mycket, men jag saknar att ha den avstängd. Och den generella kroppsfixeringen, som finns i Sverige också förstås men lite mer dold och träningsfokuserad, gör mig galen. Jag vet inte hur många gånger jag fått frågor och kommentarer om min vikt, min post-gravid-kropp och mina portionsstorlekar. Jag jobbar hårt på att inte bry mig men när Nour inte ville ha mer frukost en morgon och fick kommentaren ”Det är för att hon vill vara smal som sin mamma”, var något nära att brisera inuti. Det som höll mig tillbaka var spåkbarriären som fortfarande är relativt stor. Som svensktalande är jag diskussionsivrig som en kobra, som spansktalande mer återhållsam och alltid med en liten rädsla att ha hört fel. Sa hen verkligen det där? En liten tröst i det stora hela är att Nour inte hör vad någon säger när tv:n är på, vilket den var denna morgon liksom de flesta andra.

Men. Utöver vissa små irritationer och språktrösklar i vardagen är resan i sin helhet en riktig paket-öppnar-upplevelse. På varje plats vi landat har vi kunnat tänka oss att stanna för alltid och inför varje plats vi har framför oss känner jag likadant. Det är lite som att ha sommarlov, fast inte ett sådant klassiskt med dagar av dötid, regn och tristess utan ett sådant där overkligt filmsommarlov. Tänk när vi kommer till den karibiska kusten i Costa Rica, tänk Stilla havskusen. Tänk när vi äntligen får återse Bret och Miriam i San Fran, tänk hos Geoff och Nico i Kanada där vi kanske kan åka skidor.

Men för att summera veckan som gått så har vi som vanligt hängt rätt mycket på playan.

valentin
På alla hjärtans dag hängde Ilya och Nour med sin farmor och jag och min kille åt på restaurang med havsutsikt.

grillbad
I söndags åkte vi till en ”camping”, vilket är en privatperson med pool som mot lite ersättning låter folk komma dit för att hänga och grilla. Fantastisk idé.

poolluisNour låg som vanligt i vattnet (och höll andan under ytan i tretton sekunder!) och även vi andra flöt omkring.

inredningUnder den halvtimme Nour var uppe ur vattnet inredde hon sitt födelsedagshus, en av många succépresenter från kalaset i Sverige.

persikapotatis Så gott som varje dag bjuds vi på lunch. De torkade persikorna till vänster blev värsta goda efterrätten, bajskorvarna till höger var torkad potatis, fantastisk den med.

dansnourTredagarsfestivalen höll igång hela helgen.

dansTusentals dansgrupper och orkestrar höll igång dag som natt.

tsunamiMånga hus omringas av små murar byggda av femlitersflaskor med vatten. De finns där ifall det blir jordbävning. Små tecken överallt påminner om att vi bor i ett jordbävningsland. Senast häromdagen skakade mellersta Chile, strax över 6 på skalan.

Vardagens stilla lunk

IMG_20140211_205844Marknad.

Dagarna flyter och tiden flyger. Vi rör oss mestadels mellan stranden, hemmet och marknaden, men ibland gör vi även lite längre utflykter.

I söndags blev vi upplockade av en kusin som tog oss med upp i bergen, 1,5 timmes körväg härifrån, där hennes kille jobbar på en byskola under terminerna. Utsikten var så svindlande att jag inte klarade att ta någon bild, har visst utvecklat höjdskräck. Den smala bergsvägen påminde dessutom aningen för mycket om den till vulkanen ovanför San Jose, där vi hamnade i en jordbävnings epicentrum för fem år sedan. (Jordbävningsoron går i vågor. För det mesta tänker jag inte på det alls, men det sista jag tänker innan jag somnar är alltid hur jag på bästa sätt ska skydda våra barn om jag vaknar av ett skalv.)

Väl framme fanns ett vattenfall insprängt i dalen som mynnade ut i en liten badsjö bland klipporna. Vi snirklade oss ner från bilen via en brant slänt, grillade kyckling, simmade i sötvatten och chillade fram till kvällen.

Nour har för övrigt badat så mycket att hennes solskyddsdräkt lösts upp i molekyler. I eftermiddags lämnade vi därför Ilya hemma i famnen på farmor och begav oss ut för att hitta en ny. Ingen lätt uppgift med en Nour som visste exakt hur den nya solskyddsdräkten skulle se ut i kombination med det utplockade utbudet i butikerna. Skolorna börjar igen i mars och ”School es cool” har sopat undan sommarlovsprylarna ur skyltfönstren.

Vi kom halvvägs, den funna överdelen firades med en glass för en stund sedan nere på stan.

IMG_20140211_205613Glass och nyinköpt soldräkt.

I fredags styrde staden upp en lekkväll för barn. Den skulle starta klockan 18.00 men slog upp portarna, Chiletiden trogen, en dryg timme för sent. Nour gick loss i rutschkanan och köade sedan tålmodigt i en halv evighet för att få ansiktsmålning. Efter det åt vi sushi, som förstås var friterad. Rätten ”Miso” var detsamma som pommes frites.

IMG_20140211_210330Rutschkanefrisyr.

Igår bjöd ytterligare en kusin oss på grillning på en av de Aricas stränder där många surfar och fiskar. Nour dansade i solnedgången, Ilya somnade i min famn i brasans sken och kvällen var så overkligt stilla och vacker att det kändes som att leva i en film. Jag överväldigas ofta av hur fantastisk den här resan är, hur glad jag är att vi fick tummen ur röven och drog iväg och hur lite jag längtar hem. Även om jag saknar den del av familjen och vännerna som inte är med oss på äventyret.

IMG_20140211_205939Solnedgångsdans.

Ilya har fyllt fyra månader och firat med första smakprovet fast föda, som ledde till en fisfest utan dess like. Han börjar vänja sig vid klimatet, syntluggen har letat sig ner i ögonhöjd (Har ni inte rakat hans huvud? Varför?) och han har skavt bort det mesta av håret på sidorna. Han är glad så gott som jämt.

Vi är alla fyra glada så gott som jämt.

En by för att fostra ett barn

En kompis har postat ett länk på Facebook, angående ett blogginlägg om pappors ansvar att ta föräldraledigt. I fejankommentarsfältet skriver någon att de viktigaste månaderna är de första åtta, då pappan oftast inte är där. Någon annan svarar att Ja, tänk den som ändå hade kunnat vara hemma från dag noll.

Igår hamnade vi i en diskussion om amning vid matbordet, med utgångspunkt i att en av kusinerna är gravid. Jag frågade hur synen på amning är här och en av mostrarna drog igång ordentligt om att det är en kvinnas plikt att ge sitt barn bröstet och att de som inte ammas inte knyter an till sina mödrar lika bra. Och hon gjorde en gest mot min kille och sa att det är därför Ilya tyr sig så mycket till sin pappa.

Som att det skulle vara något negativt.

Nours första år tänkte jag att hon inte genomgick alla olika faser för att hon var prematur. Men nu, när Ilya snart är fyra månader och på så många olika sätt liknar sin syster, har jag kommit fram till att mycket av det som spädbarn går igenom antagligen mest har med samhällsstrukturen att göra. Att praktiskt taget alla barn lever isolerade med sina mödrar det första året och att det får följder. Och liksom mannen i kommentarsfältet, som drömde om att vara hemma från dag noll, tror de allra flesta att bara en förälder i taget kan vara hemma. Jag trodde också det, innan Nour kom.

Det krävs en by för att fostra ett barn, brukar det väl sägas. Medan några av de mest konservativa barnpsykologerna på TV hävdar att det blir spretigt och otryggt för en bebis som inte är med sin mamma jämt. Vad de nu har för bevis för det. Det enda jag själv har märkt som följd för ett barn med många vuxna närvarande är att det känner sig tryggt med flera vuxna. Och kanske borde jag sörja att mina band till Nour är så ”svaga” att hon efter två nätter i samma rum som mig och min kille här i Arica, bad att få flytta en våning upp till sin farmor istället.

Hade de varit lika bästisar och bundis om farmor inte vyssat, kramat och matat Nour sedan födseln? Det får vi aldrig svar på, men om det är en bieffekt av bortvald amning är det något jag tacksamt tar emot.

Och visst går det att vara hemma tillsammans eller dela på dagarna från dag noll. Sverige har det generösaste föräldraförsäkringssystemet i världen. Ni skulle se folks reaktioner när de förstår att vi får betalt i mer än ett år för att vara med våra barn. (Även om det förstås ses som en kvinnas uppgift här, ”Varför ska du vara ledig, du har väl inte fött några barn?” fick min kille höra första dagen.) I andra länder använder föräldrar semesterdagar och obetald tjänstledighet för att inte helt missa sitt barns spädbarnstid.

Jag intervjuade en bankrådgivare till en artikel en gång om möjligheterna för ett par att ta lån för att vara föräldralediga tillsammans. Hon sa att hon starkt avrådde att sätta sig i skuld för sådant som inte var att betrakta som investeringar, vilket lät som en sund inställning. Det som kändes mindre sunt var att hon såg bilköp som en investering men inte att vara med sitt barn. Hon pratade också mycket om pensionsbortfallet vid tjänstledighet. Det lät som att ett slukhål väntade det par som ville ”investera” i sitt förhållande.

Men vad kostar skilsmässorna samhället? Alla småbarnsföräldrar som får smaka på följderna av ett ojämställt föräldraskap? Alla kvinnor som har lägre lön på grund av deras långa frånvaro från arbetsmarknaden? Det sa inte rådgivaren något om. Och vad är det egentligen som hindrar oss från att spara pengar till gemensam föräldraledighet när vi sparar till sådant som hus, bilar och resor? Vi vet ju oftast att barnet ska komma mer än ett halvår i förväg och har inte sällan planerat det betydligt längre än så?

Fram till mars är det sommarlov i Chile. Vi bor femton personer, vuxna och barn, i samma tvåvåningshus. Nour flänger som ett somrigt yrväder i trappan mellan våningarna. Just nu är det en hel liten by som fostrar våra barn. Hur kommer det sig att de flesta av oss väljer något annat?

huset
Huset och trappan.

Palometa med palmitos

Idag var vi på fiskmarknaden och köpte en enorm palometa, en fisk som jag inte vet vad den heter på något annat språk. Nour var, med undantag för den distinkta lukten, helt såld på allt som fanns där. Fiskarnas storlek, fiskhandlarens skills med filékniven, katterna, pelikanerna och sälarna. De friterade ostpirogerna som såldes i ett matstånd la sig som behagliga degklumpar i våra magar.

hamnen

filekniven

Nour_fisken

salar

Apropå deg så tog det nästan exakt två veckor för min brödgräns att nås denna gång. Idag hittade jag linfrön, havregryn, osaltade solrosfrön och torkade katrinplommon på Lider och i morgon gör vardagsgröten sitt efterlängtade återträde i mitt liv.

Tillbaka i huset åt vi stekt palometa med palmitos (tror att det heter palmmärg?) och sellerisallad. Och Ilya slet av sig kläderna och pustade ut. För även om hamnen var cool, gillar han skuggan bäst.

ilya_glad

Stranden solen festen

taltet

skylten

hanget

ilya

choclo

tartan

bad

ballonger

Vardag och fest, borta och hemma

Imorse fick jag en mailuppdatering från det parallella vardagslivet i Solna. En pust av längtan förde den med sig, hem. Det är en kluven känsla att både njuta av resans frihet och att sakna den ”vanliga” världen. Nour sätter schizofrent men väl sammanfattat ord på den genom att ungefär varannan timme säga ”Jag saknar min koja och min säng och mina smycken i Soooolna” och timmen därefter utbrista ”Ska vi bo här för alltid? Jag vill bo här för alltid.” För att därefter, när vi säger att efter Chile ska vi till Costa Rica, bryta ihop och vråååååla ”Neeej inte Costa Rica, jag vill vara här.” Samtidigt som hon längtar till alla de platser vi har kvar att besöka.

Det blir på vissa sätt samma slags vardag som hemma på en så här pass lång resa. Vi har liknande morgon- lunch och middagsrutiner, Ilya sover på samma klockslag, vi hänger ungefär lika mycket på fejan och internet som hemma. Den stora skillnaden är att vi är lediga och att det är konstant soligt, inte ett endaste moln har jag sett sedan vi kom till Arica. Vilket resulterade i att jag snabbt slutade få ångest av att sitta inne och häcka istället för att vara utomhus och njuta av det fina vädret. Tvärtom går det knappt att vara ute mitt på dagen. Ungefär vid samma tid som stränderna töms i Sverige, fylls de här. Innan fyra är det glest mellan handdukarna.

Idag är i alla fall kalasdagen med stort K. Jag och Ilya håller honom borta från strandhettan så länge som möjligt och är kvar i huset. Nour och några till har fyllt bilen med piñata, grill, musikanläggning och tält och dragit iväg. Vid tolv ska det dra igång, svettigt och härligt blir det.

regnbagstartanNours regnbågstårta, färsk från bageriet.