Första veckan i bilder

image

Med spring i benen på Arlanda…

image

som blev till trötthet i London.

image

Framme i Santiago och upptäckten av en köpcenterkarusell…

image

och en trädgårdspool.

image

Häng med fastrarna.

image

och gott vin…

image

gjorde alla mätta och belåtna.

image

Ännu mer bad…

image

och asado!

image

Vidare till Viña del mar…

image

…och Olmué…

image

där det kryllade av avokado.

image

Tvagning och packning inför…

image

att äntligen få träffa kusinerna i norr.

image

Arica, siempre Arica.

image

Och här hänger vi nu i ungefär tre veckor.

Once you go kaos…

Strax innan vi lämnade Sverige hängde vi en kväll med ett kompispar med barn i exakt samma ålder. När vi sa hej då skämtade någon om att vi skulle komma hem från vårt tremånandersäventyr alldeles utmattade och från och med då och för all framtid bara välja charter. Två barn och tusen resmål och små hus och slingriga vägar och spyor och nappflaskor att diska och allmänt kaos. Vem orkar i längden liksom.

Och jag måste erkänna att det var lite av en livskrock för mig första gången vi klev av flyget i Santiago och åkte hem till kusinens lilla lägenhet, där nästan alla mostrar samlats. En gullig tax kom emot mig och jag gick ner på knä för att visa att jag gillade hundar och så fort jag kliade henne bakom örat så kissade hon på mig. Vi sov tre personer i ett litet sovrum medan mostrarna sov på luftmadrasser i vardagsrummet och i badrummet låg nerkissat tidningspapper eftersom den inkontinenta hunden även hade reumatism och därför inte kunde gå ut. Jag hade bott ensam sedan jag var 19 och jag hatade oordning, hatade att inte få gå på toaletten ifred eftersom det gjorde mig förstoppad. Och ja, jag var rätt förstoppad överlag på den tiden. Och hade inte ens några barn. Men så vande jag mig, eller jag inte bara vande mig, jag började älska att massor av människor samlades på en plats bara för att vi skulle komma dit.

Vi har provat att åka på charter med barn. Vi gled omkring bland all-inclusive-armbanden, poolen var fin och buffén helt okej och vi fick myror i brallorna efter ungefär två timmar. Här är det tvärtom så tvära kast att jag får ett sammanbrott ungefär var tredje dag för att i nästa ögonblick sträcka armarna mot himlen och tacka livet för allt det gett mig.

Vi kom just tillbaka från en galet fin tredagarsutflykt till San Antonio – Viña del mar – Olmué. Vi skulle lämna Santiago vid 20 och men kom iväg vid 22 och när vi slutligen strax efter midnatt vinglade in i kusinens flickväns föräldrahem satt nio personer vid ett matbord, som stått dukat sedan då vi skulle ha dykt upp, och väntade. Där fanns tonfisk med potatis, sallad, ris, bröd och dryck. Barnen som slocknat i bilen trycktes in i ett av de sovrum som fanns (Babybjörns resesäng som vecklar ut sig själv, vilken gåva till den kringresande spädbarnsföräldern den är)  och vi andra slog oss ner vid bordet och trots att ögonen gick i kors så var det så himla härligt. Dagen därpå drog hela det stora gänget mödrar, några fäder, systrar och barn till stranden med picknick till alla, parasoll och leksaker. Nour byggde sandslott och lät sig jagas av vågorna och sa efteråt att det varit den roligaste dagen i livet, vilket hon sagt tre fyra gånger sedan vi kom hit.

Igår drog vi vidare till Viña del mar och en gammal vän från Sovjettiden. Där åt vi lunch på ett casino (där vi sumpade vår ovärderliga ersättningsportionerare, vilket  förstås var mindre kul) hängde i parken, vid havet och slutligen på ett glasskafé som nästan gjorde goda cappuccino (hade de bara skippat att hälla sirap över alltihop…) Trötta och vindpinade åkte vi framåt kvällskvisten (ett par timmar försenade förstås) mot kusinens kompis hus i Olmué.  Återigen upp och ner för berg i snäva kurvor, vägar som smalnade av, en het sol som dalade och slutligen en grind i slutet av en sandig väg. De där heta sandiga vägarna som tar slut för att övergå i en oas av lantligt hus, avokado- persiko- och tomatodlingar, den kontrasten  slår det mesta. I huset bodde alltså kompisen med sin fru och hennes pappa och vi käkade kvällsmat med avokado från trädgården och blickade ut över dalen.

Nu är vi tillbaka i Santiago efter att ha köat oss genom ett par timmars eftermiddagstrafik och imorgon ska vi vidare till Arica, underbara Arica i norr, staden som min killes mamma föddes i. Ytterligare några av de släktingar som bodde i huvudstaden förut har flyttat hem och huset vi brukar bo i har fått fler rum och fler invånare och jag längtar. För once you go kaos så vill du inte ha något annat. Det är kringflängandet som blir kryddan och att komma fram är att nå paradiset och alla möten med alla som längtat efter oss och tagit ledigt för vår skull och lagat den godaste maten som de vet att vi alltid vill äta. Och hur de röjer ur minst ett rum för oss att sova i och själva sover skavfötters  och strandhänget och churrosarna och havet. Och när det bara finns en toalett men den har det mjukaste toapappret. Då är livet som bäst.

Jag vet att jag lika gärna kunnat bli en sådan som väljer charter. När jag var liten hatade jag kaos och ville bo på hotell med fyrkantiga pooler och kärnfamiljer. Som vuxen är jag tacksam över att den fasen gick över. Lika tacksam är jag över att Nour jublar för varje extra människa som rör sig i hennes omgivning, över hennes tårar över att skiljas åt, över hur hennes spanska nu skuttar ur munnen med fler ord för varje dag. Över att den avslappnade attityd om att ”självklart finns det plats för alla och inte är det väl så meckigt att resa med en tremånaders” smittat av sig på mig så pass mycket att jag känner likadant. Och på Ilya också uppenbarligen, eftersom det mesta med honom är enkelt.

Arica imorgon alltså. Jag återkommer om hur bra wifin är där.

olmue
I Olmué. Nour i vattnet och Ilya i skuggan. Livet i ett nötskal.

sanantonio
Delar av gänget i San Antonio.

Viña del mar

image

image

Lite mer om att resa långt med barn

globetrotter

Trött globetrotter mellan två terminaler.

Vår första resa-med-barn-upplevelse var med Nour när hon just fyllt ett. Även då åkte vi till Chile och Costa Rica och bodde hos släktingar. Nu reser vi med två barn, vilket alla vet är dubbelt så många, varav den minsta är tre månader gammal. Det som är väldigt positivt när du ska till att köa till tull eller passkontroll i Syd- och Mellanamerika är att du snabbt plockas upp av någon som lotsar dig till vip-kön för rörelsehindrade och barnfamiljer. Svisch är du ute och förbi. På de allra flesta flygplatser kan du även ha med vagnen ända till boarding, där du lämnar den utanför planet och plockar upp den på samma ställe när du landat. Att resa med små barn från exempelvis Sverige är inte riktigt lika skoj. Där köar du som alla andra och du släpar vagnen till incheckningen för extrabagage, som ofta ligger ett par mil från incheckningsdisken. Men att lämna hemlandet är ofta själva poängen, så häng inte läpp för det.

Nour var på dagen fem år fyllda när vi lämnade Sverige och vi hade proppat hennes rygga full med böcker, pyssel och en gammal iPhone med diverse spel. Med facit i hand från långflygningen hade det räckt med iPhonen. Jag försökte läsa kapitelbok men fick sitta som en ostbåge böjd över Nour för att hon skulle höra mig över flygbruset, vilket hon visserligen tyckte var okej, men inte lika mycket jag. Ofta delar kabinpersonalen även ut något slags pyssel till alla barn.

Ilya äter ersättning och vi hade med oss en termos med hett vatten, sex tetror med färdig dryck, pulver och en flaska kallt vatten. Dessvärre tog den militärmyndige kontrollanten på Heathrow både vattenflaskan och två av tetrorna ifrån oss. (Först var jag tvungen att dricka ur båda, att slänga dem direkt var inte okej) Detta trots att jag försökte få honom att förstå att vi skulle resa väldigt långt, att en öppen tetra inte går att spara längre än ungefär en timme, samt att vattnet i flaskan var exakt samma som det i termosen. Nu har vi köpt en till termos för det kalla vattnet med förhoppningen att överlista nästa militanta kontrollant. Vi får se hur det går. Ersättning på tetra gick tack och lov att köpa på Boots på Heatrow innan boarding, möjligen har de en deal med scanningmänniskorna för att få upp försäljningen.

Alla får ju ont i öronen av att lyfta och landa. Nour fick tuggummi och Ilya nappflaska och ingen av dem blev ledsen. De första två flygningarna gick som en dans, Ilya sov och Nour spelade på sin iPhone eller tittade på molnen. Nattflyget började lite svajigt med att vi fått ensamplatser och att det inte fanns någon vagga till Ilya. Jag trodde att det typ var inristat i ett barns biljett att få sitta bredvid åtminstone en förälder, men kanske gillar British Airways att skapa spänning i tillvaron. Vi lyckades, efter lite meckande, byta till oss platser ihop men Ilya var övertrött och skrek i ungefär en halvtimme som kändes som en halv livstid. Kvinnan framför vred på huvudet, suckade, stönade och tog sin kudde och gick så fort bältesskylten slocknade, ingen vet vart. Ett tips kanske kan vara att upplysa incheckningen om att barnet du reser med inte är ensamresenär utan gärna har vuxensällskap på sätet bredvid, även om det känns närapå ogreppbart givet. (För oss var det så givet att vi inte ens dubbelkollade platserna, vilket vi förstås kommer att göra hädanefter.)

Efter att lugnet lagt sig somnade slutligen Ilya på ett säte som av slumpen eller ödet var ledigt och sträcksov tio timmar. När han vaknade igen var vi så gott som framme. Flaskorna diskade vi under mellanlandningarna och till sista målet innan landning fick vi hett vatten av personalen.

Väl på plats har vi förstås insett att praktiskt allt vi tagit med från Sverige finns här. Men det kan ändå vara bra att ha typ barnalvedon och plåster med sig på resan. En nyhet i Chile denna gång är att den som inte klarar av att få bebisbajset parfymerat, inte längre behöver släpa med en bal blöjor. Bland alla doftimpregnerade Musse- och Mimmiblöjpaket fanns ett gäng oparfymerade.

Nour och Ilya får tio av tio möjliga poäng för sina reseskills. Ilya följde storögt allt väntande, incheckande och promenerande från Babybjörnen. Nour gick och gick utan att knussla. Strax efter tio somnade hon vid landningen i Madrid och kabinpersonalen skojade om att de fick ta med henne tillbaka till London när planet tömts och vi och den lealösa sovande säcken var ensamma kvar. Att hon inte fick psykbryt efter det, när hon väckts ur djupsömnen och återigen fick gå och gå och gå är ett mirakel i sig. Men hon sa själv att det berodde på att hon numera är fem år gammal och därför klarar det mesta. Med andra ord var det tur att vi inväntade själva födelsedagen.

Babyskydd och resesängar är en tredjedel så dyra som i Sverige, detsamma gäller paraplyvagnar där de enklaste säljs för ungefär en hunka på Lider. Alla verkar dock vara framåtvända. Ersättning finns i minst tre olika sorter på de större mataffärerna, även om den vi använder är lite mer lik potatismjöl i konsistensen än sin namne hemma. Ilya gillar den dock, äter bra (lite mindre än vanligt på grund av värmen) och bajar som vanligt.

Det vi borde ha tagit med oss men dumt nog lämnade i sista stund, var en fårfäll till vagnen. Alla syntetiska material gör vagnen väldigt svettig. Vi hör ryktas att det finns lamaplädar till salu i Arica, dit vi ska på onsdag, men i väntan på det är det rätt blött för Ilyas lilla rygg.

Du som fasar inför en långresa med barn kan tänka på att det värsta som kan hända oftast är att barnen får psykbryt, men att en halvtimme av ditt liv är blott en halvtimme och inte de evighetstimmar den känns som. I övrigt säger jag bara: Kör hårt! Har du dessutom mer än ett barn och föräldradagar sparade, kan du och din partner faktiskt vara lediga ihop fast på resande fot. Vi har dessutom hyrt ut lägenheten, har många fina släkningar och vänner som erbjudit oss sängplats, så utöver flygresan kostar vårt liv inte mer än vanligt.

Plus att vi får vara tillsammans alla fyra i sommar, sol och bad i otroliga tre månader. Och det mina vänner, är banne mig värt sin vikt i guld.

Men hej fina recensionseftersläntrare!

Varmlands_folkblad

Häromdagen i Värmlands Folkblad.

Santiago och släktingarna

Sex år har gått sedan vi reste runt i Chile och letade efter min killes halvsystrar som han aldrig träffat. Vi tog en svettig buss till staden vi trodde att de var på semester i och ringde alla personer med deras mammas namn som vi hittade i telefonkatalogen, utan att hitta rätt. Smådeppiga åt vi middag på ett ändå rätt mysigt ställe längs turisstråket och en knapp vecka senare åkte vi tillbaka till Sverige utan att ha hittat eller träffat några systrar.

Nästan två år senare fick vi kontakt med den äldsta av dem via Facebook. Hon blev chockad men peppad och efter att ha konfronterat sin pappa som bekräftat att det fanns en bror hon inte visste om, bestämde vi att vi skulle ses när vi kom till Chile nästa gång. Ett par veckor senare stod vi på Plaza de Brazil i centrala Santiago. Vi hade filmkamera med oss och väntade, nervösa och tysta. Utom Nour, som hade fötts sedan förra resan och nu satt i sin paraplyvagn och hojtade.

Så plötsligt stod de där, äldsta syrran och mellansyrran och Nours då femåriga kusin. Första mötet.

Igår hämtade den yngsta syrran upp oss efter jobbet, för spontanhäng hemma hos dem. Vi beställde sushi för hemkörning, efter en stund dök äldsta syrran upp, därefter min killes pappa och hans sambo. Nour spelade fotboll med sin kusin ute i trädgården, vi korkade upp vin och summerade tiden som gått sedan sist. Och när Nour kom in och sa att hon vill att vi flyttar hit, insåg jag vilka lyckans ostar vi är och hur mycket som hänt sedan den första, rätt stela, middagen i samma hus för fyra år sedan. Då den okända sonen plötsligt dök upp och ställde saker på ända. Hur fint vi landat i den nya familjen, att Nour fått tre nya fastrar, tre nya kusiner och en farfar här. För Ilya kommer de alltid ha funnits.

Nu chillar vi i soffan hemma hos kusinen som vi bor hos. Ikväll ska vi grilla, kanske en hel gris, vem vet. Och i sådana här stunder, när solen gassar ute, fläkten svalkar inne och eksemen på Nours händer flugit sin kos på endast ett par dygn, känns det väldigt lockande att flytta hit. Samtidigt som det förstås finns mycket som avskräcker.  Jämställdhetsdiskussionen vi är delaktiga i hemma känns ljusår bort här, det är inte ens politiskt inkorrekt att propagera för cementerade könsroller. Snarare är det norm.

På planet till Chile ner stannade en flygvärdinna upp när min kille hade Ilya i famnen och sa att ”Jag måste bara säga att du tar väldigt fint hand om det där barnet.” ”Ja, han är ju min son”, kontrade min kille. Flygvärdinnan ryckte på axlarna: ”Ja men ändå, de flesta fäder är inte sådär”. Jag läser på nätet om hemma i Sverige och om Belinda Olssons andra ”feministprogram”. Att hon gör narr av närvarande pappor på öppna förskolan. Här finns inga föräldralediga pappor, inga öppna förskolor. När vi berättar att vi plockat ut tre månaders föräldraledighet var för att dra på betald semester tror de flesta inte sina öron. Särskilt det här med att även pappor får betalt för att vara med sina barn skakar om. Och vi blir som ett vandrande statement med Ilya i Babybjörnen på min killes mage, den rosa napphållaren till nappen med hjärtan på. ”Heter han Blomma i andranamn? Varför?”

Men det finns förstås andra små bidrag som ytterligare gör vardagen fantastisk. De har karuseller i köpcentret. Det finns numera oparfymerade blöjor. Även om det mesta är långt ifrån oparfymerat. Skosulorna på Nours nya sandaler luktar till exempel tuggummi och hon tar ständigt av sig dem för att utbrista ett långt ”aaaaaaah” när hon kör in näsan i dem. Allt är generellt väldigt sött, färgglatt och smaksatt. Men frukten. Smakar himmel helt av egen kraft.

chile_1

Om en 30-timmarsresa till värmen

Vi lämnade Solna 08.30 den 21 januari och kom fram till kusinen i Santiago drygt 30 timmar senare. Det blev inte enbart en dans på rosor. När kontrollanten på Heathrow krävde att jag öppnade och drack ur hälften av Ilyas ersättningstetror (som gjorde dem obrukbara) ville jag slå honom på käften. Och när Nour klockan 22.30 på kvällen, efter att ha somnat på planet från London, släpade fötterna mot nästa plan på Madrids flygplats och sa att det var den tråkigast födelsedagen i hennes liv, kändes det inte heller helt tiptop. Att vi strax därefter upptäckte att British airways löfte om en vagga till barnet på trettontimmarsflyget bara var förbannad lögn och att vi alla dessutom hamnat på spridda platser, hör inte till topp-fem-stunderna i livet.

Men sammantaget, framme på andra sidan, gick det grymt bra att resa genom två länder med två barn under mer än ett dygn.

I Santiago de Chile bor vi nu hos en kusin som har både barnpool och en grill som kan snurra hela grisar på sin gård. Det är några av oss väldigt glada över. Jag ska alldeles strax ta en dusch, vilket jag är väldigt glad över. Och kusinen har wifi!  Livet är sannerligen en fest. En svettig fest. Alla kläder vi packat till barnen känns rätt överflödiga, just nu i alla fall.

Hon är fem och jag är kvar och hej då Sverige!

Idag är min namnsdag. Det är även min förstföddas femårsdag. Jag har bölat rätt mycket inför den här stunden. När jag själv fyllde fem hade jag just förlorat min pappa. Jag tog emot födelsedagståget i min mosters dubbelsäng i deras hus som vi bodde i de första månaderna efter den tumultartade hemresan från Moçambique. Jag minns att jag fick en ballong med Plutomotiv av min brorsa och en bondgård av mamma. Och jag var så ledsen.

Jag följt mitt barn i sin färd mot samma ålder. Nu är hon fem och jag är kvar, min kille är kvar, och om några minuter beger vi oss alla fyra mot Arlanda och tre månaders äventyr i fyra länder.

Jag är helt utmattad efter en helg knökfull av barnkalas, lägenhetsröjning inför uthyrning och packa-lätt-ångest. Men nu är vi i mål, packningen fick plats i bilen och vi också och snart lyyyyyfter vi och jag är så jävla glad.

Vi mellanlandar i London. Där ska vi träffa barndomsbästisen och hennes två barn som är nästan exakt lika gamla som mina. Hänga på lekland och äta bakelser. Därifrån Madrid med trettontimmarsflajten till Santiago som knorr på grisen.

Från och med nu kommer denna blogg med största sannolikhet att handla väldigt lite om skrivande och betydligt mer om resande.

Hej då Sverige, vi ses i vår. Då vill jag inte se några minusgrader, okej?

nour_5

Lundsberg och rättegången

Idag inleds rättegången mot husföräldern och de nio lundsbergstreorna som på olika sätt var inblandade i den strykjärnsbränning som sammanföll med mitt boksläpp i höstas. Eftersom jag inte hann skriva om det då, har jag filat på ett extra kapitel till pocketutgåvan som utkommer i februari. Liksom i samband med åtalet mot killarna på SSHL plöjde jag även denna gång förundersökningen.

Likheterna är många. Den starka hederskulturen. Traditionerna som skyddas och hålls levande. De vuxnas tysta eller uttalade medgivande. Rädslan för att skada sina ”bröder”.

Förundersökningen från Lundsberg är sida upp och sida ner en resa genom skolans cementerade kultur. Mötet som ledning och personal haft där ”existensbeviset” godkänts och uppmuntrats, husföräldern som kommit med förslag på initieringsriter men som poängterat att alla ska delta ”frivilligt”. Killarna som tryckts ner på golvet under hot för att få ett strykjärn på ryggen, tjejerna som bjudits på fika för att dansa framför de äldre. Offret vars största oro inte är de andra gradens brännskador han fått på ryggen utan att det som hänt intagit för stora proportioner. Hans upplevelse av besöket av treorna i sitt mörklagda rum var inte skrämmande, det heta strykjärnet kändes knappt.

Liksom i förundersökningen från Sigtuna har alla utsatta gjort som de blivit tillsagda utan större protester. Frivillighet är inget alternativ, åtminstone inte om du vill vara del av gemenskapen, eller som i fallet Lundsberg, om du vill att biljetten till terminens första disco ska bli din. En av killarna som deltog i strykjärnsincidenten berättade om hur han själv fått ta emot slag i magen av en äldre elev när han som nyanländ inte bockat i mötet med en lärare. Han hälsade alltid ordentligt efter det, sa han till polisen i förhöret. Han accepterade och förstod poängen med den fysiska uppfostran och han höll själv traditionen vid liv när ansvaret blev hans ett par år senare.

Sigtuna stängde elevhemmet i vars källare en invigning ”spårat ur”. Något slags sundhetstecken i det egna universum som internatskolorna på många sätt är. På Lundsberg hanterades krisen som följde av att ett helt elevhems tredjeringare åtalades med att de fick tänka över vad de gjort några dagar på annan ort. Relegering är inget alternativ i en skolkultur där maktutövande är del av vardagen.  Och Lundsbergs skolstiftelses nya ordförande Helena L´Estrade, som skulle blåsa ny värdegrund och ny kultur in i de antika skolbyggnaderna, valde att hoppa av efter bara några månader. Hon förklarade avhoppet med  att hon inte fick stöd av styrelsen i sin syn på hur förnyelsearbetet skulle genomföras. I slutet av året ersattes hon istället av en gammal lundsbergare som varit engagerad i föredettingföreningen i nästan 30 år och som har ”Rör inte Lundsbergs skola” klistrad på sin Facebook-profil.

Ordningen är återställd. Nu gäller det bara att rida ut rättegångsstormen så att allt kan återgå till normala igen på Lundsbergs skola, denna anrika idyll i Värmlands allra djupasta skogar.