Den perfekta blandningen

Att inte få sova var det jag våndades mest över inför att bli spädbarnsförälder på nytt. Nour började visserligen sova hela nätter från fyra månader, men innan dess, när hon var ny och åt var tredje timme dygnet runt, när vi delade upp nätterna i skift och värmde bröstmjölken till sonden och senare flaskan. Jag vande mig aldrig vid det, att slitas ur djupsömnen i vargtimmen var alltid lika vidrigt.

Jag tänkte också att det var fullt möjligt att vi den här gången skulle få ett kolikbarn som aldrig sov, eftersom vi trots den knaggliga sjukhusstarten, haft ett så lätt första barn.

Så kom Ilya. Han låg mellan oss i sängen i sitt lilla näste under  första sjukhusnatten, liten men helt enorm, och jag sov riktigt gott, tanken snuddade inte ens vid medvetandet att han skulle sluta andas. Så kom vi hem och att gå upp i vargtimmen var fortfarande ångestladdat, men han var som sagt frisk och stark och allt blev lite enklare av att han var hungrig och skrek. Nour fick vi väcka, hon var för trött för att själv komma på att hon måste äta i början och att ställa alarmet för att gå upp och mata sitt barn är en logik som en sömnig hjärna slår ifrån sig helt.

Det var först när jag fick ett fullgånget barn som jag insåg hur mycket av det för oss självklara spädbarnslivet med Nour som hade att göra med att hon var prematur. Och nu fattar jag vad folk menade som sa att de önskade oss en lätt första tid eftersom ”vi hade det så tufft sist”. Vi kände inte till något annat då och vi har alltid bara sett fördelar med att få barn för tidigt. (Vi fick vara tillsammans på sjukan dygnet runt, vi blev båda primärföräldrar, vi kom på att det gick att dela föräldraledigheten i halvtid från start, all hjälp första tiden på sjukhuset, rutinerna som vi fick med oss hem.) Jag har aldrig ångrat eller sörjt att hon kom i vecka 30 och inte 40.

Det blev den perfekta blandningen. Prematurbarnet vs fyrakilosklumpen. För jag blir fortfarande glad när Ilya skriker, över att han är stark och frisk nog att uttrycka sig på det sättet. Jag fascineras över hur snabbt han utvecklas och växer. Och även om vi försöker skydda honom mot alla slags baciller, vet vi att han har ett immunförsvar som kan hantera en förkylning. Och som han sover. Aldrig hade jag kunnat gissa att vi skulle överkompenseras på det här sättet.

Snart drar vi på långresa hela gänget, kanske slås rutinerna i spillror då. Men just nu flyter livet på som en porlande bäck. Nour har just lämnat sitt livs mest intensiva trotsfas bakom sig, är glad och lugn och peppad, och i morse åt jag frukost med lyckan ilande i hela kroppen.

Vi är ett helt gäng nu. Det är så osannolikt coolt.

ilyanour

Om rätten att överleva sin graviditet

Min pappa var läkare. Hans specialisering skulle bli öron näsa hals, men han hann aldrig bli klar. I december 1983, strax innan det som blev den sista julen i hans liv, åkte han från Moçambiques fastland till ön Maromeo. De behövde en läkare där och han skulle under två veckor hjälpa till på plats.

Vi var kvar i Beira och längtade efter både honom och julafton. I en pärm med hans samlade brev finns ett gäng från de där dagarna när vi var ifrån varandra. Breven som aldrig skickades eftersom postgången var så dålig. Breven som jag inte minns om vi hann läsa tillsammans innan de hamnade i pärmen efter hans död.

I ett av de första beskrev han oron inför att behöva utföra kejsarsnitt. Han var enda läkaren och uppgiften skulle falla på honom om någon fick komplikationer vid förlossningen. Det slutade med att han fick göra tre. I två av dem överlevde både mamma och barn, i det tredje var barnet redan dött, men mamman överlevde. Jag kan inte föreställa mig hur rädd han kan ha varit, men uppenbarligen segrade förhoppningen att lyckas genomföra operationen över att inte våga försöka alls. En av de nyfödda fick också heta Anders efter honom.

Pappa var nära att fastna över jul på Maromeo. Det enda planet som fanns på ön var ständigt fullsatt. Utöver kejsarsnitten var det hans största oro: att missa julafton med oss. Till slut hann han hem. Jag minns den julen väldigt väl, jag ritade av isbjörnar ur en Bamsetidning som vi klippte ut och hängde på en kvist som fick spela gran. Dagarna innan hade jag sjungit Brevet från lillan (pappa kom hem, för jag längtar efter dig) under tandborstningen, med tårarna rinnande. Pappa hann hem till oss. Men kvinnorna på Maromeo som födde på julafton fick en förlossning utan ens en nästan färdig öron- näsa- halsläkare i närheten.

Just nu pågår Musikhjälpens insamling som uppmärksammar hur många mödrar som fortfarande genomgår osäkra graviditeter och förlossningar. Och trots att även Sverige har en förlossningsvård i kris räddade den både mitt och åtminstone ett av mina barns liv. Utan den hade Nour antagligen inte överlevt som för tidigt född. Utan den hade jag antagligen förblött den 9 oktober i år, av en reva i livmoderhalsen. Tack vare skickliga kirurger och snabba ryck är jag idag så gott som återställd. Och Nour är levande och frisk.

Rätten att överleva sin graviditet borde vara självklar för alla. Min kusin Lotta har startat en insamling i sin son Ottos namn. Han föddes härom dagen och är fantastisk. Hon kommer att dubbla den summa som samlas in och här kan den som vill lämna ett bidrag.

Hej då DN

Brev till DNs chefredaktör och ansvarige utgivare:

Hej Peter

Jag har prenumererat på DN sedan 1998 och vi har delat frukostbord nästan varje morgon sedan dess. Då var vi nykära och kärleken blev med tiden starkare och stabilare. Vi har inte alltid hållit med varandra i sak, men jag har inte sett det som ett problem. En kan ju inte tycka lika om allt.

På senare år har våra personligheter och värderingar sakta men säkert glidit längre och längre från varandra. Det började med ”hen-debatten”, då rök vi ihop ordentligt. Men så publicerades Norwegians ”ladies and gentlehen”-annons och vi blev sams igen. Dock kortvarigt visade det sig. Igår, under söndagsfrukosten, vanligtvis veckans bästa morgon, fick jag en rasistisk spya rakt i ansiktet. Och jag sköt ut stolen med kraft, flög upp från bordet och ba: ”Jag har älskat dig länge och läst dig varje dag, men nu får det jävlar i mig vara nog, nu gör jag slut!”

Jag har under morgonen försökt komma fram till kundtjänst för att säga upp min prenumeration på DN. Dock utan framgång, samtalet kopplas ner så fort jag väljer alternativet  ”starta eller avsluta prenumeration”. Jag hoppas att det beror på en överbelastad linje, att fler än jag reagerat på samma sätt mot den rasistiska annons som publicerades i gårdagens tidning. Samma annons som du försvarade publiceringen av senare samma dag. Jag hoppas att det tekniska problemet snart är löst så att även administrationen får veta att jag inte längre vill ha DN på hallmattan.

Vänliga hälsningar Agnes