Ilya

Det blev natten till onsdagen den 9 oktober, dagen då vi var beräknade att föda barn. Jag hade skickat hem mamma som tänkt bo kvar tills barnet var fött. Min inre stress blev för stor, föreställningen om omgivningens förväntningar som växte i mitt huvud. Visserligen hade samtalen och messen som undrade om vi fött än blivit färre, men ändå tillräckligt många och täta för att nästan driva mig över vansinnets kant.

Nu låg jag på soffan, hade värkar, eller förvärkar eller sammandragningar eller var det nu var. De kändes i allafall tillräckligt mycket för att jag inte kunde sova, tillräckligt lite för att jag skulle avfärda dem som verkliga. Jag försökte kolla film, tryckte slött på telefonens värktimer ungefär var tionde minut. För glest. Men kanske framåt morgonen, när Nour hade gått till förskolan, kanske då kunde det dra igång och leda oss till Förlossningen?

Så sa det klick i magen. Jag gick på toa och vattenblandat blod strilade ner. Jag ringde Karolinska, sa att det inte kändes så bra att det kom så mycket blod, att jag gärna ville komma in på kontroll. Barnmorskan i andra änden okejade det och i samma ögonblick som vi la på luren var det inte längre tio minuter mellan värkarna. Snarare tre.

Jag väckte min kille. Som flög ur sängen och ringde sin mamma som bor nära. Mellan värkarna stångades jag med ångesten över att det kanske var falskt alarm igen. Klockan var ju bara halv sex på morgonen. Men när jag hängde över byrån i hallen och räknade sekunderna tills svärmor skulle dyka upp kändes det mer verkligt. Vi skulle föda barn. Hönslikt yra slängde vi saker i bb-väske-dramaten. Tio över sex, ungefär en halvtimme efter den möjliga vattenavgången, hoppade vi in i bilen. Jag hade läst om födande kvinnor som förbannade varje gupp på vägen, nu var jag en av dem.

Jag blev avsläppt vid förlossningen, min kille letade parkering. Jag hängde över repan, försökte med darrande fingrar få fram id-kortet ur plånboken. Nio dagar hade gått sedan vi senast legat inne. Den här gången fick jag undersökningsrummet vägg i vägg med det förra. Jag skulle kissa i en kopp, mellan värkarna, några mesiga droppar klämde jag ur mig. Värkmätaren kopplades på min mage, den vars siffror inte nått högre än 80 sist vi varit där, drog nu långt över 100. Vi jublade. Men jag sa att om den här smärtan håller i sig kommer jag att dö, även om jag vet att jag inte kommer det. Jag fick ta av mig kläderna, undersöktes. Var sju centimeter öppen. Jag vet inte vad klockan blivit, kanske sju. Men bara några minuter senare ville jag krysta. Är det okej? frågade jag. En rullstol dök upp, jag skulle flyttas till ett förlossningsrum. Där introducerades jag för lustgasen som jag först andades så ytligt i att min kille fick provköra den för att se att den verkligen fungerade. När jag fattade galoppen blev allting bättre. Det var som att röka gräs i Parque del Retiro i Madrid. Jag nådde storartade insikter. Jag klappade mig själv i ansiktet för att känna hur avdomnad jag var. Jag födde barn och jag gjorde det fokuserat. Min kille fanns där vid min sida, han och lustgasen var trädstammen jag höll mig fast i i vattenfallet. Jag var inte rädd.

Så tog de lustgasen ifrån mig, jag glömde bort att krysta tyckte de. De vände mig från en sida till en annan. Blommas hjärtljud lät som eurodisco. De sa åt mig att krysta. Det kändes som att vara riktigt förstoppad och ändå försöka bajsa. De sa att jag kunde känna på huvudet om jag ville men jag behövde fokusera på min uppgift.

Så kände jag att Blomma var ute. Jag hörde ett skrik. Jag tittade ner och där låg en smurf. Blå med svart kletigt hår. Min kille såg en pung. Var det där min son? Klockan var 07.52 och all smärta var borta.

Navelsträngen var för kort att för att han skulle kunna läggas på mitt bröst, vi fick vänta ett tag. Men så fort jag fått honom i famnen började de trycka och pressa på min mage, stressade. Så jävla ont gjorde det, jag bönade och bad om att de skulle sluta. De sa åt mig att krysta, de behövde få ut moderkakan, sa att livmodern inte drog ihop sig som den skulle. Det bubblade ut blod, de körde in en spruta i mitt lår, ytterligare en i mitt andra. Det var kaos. Jag klarade inte att hålla barnet i famnen, min kille fick ta honom. Det var vidrigt. Smärtan under förlossningen var som en barnlek i jämförelse, nu försökte de mörda mig.

Så vällde det in människor. Beslutet hade fattats om operation för att spåra och stoppa blödningen. Två liter blod hade lämnat min kropp, det var inte bra. De satte en kateter och jag ville protestera. De satte sängen i rullning och jag såg min kille och mitt barn i en stol i rummets hörn. Jag ville säga att jag visste att allt skulle bli bra, men fick inte ur mig ett ljud.

Det blev en favorit i repris. Liksom vid Nours födelse fick pappan och barnet hänga utan mig. Själv stirrade jag i taket i en operationssal och blev så fäst vid narkosläkaren att jag ett tag ville att vår son skulle heta Henrik som han.

På uppvaket bad jag om att få träffa min familj. När jag hörde min killes röst närma sig grät jag utan hejd, när vi fick kramas alla tre ännu mer. Och trots att det kändes som lite av ett nederlag att ha missat de första timmarna av mitt barns liv så var det inte mer än så. De var här nu, min kille och mitt fullgångna barn. Vi rullades till BB och tillbringade varje minut ihop fram tills hemgång ett par dagar senare. Ingen neonatalavdelning, inga slangar, sladdar, infektioner eller obehagliga injektioner. Och under första natten var jag inte under ett ögonblick rädd att Blomma skulle sluta andas. 4090 gram och 55 centimeter lång. 2,5 gånger tyngre än sin storasyster. 15 centimeter längre.

Sedan följde dryga två veckor av återhämtning, krämpor och gråt. Aldrig hade jag kunnat gissa att det jobbigaste med att föda barn var timmarna och dagarna efteråt. Min svanskota gjorde så ont att jag inte kunde sitta. För att inte tala om muffen. Svindeln efter att ha tappat 2,8 liter blod. Mjölkstockningen förra helgen som jag trodde skulle bli livets sista  febertopp.

Men i förrgår. Gick vi på halloweenfest alla fyra i den skimrande senhösten som jag mestadels sett genom fönstret sedan Ilya flyttade in. Och liksom när vi fick åka hem med Nour från neo efter sex veckor i en sjukhuskorridor, förstod jag poängen med prövningen. Den är där för att den första smärtfria dagen ska vara så lycklig att kroppen knappt kan hållas samman av kraften.

Livet alltså, så obegripligt fint.

ilya

Ilya Blomma Andrei, två dagar gammal.

Kom igen nu Blomma

Förra måndagen, ungefär vid den här tiden, satt jag och min kille på Macedonken på Solnavägen och skållade tungorna med nyfriterad paj. Vi hade fått permis från förlossningen på Karolinska, där vi befunnit oss i fem timmar på grund av att  jag haft värkar och att de vid en undersökning konstaterat att jag hunnit öppnas tre centimeter och var där för att föda.

Men så hände inte så mycket mer och det var därför vi satt där, vi eller snarare jag, samlade kraft inför andra halvan av den powerwalk som skulle ge förlossningen fart.

Och nu sitter vi istället hemma i soffan, en vecka efter att barnmorskan sa: ”Vi ses nog igen i natt” och har fortfarande inte fött något barn. Efter några dagars känsla av att befinna mig i ett vakuum har vi nu accepterat det troliga i att det här barnet tänker kompensera sin storasysters tidiga ankomst med att dyka ner lagom till jul, eller nåt.

Beräknad förlossningsdag är på onsdag. Om jag inte, likt den ballong jag både känner mig som och liknar, exploderar innan dess.