Tack och förlåt

Att skriva boken om de tre riksinternaten har på många sätt varit en ångestfylld resa. Dels hade jag svårt att hitta formen, dels blev jag gravid och apati-trött mitt i den mest kreativa fasen. Men allra mest handlade våndorna om att jag skrev så personligt och att jag under resans gång svepte med mig mer eller mindre alla mina närstående i min berättelse.

Vis av erfarenheten från Ränderna går aldrig ur, då tystnaden som följde efter släppet nästan kramade liv och lust ur mig, har jag denna gång skickat boken till dem som är mest berörda och uppmanat dem att säga till om de vill prata om innehållet.  De flesta har varit helt oförberedda på hur personlig jag är, hur mycket som handlar om mig. Om dem. Det som skrivits om boken har mestadels fokuserat på reportaget från internaten, vilket utgör ungefär hälften. Den andra halvan är en uppsparkad dörr in till mitt familjeliv.

Idag har jag haft samtalet som jag som mest bävat för. Det med mormor. Ett samtal som avslutades med att jag lovade henne att från och med nu lämna henne ifred i mina böcker. Därför ska jag inte skriva mer om exakt vad vi sa till varandra. Men nu, efteråt, är jag så lättad. Lättad av att tesen som driver mig framåt faktiskt stämmer, att tystnaden är värre än allt annat. Jag kan inte skydda någon genom att tiga eller undanhålla, sanningen är aldrig det värsta, det värsta är istället att inte få veta. Att ana något som kan ge grogrund till hjärnspöken, sorg och paranoia, ibland hela livet.

Jag älskar min mormor. Jag älskar att hon ringde upp mig och sa vad hon tyckte trots att hon lika kunnat låta bli. Jag älskar att hennes sista ord var Kram kram. Jag älskar att känslan jag lämnades med efter att vi la på luren, där jag stod bland virvlande löv utanför Jakobsbergs folkhögskola efter att ha föreläst om hur det är att skriva om ett så pass tabubelagt ämne, var lättnad. Befrielse. Närapå tyngdlöshet.

Jag har, om inga plötsliga förfrågningar inkommer, hållit mitt sista författarbesök innan förlossningen. Jobbat min sista dag. Och i samma stund som jag andades ut där på parkeringen tilltog  sammandragningarna i styrka. ”Du föder inte när du jagas av lejon på savannen” sa läkaren som förklaring till varför Bricanyl är en bra medicin för att förhindra för tidig födsel.

Nej, du föder när du pustar ut skuggan.

Jag är redo för förlossningsmatchen nu, älskade ofödda unge. Kom när du vill.

När din död är det värsta som hänt

Kristian Gidlund dog igår och tårarna har strimmat ansiktet parallellt med utdragen från hans sommarprogram, minnena från hans liv, på radion under morgonen. Jag träffade honom en gång, på en lunch i försomras. Vi hann inte säga så mycket till varandra, bytte några korta meningar innan han bröt upp och gick hem. Men vi delade förläggare, vi kände till varandras böcker. ”Jag ser fram emot att läsa din”, sa han.

Om den ens blir klar, tänkte jag då. Om du ens hinner.

Boken blev klar och jag planerade att skicka den. Sedan kände jag mig löjlig och lät bli. Tänkte att han nog inte skulle ha tid och kraft att läsa oavsett. Jag drog ut på det så länge att det aldrig blev av. Vilket jag förstås ångrar enormt.

”Min stora rädsla är att ni ska fastna i sorgen, att ni om 33 år ser min död som det värsta som hänt.”

Så sa Kristian i sitt sommarprat, vänd mot sina anhöriga. Det och oändligt mycket mer som berör mig så mycket att jag börjar hulkgråta av att lyssna.

I väldigt många år har min pappas död varit det värsta som hänt mig. I mångt och mycket är det fortfarande så, att mista ett barn, en förälder, en vän, en familjemedlem, går inte att glömma. Men allt Kristian hann med, alla viktiga, tunga ämnen han tog upp och som fick döden att bli mer verklig, en större del av livet, har hjälpt och tröstat så många. Om det hjälpt och tröstat mig, 29 år efter att den orättvisa, plötsliga döden drabbade mig, vad kan då orden inte göra för andra.

Tänk om min pappa vetat, om han hunnit säga något om att han skulle lämna:

”Glöm inte att leva. Det är det största du kan göra för mig.”

Kristian hann säga allt det där, det finns kvar hos dem han älskar, hos oss andra som han inte kände men som tyckte oss känna honom. Och låt oss alla nu kämpa hårt, resten av våra liv, för att motarbeta att det land som han lämnade är det liv vi vill leva.

Fler recensioner

Skärmavbild 2013-09-14 kl. 10.45.35

Det här med att samtidigt vara på tjocken och släppa bok tar lite på krafterna, den här veckan har jag varit rätt tömd på luft. Men recensionerna har fortsatt trilla in, hittade just den här fantastiskt fina i UNT .

Andra som recenserat i veckan som gått är Ann Heberlein i Sydsvenska Dagbladet och Ella Andrén i Kristianstadsbladet.

Och från dagarna runt släppet i slutet av augusti finns bland annat:
Björn af Kleen i Expressen.
Kristian Ekenberg i Arbetarbladet.
Eva Dandanelle i NSD.
Johan Malmberg i Helsingborgs Dagblad.

Eva-Lotta Hultén i Göteborgsposten förstås, som jag nämnt innan.

Men ännu inget hos ”drakarna” Svenskan och DN.

Recensionsdags

Recensionerna har börjat droppa in. Den i Göteborgsposten idag gjorde mig knäsvag av glädje. Men den satte också ord på något som återigen känns viktigt att lyfta fram:

”Stängningen handlade inte om kollektiv bestraffning utan om att skydda unga människor från att utsättas för övergrepp. Men om man skolats till att anse att rättigheter tillhör de starka, och de svaga endast har skyldigheter, så är det helt logiskt att se något som görs till skydd för svaga som en bestraffning av de starka. Stängningen bör därmed betraktas som ett skydd av alla elever – från att fostras till pennalister och skaffa sig en människosyn som inte hör hemma på 2000-talet.” (Ur Göteborgsposten 130907)

rec_gp

Kollektivt straff eller kollektivt ansvar?

”Styrelsen för Lundsbergs skola erkänner ett stort ansvar för de elever som drabbats…”

Så inleds Lundsbergs styrelses pressmeddelande som lagts upp på skolans hemsida. Under ett ögonblick så kort att jag knappt hinner registrera känslan, tror jag att de menar ansvar för de elever som drabbats av de vuxnas ignorans. Men tji fick jag. Förstås. För meningen fortsätter:

”…av Skolinspektionens drastiska beslut om tillfälligt verksamhetsförbud med omedelbar verkställighet. Många av skolans elever har svårt att hitta motsvarande utbildning på annan ort och elever med föräldrar bosatta i utlandet har ställts inför stora problem att fullfölja sin skolgång.”

För det första: Skolinspektionens beslut var inte drastiskt. Att Lundsberg fick verksamhetsförbud beror på att de som styr skolan trott sig stå över lagen. Att Skolinspektionen sedan inte har befogenhet att stänga det  internat som lever i symbios med undervisningen gör det lättare att förstå den hävda stängningen men lika svårt att bli annat än djupt sorgsen över sveket det innebär mot de elever som farit illa på riktigt.

För det andra: Alla de kränkta nöjda elever, som återtagit ordet de nyligen ansåg det gå inflation i, inte stått på bar backe. Väldigt många har släkt och vänner på de andra två riksinternat som finns kvar i Sverige, i synnerhet på Sigtuna. Livet för barn med föräldrar utomlands skulle faktiskt underlättas av att bo närmare en flygplats.

För det tredje: Det är något väldigt osympatiskt över att vuxna tillhörande en högutbildad ekonomisk elit framställer sig som offer och skyller allt på myndigheter och medier, när det vore så lätt för dem att ta ett djupt andetag och erkänna delaktighet. Ringa någon av alla de elever som utsatts och slutat i tysthet och be dem om ursäkt. För lika mycket som straffet av lundsbergarna själva upplevs som kollektivt är det ett kollektivt ansvar som de vägrar att se.

Men idag kom alltså beslutet från förvaltningsrätten om att Lundsbergs skola får öppna igen.

I mitt parallella universum just nu

Skärmavbild 2013-09-05 kl. 10.18.23

Veckans största frågetecken

Den galnaste veckan i mannaminne närmar sig sitt slut. I måndags satt jag på ett kafé och funderade på om jag verkligen var redo för föräldraledighet och stilla lunk. Eftersom jag födde 10 veckor för tidigt sist hade jag fått order av barnmorskan att ta det väldigt lugnt. Men så darrade telefonen av frågan från en vän om jag läst om vad som hänt på Lundsberg och den stillasittande tillvaron var till ända.

Jag har fortfarande inte läst ikapp allt som sagts och tyckts under veckan, men några av mina största personliga frågetecken är:

En representant från Lundsbergs styrelse uttalade sig i nyheterna om att rektor Staffan Hörnberg fick gå på grund av han tillåtit en invigning. Rektorn skrev därefter ett ”öppet brev” på Facebook där han beskyllde Aftonbladet för att ha spridit falska rykten om honom. Men Aftonbladet citerade väl bara styrelseledamoten från nyheterna? Eller menar rektorn att styrelsens beslut baserades på skvaller de läst i Aftonbladet? Fattar inte.

Rektorns ripjakt är för övrigt något han ägnar sig åt varje år. Det var där han befann sig helgen då allt urartade på Lundsberg hösten 2011, vilket ledde till att husföräldrarna Daniela och Jan kontaktade Skolinspektionen. En kan tycka att rektorn borde ha insett betydelsen av att vara på plats den första kritiska helgen. Om han var mån om att undvika urartad invigning alltså. Eller så var syftet med jakten att undvika själva invigningen.

Sedan undrar väl alla var Marie Wallenberg, Lundsbergs styrelseordförande sedan sju år, gömmer sig. Är hon alltså på tjäderjakt? Hon är ordförande för styrelsen på ett riksinternat i kris och vägrar uttala sig? En enda intervju gav hon under senaste skandalen, ”exklusivt” till DN. Och den handlade enbart om hur chockad hon var. Det är inte okej någonstans. Inte heller att alla före detta elever i styrelsen gömmer sig och skickar fram ledamöter som endast har barn på skolan och ingen personlig erfarenhet, personer från näringslivet som är mer vana att hantera media men står lågt i rang i Lundsbergshierarkin.

Det blir spännande att följa fortsättningen på, som forskaren Petter Sandgren uttrycker det i dagens DN, ”kampen mellan näringslivet och staten (Skolinspektionen)”. Och än har jag inte fött barn, trots livstempo-ökningen (peppar peppar).

I tisdags chattade jag med DN:s läsare, för den som missade det. Det var alltså innan skolan stängt, rektorn sparkats och styrelsen ställt sina platser till förfogande.