Elevernas tårar är styrelsens fel

Jag kommer alltid att vara en före detta internatelev. En som älskade min skola, som hade krigat för min skola. Som gråtit om någon tagit den ifrån mig.

En stor del av syftet med Att vara utan att synas har varit att ge en fördjupad förståelse för vad en internatskola betyder för sina elever. Men jag har även velat lyfta fram de vuxnas ansvar och det faktum att internatskolornas barn är extremt utlämnade. Just för att de är barn. De tror att de vuxna gör ett bra val åt dem. Ser till deras bästa.

Lundsbergselevernas föräldrar, som i de flesta fall själva är före detta elever, dominerar skolans styrelse, dess föräldra- och fördettingförening. Många har motvilligt skickats iväg för att följa i traditionens band, göra sina släktingar stolta. Minst lika många har börjat frivilligt, längtat hela barndomen efter att få träffa likasinnade och bli del av ”Lundsbergsandan”. Växa samman med en ny familj, knyta band som varar livet ut och står emot allt motstånd. Och det de hoppas på slår in. Problemet är bara att villkoren, de metoder och traditioner som används för att svetsa samman, varit oförenliga med vad som är acceptabelt i världen utanför.

Det vet de inte förstås, barnen, eftersom de är barn. Och nu skriker och gråter de eftersom en utomstående kraft har stängt deras älskade skola. Tagit deras liv ifrån dem. Några av dem har gått där sex år, har hela sin tillvaro uppbyggd kring denna plats. Kanske bor deras föräldrar utomlands. Kanske reser de mycket och lämnar ekande tomma hus efter sig, som barnen nu måste återvänta till.

Jag hoppas att ledamöterna tillika föräldrarna i Lundsbergs styrelse skäms. För att de offrade sina barn i sin strävan att bevara en skola såsom den såg ut 1896. Jag hoppas att de förstår att de bär ansvaret för att barnen gråter. Jag hoppas att de samlar sig och ber alla elever om ursäkt, nuvarande och föredettingar. ”Förlåt, vi har brustit i vår uppgift” ska de säga. ”Vi insåg inte att vi själva också var offer för systemet. Från och med nu tar vi ansvar för det, vi kommer inte att skylla ifrån oss mer.”

Läs mitt svar på Ebba Wallméns debattartikel om att klasshat och avundsjuka stängde Lundsberg.

Läs min debattartikel i Aftobladet.

Vältajmad tragedi

Två dagar innan min reportagebok Att vara utan att synas släpps i handeln, skakas vi av ytterligare en urartad invigningsritual på Lundsberg. Det är skrämmande vältajmat, fruktansvärt sorgligt och efter att nästan ha slagit mig till ro i post-manus-inlämnings-lugnet går jag igång på alla cylindrar igen. För det har endast gått några månader sedan Skolinspektionen la ner sin extra granskning av Lundsberg,  lika många månader sedan Uppdrag granskning konstaterade att skolan faktiskt verkade ta fram fungerande handlingsplaner för förändring. Då kände jag att tigandets taktik fungerat, att skolan nu skulle bygga ännu högre murar mot omvärlden. Att de gått segrande ur striden.

Så ger sig nio treor på sina ”tarmar” med heta strykjärn och ger dem så grova skador att de måste uppsöka sjukhus. Tydligen är det sjukhuset som därefter kontaktat polisen, inte de ansvariga vuxna på Lundsberg.

I resan mot färdig bok har jag har grävt djupare i de bakomliggande mekanismer som sätter normerna på de tre riksinternaten. Jag kontaktade skolorna och många före detta elever för att få deras personliga berättelser. Lundsberg var den enda skola som höll dörren helt stängd. Trots att flera elever personligen bjudit mig dit, avfärdades jag av rektorn. Han ifrågasatte mina ”intentioner”. Han hade haft problem med ”opålitliga” journalister förr. Jag valde att respektera hans nej.

När jag som kompensation för det uteblivna besöket överraskningsvåldgästade en informationskväll på Operabaren, arrangerad av Lundsberg, visade rektorn bland annat en powerpointpresentation med statistik från den senaste anonyma enkätundersökningen, gjord i samarbete med Skolinspektionen. Den visade att noll procent av eleverna på skolan känt sig kränkta, blivit skrämda, sparkade, slagna eller sexuellt trakasserade.

Det kändes helt absurt. Utfall noll inom forskning är ett tecken på att något är fel med undersökningen,  sa min forskarkompis som var med. Rektorn medgav även efteråt att han inte hade några som helst planer på att sprida dessa data till exempelvis Uppdrag granskning. Även om han tyckte att siffrorna lämpade sig väl på en familjär tillställning med syfte att locka nya elever. Men finns det någon skola i hela världen där alla mår tipptopp? Vad är poängen med att lyfta fram något så osannolikt?

För varje person som samlar modet att kritisera sin gamla skola dyker det fram hundratals som ifrågasätter samma persons trovärdighet. Skolans ledning tillika gamla elever går först i drevet som banaliserar dem som far illa. Slänger sig med alla möjliga skällsord.

Samtidigt lägger de locket på. Kallar våldet för pojkstreck, feltolkningar eller överkänslighet.

Björklund hotade med att stänga Lundsberg om det visade sig att något av det som hände 2011 var sant. Han kan börja med att omgående frånta dem rätten att vara riksinternat. För uppenbarligen brister de i förmågan att erbjuda barn med föräldrarna långt borta en trygg hemmiljö.

Författarfrågorna som sällan ställs

Tydligen finns min bok på förlaget nu. Om jag vill kan jag rulla dit idag och hämta den. Har haft mardrömmar hela natten, hela sommaren faktiskt, om att jag slår upp en sida och hittar femton korrfel i samma mening. Helt normalt tydligen.

Så för att fira detta stora tar jag mig an uppmaningen från Sara Lövestam att besvara de Författarfrågor man aldrig får.

1. Vad trodde du att din senaste bok skulle handla om, innan du visste bättre?
Många års vatten har flutit under broarna sedan min förra bok och jag har påbörjat flera efter den. Efter att Nour fötts och vi bott sex veckor på sjukan var jag helt säker på att jag skulle skriva en reportagebok om flaskmatning och om det jämställda föräldraskapet inom prematurvården. Jag har även en halvfärdig roman i utkastmappen, som antagligen kommer att behöva byta genre för att bli klar. Jag har länge tänkt skriva om min pappa, gjorde en roadtrip för ett par år sedan då jag sökte upp flera av hans levande vänner, men inte riktigt kommit på hur jag ska gå vidare.

Framför allt är det ovanan att hellre börja skissa på framtida projekt än att ta mig tid att landa i en idé, som kommit i vägen. Därför behövdes nog det som slutligen skedde, för att jag skulle få tummen ur röven. Förläggar-Anders på Forum hörde av sig och sa att han trodde att jag hade ”potential att bli en riktigt bra fackboksförfattare” och eftersom jag är sjukt svag för smicker så nappade jag på idén. Därefter förde pliktkänslan mig i mål.

2. Kan du, utan att tjuvkika, citera första meningen i alla/minst tre av dina böcker?
Båda mina böcker har prologer vars första meningar jag minns på ett ungefär. Den inledande meningen i första kapitlet kan jag utan problem citera från båda.

3. Sista meningen då?
I första boken kan jag det. Då skrev jag också sista kapitlet nästan först. I den senaste gick allt så fort att jag har svårt att förstå att jag ens blivit klar.

4. Vad är det vanligaste folk säger när du berättar att du är författare?
De flesta frågar vad jag skrivit. Ofta följt av: Jag känner igen titeln, den fick rätt stor uppmärksamhet eller? Varpå jag säger att den fick sig ett uppsving under internatskoledebatten vintern 2012, samtidigt som jag tänker att det lika gärna kan ha att göra med att Ränderna går aldrig ur är ett välanvänt uttryck.

5. Kan du nämna tre företeelser i dina böcker, utöver intrig och karaktärer, som inte stämmer överens med verkligheten? Var det medvetet eller omedvetet?
Det enda medvetna jag kan komma på är att jag flyttade ett hus i Djursholm från en gata till en annan i första boken. Den senaste är dokumentär, därför hoppas jag innerligt att det mesta i den stämmer överens med verkligheten.

6. Hur peppar du dig själv när du tvivlar på din egen berättelse?
Jag låter den vila. Eller så pratar jag med min sambo som är den mest engagerade och engagerande jag känner och som alltid får mig på bättre tankar.

7. Vilken av dina bokkaraktärer har varit svårast att skriva? Varför?
Elins mamma i Ränderna var ångestladdad att skriva om, tills jag lät fiktionen ta över och ge henne eget liv.

8. Har du funderat på att tatuera något vackert på din rygg/nacke, så att din (eventuella) partner har något att titta på på dagarna, kvällarna och nätterna?
Jag vänder endast ryggen åt min partner när jag sover och då gör han detsamma. Sover alltså, så nej, tanken har ännu inte slagit mig. En fet tatuering i pannan däremot…

Kampen om tiden

Det närmar sig på alla sätt och vis. Igår kom ett gigantiskt paket från Samdistribution som jag under en euforisk halvtimme trodde var den nya boken. 16 kilo hemsläpat paket på cykel senare, upptäckte jag att det (dessvärre) endast var restupplagan av den förra bokens pocket.

Vi är i vecka 31+0 idag. En hel vecka längre gångna jämfört med när Nour föddes. Känns otroligt. Vi firade med att träffa den nya specialistläkaren, som vi fått efter att jag bröt ihop hos barnmorskan och sa att jag aldrig mer ville träffa den gamla. Två gånger hann jag gå till denna ”expert” som fick mig att gråta ohejdat i timmar efteråt. Först när jag vägrade gå tillbaka medgav barnmorskan att jag varit långt ifrån den enda som haft problem med personkemin. Men tyvärr fanns ingen att klaga till eftersom personen i fråga var ”högsta hönset”. Överläkare visade det sig efter lite googling, känns ju fresh.

Men idag mötte vi den nya. En varm, lyssnande och noggrann läkare. Jag vet inte hur stor del av intrycket som baserades på lättnaden över att slippa den förra, men jag var redo att gråta av tacksamhet efteråt, så stor var skillnaden.

Tappen var mer påverkad än den borde men inte utplånad. En rad prover togs för att utesluta olika infektioner och jag fick även bricanyl mot sammandragningarna. En medicin som visserligen kan ge ångest och hjärtklappning, men även snabbmognar barnets lungor, ifall det vill komma tidigt. Och det kan ju vara en investering värd lite pulshöjning föreställer jag mig.

Enligt Bokus skickas Att vara utan att synas inom 16 dagar om jag beställer den idag. Den rafflande jämna kampen om tiden fortsätter alltså mellan boken och barnet.

Vem hinner först?