Sista dagen i frihet

Jag är i vecka 29+4 idag. För drygt fyra år sedan, 18 januari i vecka 29+5 åkte jag in med sammandragningar. Kom hem sex veckor senare med ett friskt men litet prematurbarn i famnen. Det borde inte hända igen, men från och med om några dagar är allt som händer i graviditetens skede nytt för mig. Eftersom den förra tog slut i vecka 30+1.

Jag försöker komma ihåg hur jag kände mig i vecka 29+4 då, den sista dagen i frihet. Det var vinter. Vi hade fest. Jag hade ont överallt. När jag dagen därpå låg på en brits på Danderyd och fick order att ta det lugnt, tänkte jag att jag åtminstone skulle hinna köra upp först. Fixa körkortet. Det var innan de sa att jag var fem centimeter öppen och att det handlade om timmar innan vi blev föräldrar.

Två dagar höll vi oss då, den här gången förhoppningsvis 70 till. Men ändå, dagens starka närvaro av förra gångens sista timmar utanför sjukhussängen känns högtidlig. Sentimental och nostalgisk. Och det är precis lika surrealistiskt nu som då att det som boxar och sparkar där inifrån är ett barn.

Beräknad tvillingfödsel

Det har varit tyst på bloggen ett tag. Mest för att de två ting som tagit upp min tankeverksamhet varit svåra att skriva om: Mina två bebisar. Den ena beräknad i slutet av augusti och som när som helst går till tryck och den andra som vecka för vecka växer sig större i min livmoder och som förhoppningsvis dimper ner i början av oktober.

Jag har dragit rätt många skämt under försommaren om att jag inte kan föda en bok utan att föda ett barn. Vem vet, det kanske är så, 2009 kom barnet några månader före boken. 2013 hoppas vi på det motsatta.

Jag har alltid ansett att jag gillar saker mer andra gången än första. Och att skriva bok har varit roligare. På många sätt svårare, en ny genre där jag varit mer beroende av andras röster än min egen. Att vänta barn är läskigare. Nour kom i vecka 30+1, ingen kan riktigt säga varför och jag har hållit andan länge. Är fortfarande bara i 26+ så gör det förstås fortfarande. Men att ha en fyraåring som längtar efter ett syskon och redan envist håller fast vid ett namn (Blomma) och planerar för deras gemensamma framtid är magiskt. Likaså är tanken på att vi kommer att vara ett gäng om allt går vägen.

Men just nu är det juli. Jag ligger på en divan i ett skevt 1800-talshus på Öland med en sovande kattunge i knäet. Har tvättat håret i havet. Ännu återstår många veckor av sommaren.

Men det blir en spännande höst.

kattungenKattungen och magen.