Nu är vi där

Jag har tänkt att jag och Nour tillsammans ska lyssna på kassettbanden från Beira från den 28 februari 1984. Där jag pratar och sjunger sånger och pappa är med, bara dagarna innan han dog. Nour sjunger också väldigt många sånger, hittar på egna, med sin nasala, lena barnröst som låter nästan som min gör på bandet. Hon är fyra år nu, lika gammal som jag var när pappa dog. Och jag, hur obegripligt det än känns, är lika gammal som han någonsin blev.

Den 30 april 1984 hade han fyllt 34 år. 34 år. Det är ju ingenting. På bilden av honom i fönstret i vår lägenhet ser han plötsligt så ung ut. Har han alltid sett ut så där? Är det bara jag som har åldrats?

Sedan jag var fyra år har jag jagat åldern 34. Jag vet inte riktigt vad jag ska göra av känslan att snart vara där. För jag antar att han liksom jag, såg sina barn växa. Och jag tror att han,liksom jag, tog för givet att få se oss bli stora. Och så bara dog han. Hann han ens tänka att vi aldrig mer skulle ses?

När jag åkte till Gränna över natten för ungefär en månad sedan frågade Nour om jag skulle dö då. Jag var så nära att lova att leva, säga att självklart kommer jag tillbaka, du har ingenting alls att oroa dig för. Men det gick inte. Orden fastnade och jag klappade henne på huvudet där vi stod i hallen och jag sa att jag ska göra mitt allra bästa för att överleva så länge jag kan och vi ses i morgon, älskade fina.

Och i morse dansade Nour och min kille i vardagsrummet, till låtarna som ska vara med i andra chansen i melodifestivalen. Titta mamma, titta, ropade Nour gång på gång och jag skrattade och vi var alla så glada. Och jag tänkte på det där bandet från den 28 februari 1984, när jag sjunger och pappa pratar, som damp ner hos folk flera månader efter att pappa dött. Att han utan att vi visste det hade fyra ynka dagar kvar av livet då. Han säger att han mår bra, har varit lite krasslig bara, men snart är på benen igen. Och vi sitter allihop uppkrupna i sängen med bandspelaren som vi fortfarande har stående på landet någonstans.

Och jag satte mig i kökssoffan och grät. Har knappt kunnat sluta. Vi är där nu, jag och Nour, där min och pappas gemensamma väg för alltid tog slut.

Jag minns dagen då jag insåg att jag levt längre utan pappa än med honom, hur det var som att han aldrig funnits men ändå alltid, alltid gjorde sig påmind.

Och på måndag har det gått 29 år.