Back to the crime scene

På torsdag ska jag till Sigtunastiftelsen och författarprata. Det känns förstås både väldigt roligt, läskigt och framför allt spännande. Min första fråga till eleverna i Lund var om de kände till att det fanns internatskolor i Sverige. Jag kommer av uppenbara skäl inte inleda på samma sätt denna gång. Det är ju SSHL-elever som utgör störst del av publiken, de som går på den skola som Ränderna går aldrig ur utspelar sig på.

Själv var jag typen av författarbesöksåhörare som hade tusen frågor men aldrig ställde en enda. Som avundades dem som gjorde. Men när jag nu för tiden föreläser kan jag se dem i publiken, de med fokuserad blick som inte räcker upp handen fast de egentligen vill. Och deras närvaro gör mig trygg.

Men det är så dubbelt det här med att prata om sig själv. Sjukt kul och sjukt konstigt. Så lätt att bara stanna upp och tänka: För vem är det här intressant, egentligen?

Malmö och författarbesök

IMG_20121010_154351 Det regnade när tåget kom in, men strax därefter sken solen.

Sitter på kafé i Malmö, laddar inför författarbesök på Lunds stadsbibbla om några timmar och dessförinnan lunch med bästa Frida.

Pluggade filmvetenskap ett år i Lund över millenieskiftet, längtar egentligen aldrig tillbaka, men i Malmö skulle jag lätt kunna tänka mig att bo.

Cirka 90 gymnasieungdomar ska lyssna, fler än jag pratat inför tidigare. Har en ännu rätt skön men kittlande nervositet i magen.

De marginaliserade analoga

IMG_20121002_095944
Ganska ofta tar jag en kaffe på Espressohouse i Solna Centrum, i väntan på att biblioteket ska öppna. Lika ofta ringlar sig kön lång till banken strax intill. Jag tänker att bankerna sedan länge försökt psyka ut den analoga människan. De begränsar öppettiderna, tar ut avgifter, snäser något otrevligt om att vi föredrar att du beställer dina koder via hemsidan istället för att slösa min dyrbara tid.

Ändå står de där i kön varje morgon. De outtröttliga. De som inte har något annat alternativ, som inte vill eller kan ta datorns hjälp för att betala räkningar eller flytta pengar mellan konton.

Måndag på liv och död

Nyss i Solna Centrum:

Ett barn kom in i biblioteket, nog ungefär fyra år gammalt. I handen höll hen ett leksaksvapen, med ljuddämpare. Hen gick omkring i rummet och sköt. Sedan klättrade hen upp i soffan som jag, Nour och min kille satt i och satte vapnet mot min killes tinning. Jag bad barnet sluta sikta på min kille. Då satte hen pipen i sin egen mun istället.

Barnets pappa kom in i rummet.
Du får inte skjuta här inne, sa pappan.

Jag ville fråga: Var får barnet skjuta? Vem får barnet skjuta?

Jag har haft en måndag fri från ångest men full av vemod. Jag har gjort en intervju som skakade om mig så mycket att jag haft en gråtklump i halsen sedan dess. Jag har varit på ett peppande möte på Medelhavsmuséet. Jag har varit gladare på länge, eftersom det känts som att jag lägger tid och energi på något viktigt.

Men det här med barn som går runt och skjuter folk med vapen de fått av sina föräldrar. Det känns för jävla dåligt.