Makten över våra tankar

Jag såg en film i söndags kväll. Jag minns inte vad den hette, men det handlade om en lyckligt gift, framgångsrik småbarnspappa som blir terroriserad av en en snygg, vedervärdig kvinna, vars enda uppsåt är att splittra hans äktenskap. Eller kanske framför allt att ersätta hans fru.

Hon gör värre och värre grejer, drogar mannen och kryper ner i hans hotellrumssäng, låtsas att de är ihop, stjäl hans barn och i slutet bryter hon sig in i hans hus.

Frun kommer hem och en riktig bitchfajt utbryter, där de skriker och drar varandra i håret och där den onda kvinnan slutligen dör, genomborrad av en kristallkrona med ett ont leende ännu kvar på läpparna.

För 20 år sedan hade jag suttit framför den där filmen (liksom jag gjorde fram Ensam ung kvinnas söker, Handen som gungar vaggan och Farlig förbindelse) och hoppats att jag aldrig skulle behöva stöta på en sådan där, psycho-ond kvinna som skulle försöka ta allt som var mitt från mig. Jag hade ju redan då, ständigt matats med att kvinnor har svårt att hålla sams, att vi försöker stjäla partners från varandra, att det är biologiskt betingat och omöjligt att undgå. Fortfarande, nästan varje dag, hör jag någon uttala sig om det i tal eller skrift. Som att det är så mycket mysigare med killkompisar för att det är okomplicerat att hänga med dem.

Jag har ofta undrat hur många som läser exempelvis Frida och Veckorevyn (mina ungdomsprenumerationer) och känner åh, så där är jag/ känner jag mig/ ser jag ut. Finns det någon? Av min egen tonår minns jag att jag alltid kände mig för ful/hade fel ansiktsform (ovalt skulle det var enligt Frida)/ var för lång/ för blyg/för osminkad/ för oanpassningsbar.

För något år sedan lekte min dotter med sina dåvarande bästisar, en tjej och en kille. De var i oproblematisk treenighet, sprang runt ett träd och i gräset hit och dit.

Så sa flickans mamma:

Tänk när tjejerna blir större vad de kommer att bråka om X (pojken) och så skrattade hon, sökte medhåll med ett vickat huvud som att jag förstod kontexten. Den att tjejer aldrig håller sams om en kille de båda gillar. Och att de dessutom är heterosexuella, hela bunten.

Det är nog ingen fara, för min dotter är flata, sa jag då. Det kom utan att jag hann tänka och mammans reaktion var lika plötslig som min, jaså oj, är hon, sa hon. Och så insåg hon väl någonstans att jag ännu vet väldigt lite om vilken läggning mitt barn har och hon vet heller inget om sitt barns. Och det enda hon gjorde där i parken var att i bekräfta en skev verklighetsbild, för våra barn att anpassa sig till.

Det finns så många psycho-Glenn Close-aktiga personer i filmvärlden, de måste vara miljoner gånger överrepresenterade. Och det är fortfarande män som gör filmer om kvinnor, liksom det är en vit kulturelit som rasar mot att Hergés rasistiska propagandaskrift om Tintin i Kongo, tagits bort från ett bibliotek. Hela DN:s manliga, vita kränkta kulturkår rasade i dagens DN, på varje sida stod de sammanbitna och sa att nu får det vara nog. Det blev lite komiskt. (Markus Birro var med på en sida också, men det verkar ha varit en slump och den här gången inte handla om att han var kränkt.)

De som har makt kan inte uttala sig om hur det är att vara maktlöst. Normen kan inte tala för dem som faller utanför normens ramar. Och liksom min sambo så skarpt sammanfattade det på facebook:

Det blir ett jävla holabalo på yttrandefrihetsivrarna när någon vill ta bort nån gammal och rasistisk bok, typ Tintin i Kongo, men när DN samtidigt förbjuder ett NYTT ord, ”hen”, då är det ingen fara på torpet.

Det har varit en lång vecka i ett inskränkt samhälle.

Glädjeinjektion

Såhär i skrivtider och bokprojektsvåndor när självförtroendet är lika nyckfullt som vädret, är det både balsam och bomull för själen att stöta så här fin recension av min redan utkomna bok.

Tack Frida. Tänk om alla läst den så som du gjorde.

Internationella fredsdagen

Imorgon är den dag på året då det passar extra bra att manifestera sitt stöd för en fredligare värld. Missa inte den chansen.

abeat4peace

Kolla in hela fredsdagens program på Svenska Freds hemsida.

fred

Här viker vi tranor inför fredsdagen 2005, Tusen tranor för en kärnvapenfri värld.

Heja freden!

Tjocka gubbar borde inte heller få hjälp

DN:s ledare häromdagen, om att barn inte är någon rättighet, vad var det för smörja? Personen som skrivit texten är upprörd över att alla Malmökvinnor mellan 25 och 35 erbjuds avgiftsfri kontroll av äggstockar, hormoner  etcetera. Hen poängterar att det handlar om skattemedel (och EU-bidrag) som slösas bort på dessa gamla kvinnor som borde haft vett att göra barn tidigare. Hen fasar för att dagens kvinnor alla vill vänta till medelåldern med att föda och göra karriär istället. Och visst kan de väl få göra det, men i så fall ska inte samhället och skattebetalarna stå för notan.

För det första: 25-35 räknas inte som gammalt, varken som fertil eller steril, i något land i världen längre.

För det andra: Den största källan till barnlöshet i Sverige är inte, som skribenten hävdar, ålder, utan sjukdomar som endometrios, PCO och andra av  vetenskapen (kvinnliga) negligerade tillstånd som borde ha fått forskningsskattepengar i minst samma utsträckning som (manliga) magsår fått.

För det tredje: Okunskap förvärrar ofta tillståndet hos dessa kvinnor, något som en undersökning i 25-årsåldern kan förhindra. Själv hade jag oregelbunden mens hela tonåren, vilket ”botades” med en p-pillersort som visade sig dölja och förvärra den PCO som jag i tjugoårsåldern fick veta att jag hade. Om ungdomsmottagningen haft kunskap och resurser nog att ge mig en ordentlig undersökning från början, hade jag sluppit gå den omvägen och kanske till och med sparat samhället pengar.

För det fjärde: Om jag använder samma retorik som författaren till debattartikeln, borde ju ingen som gör ”onaturliga” livsval få hjälp av sjukvården. Alla de som stressat, hetsat, ätit för mycket mat och vars hjärta lägger av, borde i så fall få en avhyvling i stil med: Hur kunde du vara så dum och låta din kropp skena iväg på det här sättet, det förstår ju vem som helst att ett hjärta inte håller för det? Och sedan själva få stå för sin hjärtinfarktsnota?

Nej för vet ni, det är någonting heeelt annat. Endast när det gäller kvinnor som nyttjar rätten till sin egen kropp börjar det moraliseras och gastas.

Jag blir så jävla sur.

Telefonblogg

image

Jag klippte av mig håret. Det syns knappt någon skillnad.

Du ser mer ordnad ut, sa min kille.
Medioker menar du? kontrade jag.

(Eller så är det bara ett steg på vägen mot kort hår. Det veliga mellanläget.)

Yr i bollen

Jag har alltså sagt upp mig från mitt jobb som redaktör och kör nu frilans. Hej ångest och eufori på dagligbasis, svängningar som gör mig yr i bollen.

Måndag var en riktigt dålig dag, tisdag började fan inte bra men börjar kännas lite bättre nu. Onsdag kommer säkert, likt vädret utanför, klarna upp och mot slutet av veckan kommer jag skutta nerför gatan i motljus och ba: tralalala vad bra det här är och va fri jag känner mig!

Förra veckan när jag gick omkring och kände mig låg föll en stor glasskiva från en lastbil och krossades mot gatan endast några meter bort. Tänk om jag cyklat bakom och klyvts i tu, tänkte jag, tacksam över livet. Ett uppvaknande som varade över helgen, men som abrupt tog slut igår framför veckans nya utmaningar.

En annan sak jag tänkte på häromdagen, och har tänkt varje sedan 21 januari 2009 då vårt barn föddes, är att jag det första av allt varje morgon måste höra Nours andetag så att jag vet att hon lever. Helt klart en tvångstanke som jag rätt länge levt i symbios med, det har liksom räckt att öppna dörren på glänt och lyssna in. Men häromdagen var jag så sjukt trött på morgonen och min sambo redan uppe, så jag bad honom lyssna istället, samma sak dagen därpå. Och plötsligt var det inte längre en morgonrutin i symbios utan ett crazy beteende som min kille i söndags kväll tog upp som något han tyckte att jag borde lägga av med. Typ omedelbart. För hur sunt är det att gå och tro att ens barn ska dö jämt liksom.

Visst håller jag med honom. Jag vet egentligen inte vad jag vill säga med det här inlägget, mer än att ångest är ett väldigt starkt ord för en väldigt stark känsla och visst kan jag slänga mig lite hit och dit med uttrycket ibland, men när ångesten är på riktigt, alltså fy fan vad jag inte unnar mig själv eller någon annan den och allt den för med sig.

Jag har, några gånger, legat kvar i sängen istället för att rusa in till Nour och kolla att hon lever. Intalat mig att hon med största sannolikhet inte är död och att  hon om hon ändå är det, inte går att rädda. Ingen vidare tröst, men jag vet någonstans att ju mer jag låter mitt kontrollbehov löpa amok, desto värre blir det. Tvångstankar tar över människor. Och därför blir jag så provocerad när min kille säger åt mig att lägga av med det där, när han inte har en jävla aning om hur svårt det är och hur hårt jag kämpar.

Eller som förra veckan när jag hade deadline för mitt bokmanus och lättad och lycklig skickade iväg det fem i tolv på söndagnatten. Insåg att allt jag skrivit var skit dagen innan mötet på onsdagen och gick omkring likt en osalig ande och ångrade, ångrade, ångrade att jag någonsin började skriva på nåt! Så gick jag på mötet och kom (inte helt oväntat kanske) ut med en helt annan känsla efteråt och jublade över det fascinerande att jag kanske haft fel ändå. Att mitt manus var rätt okej. Och min kille sa att det räckte. Att jag fick jag skärpa mig och acceptera att jag var bra.

Jag fattar vad han menar. Jag önskar att jag slapp vara det självkänslolösa, ångestladdade mähä jag periodvis är. Jag brotttas med mig själv och vinner ny mark varje dag. Men att bli egen är att som öppna dammluckorna helt och tvingas följa floden.

Livet alltså. Så svårt. För trots att jag börjar ana den skuttande jag i motljus någonstans där i fjärran, så gömmer hon sig sedan och lämnar uppgivenhet och sorg efter sig och får mig att tänka att allt är helt fucking meningslöst. Tills Nour kommer hem från dagis förstås och hojtar:
Mammaaaa. Vet du… i morgon, i januari, när jag har kalas, då får blåsa upp alla ballongerna och pappa han får baka alla tårtor. (Hon planerar med framförhållning.)

Då ser jag ljuset igen och Nangilima och livets briljans och krydda och glädjeämnen. Och så inser jag att min kille har helt rätt, att ångesten ska spolas ner i toaletten för alltid, där den hör hemma.

Som sagt. Lite yr i bollen.

Hoppas

Det spekuleras på nyheterna om att Martin Shibbye och Johan Persson kommer att benådas idag. Men ännu är ingenting säkert, Martins fru avvaktar glädjen tills hans sitter på ett plan, säger hon.

Jag minns när jag var på Afrikagruppernas Södra Afrikadagar 2006 (?) och fick veta att Dawit Isaak hade släppts. Vi hörde ett radioinslag där hans fru intervjuades och jag tror även att ett av hans barn hördes, som varit spädbarn när pappa försvann. Jag och min filmkollega jublade, vi grät och skuttade omkring.

Något hände och Isaak sitter fortfarande, drygt 4000 dagar senare, fängslad. Och hans fru och barn lever sina liv utan honom.

Martin Shibbye och Johan Persson har så vitt jag vet inga barn, men en av dem liknar min pappa utseendemässigt på många sätt, och deras historia berör mig djupt av fler skäl än det. Tänk om de blir fria nu, tänk om. Sitter jag här och hoppas utan att våga jubla, ens lite, trots att det sticker i hela kroppen av längtan att få göra det.  Så tänker jag på hur deras anhöriga måste känna sig just nu.

Hoppet och förtvivlan.

Pratade med en kollega om att förlora någon man älskar. Hennes pappa flyttade plötsligt utomlands när hon var fem och hon sa att det var som att han dog. I början trodde hon att det var han varje gång det ringde på dörren, men han kom aldrig, hörde inte av sig på många år. Min pappa dog när jag var (nästan) fem och trots att jag visste att han aldrig mer skulle komma tillbaka, fanns någonstans långt inne en dröm att fantasin skulle vinna och han bli min levande pappa igen. Frågan är vad som är värst. Frånvaron är ju konstant oavsett.

Jag minns också när jag och min numera sambo slutligen blev ihop efter att inte ha haft kontakt på mer än ett år. Det var jag som valt att ha det så. Trots att jag tänkte på honom jämnt (nästan) så var det lättare att inte ses alls framför att bara få vara en liten bit av hans liv. Även då fantiserade jag om hur det skulle vara om han plötsligt dök upp och in i mitt liv igen.

Kvällen han gjorde det kommer alltid höra till de topp fem stunderna i mitt liv. Och då hade han inte ens suttit fängslad någonstans, utan varit några kilometer bort hela tiden.