Once upon a time

Härom dagen såg jag Pearl Jam i Globen. Senast var tolv år sedan på Sjöhistoriska och dessförinnan var jag ett fan som levde och andades mina idoler. Eddie Vedder mest av alla.

Strax innan spelningen sprang jag på en kompis, som genom ödet och slumpen fått backstagepass och möjlighet att träffa bandet personligen efteråt. Jag slungades tillbaka till min mest rödkindade idoldyrkan och samtidigt infann sig en känsla av att Eddie plötsligt var lika mänsklig som jag och bara ett par handslag bort. Jag är 33 nu, inte 13. Jag hade inte dött skämsdöden av att få samma chans, jag hade antagligen istället lyft fram Svenska Freds arbete och försökt snärja bandet som medlemmar.

Jag intog min plats alldeles för långt bak och grät gjorde jag redan vid andra låten Curduroy. Låtar och minnen, de går hand i hand och jag har liksom blivit ihop till Pearl Jam, gjort slut till Pearl Jam, fött drömmar och planerat framtiden till Pearl Jam. Sedan 2000 har jag inte varit något vidare fan, men jag får känslan av att Ten Club får ett gäng nya medlemmar efter kvällen i Globen. För Pearl Jam var där som våra kompisar och fick oss att vilja offra högerarmen för att locka hit dem igen.

Det är inte de kändaste låtarna som jag älskar högst, men den allsång de skapade, ojojoj vad det krusade sig i skinnet. De andra, de jag gillar mest av alla, som State of love and trust, Black och Yellow Ledbetter, spelades också och jag flöt ut från området med den huvudvärk som föds ur att älska någon och något intensivt i nästan tre timmar.

Dagen efter fick jag några mms med bilder på kompisen och Eddie Vedder, som gav varandra pussar på kinden och drack Corona ihop. Jaja. Sannerligen ett sting av avund inför den ouppfyllda drömmen om att få träffa min största idol. Men samtidigt bekräftades min föreställning om att Pearl Jam inte bara är ett av världens bästa band, utan även ett av de vänligaste.

.